Fattiga och rika

Här om dagen satte jag ner foten. Bedrev ett aktivt arbetsgivarskap, höjde lönen med drygt tio procent för en av våra anställda och berättade för den andra att han är tvungen att börja jobba heltid om han ska fortsätta få betalt för heltid. Och att han är tvungen att utföra alla sina arbetsuppgifter (inte bara laga mat, utan sköta den andra delen av jobbet, trädgårdsmästarsysslorna, också) om han också ska komma i fråga för löneförhöjning nästa månad.

Det är svårt att vara tuff när man har ett sånt enormt övertag, som man automatiskt har gentemot sina anställda som (jämförelsevis) rik och vit i Afrika. Man känner sig som en hemsk kolonialist. Som en utsugare.

Ännu svårare blir det när den anställde, underställde, nästan börjar gråta och berättar om hur svårt det är att få allt att gå ihop när man har fyra barn och en fru att försörja och priserna på mat, vatten, el och bussbiljetter bara stiger.

Vi är ju medvetna om detta, det var precis därför vi bestämde oss för att höja deras löner. Samtidigt känns det så FEL att ge två personer lika mycket löneförhöjning när den ena (kvinnan) jobbar alla sina uppgjorda timmar, aldrig drar sig för att göra lite extra och är pålitlig i varje situation. Och den andre (mannen) kommer ett par tre timmar för sent till jobbet, ibland svänger ihop det lite snabbt och ofta struntar i de tråkiga arbetsuppgifterna som att sopa och kratta utomhus och så vidare.

Förutom de höjda priserna i största allmänhet så har de vanliga lönearbetande tanzanierna ett annat ok att bära, som faktiskt gör dem till mer eller mindre livegna statare - om de har tur och har en snäll, vit, rik arbetsgivare. Hushyrorna ska betalas i förskott, ett år i taget. Så mycket pengar lyckas de aldrig spara ihop. Därför måste de låna av arbetsgivaren.

Nu har dessutom hyrorna chockhöjts. Den årshyra som förra året låg på 360 000 shilling, ligger i år på 480 000. (1000 shilling är ungefär 6 kronor, nuvarande årshyran ligger alltså på runt 2 880 kronor.) Och det är pengar som den anställde inte har.

Det finns ingen bankkultur att tala om för vanliga människor i Tanzania. Har du bara en vanlig arbetarlön så får du inte ens öppna ett bankkonto, eftersom det krävs att du kan sätta in en förhållandevis rejäl summa för att överhuvudtaget få öppna ett konto i en bank. Att få lån är nästan ett omöjlighet, även för den mer välbeställda medelklassen. Räntan ligger på 25 procent PLUS att du måste betala rätt mycket för ett slags låneförsäkring. Detta gäller även om du till exempel har ett hus som du kan använda som säkerhet.

Våra anställda har bankkonton. Deras förra arbetsgivare hjälpte dem att öppna konton, efter att hon agerat mikrobank och sett till att de sparade en viss summa pengar varje månad hos henne. Därför kunde de i somras få sina konton.

Därmed ville ingen av dem fortsätta mikrobanksspara hos oss, när vi kom in i bilden. De ville själva ta ansvar för sina egna pengar, på sina egna konton. Det är ju inget att säga om det, de är vuxna människor som får lön och har all rätt i världen att förfoga över de pengarna som de själva finner bäst.

Problemet är bara att de inte sparar. Han som ska ut med 480 000 i morgon har inte en shilling på sitt konto. Han har bland annat använt sina pengar till att investera i ett husbygge i Malawi, där han kommer ifrån. Det är säkert en bra investering, en pensionsförsäkring - på sikt. Men det det är inte bra när man inte kan betala sin hyra och man riskerar att ställas på bar backe med fru och fyra barn. På gatan utanför vårt område bor folk under presenningar som de spänner upp som vindskydd mot muren.

Självklart att vi inte bara se detta hända. Självklart måste vi då frångå den överenskomna policyn om att vi som arbetsgivare lånar ut max motsvarande en månadslön. Och då hamnar han i nästa rävsax.

En månadslön betalar du av relativt lätt på knappt ett år. Drygt två månadslöner på åtta månader, som det är kvar tills vi ska flytta hem till sommaren, är en helt annan sak. Det innebär en stentuff avbetalningsplan, som gör att även om vi höjer hans lön så kommer höjningen bara att gå till avbetalningar på lånet. Han och hans familj kommer att ha det knapert fram till nästa sommar.

Jag berättar inte det här för att gnälla om att det är så synd om mig som rik, vit arbetsgivare. Utan för att jag tycker att det är en situation som ger en bra bild av ett stort och viktigt problem i Tanzania. Bristen på ett ekonomiskt bastänkande. Den som har pengar gör av med dem. Kostnader som kommer längre fram ordnar sig förhoppningsvis. Planeringen saknas. Det ekonomiska medvetandet saknas. Jag får uppfattningen av att man både på ett nationellt och privat plan hela tiden förlitar sig på att det ska komma nya pengar, utifrån, att någon annan ska lösa knipan. Staten väntar på mer biståndspengar, individer på att exempelvis arbetsgivare ska skjuta till när det krisar.

På ett plan handlar det antagligen om utbildning. På ett annat plan handlar det, tror jag, om kultur och livsstil. Eller kanske man ska säga livssituation, livsstil låter så självvalt. I ett land där medellivslängden visserligen är på uppåtgående, men ändå inte är högre än drygt 45 år, så kan det kanske vara svårt att planera för en ålderdom. Det är mer här och nu som gäller. Man vet inte om det kommer en morgondag.

Dessutom finns en stark kultur av att familjer hjälper varandra, släktingar som har råd förväntas dela med sig till släkten. Det är väl i och för sig något positivt och fint i det. Men det bidrar också till att den som lyckas spara ihop, eller få en bonus från arbetsgivaren, eller liknande, har svårt att få behålla pengarna själv. Han/hon förväntas då dela med sig till dem som har det sämre. Det omöjliggör ett effektivt privatsparande.

Det bidrar till att man ett par dagar före betalningsdagen för årshyran står där utan en spänn och hoppas att det ska lösa sig.

Det är ju inte jag som är den mest ekonomiskt sinnade i vår familj. Ändå hör jag mig själv, gång efter annan, leverera moralistiska utläggningar för de anställda om vikten av att spara lite av sin lön varje månad, vikten av att själv ta ansvar för sitt liv och sin ekonomi, vikten av att planera långsiktigt inför framtida större utgifter.

Och känner mig så dum. Kolonialt översittaraktig. Det är förnedrande att tala till andra vuxna människor på det sättet. Begreppet "vit skuld" blinkar i huvudet. Men vad ska man göra? Om utvecklingen ska gå framåt, om vanligt folk ska få det bättre, så MÅSTE de ju kunna förvalta sina inkomster och ha råd med sina utgifter. Det handlar ju i grund och botten om hjälp till självhjälp.