Göteborg!!!

Nu är vi hemma igen! Ska skriva mer så snart jag kommer till Orust och får lite lugn och ro. Det har varit ett par hektiska dagar. Jag har ny frisyr, nya kläder, nya underkläder, ny mobil och (till stor del) en ny tand längst bak i munnen. Pengarna rinner iväg, men det känns bra.
I morgon ska vi hämta Håkke på Landvetter och dra på födelsedagskalas i Uddevalla - sedan blir det Rosenlundsvägen, Ellös, Orust!
Härligt, härligt.

Mentalt på väg

Vi är färdiga att åka hem. Jag trodde nog att vi skulle ägna de sista dagarna åt att göra "allt" en sista gång. Att vi skulle åka till Bongoyo, bada på Yacht-klubben, gå och strosa vid Slipway. Men vi orkar inte. Har ingen lust. Nu vill vi bara sätta oss på planet och åka hem.

Tomt i skåp och lådor

Flyttlasset har gått och i dag säljer vi av alla grejer vi inte vill ha med hem. Alla tallrikar, muggar, bestick, vinglas, köksgeråd, kastruller, vattenmaskinen med mera.

Ett stort lass gick i morse. Nästa lass gick i väg alldeles nyss. Nu har vi bara det som får rum i våra resväskor kvar.

Skåp och lådor gapar tomma. Nu blir det till att äta ute, frukost, lunch, middag! Söndag kväll, hela måndag och hela tisdag. Sedan bär det av hemåt, mot Göteborg!

Flyttgubbar....

I går morse ringde Håkan till flyttfirman för att fråga när de tänkte komma och hämta våra lådor och safaristolar. Vi hade bett dem att ge oss besked ett par dagar ui förväg, för att kunna förbereda så mycket som möjligt. Sedan hade vi inte hört något från dem och började bli lite fundersamma.

"De är på väg", sa Vincent.
"Va? Nu?", sa Håkan.
"Ja", sa Vincent.
"Det går inte", sa Håkan.

Så då bestämdes det att flyttgubabrna skulle komma i dag, torsdag, kl tre. Så i förmiddags körde jag Oskar och Albin till tennisskolan. Sedan skulle jag och Håkan ta ett ordentligt grepp på flyttlådor och resväskor. När jag kom tillbaka till Valhalla stod en stor flyttbil innanför grinden. Och väntade på mig.

Panik.

Men vi skickade i väg allt vi kunde. Och nu hoppas vi att vi får ner resten av våra pinaler i resväskorna. Jag är skeptisk. Tror att vi måste ut och köpa minst en ännu större resväska till... Eller också får jag öppna alla packade resväskor och vara stenhård i en andra sortering. Slänga eller ge bort allt som inte känns livsnödvändigt.

Då kanske vi får plats, i våra sammanlagt åtta väskor om 23 kilo vardera... Det är ju pinsamt hur mycket grejer man samlar på sig. På bara ett år.

Mår bättre i dag

Verkar som att medicinen funkar. I natt sov jag betydligt bättre. Har inte alls lika ont längre. Så det verkar som om det finns hopp för framtiden!

Fan, fan, fan - njursten?

I går var jag på IST Clinic för att avsluta vårt medlemskap i den förnämliga kliniken. Konstaterade nöjt att ingen av oss behövt gå till doktorn sedan i mars. Kändes bra.

I dag åkte jag dit så fort de öppnade. Trodde själv att jag hade njurbäckeninflammation. Hade knappt sovit på hela natten, det gjorde så ont i njurtrakten på höger sida. Det enda som funkade var att vanka fram och tillbaka. Så jag vankade fram och tillbaka. I timmar.

Dr Dörte trodde inte att jag hade njurbäckeninflammation. Hon trodde på njursten. Hmmm.

Så nu har jag fått kraftiga smärtstillande tabletter, antiinflammatoriska tabletter och antibiotika. Det är väl bara att hoppas att det går över. Men det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig sista veckan i Tanzania.

Ränner runt som en skottspole

Tänkte att jag skulle skriva något djupsinnigt och sammanfattande om vårt år i Tanzania. Men det blir inget. Inte i dag i alla fall. Jag ilar från det ena stället till det andra, slutbetalar lite här, får tillbaka lite pengar där, skjutsar barn till och hämtar barn från tennisskolan.

Har också ordnat med nyckelöverlämning på Orust i dag. Huset har varit uthyrt till ett gäng gymnasister - nu tar min systerdotter Nadja och hennes kompisar över ett par dagar. Ringde just Annes mobil för att höra att allt såg OK ut. Bortsett från några nya bucklor i kylskåpsdörren så hade hon inga större klagomål.

Får diverse mejl och sms från Dar-kompisar som flög hem till Sverige i helgen. De skriver att det är kallt. Och blött. För deras del spelar det inte så stor roll. De flesta är lika utsvultna på bra shopping som jag,och i ett shoppingcenter spelar ju vädret ingen större roll.

Själv tycker jag inte ens att det känns helt motbjudande att dra på mig jeans, långärmat och fleecetröja. Tvärtom! Jag längtar efter svala svenska sommardagar. Och nätter! Att få sova med täcke! Bara en sån sak.

Sånt jag kommer att sakna. Del 4: UTFLYKTERNA

Vi hade ett par jättehärliga dagar på Lazy Lagoon. Jag kommer verligen att sakna den delen av vårt Tanzanialiv, att det är så enkelt att bara sticka i väg ett par dagar och upptäcka något nytt, att det är så enkelt att få med sig vänner på en snabbresa över helgen.

Hemma har vi ju alltid Orust att åka till. Inte dumt det heller, inte alls, men känslan av upptäckarglädje har ju lagt sig med åren...

Nu är det sommarlov!

Inga mer uppstignngar kl 05.50, nu ska vi bara ha det mysigt de sista tolv dagarna av vårt Tanzaniaår!

I kväll firar vi med pizza på yacht-klubben, i morgon åker vi på en tvådagars solsemester till Lazy Lagoon, ett ställe som lär vara väldigt fint ett timmes bilfärd längs kusten norrut.

Sedan är det bara att packa det sista och se till att vi får med oss alla pinaler hem.

Jag är redo för ett tanzanskt körkort

Jag vet att man ska stanna när polisen vinkar in en till vägkanten. Jag brukar göra det. Men inte i dag.

Skolsköterskan ringde och sa Albin var så hängig att vi borde hämta honom. Så jag avbröt min trevliga förmiddagsfika med Mia och körde in till skolan. Hade bästa flytet, ända fram till sista korsningen, in mot United Nations Road.

Vanligtvis står det en polisman och dirigerar trafiken i den hårt belastade korsningen. Inte i dag. I dag fick man köra på trafikljusen. Och då vet man två saker:

1) Antalet sekunder som det är grön pil för högersväng överskrider knappast tre. Om man inte tänker "det var nog gult" och tar en rövare så får man vänta skitlänge och alla arga människor bakom en börjar tuta och ha sig, för de tycker att man stör den naturliga trafikrytmen.

2) När det inte står en polis mitt i korsningen, så står det oftast en och gömmer sig bakom hörnet för att vinka in alla som kör mot rött. Ett listigt sätt att dryga ut den usla polislönen - eftersom pengarna slinker rätt ner i fickan på polismannen.

Trots att jag vet detta så chansade jag. Jag hängde på framförvarande bil och svängde glatt höger och noterade nöjt att jag inte var den sista bilen som tog samma rövare.

Och självklart. Just som det kör ihop sig och två filer går ihop till en så stod han ju där. Den vitklädde trafikpolisen med sin stiliga polismössa med blänkande svart skärm. Och började gå fram mot just min bil. Och vinkade uppfordrande att just jag skulle svänga in till kanten.

Först försökte jag låtsas som om jag inte såg honom genom mina solglasögon. Vägrade vrida på huvudet. Tittade bara rakt fram. Hjälpte inte. Han var så nära att han nästan kunde knacka på rutan.

Så då svängde jag långsamt med lydigt in till vänster. Noterade i backspegeln att polismannen satsade på en dubbelmuta, eftersom han inte nöjde sig med att vinka in mig utan fortsatte med bilen bakom.

Då for fan i mig. Jag såg att trafiken lättat framför mig och att polismannen var ensam. Han hade inte ens en cykel. Så då stampade jag på gasen och fräste snabbt i väg istället för att stanna.

Inte likt mig. Men jag måste erkänna. Det kändes skönt. Väldigt skönt.

Sånt jag kommer att sakna. Del 3: LÖPRUNDAN

Jag vet att jag har gnällt en del över att det är så varmt och svettigt att springa här. Att det går så irriterande långsamt. Men ändå. Jag kommer att sakna löprundan.

Jag springer ut genom grinden, säger godmorgon till vakterna och tar till vänster på skumpiga grusvägen. Där gäller det att inte bara titta på de färggranna hönorna, kycklingarna och tupparna som springer vid sidan av vägen och pickar i soporna - för då riskerar man att stå på näsan eftersom underlaget är så ojämnt.

Vid grönsakssstånden (dukas) och taxibilarna på hörnet svänger jag vänster på Chole Road, försöker hålla god fart för här kör alla vi känner förbi på väg till skolan eller jobbet och man vill ju gärna ge ett sportigt intryck så här i början av rundan. På den här sträckan får man också hålla ögonen och öronen öppna - folk kör som galningar så det är 500 meter där jag gör mitt bästa för att inte bli påkörd av en Toyota Landcruiser, Nissan Patrol eller en dala dala, de små fullpackade minibussarna som kör så det ryker och tvärnitar lite här och var för att släppa av eller plocka upp passagerare. Vill gärna springa på asfalten, men gör bäst att hålla mig på den upptrampade stigen vid sidan om.

Höger ner på Slipway Road, ännu en grusväg kantad av dukas. Vid den här tiden på dygnet, strax efter halv sju på morgonen, sopar folk utanför affärerna, börjar göra fint till öppningsdags. Här ser jag då och då någon som lite halvdiskret kapar en vattenledning och tjuvtappar vatten i dunkar och flaskor. Jag undrar alltid hur de gör för att stänga till den avskurna vattenledningen. Kanske gör de inte det.

Höger igen. Passerar Slipway, ett köpcenter med restauranger och barer och marknadsstånd, precis vid vattenbrynet. Springer förbi ett par ganska smaklösa compounds, fläskiga lägenhetskomplex som har närheten till vattnet som sin enda charm. Lite längre fram ligger de riktigt fina villorna. Dem ser jag inte så mycket av, de ligger gömda bakom frodig grönska. Men det känns rätt fint att vägen är kantad av askaris, vakter, som jag åtminstone inbillar mig bidrar till att jag tycker att det känns tryggt och fint att vara ute och springa ensam. Jag hejar till höger och vänster, nickar när jag möter ett gäng kvinnor och män på väg till sina jobb i de flotta villorna.

