Jag är redo för ett tanzanskt körkort

Jag vet att man ska stanna när polisen vinkar in en till vägkanten. Jag brukar göra det. Men inte i dag.

Skolsköterskan ringde och sa Albin var så hängig att vi borde hämta honom. Så jag avbröt min trevliga förmiddagsfika med Mia och körde in till skolan. Hade bästa flytet, ända fram till sista korsningen, in mot United Nations Road.

Vanligtvis står det en polisman och dirigerar trafiken i den hårt belastade korsningen. Inte i dag. I dag fick man köra på trafikljusen. Och då vet man två saker:

1) Antalet sekunder som det är grön pil för högersväng överskrider knappast tre. Om man inte tänker "det var nog gult" och tar en rövare så får man vänta skitlänge och alla arga människor bakom en börjar tuta och ha sig, för de tycker att man stör den naturliga trafikrytmen.

2) När det inte står en polis mitt i korsningen, så står det oftast en och gömmer sig bakom hörnet för att vinka in alla som kör mot rött. Ett listigt sätt att dryga ut den usla polislönen - eftersom pengarna slinker rätt ner i fickan på polismannen.

Trots att jag vet detta så chansade jag. Jag hängde på framförvarande bil och svängde glatt höger och noterade nöjt att jag inte var den sista bilen som tog samma rövare.

Och självklart. Just som det kör ihop sig och två filer går ihop till en så stod han ju där. Den vitklädde trafikpolisen med sin stiliga polismössa med blänkande svart skärm. Och började gå fram mot just min bil. Och vinkade uppfordrande att just jag skulle svänga in till kanten.

Först försökte jag låtsas som om jag inte såg honom genom mina solglasögon. Vägrade vrida på huvudet. Tittade bara rakt fram. Hjälpte inte. Han var så nära att han nästan kunde knacka på rutan.

Så då svängde jag långsamt med lydigt in till vänster. Noterade i backspegeln att polismannen satsade på en dubbelmuta, eftersom han inte nöjde sig med att vinka in mig utan fortsatte med bilen bakom.

Då for fan i mig. Jag såg att trafiken lättat framför mig och att polismannen var ensam. Han hade inte ens en cykel. Så då stampade jag på gasen och fräste snabbt i väg istället för att stanna.

Inte likt mig. Men jag måste erkänna. Det kändes skönt. Väldigt skönt.