En ganska vanlig torsdag

Har egentligen inte så mycket nytt att berätta. Tolkar det som att vi efter tre månader har kommit in i en vardagslunk.

Pojkarna åker till skolan, Håkan åker till universitetet. Jag sätter mig vid datorn med en kopp kaffe och kollar mejl, skriver en del och läser tidningar på nätet.

Vissa dagar går det inte mer än ett par timmar så ringer Håkan och säger att han är på väg hem. Ingen elektricitet på universitetet, inget internet, ibland heller inget vatten. Så när datorns batteri laddar ur åker han hem och sätter sig här och jobbar.

I dag var en sådan dag. I går också. Det är ganska trevligt, för då kan vi åka i väg och äta lunch ihop.

När barnen kommer hem från skolan hjälper jag dem med läxorna, de spelar dataspel och sticker iväg och leker med kompisarna på området, här i Valhalla. Just nu har de sprungit i väg för att spela fotboll, det är rätt så organiserat fotbollsspelande för alla barn upp till tolv ungefär på torsdagseftermiddagarna.

Regnperioden har kommit på riktigt nu. Det är imponerande skurar, både räknat i kraft och uthållighet. Taket läcker fortfarande, Oskar har fått flytta in i gästrummet sedan han vaknade av att hela sängen var blöt och att det droppade på honom. I dag har vi haft gubbar på taket igen, så vi får se om det blir bättre när nästa stora skur kommer.

I går var det min tur att köra till skolan. Men då hade det regnat så mycket att jag inte vågade köra! Det blir sådana översvämningar på vägarna lite längre in mot stan att det är superläskigt att köra bil. Som tur var skulle grannen Berndt ändå ner till stan, så han erbjöd sig att ta med alla fyra barnen i vår gemensamma carpool och släppa dem vid skolan.

Man skulle verkligen behöva göra något åt avrinningen i gatunätet här. Lite brunnar och rör och ordentliga diken. Det konstiga är att fast än jorden är så torr, så suger den inte upp vattnet. Jättepölarna som snabbt bildas vid regn, tar många, många dagar på sig att torka upp. De är stora som sjöar! Får mig att tänka på malariamyggor, larver och blött och fuktigt. Inte bra.

På vägen hem från universitetet i går morse såg Håkan en kille som vadade fram i knähögt vatten, med paraply i handen. Man vill ju inte veta hur många bakterier (av koli-typ och annat) som flyter omkring i de vattensamlingarna.

Plötsligt försvann killen. Håkan såg i princip bara paraplyet ovanför vattenytan. Han hade ramlat ner i ett hål vid sidan av gatan, som han inte kunde se för allt det grumliga vattnet. Lyckligtvis kom han upp igen, och fortsatte sin vadartur längs vägen. Nu blöt upp till hakan...

Just nu är Håkan nere på Yacht-klubben och tittar på en båt. Han och Carter, en av de mer spännande Valhalla-vännerna, funderar på att köpa sig en andel i en katamaran, en Hobie Cat.

Swahili-Lotta och jag funderar på om vi ska försöka oss på att bestiga Kilimanjaro. Jag hade NÄSTAN bestämt mig för att slå till och satsa på det. Men så läste jag Oskars frökens blogg, om hennes Kilimanjaro-tur på höstlovet, och blev rätt så avskräckt. Klicka HÄR, om ni är nyfikna på hur det kan vara att spy till höger och vänster av höjdsjuka och i slutänden inte ta sig upp på toppen.

Ms Roosenburg är i och för sig väldigt nöjd med sitt äventyr även om hon fick vända på 5000 meters höjd. Men tittar man på hennes bilder och läser hennes text så verkar det som en lite väl tuff utmaning för en halvgnällig 44-åring. Eller rent av en helt idiotisk idé?

Det som ändå får mig att fortsätta fundera på det är att Ms Roosenburg valde Machame-leden, en svårare väg till toppen än den Lotta och jag hade i tankarna. Vi tänkte oss den allra enklaste vägen, Marangu-leden, den som 90 procent av alla Kilimanjaro-klättrare tar. Men det är mindre än hälften av alla som försöker den vägen också som tar sig till toppen.

Det tål att funderas på ett tag till.