De flesta går i maklig takt. Många får något skeptiskt i blicken när de möter en springande, svettig löpare. Jag tror inte riktigt att de förstår poängen med att röra sig så fort i värmen. Eller också föraktar de bara alla bortskämda vitingar som måste ge sig ut och springa för att bli kvitt överskottsenergin. De kanske tycker att vi borde klippa oss och skaffa ett jobb.

Springer förbi Yacht klubben och det nybyggda traumacentret, ett splirrans nytt akutsjukhus som också är specialiserat på kvinnosjukvård. Det lär vara det enda stället i landet där man kan göra en skiktröntgen eller utföra andra mer avancerade undersökningar. Öppnade efter jul, som tur är har vi inte behövt åka dit i alla fall.

Här och var pyr eldar. Brända sopor luktar inte så gott. I bland får jag håla handen för munnen för att orka springa igenom den svarta röken. Andra gånger luktar eldarna gott. Men då är det nog kokeldar.

Höger in på Haile Selassie Road. Asfalt igen. Haile Selassie och Chole är två av de stora gatorna på halvön, genomfartsleder som är ganska hårt trafikerade. Springer förbi Epi d'Or, det knallgula franska bageriet där man också kan äta helt OK libansesisk mat.

Passerar sedan Merrybrown, hamburgerhaket som öppnade ungefär när vi flyttade hit. Det är ett ställe som får McDonalds och Burger King att framstå som kulinariska höjdarställen. Ni fattar nivån. Till och med ketchupen är kass.

Sedan kommer Bistro Garden, en bra indisk restaurang med underbar tikka masala (som Håkan beställde och jag åt hälften av. För jag tänkte att jag skulle överraska mig själv och beställde något oväntat, något med frukt och nötter, och fick in en skitäcklig rätt med snuskigt söt mjölkig sås). Vi bara varit där en gång. Ungarna dissade stället för att det kom vindpustar av toastank när vi åt där - och vägrar följaktligen att gå dit igen. Myggigt var det också.

Nästa passerpunkt är nyöppnade supermarketen Shoppers Plaza, mitt favoritställe att storhandla på. Glas, stål, modernt. Passar inte riktigt in i de inslitna omgivningarna. Men tvärs över gatan finns ett antal små lokal restauranger. Vid den här tiden på morgonen håller de på att tända kokeldarna och ställa ut plastborden under träden. Mer hönor och kycklingar. En och annan get som struttar fram och dricker vatten i pölarna som bildas där någon kapat en vattenledning.

Sedan får man springa med blicken koncentrerad igen, för att inte råka sätta skon i en koblaja. Det finns en hjord på kanske 15 - 20 kor som brukar drivas runt för att beta på de gräsplättar som erbjuds. Men jag tror att det är här de bor, jag brukar se dem antingen i dikeskanten eller innanför ett staket.

Vid bensinstationen och Shrijee's svänger jag höger in på Mwaya Road. Snart hemma. Det är en nyasfalterad tvärgata, så fint asfalterad att man undrar vad det är för höjdare som bor längs den gatan. Det finns liksom ingen annan logik som kan förklara varför vissa gator är asfalterade och andra är sämsta grusvägarna.

Här ligger några små restauranger och även Celebrity Hairdresser, frisören som körde rakapparaten över Håkans huvud i förra veckan. Ett tag var han rädd att han skulle se ut som en rysk straffånge, men det var ju för sent. Han kunde ju inte gå därifrån med halv huvudet rakat. Men det blev rätt bra faktiskt. Kostade 3 000 shilling, 18 spänn.

Efter ett par hundra meter svänger jag vänster in bland villorna, en ny gropig grusväg. Här känns det tungt i benen, men jag är snart hemma. Bara några hundra meter kvar. I sista hörnet, strax före Valhallas gula mur, ligger ett hus som senaste veckan sett ut som om det varit julpyntat till max. Vi fattade ingenting, men tillslut såg vi busslaster emd indier som forslades till och från huset och insåg att det nog var indiskt bröllop på gång. Sjudagars. Det förklarade partytälten och julgransbelysningen och den strida trafiken varje kväll.

200 meter kvar. Segt i benen, men jag gör mitt bästa för att fortsätta springa fram till de blå grindarna som leder in till Valhalla igen. Kastar en blick på klockan i vaktkuren. Blir oftast besviken. Tror alltid att jag sprungit fortare än jag egentligen gjort. Funderar på om jag mätt fel på Google Earth, KAAAAANSKE banan är längre än de 4,82 km jag mätt upp den till. Men innerst inne tror jag ju inte det. Jag är inte snabbare än så. Inte ännu.

Men vänta bara tills jag får formtoppa på Orust och i Slottsskogen. Då jädrar. Jag SKA springa en bra tid på Midnattsloppet. Om jag inte slår Anne, så må det vara hänt. Men bara om jag lyckas sätta nytt personligt rekord.

Äh, jag tror jag tar en semesterdag!

I dag tar jag semester. Ska åka till yacht klubben och jobba lite på solbrännan. Hoppas bara att solen fortsätter hålla sig framme. Det är ju vinter här nu och ganska mulet många dagar. Det innebär att temperaturen har sjunkit ett par grader, det har gått från "snudd på olidligt hett" till bara "väldigt varmt".

Vincent från flyttfirman har varit här i dag och kollat på grejerna vi vill skicka hem. Han var inte imponerad över mängden. Här räknar man vanligtvis inte volym i kubikmeter, utan snarare i containrar. Och vi kommer nog knappt upp i tre kubikmeter.

Det börjar bli tomt på väggarna och i skåpen och lite överallt. Ägnade gårdagen åt at packa ner sånt vi vill ha med oss på flyget i resväskorna och sånt som får åka sjöfrakt i kartonger. Så nu känns det att vi är på väg hem.

Önskar bara att vi hade orkat vara så där superstrukturerade så att vi packat allt vi behöver de första dagarna i en väska, de första veckorna i nästa och så vidare. Nu ligger det mesta huller om buller. Så vi får väl köra ut allt till Orust och börja sortera där.

"Åh, vad jag längtar till Rosenlundsvägen!" sa Oskar häromdagen. "Jag ÄLSKAR verkligen vår tomt där. Där kan man ju bara gå ut och vara ute. Tänk bara att få gå på gräsmattan!"

Här är det:
1) för varmt att bara vara ute i trädgården, man håller sig helst i skuggan eller inomhus.
2) gräset är av en helt annan, betydligt grövre, kvalitet. Inte alls skönt att gå på. Särskilt inte utan skor.

Orust - here we come!
Två veckor kvar (ja,eller nästan tre innan vi är på Orust. Men vi landar i Göteborg den 24 juni).

Saker jag INTE kommer att sakna (del III): Väckarklockan som ringer kl 05.50

Det är för tidigt. Jag vill sova till sju. Minst.
Det är en av de sakerna som barnen mest ser fram emot med att börja i nya svenska skolan igen: De börjar inte förrän kl 8.30.

Saker jag INTE kommer att sakna (del II): Geckobajs

Geckoödlor är gulliga. De springer omkring på väggarna och äter flugor, myggor och andra insekter. Det tycker vi om dem för!
Men deras bajs... Som hänger på väggarna eller ligger som små kluttar ovanpå tavelramar och böcker. Nej. Det kan man definitivt leva utan.

Packa, packa, packa, släng, släng, släng

En del ska åka sjöfrakt, annat ska ner i resväskor - och värdefulla grejer typ datorer och wii-spel måste få plats i handbagaget.

Just nu känns det som att vi har gott om resväskor och gott om plats i dem. Känns inte som att det kommer att bli något problem att få rum med allt. Fast det går nog över. När vi börjar packa skor och böcker och tv-spel och...

TV-abonnemanget har gått ut, vi köper inget nytt innan vi ska åka. Så Håkan får gå hem till grannarna för att se hur Robin Söderling sköter sig i finalen.

Det blev ett bra party!

...och så klart det blev en massa mat över. Så idag har både vi och askaris (vakterna vid grinden) fortsatt äta gott.

Familjen Sätereie Eggert kommer antagligen att vara snyggast på Ellös före frukost i sommar. Vi fick alla varsin jättefin morgonrock i kanga-tyg av snälla vänner. Vi kommer att spela kalaha på altanen, med det nya fina Zanzibar-snidade spelet. Sedan fick vi också flera andra presenter, bilder och andra grejer som kommer att hjälpa oss minnas det här året och alla människor.

Det var ett kul party. Massor med ungar, massor med vuxna. Maten funkade, drickan räckte (och blev över) och det var skitkul att dansa.

Så vi är lite trötta och loja i dag. Men nu gäller det att ladda om batterierna - kl 18.30 är det dags igen. Stor mottagning på residenset med anledning av nationaldagen. Det blir första gången i hela mitt liv som jag överhuvudtaget uppmärksammar den svenska nationaldagen... Ser fram emot snittarna. Lax! God lax!

Poetry Coffee Morning

I morse hade Albins klass Poetry Coffee Morning. Klart inspirerade av 60-talets beatnik-poeter i San Francisco var (nästan) alla klädda i svart. En efter en gick de upp, greppade mikrofonen och läste en eller ett par egna dikter för de samlade kaffedrickande föräldrarna.



Det är stort. Att alla gör det, att alla verkar bekväma med framträdandet och läser sina dikter med självförtroende. Det är klart att en och annan såg lite nervös ut. Men ingen tvekade att faktiskt göra det. Det är jag grymt imponerad av - och jag är oerhört glad över att mina barn har fått den erfarenheten med sig. Att de har en känsla av att det är ROLIGT att visa upp och vara stolt över det man gjort, målat, skrivit eller lärt sig. Att det är kul att prata inför människor.


Min favoritpoet. Albin hade skrivit en dikt om hur det känns att se miljoner wildebeests (gnuer) på en och samma gång på savannen i Serengeti.

Inte här och inte där, mest mittemellan

Det känns väldigt konstigt att vi snart ska packa ihop allting och dra hem till Sverige. Hade ju kunnat vara värre - nu lämnar vi ett bra liv för att börja om med ett annat bra liv - men det är ändå sorgligt. I går morse drabbades jag av en inre kris, en halvt desperat sorg över att jag ska lämna alla roliga vänner, ett liv utan strumpor och nästan ständig sol. Lämna livet där jag är en rätt kul mamma som har tid att göra läxor, nästan aldrig är förbannad och som har tid att följa med till skolan på alla roliga uppvisningar, utställningar och spektakel. Lämna ett liv där man hela tiden träfar nya spännande människor som berättar nya rafflande historier ur sina liv.

