Eftersom ni undrar, del III

I dag tog jag löprundan på ny rekordtid! 17.40. Mätte upp den på Google Earth häromdagen och kom fram till att den var så där 2,8 km. Inte mycket att skryta över på så sätt - men jag är så himla glad att jag har kunnat börja springa igen, efter flera år med irriterande tantkrämpor, typ ont i ryggen och höfterna.

Så nu har jag bestämt mig för att ta det lugnt. Inte springa långt, inte springa fort. Vänta en extra dag emellan rundorna om jag får småont någonstans. Mycket stretch och ryggjympa. Tålmodig rehabträning, helt enkelt.

Jag har aldrig förstått tjusningen i att springa med musik i öronen. Jag gillar det meditativa i löpning, att man koncentrerat snöar in på en tanke som bara mal runt, runt i huvudet.

I dag tänkte jag på det här med hur man mäter ansträngning, bedrift, i löpträning. Kom fram till att om man springer i den här värmen så är kilometer och minuter, eller minuter per kilometer, helt fel enheter. De säger nästan ingenting.

Det borde handla om svettmängd. Hur många droppar som rinner ner i pannan, förbi ögonbrynen och in i ögonen, den där lilla svettbäcken som skvalar nerför överläppen under näsan. För att inte glömma den kopiösa eftersvettningen. Det är ingen som helst idé att ställa sig i duschen under den första halvtimmen efter att man kommit hem igen. Man måste vänta ut eftersvetten. Min kropp har ALDRIG varit i närheten av att ställa in transpirationen på denna maximala nivå!

Och skulle man då räkna i total svettmängd, så är min modesta 2,8 km-runda väl i paritet med många milrundor jag sprungit!