Den stora tröttheten rullar in

Vi har ett på många sätt väldigt behagligt och avslappnat liv här i Dar es Salaam. Samtidigt är det slitsamt. Det tar på att bo här. Så här efter påsklovet, när man tycker att alla borde vara pigga, glada och utvilade, så är det ändå en samling väldigt trötta och uppgivna människor jag möter i expat-gänget.

Den tyska familjen H, som flyttade hit samtidigt som oss, men inte förrän för ett par veckor sedan fick huset de ska bo i. Renoveringen drog ut på tiden, i det oändliga. Till slut flyttade de in i ett halvrenoverat hus, utan kök, där golvet inte var fixade, där det inte gick att packa upp containern med alla möblerna. Varje vecka får de besked om att det ska vara helt inflyttningsklart i nästa vecka. Varje vecka vill de tro att det är sant. Men så är det något som går fel. Och så blir de besvikna. Nu var mamma H färdig att åka hem till Berlin med alla barnen. Komma tillbaka efter sommarlovet. Om huset är färdigt då.

Den amerikansk-engelska familjen C, som skulle åka till Kenya och ha påsklov med goda vänner. De kom ut till flygplatsen lite efter sex på morgonen för att flyga till Mombasa. Bara för att vid Precision Air-disken få reda på att de ändrat avgångstiden, tidigarelagt den en och en halv timme, och att de inte fick följa med. Även om planet fortfarande stod på plattan. För de borde ha varit där en minst en timme tidigare. 20 minuter före avgång var inte nog. Trots att ingen berättat för dem att avgångstiden var ändrad. Nej, nej. De fick betala en fet no show-avgift - och fick till slut 400 dollar dyrare biljetter till nästa plan - tre dagar senare.

Det blev till att åka taxi hem till Valhalla igen. Då kör den framförvarande bilen över en människa och deras egen taxi lyckas med nöd och näppe undvika att köra över personen en gång till.

Sedan hade de några fantastiska dagar i Kenya där de njöt av att allt flyter lite bättre än i Tanzania. Fram tills de skulle flyga hem med samma flygbolag. Pappa C blev lite nervös. Ville veta att planet inte fått en ny avgångstid, det var lite viktigt för honom att komma till Dar es Salaam i tid eftersom han skulle med ett plan till New York morgonen efter. Så tidigt på morgonen samma dag som de skulle åka hem på kvällen ringde han till Precision Airs kontor.

- Ert plan? Det gick igår.
- När går nästa plan då?
- I morgon. Kanske. Om det inte blir inställt.

De funderade på att ta taxi till Dar es Salaam. Men det är nio tio timmars körning. Slutade med att de kom på att de kände en (väldigt rik) familj som råkade vara i Kenya med sitt privatplan. Så de fick ta taxi till Nairobi i stället (ett par timmars bilresa)och lifta med familjen D:s plan hem. Ibland är det praktiskt att ha stenrika vänner.

Eller den svenska familjen S-E (yes, mig mycket närstående). Som hade goda vänner på besök. Skulle åka till Zanzibar och tog ut en massa pengar för att kunna betala hotell och utflykter. På Zanzibars östkust finns inga bankomater, det är hopplöst att betala med kort i denna cash-ekonomi, så det gäller att ha med sig en tjock sedelbunt. Klockan sex på morgonen, när vi ska åka ner till färjeläget, så upptäcker vännen K att hennes sedelbunt inte är alls lika tjock som den borde ha varit. Dessutom är vännen H:s Visakort borta. Väck. Gone. Totalpanik. Det var mycket pengar det handlade om.

Och då börjar man rekonstruera. Vem kan ha snott stålarna ur väskan. Vad gjorde vi steg för steg efter att vi varit vid bankomaten? Följde någon efter oss? Vi köpte några kikoier (fina tygstycken som man har i stället för handduk, eller som en kjol) - ja, där var det lite liv och rörelse ett tag när fem sex tjejer samtidigt försökte sälja på oss just sina kikoier. Vi strosade runt på Slipway ett tag. Men där hände inget som gör att man tänker att ficktjuven slog till. Vi var på slakteriet - nej, där var det också tomt.

Till slut landar man ju i misstanken att det måste ha varit hemma hos oss. Eller att det i alla fall är det mest sannolika. Och då finns det ju nästan bara två personer att misstänka. Varav den ena, som jobbar inne i huset, så klart blir mer misstänkt än han som bara jobbar utomhus och kör bilen.

Och det är så trist. Jag vill inte tro att det är hon. Jag vill tro att hon är en god människa, en bra person. Jag vill fortsätta tycka om henne och ha en glad och öppen relation med henne. För det är så tråkigt att behöva gå och misstänka människor. Tråkigt och tröttsamt att behöva gå och undra om hon snodde mer än ett halvårs lön. Tråkigt och tröttsamt att undra vad som kommer att försvinna nästa gång. Efter att kocken slutade har det försvunnit ett PSP, Oskars spel. (Och ett par löparbrallor, men de tror jag Mary strök så att de smälte ihop och snabbt förpassades till soptunnan, men borta är de.) Och nu alla de här pengarna.

Att behöva fundera så mycket över tillit och ärlighet, att behöva vara så misstänksam tar på krafterna. Och gör en olycklig. Det är då man längtar hem, till ett alldeles vanligt liv utan hushållsnära tjänster i Kungsladugård.