No offense, men livet och människorna hemma i Kungsladugård, Göteborg, Sverige, är lite mer förutsägbart. Jag kommer att sakna alla aha-upplevelser, kanske även alla nähä-upplevelser...

Så när jag nästan höll på att börja lipa i min ensamhet för att jag inte ska leva det här livet, med alla de här människorna, längre, så panikringde jag Lotta. Så vi stack till Sea Cliff och morgonfikade och beklagade oss över våra sinnesstämnningar. Hon ska ju komma tillbaka efter sommarlovet, men var inte heller på topphumör. Jag tror att de här mittemellanperioderna sliter på alla. När man inte längre lever i nuet utan börjar planera allt man ska göra sedan, på ett annat ställe, i ett annat klimat och med andra människor. Det här att det inte är någon idé att sätta igång med något nytt, för man ska ändå snart dra. Det är lite jobbigt. Det gör att jag blir lite gnällig och less och rastlös.

I morgon är dagen för det stora hejdå-partyt. Det blir någonstans mellan 50 och 100 personer, små och stora i en salig blandning. Vi ska ha buffémat i bandan, de som vill kan bada i poolen, eller dansa i bandan. Kanske blir det singstar eller guitar hero i vårt hus också för dem som tycker att det är pinsamt när mamma och pappa shakar loss på dansgolvet.

Matlagningen har börjat. I frysen finns redan fyra kilo köttbullar och fyra pajer. I dag har Saskia och Lotta varit här och hjälpt mig göra en balja potatissallad, en rejäl bytta salsa, en lika stor med tzatziki, en marockansk morotssallad med mynta och lite annat.

Jag just varit hos slaktaren och köpt två kilo kyckling filé och fyra kilo oxfilé. Dessa ska marineras och stekas på olika sätt och vis. Och så blir det hummus, min israeliska vän Ayelet kommer hit i morgon i och ska lära mig att göra massor av hummus. Samosas ska vi också ha. Och gott bröd. Och pastasallad som Mia tar med och en massa goda kakor som olika människor har erbjudit sig att bidra med.

Det kan nog bli bra. Och jag tror inte att någon behöver gå och lägga sig hungrig.

Mors dag?

Vaknade tidigt, stack ut och sprang min fem kilometersrunda. Till min stora förvåning orkade jag SPRINGA hela vägen, utan en endaste liten promenadpaus. Kan det ha varit för att jag hade på mig den nya snygga löpartröjan Håkan köpte till mig i USA?

Fem kilometer är ju inte särskilt imponerande, särskilt inte med tanke på att det tog drygt 30 minuter. Men ändå. I den här värmen är det ganska bra att orka springa utan att börja gå... Jag tänker att nu tränar jag uthållighet. Sedan, när vi kommer hem till svenska sommarens mer behagliga temperaturer så ska jag börja träna snabbhet också.

Anne sprang Blodomloppet i veckan. Hon påstår att hon sprang "FORT". Men det tror jag bara hon säger för att stressa mig. Hennes tid blev på något konstigt vis inte registrerad av datachippet... Hmmm.

I dag ska vi köra gokart!

Packa? Inte packa? Packa upp? Packa om?

Bara två veckor kvar i skolan för barnen. Sedan är det slut.
Ytterligare tio dagar eller så tills vi åker hem.

Två gånger 23 kilo var får vi ha med oss på flyget. Det är ju ganska mycket. Men hur mycket? Har börjat fundera på om vi inte borde provpacka. Fylla alla väskor med allt som vi vill ha med oss hem på planet. Lägga allt som blir över i sjöfraktshögen. Eller i ge bort-högen.

Tre kubikmeter får vi skicka på sjöfrakten. Har svårt att föreställa mig hur mycket det är också. När vi åkte hit så var tre kubik ganska mycket mer än vad vi trodde, och egentligen mer än vi kanske behövde. Men nu har jag svårt att uppskatta hur mycket det blir.

Det gick ju bra det där

Vilken match! De första åtta minuterna var jag övertygad om att Man U skulle sopa banan med Barcelona. Men sedan... Det var vackert, kanske det snyggaste lagspel jag har sett. Och Puyol var bäst!

Klart för avspark

Snacksen är inhandlade. Ölen på kylning. Har köpt italienska Peroni kvällen till ära. Oskar har sovit siesta för att orka vara vaken.
Nu är vi klara för final.
Jag hejar på Barca!

Nu sticker jag och röstar

I dag är det sista chansen att utlandsrösta på ambassaden här i Dar es Salaam. Åker dit och kryssar Isabella Lövin.
Känns fint. Coolt att få rösta på ambassaden.

Mycket att stå i

Mindre än en månad kvar tills vi flyttar hem igen. Nedräkningen har börjat. Innebär att vi har en del att stå i.
Färdigt:
Bilen är såld.
TV:n likaså.
Större delen av husgeråd, porslin, grytor och köksapparater är sålda.
Flygbiljetterna är köpta.
En massa saker som vi vill ha med oss hem som minnen från det här året är också köpta.

Kvar på att göra-listan:
Försöka skaffa nytt jobb till Mary
Sälja resten av grejerna som vi inte vill ha med oss hem (inkluderar en massa lakan och två cyklar, bl a)
Köpa sex safaristolar
Avsluta bankkonto
Avsluta medlemskapet på IST Clinic
Avsluta medlemskapet på Yacht-klubben
Dela ut lappar med adresser och kontaktuppgifter i Sverige till alla vänner
Packa sjöfrakten
Kolla att allt annat får plats i resväskorna
Ge bort allt som blir över
Ordna hejdå-festen

En ny rackare att oroa sig för - säg hej till Nairobi-flugan

Vi har vant oss att leva med myggmedel och malariaprofylax. Vi har vant oss vid att alla kläder, inklusive underkläder och strumpor, måste strykas för att vi inte ska få mangoflugelarver under huden. Vi har vant oss vid tanken på att man kan få maskar i fötterna om man går barfota efter att det har regnat.

Men nu dyker nästa otäcka kryp upp. Nairobi-flugan. Hade jag aldrig hört talas om förrän häromdagen, och i dag hörde jag att de varnar för denna best på IST Clinic.

För det första kanske man ska klargöra att det inte är en fluga, det är en liten svart-röd bagge på 6 - 10 mm.

För det andra bits den inte. Det är när man medvetet eller av misstag slår ihjäl den som den släpper ifrån sig sitt gift, som inte alls är bra för människohud. Man får stora blemmor, läskiga sår som ofta lämnar fula ärr efter sig. Råkar man få giftet i ögonen så kan man bli blind - fast bara för ett tag.

Det enda man kan göra är att sluta slå på alla kryp som sätter sig på huden. Man ska blåsa bort dem i stället.

Varje dag i Afrika lär man sig något nytt.

En skön start på veckan

Öppnade dörren vid sextiden i morse - och kände hur morgonens svalka strömmade mot mig! Underbart! Minns inte när det senast var svalare ute än inne.
Nu är klockan tjugo i åtta, jag ska koka en kopp kaffe och sätta mig ute med en bok - och bara njuta av den afrikanska senhösten. Som en riktigt bra svensk högsommarmorgon.

Fantiserar lite om alla morgonkoppar kaffe jag ska dricka på altanen på Ellös i sommar. På trappan i solsken, under tak vid regn. Där finns ju alltid en trave fleecefiltar att svepa om sig vid behov. Det behovet har vi inte här...

Saker jag INTE kommer att sakna: Barnens matlådor

Varje morgon står jag och gör i ordning lunchlådor till barnen. Mackor, äpplen, pizzabitar, morotsstavar, samosas, bananer, en pajbit, päron, pannkakor, vattenmelon.
Det går inte att variera sig i det oändliga. Ungarna är så trötta på innehållet i sina lådor. Märker att de äter mindre och mindre av det jag skickar med dem.

De längtar efter bamba. De vill ha lagad mat i skolan. De kan få något drömskt i blicken och prata om olika goda maträtter de minns från skolmaten på Kungsladugårdsskolan.

Nu har det gått så långt att jag har börjat smyga ner små chokladbitar, eller en crunchy power bar då och då. För att de emellanåt ska få en glad överraskning när de öppnar locket på lådan. Än så länge funkar det. De dagar det ligger en extra godbit i lådan så äter de också mer av de nyttiga och matiga sakerna. För äter man frukost kl 05.50 och slutar 13.15 - eller 14.15 om man har aktiviteter efter skolan - så behöver man äta mer än ett äpple under dagen.

JÄÄÄÄÄVLAR som vi har seglat!

Lotta ringde i morse och frågade om jag ville hänga med ut och segla laser. Till min stora förvåning sa jag ja.

Det blåste rätt bra. De rutinerade damerna som ingår i torsdagsseglingsgänget föreslog att vi alla skulle segla runt Bongoyo, en ö en bit utanför bukten. "Visst", sa Lotta och jag.

Vi kom inte särskilt långt ut innan vi insåg att det inte blåste "rätt bra", utan att vinden faktiskt var väldigt, väldigt stark. Det pep i ordentligt och vi gjorde hög fart, rakt ut ur bukten. Lotta var kapten och jag gastade. Lotta lånade mig sina seglarhandskar, vilket jag tyckte var lite over kill. Visst är de snofsiga, men jag såg inte riktigt behovet av dem. Jag skulle ju bara skota lite hit och dit.

Efter en tio minuter kapsejsade den första båten, antagligen av en kastvind. Men hon var omgiven av ett gäng rutinerade seglare, så Lotta och jag bara fortsatte att hänga på de två båtar som gick snabbast. Vi var rätt malliga över att kunna hänga på i samma fart som dem, fast än vi var två i lasern och de var ensamseglare.

När vi passerade Sea Cliff, udden längst ut på halvön, så kom vågorna. Stooooora vågor. Då kan jag säga att en laser känns väldigt, väldigt liten... Men det var tryggt att vara omgiven av de riktigt duktiga seglarna. När vi kommit utanför Bongoyo så diskuterade vi fram och tillbaka om vi verkligen skulle runda ön eller om vi skulle vända och segla tillbaka till Yacht-klubben. I fem minuter var det ja, i fem minuter var det nej, fram och tillbaka. Vid det här laget kände vi oss som ett vinnande kappseglarteam, kapten Nyqvist och jag. Självförtroendet var på topp.

