Nu jädrar - dags för efterlängtad revansch

Jag är en latmask i grund och botten. Om jag ska lyckas få till seriös, regelbunden träning så måste jag ha ett mål att se fram emot. Helst något som skrämmer mig så pass att jag inte vågar annat än att träna. (Kilimanjaro.) Eller en utmaning av något slag, som gör att jag uppfylls av viljan att klara av det. (Tjejmilen, Göteborgsvarvet.) Problemet är bara att när jag väl gjort det så tappar jag all motivation att fortsätta träna. Då blir jag så löjligt nöjd med mig själv och min prestation att jag ...sätter mig i soffan och njuter av att jag klarade av bedriften.

Men tack vare Lisa så har jag nu kommit ut på banan igen. Midnattsloppet i Göteborg den 22 augusti. 10 km mitt i stan, från Heden till Heden. Lisa ska springa, Håkan ska springa - och min syrra Anne.

Jag har brukat slå henne i de flesta lopp vi sprungit tillsammans. (Vilket känts mycket bra, det är ändå min storasyster vi talar om.) Men senast det begav sig, sista EM-loppet i Göteborg för ett par år sedan, så smög hon sig förbi när det var ett par kilometer kvar, spurtade som en galning och slog mig med mer än en minut. (Kan ha varit två, men i så fall har jag förträngt det.) Det var bittert. Mycket bittert.

Så nu blir det match. Må snabbaste syster vinna.