Stickan finns inte med oss längre

Stig "Stickan" Lindberg, klanhövding i den fantastiska familjen Lindberg från Jokkmokk, finns inte längre. Han gick bort häromdagen och lämnar ett stort tomrum efter sig.

Jag glömmer aldrig första gången jag träffade Stickan. Det måste ha varit sommaren 1996. Det var min första riktiga sommar på Saxeliden, Ellös, Orust. Håkan var ute och sprang och jag hade inte kommit upp ur sängen ännu. Låg och drog mig och njöt av tidig sommarmorgon när jag hörde att det blev ett väldigt knackande på dörren och en glad röst som skrek: "Hallå! Är det någon hemma?".

Jag tog på mig en morgonrock och tittade ut ur rummet - just som en liten knubbig och ganska högljudd farbror stormade in med en bräddfylld hink i handen och under glada utrop kastade den ena nyfångade makrillen efter den andra i diskhon. "Stopp! Stopp!", ropade jag. "Vi är bara två personer här! Vi kan inte äta hur mycket makrill som helst! Det kan vi bara inte!". Så där stod vi ett tag, jag som försökte lämna tillbaka makrillar och den glade farbrorn som la ner nya i diskhon.

Jag hann nätt och jämt få klart för mig att detta var den legendariske Stickan Lindberg som jag hade hört så mycket gott om, så många hjärtliga historier om, innan han försvann ut, hoppade in i bilen och fortsatte sin väg uppför berget med resten av makrillarna, glatt vinkande med ena armen ut genom bilrutan på den gamla Volvon.

Så minns vi Stickan: Härlig! Högljudd! Glad och generös!
Eller som Oskar och Albin sammanfattade i eftermiddags: "Han var en skön farbror."