Jag har ju aldrig seglat här förut, jag brukar ta färjan ut till Bongoyo när Håkan seglar med andra. Så jag fattade inte riktigt hur hårt väder och hård sjö det egentligen var. Men Lottas allt tätare skrattsalvor och uppsluppna svordomar gjorde att jag ändå förstod att detta var något utöver det vanliga. Jag kände mig som på Liseberg! Härligt, härligt, men också ganska pirrigt.

När vi närmade oss Bongoyo såg vi vågorna bakom ön. Stooooora vågor som bröt i frasande skum. Då vände vi... och började segla hemåt igen. Vid det här laget skrattade vi i kapp åt vilket utmärkt team vi var och vilken fantastisk upplevelse vi var med om. Äventyr! Lotta gick så långt att hon tyckte att det var ett större äventyr än att bestiga Kili. (Håller jag inte med om! Kili äger.) Vi var så nöjda med oss själva, att vi var så duktiga som klarade av så svår sjö så bra.

Då kapsejsade vi. Helt plötsligt. Det bara hände. Båtjäveln välte. Det var bara att hoppa och försöka sikta på att inte landa i seglet eller trassla in sig i skotet. Vi simmade runt, Lotta hävde sig upp på centerbordet, jag hängde i relingen och så fick vi upp båten på rätt köl igen och kunde kravla oss upp i sittbrunnen igen. Hur smidigt som helst.

"Det där var ju inte så farligt", sa jag. "Jag trodde att det var mycket läskigare att kapsejsa. Och mycket svårare att vända båten. Nä, det där var ju inget att vara rädd för. Vad bra!"

Sedan kom kastvindarna, vinden bytte riktning, snabbt och plötsligt, när vi minst anade det. Om och om igen. Och vi kapsejsade. Och kapsejsade. Och kapsejsade.
Tredje, fjärde och femte gången vi vände båten var det inte lika lekande lätt längre. Vi var trötta. Hade börjat få ont både här och där. Då var det ganska tungt att kravla sig upp i sittbrunnen igen.

Men vi blev bättre och bättre. Efter ett tag burkade vi som riktiga kappseglare, hängde lååååångt utanför relingen och lyckades många gånger manövrera oss ur situationer där vi var nära att kapsejsa. Fast vi lyckades inte varje gång. En gång burkade vi så mycket att jag ramlade i baklänges i vattnet.

När vi tittade oss omkring så såg vi att det inte bara var vi som badade. Även de riktigt proffsiga seglarna drattade i vattnet då och då.

När vi hade kapsejsat en åtta gånger eller så, så var vi helt utslitna. Det tog oss lite för lång tid att simma runt båten och häva oss upp på centerbordet. Så då "turtlade" båten. Den låg inte på sidan längre, utan rätt upp och ner, med seglet pekande mot botten. Då höll jag på att ge upp. Tittade på Lotta och såg att hon var lika uppgiven som jag. Till slut klättrade vi upp och satte oss på den upp och ner-vända båten och bara vilade.

Lotta plockade fram mobilen ur vattentäta påsen och ringde land och bad dem skicka ut räddningsbåten för att hämta oss. Vi såg den passera med en annan av våra seglingskmarater på släp och satt kvar och bara väntade på vår tur. Då kom snälla Kirsten, en av de proffsiga seglarna, till vår hjälp.

Hon frågade oss om vi ville att hon skulle vända båten åt oss. "Jaaaaa, om du vill, vi orkar inte..." Så hon hoppade i och fick över den på rätt köl igen. Då kom Lotta och jag in en andra andning, vi visste ju att räddningsbåten var på väg, så att det fanns en ände på det. Och då seglade vi plötsligt skitbra!

Vi gjorde snygga slag och hängde långt utanför relingen och kryssade ganska elegant fram och tillbaka och tog oss hela tiden närmare land.

Här någonstans kom jag till insikt om seglarhandskarnas fulla funktion. För trots handskar så kändes händerna skinnflådda och jag hade fått blåsor längst ut på fingertopparna där handskarna inte täcker.

Det var bara det att Kirsten fick problem. Vet inte vad som hände, men hon fick inte runt sin egen båt som lagt sig på sidan. Vi fick ju rätt dåligt samvete för att vi bara lämnat henne när hon fixat vår båt, men hon var ju så proffsig att vi då inte kunde se att vi skulle kunna tillföra någonting till hennes segling.

Men när räddningsbåten kom ut så fick den hjälpa henne i stället för oss. Vi fortsatte kryssa och hårdsegla mot land, kapsejsade bara en gång - eller kanske två - till, och gjorde så småningom en fantastiskt snygg insegling rakt på rampen!

Hur nöjda som helst med att vi INTE blivit inbogserade av räddningsbåten.

Ingen skugga över Mary!

Det försvann ju en massa pengar när vi hade vänner på besök i påskas. Det var ju skitdeppigt. Självklart mest för dem som blev av med alla pengarna, men också för oss som kände oss ansvariga och funderade på om det var någon av de anställda som plötsligt skaffat sig en extrainkomst motsvarande ett halvårs lön.

Eftersom vi egentligen inte kunde veta vem som snott pengarna så orkade jag aldrig ta upp saken med Mary, vår house keeper. Kändes som att om jag gjorde det så skulle jag inte ha något annat val än att ge henne sparken. Man kan inte anklaga något för en så stor stöld och sedan bara fortsätta som om ingenting hade hänt.

Men det har ju gnagt i mig. Jag har känt mig misstänksam och lite dum för att jag inte tog tag i frågan och satte ner foten ordentligt.

Nu har det fantastiska hänt. Den tjocka pengabunten har dykt upp. Den fanns på ett mystiskt ställe, men var intakt.

Problemet är bara att bunten befinner sig i Sverige. Och man kan inte växla in tanzaniashilling i Sverige... Så nu letar vi olika lösningar på hur vi ska få sedlarna till Dar es Salaam och dollar till Göteborg.

Titta så fina basilikor!

Riktig basilika är en bristvara i den här landet. Nästan all basilika, som jag har lyckats hitta, är mer som thaibasilika, smakar lakrits och är inte alls ett bra alternativ när man är sugen på ...basilika.

Men Kerstin hade med sig ett par fröpåsar - och nu har jag ett överflöd av frodiga och fina blad!

Nu har jag äntligen bestämt mig!

Det är det här med EU-valet. Jag tycker att det är svårt. Företrädarna för de olika partiena blir så anonyma, finns så långt bort, är så svåra att få grepp om. Får de något gjort? Vilka lierar de sig med i parlamentet? Är en sosse en sosse även på EU-scenen? En centerpartist, vem lierar sig hon med? Häckar hon med med kristdemokrater eller Die Grüne? Och vänsterpartiet? Är de bästisar med värsta sortens gamla öststatare? Ja, jag vet att jag skulle kunna ta reda på mycket av det här. Men det är väl ungefär det som är problemet med EU-parlamentet. Jag orkar inte. Det blir inte tillräckligt angeläget för att man ska bry sig på allvar.

Sedan Jonas Sjöstedt slutade så saknar jag en tydlig profil, en EU-parlamentariker som jag har respekt för och kan förhålla mig till.

För någon vecka sedan var jag så uppgiven att jag fick för mig att jag kanske inte skulle rösta. Vilket skulle vara ett klart avsteg från mitt vanliga jag. Jag är en sån som röstar, jag tycker i själ och hjärta att det är varje medborgares förbannade plikt att engagera sig så mycket att man både sätter sig in i vad det handlar om på det stora hela och masar sig till valurnan.

Nu ska jag ju dessutom få rösta på ambassaden, vilket jag tycker är en rolig grej i sig. Känns lite extra. Därför var jag dubbelt besviken på mig själv när jag kom fram till att jag nog inte skulle rösta.

Men så fick jag en aha-upplevelse här om dagen. Satt och slösurfade när det plötsligt slog mig. Det finns ju EN kandidat som jag tror på! Men jag hade glömt bort henne. Fullständigt. Men så fanns hon plötsligt där, omnämnd på Facebook av alla ställen.

Så då var den frågan löst. Det får bli Isabella Lövin. Klok och stridbar. Vill förändra snarare än göra karriär. Det är bra. Henne ska vi ha!

Om det är någon som till äventyrs inte har läst Isabella Lövins bok "Tyst hav" så gör det! (Min enda invändning är att hon har stavat Håkans namn fel i litteraturlistan. Han heter faktiskt EGGERT, inte EGGERS.)

Sånt jag kommer att sakna. Del 2: ALLA BILLIGA FRUKTER!

 

I kväll spann vi loss ordentligt med råsaftscentrifugen. Mango, passionsfrukt, äpplen, apelsiner och bananer. Fast bananerna blev bara mos. Konstigt mos. Men juicen blev jättegod!

Sånt jag kommer att sakna. Del 1: PIZZA PÅ YACHT KLUBBEN

Kommunikation

I lördags morse, när Albin och jag var ensamma hemma - Håkan hade flugit till Boston och Oskar sov hos en kompis - så hittade jag den här lappen när jag kom upp ur sängen.

Det är tur att man känner sina grannar. Albin och Nik hade gjort upp om att Albin skulle komma över och titta lite på film på morgonkulan, men han ville ju inte lämna mig i sticket, så han gick hem till frukost.

Tror inte att någon förälder var vaken i den familjen heller...

Det är sånt här som får mig att minnas en del lappar jag skrev till mina föräldrar när jag var liten. Sånt som gör att man måste älska Albin!

Nu är det så där varmt igen

Jag är lite besviken på regnperioderna. I höstas skulle ju de små regnen komma i oktober - inte blev det så mycket av det. Ett par dagar bara. Regnade lika mycket i augusti som det gjorde i oktober november om du frågar mig. Och i april väntade vi på de stora regnen. Men vad blev de av? Visst, ett par dagar hade vi ordentliga skurar, men inte på något vis så som jag hade föreställt mig att det skulle vara. Jag väntade mig ihärdiga regn, varje dag, översvämningar, läckande tak och bortspolade vägar.

Och nu verkar det ha slutat regna. Fortfarande är det ganska mulet, ganska ofta. Men på det stora hela så har värmen kommit tillbaka. Den varma, fuktiga värmen som gör att man är blöt i nacken och pannan hela tiden och tycker att det är skönast inomhus. Nu är klockan halv nio på kvällen - och det är fortfarande 31 grader.

Hemreseblues

Ska vi verkligen åka hem? Om bara drygt fem veckor? Neeeej. Eller?
Efter en period av hemlängtan, när jag gått och räknat ner dagarna tills vi är hemma på Landvetter igen så har jag drabbats av ruelse. Får lite panik varje gång jag tänker "nu är det nog sista gången vi gör det här eller det där". Vill hålla kvar allt som är bra.

