Eftersom ni undrar, del II

Ja, Oskar och jag var ute och sprang igen i går morse. Och, ja, han sprang ifrån mig igen.

Det roliga med gårdagens löptur var att jag insåg hur snabbt det går att få ett rykte, i ett så här pass litet samhälle som den här halvön är. Man kan knappt sticka näsan utanför huset utan att någon lägger märke till vad man gör eller gissar vart man är på väg. Det är lite som Sysslebäck. Ellös. Eller Kungsladugård!

Två ynka gånger har Oskar och jag tagit en tur på söndagsmorgonen. Ändå var det flera, av varandra oberoende, personer som jag träffade igår som glatt frågade: "Springer ni alltid på söndagsmorgnarna?".

Funkar bra för mig, så länge det är positiva rykten.
Man känner sig liksom hemma.