Sånt jag kommer att sakna. Del 3: LÖPRUNDAN

Jag vet att jag har gnällt en del över att det är så varmt och svettigt att springa här. Att det går så irriterande långsamt. Men ändå. Jag kommer att sakna löprundan.

Jag springer ut genom grinden, säger godmorgon till vakterna och tar till vänster på skumpiga grusvägen. Där gäller det att inte bara titta på de färggranna hönorna, kycklingarna och tupparna som springer vid sidan av vägen och pickar i soporna - för då riskerar man att stå på näsan eftersom underlaget är så ojämnt.

Vid grönsakssstånden (dukas) och taxibilarna på hörnet svänger jag vänster på Chole Road, försöker hålla god fart för här kör alla vi känner förbi på väg till skolan eller jobbet och man vill ju gärna ge ett sportigt intryck så här i början av rundan. På den här sträckan får man också hålla ögonen och öronen öppna - folk kör som galningar så det är 500 meter där jag gör mitt bästa för att inte bli påkörd av en Toyota Landcruiser, Nissan Patrol eller en dala dala, de små fullpackade minibussarna som kör så det ryker och tvärnitar lite här och var för att släppa av eller plocka upp passagerare. Vill gärna springa på asfalten, men gör bäst att hålla mig på den upptrampade stigen vid sidan om.

Höger ner på Slipway Road, ännu en grusväg kantad av dukas. Vid den här tiden på dygnet, strax efter halv sju på morgonen, sopar folk utanför affärerna, börjar göra fint till öppningsdags. Här ser jag då och då någon som lite halvdiskret kapar en vattenledning och tjuvtappar vatten i dunkar och flaskor. Jag undrar alltid hur de gör för att stänga till den avskurna vattenledningen. Kanske gör de inte det.

Höger igen. Passerar Slipway, ett köpcenter med restauranger och barer och marknadsstånd, precis vid vattenbrynet. Springer förbi ett par ganska smaklösa compounds, fläskiga lägenhetskomplex som har närheten till vattnet som sin enda charm. Lite längre fram ligger de riktigt fina villorna. Dem ser jag inte så mycket av, de ligger gömda bakom frodig grönska. Men det känns rätt fint att vägen är kantad av askaris, vakter, som jag åtminstone inbillar mig bidrar till att jag tycker att det känns tryggt och fint att vara ute och springa ensam. Jag hejar till höger och vänster, nickar när jag möter ett gäng kvinnor och män på väg till sina jobb i de flotta villorna.

De flesta går i maklig takt. Många får något skeptiskt i blicken när de möter en springande, svettig löpare. Jag tror inte riktigt att de förstår poängen med att röra sig så fort i värmen. Eller också föraktar de bara alla bortskämda vitingar som måste ge sig ut och springa för att bli kvitt överskottsenergin. De kanske tycker att vi borde klippa oss och skaffa ett jobb.

Springer förbi Yacht klubben och det nybyggda traumacentret, ett splirrans nytt akutsjukhus som också är specialiserat på kvinnosjukvård. Det lär vara det enda stället i landet där man kan göra en skiktröntgen eller utföra andra mer avancerade undersökningar. Öppnade efter jul, som tur är har vi inte behövt åka dit i alla fall.

Här och var pyr eldar. Brända sopor luktar inte så gott. I bland får jag håla handen för munnen för att orka springa igenom den svarta röken. Andra gånger luktar eldarna gott. Men då är det nog kokeldar.

Höger in på Haile Selassie Road. Asfalt igen. Haile Selassie och Chole är två av de stora gatorna på halvön, genomfartsleder som är ganska hårt trafikerade. Springer förbi Epi d'Or, det knallgula franska bageriet där man också kan äta helt OK libansesisk mat.

Passerar sedan Merrybrown, hamburgerhaket som öppnade ungefär när vi flyttade hit. Det är ett ställe som får McDonalds och Burger King att framstå som kulinariska höjdarställen. Ni fattar nivån. Till och med ketchupen är kass.

Sedan kommer Bistro Garden, en bra indisk restaurang med underbar tikka masala (som Håkan beställde och jag åt hälften av. För jag tänkte att jag skulle överraska mig själv och beställde något oväntat, något med frukt och nötter, och fick in en skitäcklig rätt med snuskigt söt mjölkig sås). Vi bara varit där en gång. Ungarna dissade stället för att det kom vindpustar av toastank när vi åt där - och vägrar följaktligen att gå dit igen. Myggigt var det också.

Nästa passerpunkt är nyöppnade supermarketen Shoppers Plaza, mitt favoritställe att storhandla på. Glas, stål, modernt. Passar inte riktigt in i de inslitna omgivningarna. Men tvärs över gatan finns ett antal små lokal restauranger. Vid den här tiden på morgonen håller de på att tända kokeldarna och ställa ut plastborden under träden. Mer hönor och kycklingar. En och annan get som struttar fram och dricker vatten i pölarna som bildas där någon kapat en vattenledning.

Sedan får man springa med blicken koncentrerad igen, för att inte råka sätta skon i en koblaja. Det finns en hjord på kanske 15 - 20 kor som brukar drivas runt för att beta på de gräsplättar som erbjuds. Men jag tror att det är här de bor, jag brukar se dem antingen i dikeskanten eller innanför ett staket.

Vid bensinstationen och Shrijee's svänger jag höger in på Mwaya Road. Snart hemma. Det är en nyasfalterad tvärgata, så fint asfalterad att man undrar vad det är för höjdare som bor längs den gatan. Det finns liksom ingen annan logik som kan förklara varför vissa gator är asfalterade och andra är sämsta grusvägarna.

Här ligger några små restauranger och även Celebrity Hairdresser, frisören som körde rakapparaten över Håkans huvud i förra veckan. Ett tag var han rädd att han skulle se ut som en rysk straffånge, men det var ju för sent. Han kunde ju inte gå därifrån med halv huvudet rakat. Men det blev rätt bra faktiskt. Kostade 3 000 shilling, 18 spänn.

Efter ett par hundra meter svänger jag vänster in bland villorna, en ny gropig grusväg. Här känns det tungt i benen, men jag är snart hemma. Bara några hundra meter kvar. I sista hörnet, strax före Valhallas gula mur, ligger ett hus som senaste veckan sett ut som om det varit julpyntat till max. Vi fattade ingenting, men tillslut såg vi busslaster emd indier som forslades till och från huset och insåg att det nog var indiskt bröllop på gång. Sjudagars. Det förklarade partytälten och julgransbelysningen och den strida trafiken varje kväll.

200 meter kvar. Segt i benen, men jag gör mitt bästa för att fortsätta springa fram till de blå grindarna som leder in till Valhalla igen. Kastar en blick på klockan i vaktkuren. Blir oftast besviken. Tror alltid att jag sprungit fortare än jag egentligen gjort. Funderar på om jag mätt fel på Google Earth, KAAAAANSKE banan är längre än de 4,82 km jag mätt upp den till. Men innerst inne tror jag ju inte det. Jag är inte snabbare än så. Inte ännu.

Men vänta bara tills jag får formtoppa på Orust och i Slottsskogen. Då jädrar. Jag SKA springa en bra tid på Midnattsloppet. Om jag inte slår Anne, så må det vara hänt. Men bara om jag lyckas sätta nytt personligt rekord.