Vi har det så skönt här. Ungarna trivs och skolan är jättebra. De har fått en massa nya kompisar. Vi har fått en massa nya vänner. Så många upplevelser. Så många häftiga resor. För familjen har det varit toppen - eftersom allt går lite långsammare här och alla har lite mer tid så blir vi alla lite snällare och lite mer tålmodiga än hemma. Den allmänna grälnivån (förälder blir tokig på barn, förälder blir galen på förälder, barn blir förbannad på vuxen) har gått ner högst betydligt. Stress- och irritationsnivåerna sjunker helt enkelt. Och det är skönt!

Så när jag börjar tänka på allt detta går mot sitt slut så får jag hemreseångest. Ska vi hem till den gamla vanliga trallen nu? Kommer allt att bli som förut? Kommer det bara att ta en vecka i Sverige innan det känns som att vi aldrig varit borta? Eller kommer den behagliga Afrikalunken att hänga i över sommaren, tills Håkan och jag börjar jobba och barnen börjar sin nya skola?

Heja Norge

I dag är det 17 maj, Norges nationaldag. Firas i hela världen, verkar det som, till och med i bandan här i Valhalla...
Vet inte om jag har berättat det tidigare, men det var till slut Norge som vann Nordic Sports Days i början av månaden. Fast det var först efter en omräkning av alla poäng, flera dagar efter själva tävlingarna, som den rättmätiga segraren korades. Då hade danskarna redan hunnit fira sin "seger" ordenltigt på den stora festen som avslutade Nordic Sports Days.
Sverige slutade - även efter omräkning - på en vanhedrande fjärde, och sista, plats.

...och plötsligt var jag alldeles ensam hemma.

Håkan har åkt till flygplatsen för att flyga till Boston. Oskar och grabbgänget sover över hemma hos Garet. Och sen kom Albin på att han nog skulle sova hos Nikolas, bästa kompisen här i Valhalla.

Då var det bara jag kvar. Helt ensam för första gången på jag vet inte när. Det är ovant. Tror nog att jag kan bli lite mörkrädd i natt.

...och precis som jag skrev detta hörde jag en liten röst på väg in i huset. Det var Albin som kom hem. Han ville hellre sova hemma. Med AC. Så skönt för mig!

Stickan finns inte med oss längre

Stig "Stickan" Lindberg, klanhövding i den fantastiska familjen Lindberg från Jokkmokk, finns inte längre. Han gick bort häromdagen och lämnar ett stort tomrum efter sig.

Jag glömmer aldrig första gången jag träffade Stickan. Det måste ha varit sommaren 1996. Det var min första riktiga sommar på Saxeliden, Ellös, Orust. Håkan var ute och sprang och jag hade inte kommit upp ur sängen ännu. Låg och drog mig och njöt av tidig sommarmorgon när jag hörde att det blev ett väldigt knackande på dörren och en glad röst som skrek: "Hallå! Är det någon hemma?".

Jag tog på mig en morgonrock och tittade ut ur rummet - just som en liten knubbig och ganska högljudd farbror stormade in med en bräddfylld hink i handen och under glada utrop kastade den ena nyfångade makrillen efter den andra i diskhon. "Stopp! Stopp!", ropade jag. "Vi är bara två personer här! Vi kan inte äta hur mycket makrill som helst! Det kan vi bara inte!". Så där stod vi ett tag, jag som försökte lämna tillbaka makrillar och den glade farbrorn som la ner nya i diskhon.

Jag hann nätt och jämt få klart för mig att detta var den legendariske Stickan Lindberg som jag hade hört så mycket gott om, så många hjärtliga historier om, innan han försvann ut, hoppade in i bilen och fortsatte sin väg uppför berget med resten av makrillarna, glatt vinkande med ena armen ut genom bilrutan på den gamla Volvon.

Så minns vi Stickan: Härlig! Högljudd! Glad och generös!
Eller som Oskar och Albin sammanfattade i eftermiddags: "Han var en skön farbror."

Sommaren är räddad

Oskar har blivit uttagen till Sandarna BK:s P 97-lag i Gothia Cup! Jubel!

Stresschock kl 06.15

Morgonen började så bra. Till och med Albin var på ett soligt humör när jag väckte honom kl 05.50. Han brukar vara arg som ett bi.

Håkan bredde frukostmackor, jag snodde runt och packade ryggsäckar och såg till att barnen fick på sig rätt sorts skoluniformer (gympa eller inte gympa under dagen? Det här med att byta om och duscha inför och efter gympan är inget de bryr sig om på barnens skola, man tar på sin gympakläderna på morgonen och har dem hela dagen...)

Oskar har simning idag, hittade simglasögonen, tog en handduk och sprang ut och hämtade badbyxorna på tvättstrecket utanför bakdörren. Skakade ut dem och vek slarvigt ihop dem och skulle lägga ner dem i påsen - när jag kände att det var något som rörde på sig. Det kändes som en ORM som kröp uppför handleden på mig. Panikskrek och slängde ifrån mig badbyxor, simglasögon och handduk på golvet. Skakade armen som en visp för att få bort vad det nu var som kröp på skinnet.

Det var en bönsyrsa...

Låter i och för sig helt oförargligt, eller hur? Men då har du nog inte sett en afrikansk bönsyrsa på nära håll. Det är ingen liten söt gräshoppa vi pratar om. Det är en stor jävla grågrön jätteinsekt som man kan bli rädd för även om den inte gömt sig i sonens badbyxor och börjar krypa på din kropp.

Den som fortfarande tycker att jag är sjåpig kan klicka på den här länken och ta sig en titt på en mördar-bönsyrsa som attackerar en fågel...

Nu jädrar - dags för efterlängtad revansch

Jag är en latmask i grund och botten. Om jag ska lyckas få till seriös, regelbunden träning så måste jag ha ett mål att se fram emot. Helst något som skrämmer mig så pass att jag inte vågar annat än att träna. (Kilimanjaro.) Eller en utmaning av något slag, som gör att jag uppfylls av viljan att klara av det. (Tjejmilen, Göteborgsvarvet.) Problemet är bara att när jag väl gjort det så tappar jag all motivation att fortsätta träna. Då blir jag så löjligt nöjd med mig själv och min prestation att jag ...sätter mig i soffan och njuter av att jag klarade av bedriften.

Men tack vare Lisa så har jag nu kommit ut på banan igen. Midnattsloppet i Göteborg den 22 augusti. 10 km mitt i stan, från Heden till Heden. Lisa ska springa, Håkan ska springa - och min syrra Anne.

Jag har brukat slå henne i de flesta lopp vi sprungit tillsammans. (Vilket känts mycket bra, det är ändå min storasyster vi talar om.) Men senast det begav sig, sista EM-loppet i Göteborg för ett par år sedan, så smög hon sig förbi när det var ett par kilometer kvar, spurtade som en galning och slog mig med mer än en minut. (Kan ha varit två, men i så fall har jag förträngt det.) Det var bittert. Mycket bittert.

Så nu blir det match. Må snabbaste syster vinna.

Tegelpanna genom källardörrens fönster

Fick just reda på att vi haft inbrott på landet. Någon har slängt in en tegelpanna genom källardörrens fönster och gått in, gissar att det var i helgen.
Huset är uthyrt till några ungdomar som går på seglande gymnasieskolan i Ellös. (Samma segelfartyg som blev rammat av en dansk bogserbåt utanför baltiska kusten i förra veckan... Vet inte om just våra hyresgäster var med ombord.) De hade i alla fall blivit av med ett par externa hårddiskar.
Vad vi har blivit av med vet vi inte. Men tydligen har de rivit upp och gått igenom alla kartonger i källaren och gått igenom huset i övrigt. Trist.
Polisen har varit där och säkrat spår. Tydligen hade tjuven/tjuvarna skurit sig och droppat blod lite här och där i huset. Knappast sannolikt att polisen hittar en gärningsman ändå. Men man vet ju aldrig.
Om någon ser en misstänkt tjuv med bandage i Ellös-trakten så kan ni höra av er till närmsta polisstation.

Rösta till EU-parlamentet

Jag har två frågor:
1. Hur gör man/vad behöver man för att rösta på ambassaden?
2. Vem ska man rösta på egentligen?

Om svårigheten att leva här och nu

Vi är på väg hem. Om sju veckor i dag så har killarna och jag flyttat in temporärt hos Kerstin och Håkan på Ståthållaregatan. Håkan kommer några dagar senare. Sju veckor är lång tid. Men ändå, det är så svårt att inte börja planera framåt.
I morse, när jag drabbades av ett energianfall, var det nära att jag började packa. Rensa garderoben, sortera ut sånt som ska lämnas kvar här, sånt som kan läggas i en sjölåda och sånt som jag kommer att ha på mig under de sju veckor som är kvar. Men jag stoppade mig själv innan jag hade börjat. Kändes fel att börja avsluta redan nu. Vill fortsätta vara här, nu - njuta av den tid som är kvar.
För även om jag ser fram emot att åka hem, att få träffa alla vänner, att ha fri tillgång till gott bröd, bregott och grevéost, så är det ju inte så att jag har akut hemlängtan.
Så då gick jag ut och sådde ruccolasallad i stället. Kerstin hade med sig en påse fröer som jag inte fått i jorden ännu. På påsen står det att det tar fyra till fem veckor innan man kan skörda. Men jag tänker att det är vad som gäller under svenska förhållanden. Här är det så mycket varmare, så mycket mer solljus att det borde gå snabbare. Och då blir det ju flera veckor som vi kan äta hemodlad ruccola innan det är dags att packa resväskorna! Härligt!

Ngorongoro är hotat

Unesco hootar att stryka Ngorongoro från världsarvslistan. Anledningen är att allt större del av landytan används till odling, vilket stör det världsunika ekosystemet.
Själva kratern, ett av få ställen i världen där man kan få se vilda noshörningar, ingår i ett större område kallat Ngorongoro Conservation Area. I det omådet bor många, uppemot 100 000 massajer. De lever till största delen på boskapsuppfödning, deras huvudsakliga föda är kött, och mjölk som blandas med blod. Men massajbefolkningen växer snabbare än boskapshjordarna. Detta gör att massajerna har börjat odla marken, för att få mer mat. Odling är inget massajerna traditionellt sett har sysslat med, de är ett nomadfolk som följt sina hjordar runt savannen.
Unesco satte 1979 Ngorongoro på världsarvslistan. Sedan dess tillåts massajerna ta med sig sina djur ner i kratern på dagtid för attbeta och dricka vatten. men det är inte tillåtet att tillbringa nätterna nere i kratern, varken för tamdjur eller människor. På savannerna runt om kratern har massajerna däremot fått bo, i allt högre utsträckning har de blivit mer bofasta, byggt mer permanenta byar där åtminstone kvinnor och barn stannar under större delen av året. Detta sliter på naturen.
Nu diskuteras på regeringsnivå vad man ska göra åt saken. Ministern för turism och naturresurser, Ezekiel Maige, säger att man inte kan lasta massajerna för situationen - "det är en fråga om liv eller död för dem". Han uppmanar dock massajerna att revolutionera sin boskapsuppfödning, genom artificiell insemination hoppas han att de ska kunna avla fram djur som ger mer mjölk, mer kött - och att massajernas behov av att odla marken därmed ska minska.
Tanzania drar varje år in ungefär 30 miljoner dollar (240 miljoner kronor) på turister som vill besöka Ngorongoro. Det är en icke föraktlig inkomstkälla.

