Afrikansk verklighet

Natten till tisdag dog vår kock Howards svägerska, hans frus syster. Hon fick malaria, var sjuk i ett par dagar innan hon på måndagskvällen var så dålig att de tog henne till sjukhus. Sex timmar senare var hon död.

Svägerskan var 44 år, lika gammal som jag, och hade tre barn, 14, 16 och 18 år gamla. Hennes man lämnade henne för ett par år sedan, återvände till sin familjs hemby och har inte hörts av sedan dess. Han har inte på något sätt bidragit till barnens uppehälle eller skolkostnader. Barnen bor nu hos sin 72-åriga mormor, som får bära ansvaret för dem.

Howard kom hit på tisdagen och jobbade några timmar. Han var helt förkrossad. En del av försörjningsansvaret för de tre barnen faller på hans lott också, alla i släkten måste hjälpa till efter bästa förmåga. Samtidigt har han själv fyra barn och en fru att försörja, och som jag har berättat tidigare så har han ingen vidare ekonomi redan nu.

Det är svårt att veta hur, eller vad, man ska göra i sådana lägen. Vad var vi - som arbetsgivare och medmänniskor - förväntade att göra? Som tur var kunde jag rådfråga Mary, vår house keeper. Hon sa att om ett dödsfall eller svår sjukdom drabbar den anställdes närmaste (kärn-)familj, så är vi förväntade att hjälpa till (=bidra med pengar). Men att om det drabbar den anställdes släkt, så behöver vi inte göra mer än ge ledigt för begravning.

Jag frågade om vi ändå inte skulle ge någon liten summa, som bidrag till begravningen, begravningar är ganska stora och påkostade i det här landet också. En skillnad är att det går fort, den här kvinnan som avled natten till tisdag begravdes redan på onsdagen. Mary sa att det särkert skulle vara uppskattat, men att det inte skulle vara någon större summa, 5000 shilling tyckte hon var rimligt. Eller högst 10 000.

Så 10 000 fick det bli. Det är inte mer än 60 kronor, ungefär, men det kändes ändå bra att kunna göra något för Howard.

På torsdagen, i går alltså, kom han ett par timmar för sent till jobbet. Han ursäktade sig med att "afrikanska begravningar tar sådan tid".

- Först är det själva begravningen, sedan sitter alla män och dricker, och alla dansar och sjunger till långt in på natten. Och om någon smyger sig undan och försöker sova - ja, då är det alltid någon som häller vatten på en, så att man ska vakna igen, sa han.
- Du, då? sa jag. Var du en av dem som satt och drack och sjöng hela natten?
- Nej, nej, sa han och skrattade. Jag var en av dem som försökte sova, men det gick inte så bra. Jag tror inte att jag sov alls, på hela natten.

Malaria är en förbannelse på den här kontinenten. Det är en behandlingsbar sjukdom, nu för tiden gäller inte längre den gamla sanningen "en gång malaria, alltid malaria".

Men det krävs att man går till doktorn i tid - innan parasiten sätter njurar och andra viktiga organ ur spel. Det krävs också att man har råd att betala för behandlingen - för att vara säker på att bli botad ska man ta en blandning av ett par olika preparat.

Har man inga pengar så drar man sig för att gå till doktorn i första taget. Har man (nästan) inga pengar så kan man inte köpa annat än skitmedicin, som inte slår ut de allt mer resistenta parasiterna. Dessutom blir de ofta pålurande fulmedicin, piller som inte är de piller de påstås vara. Det är därför afrikanska män, kvinnor och barn drabbas så hårt av de förbannade myggorna.