Ja, vi elsker dette landet....

I lördags var vi på The Annual Diplomatic Spouses' Bazar (Diplomatfruarnas årliga basar). Jädrar, vilken tillställning! Vilket drag! Musik, lotterier, tävlingar och en hel hall med bord där olika länder sålde sina egna specialiteter.

Bäst var norrmännen. De hade verkligen fattat vad människor som vi vill ha. PÅLÄGG! Så de sålde mjukost på tub, kaviar, lax, och brunost (Gudbrandsdalsost, en norsk, lite söt, hård getost - hur god som helst på en tunn macka med en kopp svart kaffe till!): Lyckligtvis hade vi hört ryktas om detta utbud, så Håkan och jag hängde på låset och småsprang till det norska hörnet för att det inte skulle vara slutsålt innan vi kom fram.

Lotta och hennes familj hade också bespetsat sig på kaviar, men blev lite försenade, så Lotta ringde med halv panik i rösten och frågade om jag inte kunde köpa en tub till henne också, för säkerhets skull. Självklart.

Tvåa kom danskarna. De hade saltlakrits och andra godispåsar. De sålde lego och lite annat också, men det har Håkan och jag växt ifrån, så vi satsade stenghårt på lakritsen.

Håkan bara skrattade åt mig när jag var helt överlycklig över brunosten.
- Du äter ju aldrig det hemma.
- Jo, gör jag visst. När jag är i Sysslebäck. Och på jul. En lefstull med to brune og en vit. Det är ju så gott!
- Du brukar inte vara såååå entusiastisk...
- Spelar ingen roll. Just nu är det nästan det godaste jag kan tänka mig.

Och precis så gott har det varit, varje morgon. När barnen åkt till skolan och Håkan till jobbet, kokar jag mig en kopp gott kaffe och breder en macka med brunost och en med kaviar. Sedan sätter jag mig och bara njuter.

Till saken hör ju att jag inte är särskilt förtjust i kaviar heller. Inte egentligen. Hemma är det något jag kan äta, men inget jag längtar efter att ha på mackan. Enda gången kaviar är RIKTIGT gott är på skivad kall färskpotatis. Men nu, det smakar ljuvligt. Jag blir lycklig i munnen, smaklökarna dansar.

Antar att det är så här det går till när man blir en halvt patetisk, patriotisk utlandssvensk. Handlar nog mer om (lite) hemlängtan än om stor kärlek till det egna landet. För Sverige - och Norge - är kanske bäst i världen på pålägg.