Men här krockar olika intressen: Människor eller djur? Turister eller ursprungsbefolkning? Vad väger tyngst?
Jag tror att massajerna kommer att förlora, antagligen drivas bort. Men frågan är vart de ska ta vägen?

Många, många barn saknas fortfarande

Vi fortsätter att höra om barn som inte hittats efter de stora explosionerna i onsdags. Det verkar som att de bara sprang och sprang. Vi hörde om en skolklass som satt och hade prov när explosionerna inträffade. Efter den första smällen sa lärarna till dem att sitta tysta och fortsätta skrivningen. Efter den andra smällen stack läraren. Och bara lämnade barnen.

Bristen på pålitlig och trovärdig information är fortfarande stor. Men HÄR är en länk till BBC som skriver om förödelsen.

Det gör ont att spela fotboll

Jag fick bara spela en och en halv match. Sedan tog min afrikanska fotbollskarriär slut. I början av andra halvlek, i andra matchen, mot Finland, så knäppte det till i ljumsktrakten på höger sida. Och sedan kunde jag knappt gå. Det gjorde bara ont.

Tyvärr kom det ingen bår med sjukvårdare, så jag fick linka runt tills jag hittade idrottsmassören som hyrts in för att pyssla om enklare skador under Nordic Sports Days. Kändes lyxigt med proffsbehnadling på plats.

Jag tror att det är höftböjarmuskeln som fått sig en ordentlig sträckning. Massören pratade om "quadroceps". Jag tror att vi menade samma sak.

Jag hoppades på mirakel. Jag ville spela mot Danmark också. Men det gick ju inte. Nu kan jag gå ganska bra utan att halta, men jag kan inte lyfta benet utan att skrika. Trist. Trist.

Informationsbrist = total frustration

I går, efter de många smällarna, saknade jag verkligen bra nyhetssajter, text-TV och en väl fungerande public service-radio. I dag saknar jag en pålitlig press.

Rapporteringen från de stora explosionerna i Mbagala, strax söder om Dar, är skitdålig. Inga reportrar verkar ha varit på plats, allt är andrahandsuppgifter. Den officiella storyn är att tio personer befaras döda och dussintals är skadade. Det är uppgifter som verkar sakna all form av trovärdighet. Sjukhusen pratar om hundratals skadade och ett okänt antal döda.

Det låg flera skolor i närheten av militärbasen. Barn och lärare bara sprang, rakt ut. Jag har hört ett antal historier i dag om försvunna barn som föräldrarna och släktingar varit ute och letat efter hela natten. Några har återfunnits, vid liv, men rejält chockade. Andra barn är fortfarande borta.

Som jag har förstått saken i dag så höll den tanzaniska militären på att flytta på en massa vapen och ammunition som ska skickas till Darfur. Tanzania är på gång med en fredsbevarande styrka. Det handlade inte om några smågrejer, utan rejäla raketer (heter det kanske missiler?) som man använder för att skjuta ner fientliga flygplan med.

En jädra smäll

Klicka HÄR så kan du se vad BBC skriver om smällen.

Plötsligt bara small det. och mullrade, och small igen

Vid kvart i tolv eller något så lät det som att någon sprängde berg utanför husknuten. Men här finns inga berg att spränga. Och så small det igen. Och igen. Och emellanåt mullrade det som åska, men alldeles för långvarigt för att vara åska.

Efter minst en kvarts smällande och mullrande så måste man inte vara paranoid för att börja fundera på att det var drygt tio år sedan Al Qaida (var det väl?) sprängde amerikanska ambassaden i Dar es Salaam. Barnen var i skolan. Och skolan ligger mycket närmare stan - och ambassadstråket - än vårt hus. Då BLEV jag lite paranoid. Och ringde Lotta.

Hon hade precis fått samtal från sin son som hade hört något om explosioner ute vid flygplatsen. Explosioner vid flygplatsen. Det låter ju ...så där. Även om Tanzania är hyfsat stabilt politiskt, så är det inte ett gott tecken om det börjar explodera saker vid huvudstadens flygplats.

Så då ringde jag en ambassadanhörig. Som ringde tillbaka och sa att det var gasbehållare i hamnen som exploderat. Lät inte så kul det heller. Bättre än en statskupp, men ett gasmoln som driver in över barnens skola... Nej. Då var jag på väg till bilen för att åka och hämta hem barnen. Kände i märg och ben hur mycket jag ville ha hela min familj samlad på ett och samma ställe. Håkan jobbade som tur var hemma idag, så honom behövde jag inte oroa mig för.

Hann inte ens sätta mig i bilen innan nästa samtal kom. Det var inte gasexplosion i hamnen, det var ett vapenförråd i närheten av flygplatsen som flugit i luften. Genom en olyckshändelse.

Då hoppade jag in i bilen och åkte extra tidigt till skolan i alla fall. Tänkte att det är bättre att vara i närheten av barnen oavsett vad som hänt. I bilen fick jag ett sms från en granne, som hört att det inte var någon fara alls. Det var bara "årliga kanonprovskjutningen". Säkert, tänkte jag. Om detta var en provskjutning så har tanzaniska armén alldeles för gott om pengar.

I skolan hade barnen fått höra att det var en ammunitionsfabrik som av en olyckshändelse gått i luften.

Jag vet inte vad som hänt. Jag vet inte hur många som kan tänkas vara skadade eller döda. Men det var inget litet fyrverkeri. Det är rätt långt mellan Valhalla och flygplatsen, men när det small som värst så var jag säker på att det var i närheten, alldeles intill. Just nu saknar jag en pålitlig snabbt uppdaterad nyhetshemsida. Eller text-TV. Eller en Sveriges Radiokanal i Tanzaniaversion.

Jag vet att jag egentligen inte har så stor anledning till oro. Men med tanke om hur spänt det politiska läget är i Kenya just nu så är det samtidigt svårt att intala sig att allt är lugnt och fint bara för att det känns bäst så.

Så jag hann att fundera på hur man snabbast tar sig ut ur Tanzania, landvägen. Jag hann att fundera på att man borde ha fler dollar liggande hemma in case of emergency. Jag hann att fundera på många läskiga saker.

Men nu är alla samlade hemma och jag börjar bli lite mer avslappnad igen.

Hur man får svenska föräldrar att ta sina barn ur den kommunala skolan

Jag är för en väl fungerande offentlig sektor. Jag betalar gärna skatt till skolor, vägar, vård och omsorg. Om det bara fungerar så betalar jag gärna mycket skatt också. Men då måste den offentliga sektorn leverera. Då funkar det inte att slarva med uppdraget. För då röstar vi med fötterna och går därifrån.

Det är när vårdcentralerna inte är tillgängliga som man går till en privatläkare och funderar på privata sjukförsäkringar. Det är när man aldrig får träffa samma läkare två gånger som man skaffar sig en privat gynekolog, tandläkare eller vad man nu behöver. Det är när kommunala skolan skiter i barnen som man desperat sätter sig och mejlar till varenda friskola som finns i hela Göteborg.

Jag tycker ju, som princip, att ungarna ska gå i skola i sitt grannskap. Det är bra att ha sina kompisar nära, det är bra att kunna gå till och från skolan själv, det är bra att vi föräldrar lär känna de andra föräldrarna runt om. Och så vidare.

Våra barn blev utskrivna från kommunala skolan när vi skulle flytta till Tanzania. "En ren formsak" sa rektorn. "Vi skriver in dem igen så fort ni är tillbaka." Hon nämnde inte att de då skulle behandlas som om de aldrig tidigare gått på skolan. Att det inte var sannolikt att de skulle få återvända till sina gamla klasser, till de barn de känt sedan dagis och framåt.

Visst, jag öppnade för en diskussion om ifall Albin eventuellt skulle byta klass eftersom det var en del bråk i den klassen och Albin hade det riktigt tufft. Jag ville ha möjligheten till klassbyte om inte saker och ting hade ordnat upp sig i den klassen innan vi kom tillbaka.

Men så fick vi ett mejl om att både Oskar och Albin hade placerats i klasser där de knappt kände en kotte. Vi tänkte att det kanske ändå skulle kunna vara bra för Albin att byta, men för Oskar skulle det vara katastrof att inte få komma tillbaka till sina gamla kompisar. Så Håkan ringde rektorn.

Håkan pratade om barnens perspektiv, han pratade om att sätta barnens bästa i fokus, han pratade om tidigare givna löften (om att Oskar skulle få gå i sin gamla klass). Men det var som att prata med en vägg. Killarna var utskrivna från skolan och nu behandlades de som alla andra nyanlända barn, alltså placeras i klasser där rektorn har en lucka att fylla.

Till slut lovade hon att undersöka möjligheten att ändå sätta Oskar i hans gamla klass. Hon skulle återkomma. Det var flera veckor sedan. Vi har fortfarande inte hört av henne. Inte ett pip.

Så gör man om man vill att svenska föräldrar ska ta sina barn ur den kommunala skolan. För oss blev detta droppen som fick bägaren att rinna över.

Vi vill inte längre ha våra barn i en skola...
...där barnens perspektiv och barnens bästa inte sätts i fokus.
...där värdegrundsdiskussionerna bara är blaha.
...där konflikthanteringen/mobbningsteamet är under all kritik.
...där IT inte finns med i skolans vardag som en naturlig del. Det är ändå 2009.
...där det inte går att kommunicera med rektor för att det tar flera veckor innan hon svarar på epost. Om hon svarar alls.
...som är helt visionslös. Rektor stod på stormöten och berättade entusiastiskt för alla föräldrarna att på hennes skola följde man skollagen och läroplanen. Ja, tjena. Den dagen man slutar ha det som riktmärke är det kanske dags att kalla till nytt stormöte.

Så Oskar och Albin ska inte gå på den skolan till hösten. De börjar på Vittra istället.

