Hur man får svenska föräldrar att ta sina barn ur den kommunala skolan

Jag är för en väl fungerande offentlig sektor. Jag betalar gärna skatt till skolor, vägar, vård och omsorg. Om det bara fungerar så betalar jag gärna mycket skatt också. Men då måste den offentliga sektorn leverera. Då funkar det inte att slarva med uppdraget. För då röstar vi med fötterna och går därifrån.

Det är när vårdcentralerna inte är tillgängliga som man går till en privatläkare och funderar på privata sjukförsäkringar. Det är när man aldrig får träffa samma läkare två gånger som man skaffar sig en privat gynekolog, tandläkare eller vad man nu behöver. Det är när kommunala skolan skiter i barnen som man desperat sätter sig och mejlar till varenda friskola som finns i hela Göteborg.

Jag tycker ju, som princip, att ungarna ska gå i skola i sitt grannskap. Det är bra att ha sina kompisar nära, det är bra att kunna gå till och från skolan själv, det är bra att vi föräldrar lär känna de andra föräldrarna runt om. Och så vidare.

Våra barn blev utskrivna från kommunala skolan när vi skulle flytta till Tanzania. "En ren formsak" sa rektorn. "Vi skriver in dem igen så fort ni är tillbaka." Hon nämnde inte att de då skulle behandlas som om de aldrig tidigare gått på skolan. Att det inte var sannolikt att de skulle få återvända till sina gamla klasser, till de barn de känt sedan dagis och framåt.

Visst, jag öppnade för en diskussion om ifall Albin eventuellt skulle byta klass eftersom det var en del bråk i den klassen och Albin hade det riktigt tufft. Jag ville ha möjligheten till klassbyte om inte saker och ting hade ordnat upp sig i den klassen innan vi kom tillbaka.

Men så fick vi ett mejl om att både Oskar och Albin hade placerats i klasser där de knappt kände en kotte. Vi tänkte att det kanske ändå skulle kunna vara bra för Albin att byta, men för Oskar skulle det vara katastrof att inte få komma tillbaka till sina gamla kompisar. Så Håkan ringde rektorn.

Håkan pratade om barnens perspektiv, han pratade om att sätta barnens bästa i fokus, han pratade om tidigare givna löften (om att Oskar skulle få gå i sin gamla klass). Men det var som att prata med en vägg. Killarna var utskrivna från skolan och nu behandlades de som alla andra nyanlända barn, alltså placeras i klasser där rektorn har en lucka att fylla.

Till slut lovade hon att undersöka möjligheten att ändå sätta Oskar i hans gamla klass. Hon skulle återkomma. Det var flera veckor sedan. Vi har fortfarande inte hört av henne. Inte ett pip.

Så gör man om man vill att svenska föräldrar ska ta sina barn ur den kommunala skolan. För oss blev detta droppen som fick bägaren att rinna över.

Vi vill inte längre ha våra barn i en skola...
...där barnens perspektiv och barnens bästa inte sätts i fokus.
...där värdegrundsdiskussionerna bara är blaha.
...där konflikthanteringen/mobbningsteamet är under all kritik.
...där IT inte finns med i skolans vardag som en naturlig del. Det är ändå 2009.
...där det inte går att kommunicera med rektor för att det tar flera veckor innan hon svarar på epost. Om hon svarar alls.
...som är helt visionslös. Rektor stod på stormöten och berättade entusiastiskt för alla föräldrarna att på hennes skola följde man skollagen och läroplanen. Ja, tjena. Den dagen man slutar ha det som riktmärke är det kanske dags att kalla till nytt stormöte.

Så Oskar och Albin ska inte gå på den skolan till hösten. De börjar på Vittra istället.