Springa, sprang, blev frånsprungen

I morse steg jag och Oskar upp, drog på oss löparkläderna och stack ut på en runda. Tyvärr vaknade vi lite sent, så vi var inte ute genom dörren förrän strax före nio och då är det egentligen för varmt för att ägna sig åt aktiviteter typ löpning.

Men vi tog oss runt i alla fall och sprang nästan hela tiden. Oskar, den lille atleten, hade irriterande mycket bättre kondis än mig. Efter halva rundan drog han dessutom upp farten och låg konstant minst 20-30 meter före mig.

På slutet tröttnade han på att ha mamma i släptåg, vände sig om ropade lite nonchalant "Vi ses hemma, mamma!". Sedan försvann han runt hörnet.

Efteråt gick vi och simmade i poolen, skönt att svalka av sig och ett lysande sätt att varva ner och stretcha. På väg hem, mot frukost, säger Oskar plötsligt "Det kanske är bättre för dig att springa med Albin, mamma."

Hmmmmm. Vilken liten gris. Han ska få se! Jag ska smygträna! Intensivt! Om ett par veckor ska JAG springa i från HONOM. Om bara ryggen håller. Det passar inte min självbild att bli frånsprungen av en tioåring. Inte ens om han är nära släkt.