Svenska damlaget satsar hårt

FULLT MED OUPPTÄCKTA TALANGER
Översta raden från vänster: Ulla Sätereie, Louise Chamberlain, Kristina Linder, Malin Liljert
Undre raden från vänster: Karin Herrström, Amanda Herrström, Lotta Nyqvist, Annelie Jansson och Cattis Haeger
Liggande: Chris Walter

Den 1 och 2 maj är det Nordic Sports Day här i Tanzania. Svenskar, danskar, norrmän och finländare tävlar i en massa olika sporter. Själv är jag förbundskapten för det svenska damlaget i fotboll och försöker få dem att börja kalla mig Svennis. Det går så där.

I dag hade vi alla fall en första, och sista, träning inför avspark på fredag morgon kl 8.30. Det gick rätt bra, flera spelare visade sig ha spelat lite mer organiserad fotboll i yngre år - och takterna satt i!

Ryktet säger att de andra länderna haft svårt att få ihop lag. Så det kan vara så att vi är det enda laget som har avbytare... Ingen liten fördel i detta klimat.

ÄNTLIGEN: Återkopplad

Nu har vi äntligen fått i gång det supersmala bredbandet igen. Det tackar vi snälle Mr McDonald för! Livet har känts tomt och innehållslöst utan internet. Det skrämmande är bara att jag nog har haft mina två mest effektiva Tanzaniadagar någonsin. Jag har fått så mycket gjort! Dels kan det bero på att temperaturen har sjunkit så att man inte lider av halvkokt hjärna hela tiden, dels är det nog så att slösurfande, mejlskrivande, bloggande och facebook har en förmåga att äta upp ens tid.

Ska försöka dra lärdom av det...

Jag vet inte varför bilderna försvann

...men uppenbarligen gjorde de det. Problemet är att vi lider av totalt smalbandshaveri. Ska åtgärda detta så snart jag fått ordning på allt.

Hipp hipp hurra - i dag är det mamma Anitas 70:e födelsedag!

I dag fyller min snälla mamma Anita 70 år. Det gör min snälla moster Gunnel också, men henne har jag tyvärr inga bilder på i datorn - men hipp, hipp, hurra för dig också Gunnel!

Pappa Odd till vänster, mamma Anita i mitten och det är min storasyster Anne som håller upp kaninöronen bakom mammas huvud. Vuxet. Hon fyller 47 i sommar...

Den här och de ovanstående bilderna kommer från det Sätereieska kusinkalaset i Sörskogbygda, utanför Elverum, förra sommaren. Annars är inte Anita så mycket för det här med stora kalas, särskilt inte om det är hon själv som är föremål för festen. (Detta skriver jag framför allt för att ingen av bloggens trogna läsare i norra Värmland ska känna sig orättvist behandlade, eftersom ni inte blivit bjudna på 70 årsfest. Det har helt enkelt inte varit något kalas!)

Mamma har många fördelar. Bland annat är hon en envis rackare i blåbärs- och lingonskogen. Generös är hon också - det är därför vi har så gott om god rårörd lingonsylt hemma i Kungsladugård! Den saknar vi när vi gör köttbullar här nere!

Stort grattis på den stora dagen, mamma! Stora födelsedagskramar! Vi får fira dig lite mer när vi kommer hem.

En behaglig lördag i regnperioden

Lördag förmiddag. Det regnar, ett stilla, jämnt, ihållande regn som inte gjort många minuters uppehåll sedan vi vaknade för ett par timmar sedan. Det bästa av allt är att temperaturen sjunker. Nu är det bara 27 grader - jag skruvade till och med på varmvattnet när jag tog min morgondusch! Jag har knappt rört varmvattenkranen sedan vi flyttade hit i augusti.

Huset är fullt av pojkar som underhåller sig själva med TV-spel, ljussablar och garnnystan. Vi fattar inte vad de gör egentligen, men alla är sams och har roligt, så det är bara att lägga sig på sängen och läsa vidare i Madame Bovary. Det är lite samma känsla som på Ellös på somrarna. Inte dumt alls.

Hamburgerkväll!

Ungarna är lediga från skolan i dag. Ingen av dem ville följa med sin gamla mamma ut på badutflykt till Bongoyo eller Mbudya. Däremot ville de gärna ha kompisar på övernattning. Så i natt hade Albin sin kompis Nick här, kommande natt är det Oskars killgäng - Garet, Nimrod och Jacob - som sover över.

Hamburgare är inhandlade. Och chips. Båda delarna i stora lass.

Ännu mer om Klas

Nu har Klas Eklund 1755 böcker i sin bokhylla på Boktipset. Gud, hur ska jag hinna med allt?

Mer om Klas och Sigge

Sigge Eklund har bara läst en av pappa Klas böcker. Han ger den betyg 5.
Sina egna böcker ger han mellan 4 och (oftast) 5 stjärnor.
Får mig att vilja läsa Sigges familjeuppgörelse, "Det är 1988 och har precis börjat snöa". Jag börjar bli riktigt intresserad av far-son-relationerna i familjen Eklund.
Eller också har jag bara för gott om tid.

Malou och jag

Min och Malou von Sivers boksmak överensstämmer till 98 procent, enligt boktipset.se.
Det hade jag inte gissat.

Dagens surftips: boktipset.se

I går upptäckte jag den nya sajten boktipset.se. En rätt kul sajt för oss som har gott om tid och alltid är på jakt efter nya böcker. Jag fastnade totalt och kom inte i säng förrän vid halv ett-tiden, vilket är något av ett rekord på min Tanzania-skala.

Den som lagt upp flest betygssatta böcker i sin virtuella bokhylla är Klas Eklund. 1646 böcker! Intressant spännvidd i hans läsning också, från Enid Blyton och Barna Hedenhös till stentunga biografier över Trotski och så alla klassiker dessutom.

Det är Sigge Eklund, Klas son, som startat sajten. Kanske är det därför som pappa Klas har tagit sig tid att verkligen engagera sig i att lägga upp alla sina lästa böcker. Pappa Klas har också betygssatt alla böcker (inte så många, men ett par stycken) som Sigge fått utgivna. De får genomgående betyget 4 av pappa Klas.

Det kan man ju tycka att det är lite snålt. Man vill ju att en pappa ska vara löjligt stolt över och imponerad av sin son. Å andra sidan är det ju bra att Klas visar upp en sådan integritet, det gör ju att hans trovärdighet som betygssättare av böcker ökar.

Men sedan kommer det faktum att det ju inte bara är Sigge som skriver böcker i familjen Eklund. Pappa Klas har ju också fått en hel del utgivet, däribland storsäljaren "Vår ekonomi: En introduktion till samhällsekonomin".

Och gissa vilket betyg Klas Eklund genomgående ger sina egna böcker? Just det - FEM.
Det tycker jag är lite tragikomiskt.

Hemresebiljetterna är bokade

Oskar, Albin och jag kommer hem den 24 juni! Håkan släpper vi av i Amsterdam på vägen hem, han ska på en konferens och kommer efter den 27 juni. Då åker vi direkt till Uddevalla och firar Elisabeth som fyller jämnt! (Var inte det finkänsligt uttryckt av mig? Det är inte 30, inte 40 heller, om någon behöver en ledtråd.)

Strömlöst

I dag skulle jag och Oskar köpa mer el. Man måste åka i väg till ett Tanesco-kontor (statliga elbolaget), lämna fram ett lapp med numret på mätaren och förskottsbetala strömförbrukningen. Sedan sist, när elen tog tvärt slut mitt i natten, så har jag noga hållit reda på hur många kilowatt vi har kvar. Var väldigt nöjd med min framförhållning.

Så vi körde bort till Tanesco-shoppen, vid Shrijee's på Haile Selassi. Men det sket sig. Det var strömlöst...

Hipp hipp hurra - i dag är det pappa Odds födelsedag!

Världens snällaste pappa, världens bästa morfar, fyller 78 i dag. Stora grattiskramar från oss alla! Vi längtar till Sysslebäck och ser fram emot nya fisketurer i sommar!

Temperaturväxling

I dag när jag körde ungarna till skolan var det "bara" 27 grader varmt. Klockan 06.30. Då hade askarin (vakten) i grinden täckjackan på sig...

Den stora tröttheten rullar in

Vi har ett på många sätt väldigt behagligt och avslappnat liv här i Dar es Salaam. Samtidigt är det slitsamt. Det tar på att bo här. Så här efter påsklovet, när man tycker att alla borde vara pigga, glada och utvilade, så är det ändå en samling väldigt trötta och uppgivna människor jag möter i expat-gänget.

Den tyska familjen H, som flyttade hit samtidigt som oss, men inte förrän för ett par veckor sedan fick huset de ska bo i. Renoveringen drog ut på tiden, i det oändliga. Till slut flyttade de in i ett halvrenoverat hus, utan kök, där golvet inte var fixade, där det inte gick att packa upp containern med alla möblerna. Varje vecka får de besked om att det ska vara helt inflyttningsklart i nästa vecka. Varje vecka vill de tro att det är sant. Men så är det något som går fel. Och så blir de besvikna. Nu var mamma H färdig att åka hem till Berlin med alla barnen. Komma tillbaka efter sommarlovet. Om huset är färdigt då.

Den amerikansk-engelska familjen C, som skulle åka till Kenya och ha påsklov med goda vänner. De kom ut till flygplatsen lite efter sex på morgonen för att flyga till Mombasa. Bara för att vid Precision Air-disken få reda på att de ändrat avgångstiden, tidigarelagt den en och en halv timme, och att de inte fick följa med. Även om planet fortfarande stod på plattan. För de borde ha varit där en minst en timme tidigare. 20 minuter före avgång var inte nog. Trots att ingen berättat för dem att avgångstiden var ändrad. Nej, nej. De fick betala en fet no show-avgift - och fick till slut 400 dollar dyrare biljetter till nästa plan - tre dagar senare.

Det blev till att åka taxi hem till Valhalla igen. Då kör den framförvarande bilen över en människa och deras egen taxi lyckas med nöd och näppe undvika att köra över personen en gång till.

Sedan hade de några fantastiska dagar i Kenya där de njöt av att allt flyter lite bättre än i Tanzania. Fram tills de skulle flyga hem med samma flygbolag. Pappa C blev lite nervös. Ville veta att planet inte fått en ny avgångstid, det var lite viktigt för honom att komma till Dar es Salaam i tid eftersom han skulle med ett plan till New York morgonen efter. Så tidigt på morgonen samma dag som de skulle åka hem på kvällen ringde han till Precision Airs kontor.

- Ert plan? Det gick igår.
- När går nästa plan då?
- I morgon. Kanske. Om det inte blir inställt.

