Poetry Coffee Morning

I morse hade Albins klass Poetry Coffee Morning. Klart inspirerade av 60-talets beatnik-poeter i San Francisco var (nästan) alla klädda i svart. En efter en gick de upp, greppade mikrofonen och läste en eller ett par egna dikter för de samlade kaffedrickande föräldrarna.



Det är stort. Att alla gör det, att alla verkar bekväma med framträdandet och läser sina dikter med självförtroende. Det är klart att en och annan såg lite nervös ut. Men ingen tvekade att faktiskt göra det. Det är jag grymt imponerad av - och jag är oerhört glad över att mina barn har fått den erfarenheten med sig. Att de har en känsla av att det är ROLIGT att visa upp och vara stolt över det man gjort, målat, skrivit eller lärt sig. Att det är kul att prata inför människor.


Min favoritpoet. Albin hade skrivit en dikt om hur det känns att se miljoner wildebeests (gnuer) på en och samma gång på savannen i Serengeti.