Om svårigheten att leva här och nu

Vi är på väg hem. Om sju veckor i dag så har killarna och jag flyttat in temporärt hos Kerstin och Håkan på Ståthållaregatan. Håkan kommer några dagar senare. Sju veckor är lång tid. Men ändå, det är så svårt att inte börja planera framåt.
I morse, när jag drabbades av ett energianfall, var det nära att jag började packa. Rensa garderoben, sortera ut sånt som ska lämnas kvar här, sånt som kan läggas i en sjölåda och sånt som jag kommer att ha på mig under de sju veckor som är kvar. Men jag stoppade mig själv innan jag hade börjat. Kändes fel att börja avsluta redan nu. Vill fortsätta vara här, nu - njuta av den tid som är kvar.
För även om jag ser fram emot att åka hem, att få träffa alla vänner, att ha fri tillgång till gott bröd, bregott och grevéost, så är det ju inte så att jag har akut hemlängtan.
Så då gick jag ut och sådde ruccolasallad i stället. Kerstin hade med sig en påse fröer som jag inte fått i jorden ännu. På påsen står det att det tar fyra till fem veckor innan man kan skörda. Men jag tänker att det är vad som gäller under svenska förhållanden. Här är det så mycket varmare, så mycket mer solljus att det borde gå snabbare. Och då blir det ju flera veckor som vi kan äta hemodlad ruccola innan det är dags att packa resväskorna! Härligt!