De funderade på att ta taxi till Dar es Salaam. Men det är nio tio timmars körning. Slutade med att de kom på att de kände en (väldigt rik) familj som råkade vara i Kenya med sitt privatplan. Så de fick ta taxi till Nairobi i stället (ett par timmars bilresa)och lifta med familjen D:s plan hem. Ibland är det praktiskt att ha stenrika vänner.

Eller den svenska familjen S-E (yes, mig mycket närstående). Som hade goda vänner på besök. Skulle åka till Zanzibar och tog ut en massa pengar för att kunna betala hotell och utflykter. På Zanzibars östkust finns inga bankomater, det är hopplöst att betala med kort i denna cash-ekonomi, så det gäller att ha med sig en tjock sedelbunt. Klockan sex på morgonen, när vi ska åka ner till färjeläget, så upptäcker vännen K att hennes sedelbunt inte är alls lika tjock som den borde ha varit. Dessutom är vännen H:s Visakort borta. Väck. Gone. Totalpanik. Det var mycket pengar det handlade om.

Och då börjar man rekonstruera. Vem kan ha snott stålarna ur väskan. Vad gjorde vi steg för steg efter att vi varit vid bankomaten? Följde någon efter oss? Vi köpte några kikoier (fina tygstycken som man har i stället för handduk, eller som en kjol) - ja, där var det lite liv och rörelse ett tag när fem sex tjejer samtidigt försökte sälja på oss just sina kikoier. Vi strosade runt på Slipway ett tag. Men där hände inget som gör att man tänker att ficktjuven slog till. Vi var på slakteriet - nej, där var det också tomt.

Till slut landar man ju i misstanken att det måste ha varit hemma hos oss. Eller att det i alla fall är det mest sannolika. Och då finns det ju nästan bara två personer att misstänka. Varav den ena, som jobbar inne i huset, så klart blir mer misstänkt än han som bara jobbar utomhus och kör bilen.

Och det är så trist. Jag vill inte tro att det är hon. Jag vill tro att hon är en god människa, en bra person. Jag vill fortsätta tycka om henne och ha en glad och öppen relation med henne. För det är så tråkigt att behöva gå och misstänka människor. Tråkigt och tröttsamt att behöva gå och undra om hon snodde mer än ett halvårs lön. Tråkigt och tröttsamt att undra vad som kommer att försvinna nästa gång. Efter att kocken slutade har det försvunnit ett PSP, Oskars spel. (Och ett par löparbrallor, men de tror jag Mary strök så att de smälte ihop och snabbt förpassades till soptunnan, men borta är de.) Och nu alla de här pengarna.

Att behöva fundera så mycket över tillit och ärlighet, att behöva vara så misstänksam tar på krafterna. Och gör en olycklig. Det är då man längtar hem, till ett alldeles vanligt liv utan hushållsnära tjänster i Kungsladugård.

Lite safaribilder...

Tja, det var ju synd att jag klippte nosen på lejonhonan. Men de är rätt mäktiga ändå! Och bara ett par tre meter framför oss. Då var vi glada att vi satt i stängda bilar och inte på ett öppet flak!


Kerstin - nu även safarichaufför. Toyota Rav 4 är min nya favoritbil. Vi hyrde en såpdan för att åka till Mikumi. Trodde att den skulle vara för liten och vek för att köra runt på savannen under regnperioden, men det gick jättebra.



Märta, Alice och Albin spelar DS. Observera färgmatchningen.

Tomt och tyst

Nu har familjen Alnebratt åkt hem. Det är liksom lite ödsligt utan dem, tomt och tyst.

Mera påsklov åt folket!

Vi har haft en fantastisk och intensiv vecka på Zanzibar! Oskar och jag piggnade till ganska snart efter att vi tagit in på Paje Ndame, hotellet på Zanzibars östkust. Jag hostar och kraxar fortfarande en del, det rosslar i luftrören, men nu vill jag i alla fall inte bara gå och lägga mig hela tiden.

Lördag: Vi började med en "småsnorkling" med Mr Snorkeller, åkte ngalawa (en trimaran gjord av en urgröpt mangostock) ut till närmsta rev. Det regnade hela tiden - men det gjorde ingenting, för sikten i vattnet var förvånansvärt bra trots regnet.

Söndag: Dag två åkte vi till apskogen, Jozani Forest, och tittade på Red Colobus-aporna, en apsort som är endemisk och bara finns på Zanzibar. De showade ordentligt med rejäla luftfärder mellan trädtopparna, kom nyfiket fram och kollade på oss och var väldigt underhållande i största allmänhet. Sedan tog vi en tur in i mangrove-träsket.

Måndag: Dag tre var slappardag i Paje, strandliv.

Tisdag: Dag fyra åkte vi på delfinspaning utanför Kizimkazi. Vi såg ett antal delfiner, men de var inte särskilt lekfulla, så de kom inte fram och kollade på oss när vi förhoppningsfullt slängde oss i vattnet för att bada tillsammans med dem. De var nog mer intresserade av mat just då.

Onsdag: Dag fem åkte vi hela vägen upp till Matemwe för att därifrån ta båt till stosnorklingen vid Mnemba. Efter en dryg timmes bilresa kom vi fram. Tog en cola och väntade på att tidvattnet skulle komma in, så att det gick att åka båt ut över första revkanten. Då började det regna. Och åska. Ordentligt. Det var lite nervöst. Man vill inte gärna ge sig ut på havet i värsta åskvädret... Men vi satt kvar under tak och hann ta både en fruktstund och en grillad fisklunch innan vattnet höjts tillräckligt mycket för att vi skulle kunna ge oss iväg. Då blev det också fint väder!

Torsdag: Packade och lämnade Paje Ndame. Åkte på kryddtur utanför Stonetown - alltid lika kul. Nu har vi varit på tre olika kryddturer, på tre olika ställen. Det är fascinerande att samma grej kan kännas så olika och så bra varje gång! Sedan åkte vi till Stonetown och tog in på Dhow Palace Hotell. Fantastiskt! Det var så vackert! Lite som ett hus ur Tusen och en natt. Det arabiska inflytandet är starkt på Zanzibar, inte minst i arkitekturen. På kvällen åt vi middag på gamla Emerson & Green, numera 236 Hurumzi. Det är en speciell restaurang, på taket, med underbar utsikt över stan och hamnen och havet. Det finns bara plats för 24 personer, sittande på kuddar på golvet.

Fredag: Shopping! Dagen när alla fick träna upp sin prutförmåga ordentligt. Albin är en mästare, han är stenhård. Han prutade ner en massajkniv från utgångsbudet 18 dollar (ca 24 000 shilling) till 7 000 shilling. Inte dåligt! Åt lunch på Mercury, en restaurang döpt efter Freddie Mercury, som föddes och bodde på Zanzibar de första åtta åren av sitt liv. Sedan tog vi färjan hem.

Lejonkungen bor i Mikumi

Vi har aldrig sett lejonen så nära - och så ofta! - som under den här safarin i Mikumi. En hanne och två honor som i princip hade parkerat en så där 500 meter från campen där vi bodde.

På natten höll de till vid vattenhålet, mindre än 100 meter från våra hus. Det var lite spännande! Det tog oss ett tag innan vi fattade vad det var för djur som lät som en nöjd grymtande gris...

Tyvärr släppte inte influensan taget om oss. Vi kände oss ju så mycket piggare och var säkra på att febern höll på att gå bort. Mern Oskar och jag blev bara sjukare och sjukare.

Så vi fick åka direkt till Dr Ype när vi kom hem igen. "How are you? You look miserable", sa han. Inte direkt den öppningsreplik man är van vid hos doktorn. Han sa att det var många som drabbas av influensan i ett andra varv, så som vi gjorde. Med hög feber, ont i öronen, halsen, tappa rösten och allmän matthet.

Så nu tuggar vi penicillin. Igen. Jag är så trött på att vara sjuk. Jag vill bli pigg och stark igen. Matlust! Det är rätt deppigt när man inte mår bra - särskilt i den här värmen. Jag ville ju att vi skulle ha så roligt! Men jag orkar nästan ingenting. Jag vill bara gå och lägga mig hela tiden.

Nu är de här!

...och imorgon bitti åker vi och familjen Alnebratt till Mikumi på safari! Håll nu tummarna för att vi får se några lejon!

Det ska bli roligt att få se Mikumi i grönska. När vi har varit där förut så har det ju alltid varit torrt, bränt, gult, gräs överallt. Nu har det ju regnat en del - gissar att det ser helt annorlunda ut.

Massaj-dag i Albins klass

I veckan hade Albins klass slutredovisning av sitt senaste forskningsområde - Massajer. Det var väldigt roligt. Alla föräldrar var inbjudna.

Presentationen började med att hela klassen framförde ett teaterstycke, skrivet av klasskompisen Miriam, som handlade om en dag i massajbyn. Man fick lära sig om kvinnors, mäns och barns respektive roller, om matvanor och annat.

Klassrummet och balkongen utanför var indelade i olika aktivitetsstationer. Albin var laibon, medicinman och spågubbe. Han spådde besökarnas framtid genom att skaka stenar i ett kohorn, låta den frågande viska sitt namn i hornbet och sendan hälla ut stenarna på ett koskinn. Ur mönstret stenarna bildade kunde han till exempel i mitt fall utläsa att "du och hela din familj kommer att få ett fantastiskt liv". Hans fröken, Miss Susan, fick veta att hon kommer att bli väldigt lycklig i Kina, dit hon flyttar för att undervisa på en annan internationell skola efter sommarlovet.

Vid en annan station undervisade Tim och Azuma de vuxna i hur man väver rubegas i papper (rubegas är de röd-svarta eller röd-blå stora tygstyckena som alla massajer klär sig i). Jag var grymt impad av hur pedagogiska och tålmodiga de var med alla vuxna som bara ville bli klara fort. Inte drog de sig för att säga till när de tyckte att man slarvade heller.

Under arbetet med massaj-forskningen har de flera gånger haft besök av massajer i klasserna. De har berättat om sina familjer, byar, kor, många hustrur (hur många man får ha beror på hur många kor man har. En del har tolv stycken!)och sina matvanor. De lever huvudsakligen på mjölk blandad med koblod. Man gör ett litet hål i halspulsådern på den levande kon och tappar den på lämplig mängd blod, innan man stänger till hålet och smörjer på en salva som får ådern att läka ihop snabbare.

Ute på balkongen fick man måla sköldar och gå in till berättarnas hörn. Det fanns också stationer med olika spel, hitta den försvunna kon, stavningsprov och allt möjligt.