JÄÄÄÄÄVLAR som vi har seglat!

Lotta ringde i morse och frågade om jag ville hänga med ut och segla laser. Till min stora förvåning sa jag ja.

Det blåste rätt bra. De rutinerade damerna som ingår i torsdagsseglingsgänget föreslog att vi alla skulle segla runt Bongoyo, en ö en bit utanför bukten. "Visst", sa Lotta och jag.

Vi kom inte särskilt långt ut innan vi insåg att det inte blåste "rätt bra", utan att vinden faktiskt var väldigt, väldigt stark. Det pep i ordentligt och vi gjorde hög fart, rakt ut ur bukten. Lotta var kapten och jag gastade. Lotta lånade mig sina seglarhandskar, vilket jag tyckte var lite over kill. Visst är de snofsiga, men jag såg inte riktigt behovet av dem. Jag skulle ju bara skota lite hit och dit.

Efter en tio minuter kapsejsade den första båten, antagligen av en kastvind. Men hon var omgiven av ett gäng rutinerade seglare, så Lotta och jag bara fortsatte att hänga på de två båtar som gick snabbast. Vi var rätt malliga över att kunna hänga på i samma fart som dem, fast än vi var två i lasern och de var ensamseglare.

När vi passerade Sea Cliff, udden längst ut på halvön, så kom vågorna. Stooooora vågor. Då kan jag säga att en laser känns väldigt, väldigt liten... Men det var tryggt att vara omgiven av de riktigt duktiga seglarna. När vi kommit utanför Bongoyo så diskuterade vi fram och tillbaka om vi verkligen skulle runda ön eller om vi skulle vända och segla tillbaka till Yacht-klubben. I fem minuter var det ja, i fem minuter var det nej, fram och tillbaka. Vid det här laget kände vi oss som ett vinnande kappseglarteam, kapten Nyqvist och jag. Självförtroendet var på topp.

Jag har ju aldrig seglat här förut, jag brukar ta färjan ut till Bongoyo när Håkan seglar med andra. Så jag fattade inte riktigt hur hårt väder och hård sjö det egentligen var. Men Lottas allt tätare skrattsalvor och uppsluppna svordomar gjorde att jag ändå förstod att detta var något utöver det vanliga. Jag kände mig som på Liseberg! Härligt, härligt, men också ganska pirrigt.

När vi närmade oss Bongoyo såg vi vågorna bakom ön. Stooooora vågor som bröt i frasande skum. Då vände vi... och började segla hemåt igen. Vid det här laget skrattade vi i kapp åt vilket utmärkt team vi var och vilken fantastisk upplevelse vi var med om. Äventyr! Lotta gick så långt att hon tyckte att det var ett större äventyr än att bestiga Kili. (Håller jag inte med om! Kili äger.) Vi var så nöjda med oss själva, att vi var så duktiga som klarade av så svår sjö så bra.

Då kapsejsade vi. Helt plötsligt. Det bara hände. Båtjäveln välte. Det var bara att hoppa och försöka sikta på att inte landa i seglet eller trassla in sig i skotet. Vi simmade runt, Lotta hävde sig upp på centerbordet, jag hängde i relingen och så fick vi upp båten på rätt köl igen och kunde kravla oss upp i sittbrunnen igen. Hur smidigt som helst.

"Det där var ju inte så farligt", sa jag. "Jag trodde att det var mycket läskigare att kapsejsa. Och mycket svårare att vända båten. Nä, det där var ju inget att vara rädd för. Vad bra!"

Sedan kom kastvindarna, vinden bytte riktning, snabbt och plötsligt, när vi minst anade det. Om och om igen. Och vi kapsejsade. Och kapsejsade. Och kapsejsade.
Tredje, fjärde och femte gången vi vände båten var det inte lika lekande lätt längre. Vi var trötta. Hade börjat få ont både här och där. Då var det ganska tungt att kravla sig upp i sittbrunnen igen.

Men vi blev bättre och bättre. Efter ett tag burkade vi som riktiga kappseglare, hängde lååååångt utanför relingen och lyckades många gånger manövrera oss ur situationer där vi var nära att kapsejsa. Fast vi lyckades inte varje gång. En gång burkade vi så mycket att jag ramlade i baklänges i vattnet.

När vi tittade oss omkring så såg vi att det inte bara var vi som badade. Även de riktigt proffsiga seglarna drattade i vattnet då och då.

När vi hade kapsejsat en åtta gånger eller så, så var vi helt utslitna. Det tog oss lite för lång tid att simma runt båten och häva oss upp på centerbordet. Så då "turtlade" båten. Den låg inte på sidan längre, utan rätt upp och ner, med seglet pekande mot botten. Då höll jag på att ge upp. Tittade på Lotta och såg att hon var lika uppgiven som jag. Till slut klättrade vi upp och satte oss på den upp och ner-vända båten och bara vilade.

Lotta plockade fram mobilen ur vattentäta påsen och ringde land och bad dem skicka ut räddningsbåten för att hämta oss. Vi såg den passera med en annan av våra seglingskmarater på släp och satt kvar och bara väntade på vår tur. Då kom snälla Kirsten, en av de proffsiga seglarna, till vår hjälp.

Hon frågade oss om vi ville att hon skulle vända båten åt oss. "Jaaaaa, om du vill, vi orkar inte..." Så hon hoppade i och fick över den på rätt köl igen. Då kom Lotta och jag in en andra andning, vi visste ju att räddningsbåten var på väg, så att det fanns en ände på det. Och då seglade vi plötsligt skitbra!

Vi gjorde snygga slag och hängde långt utanför relingen och kryssade ganska elegant fram och tillbaka och tog oss hela tiden närmare land.

Här någonstans kom jag till insikt om seglarhandskarnas fulla funktion. För trots handskar så kändes händerna skinnflådda och jag hade fått blåsor längst ut på fingertopparna där handskarna inte täcker.

Det var bara det att Kirsten fick problem. Vet inte vad som hände, men hon fick inte runt sin egen båt som lagt sig på sidan. Vi fick ju rätt dåligt samvete för att vi bara lämnat henne när hon fixat vår båt, men hon var ju så proffsig att vi då inte kunde se att vi skulle kunna tillföra någonting till hennes segling.

Men när räddningsbåten kom ut så fick den hjälpa henne i stället för oss. Vi fortsatte kryssa och hårdsegla mot land, kapsejsade bara en gång - eller kanske två - till, och gjorde så småningom en fantastiskt snygg insegling rakt på rampen!

Hur nöjda som helst med att vi INTE blivit inbogserade av räddningsbåten.