Slapp söndag med glögg a la africana

I morse åkte grabbarna och jag till Epi d'Or (Dar es Salaams motsvarighet till Franska Bageriet på Övre Husargatan) och åt kaféfrukost. Gott kaffe, underbara juicedrinkar, croissanter och pain au chocolat.

På eftermiddagen drack vi glögg hos en dansk ambassadfamilj med två jädrigt roliga ungar, Oliver och Mads.
- De är lite som oss, sa Oskar. Schyssta, men ändå rätt vilda.
Jag hade ingen aning om att glögg var stort i Danmark. Trodde att det var lika svenskt som surströmming.
- Såna är ni svenskar hela tiden, ni tror alltid att det är ni som har kommit på allting, sa Susanne.
Tja, det ligger väl något i det. Men den här glöggen var i alla fall lite nyskapande; Lene hade inte lyckats hitta mandlar, så hon tog jordnötter i stället. Glögg a la africana. Funkar det med!

Sedan var det dags för nästa anhalt i jakten på adventsstämning: Luciaträning på residenset. Ryktet säger att det kommer flera hundra gäster när de ska ha själva luciatåget den 13 december. Träning varje söndag fram tills dess!

Som avslutning på slappa söndagen åkte vi till yachtklubben och åt veckans fiskgrill. Fiskesektionen är ute och fiskar, tänkte skriva "metar", på söndagarna och framåt sex serveras fångsten nygrillad och fin. Det var kul, för vi blev ett jättegäng på fem familjer som käkade tillsammans.

Det var kul fram tills att det blev mörkt och flygmyrorna (eller vad det nu är för konstiga insekter som uppenbarligen har säsong just nu) började svärma i enorma flockar. De är stora som små trollsländor, lever tydligen bara en dag och ser till att flyga runt ordentligt och träffa många kompisar, innan de slutligen släpper vingarna och går och dör. Staffan, ambassadören, berättade att de vissa morgnar kan ha drivor av övergivna vingar liggande utanför entrén.

Det var OK så länge de svärmade runt lamporna. Men när de började flaxa runt under borden, krafsade mig på benen och flög in mitt hår - ja, då fick jag nästan panik, tog snabbt med mig ungarna och FLYDDE därifrån.

Det kanske inte såg så gott ut...

...och det var det inte heller.
Avdelningen: Ullas oinspirerade lördagslunchmatlagning. Köp en påse, koka, ät. Och försök se glad ut.

Mer preventivmedel och bättre förlossningsvård åt folket!

I Tanzania beräknas minst 8 100 kvinnor dö i samband med förlossning eller graviditet - varje år. Den största anledningen är att de helt saknar tillgång till mödra- och förlossningsvård. UNPF (United Nations Population Fund) beräknar att man med bra barnmorskor och förlossningsläkare skulle kunna sänka mödradödligheten med 75 procent.

Om sedan man dessutom ökade möjligheten till "frivillig familjeplanering", det vill säga bra preventivmedel och en fungerande sexualupplysning, så skulle man kunna spara ytterligare en väldig massa kvinnors och nyfödda barns liv.

Ibrahim - my man!

Att byta frisör efter mer än tio år i Pia Geniets trygga famn är inte lätt. Det känns som att vara otrogen. Men det var dags.

Pias en gång så snyggt klippta frisyr blev inte så bra med fyra månaders utväxt och ett supersvettigt klimat. Därför åkte jag i dag till salongen på Slipway och hamnade hos Ibrahim. Snabbaste klippningen jag fått i hela mitt liv. Och nu ser jag så snäll och ordentlig ut. Hmmm.

PS: För er som har koll på släkten Sätereie - visst är jag lite lik Elin på bilden?

Skärmmysteriet är löst

I går kväll dök det upp två frivilliga från israeliska teknikbrigaden och tog sig en titt på den mysteriska, icke fungerande skärmen. Efter mycket pill så upptäckte den andre av dem att det visst var en elsladd som fattades. Till mitt försvar vill jag framhålla att det krävdes FICKLAMPA för att hitta själva uttaget. Ingen av dem hade sett en så konstig konstruktion förut.

(Men visst, den andre av israelerna, den manlige, tyckte nog att jag var liiiiite puckad som inte hade fattat att det MÅSTE finnas separat elsladd till skärmen... Jag tänkte att det var en modern historia som tankade såväl ettor och nollor som elkraft via en gemensam sladd skärm-hårddisk. Det värsta är att jag tyckte att det verkade praktiskt, ett tekniskt framsteg, så att man slapp i alla fall en extra sladd i den irriterande härvan på skrivbordet. Men så var det inte alltså. Ja, ja.)

Inte heller den israeliska teknikbrigaden lyckades dock göra alla növändiga inställningar på dvd:n utan fjärrkontroll. Det kändes nästan lite skönt.

Fjärren kommer på måndag, med Håkan. Den hade blivit kvar i Göteborg.

162 läsare! Snart ska jag sluta tjata...

Jag är överväldigad!

I dag har jag inte så mycket mer att berätta. Utom att jag träffade några sydafrikanska damer som malde på i över en halvtimme om sina oumbärliga färganalyskurser, delgav oss sina lärdomar och visade sina exklusiva färgprovskartor som de alltid har i handväskan. Vissa färger upptill, andra ner till, mycket av en del och lite av andra. Gul höst och blå vinter och jag vet inte vad.

Det gick runt i huvudet på mig. Tänkte bara "Är detta Afrika? Finns det folk som bor här och tar detta på fullt allvar? Vilken planet lever ni på?".

Snart får jag hybris

Bloggen har haft 136 unika besökare sedan i fredags kväll. Det är ju en bit kvar till Blondinbella, men ändå. Att det är så många som klickar in sig just här. Det hade jag ingen aaaaaaning om.

Men det är kul!
Klicka på!

Sladdarna på plats!

...men VARFÖR får jag inte i gång skärmen?

Det var partystämning när sjöfrakten kom igår. Barnen kvittrade och jublade, skrek av förtjusning över att återse gamla favoriter som playstation-spelet, en skate board, favoritfotbollar och annat. De gladdes över att vi stoppat ner lite överraskningar i form av dvd-filmer, lego-låda och en massa rita-måla-material.

Det första de ville göra var att spela Guitar Hero. Grannbarnen sladdade in på gårdsplanen så gruset sprutade och ville vara med. Då fattades ju sladdarna som ska gå mellan spel och tv, mellan spel och eluttag... Albin grät en skvätt. De besvikna grannbarnen lommade hem.

Oskar, han är en klippa, gick då igång på att vi tre skulle ha filmkväll - yes, titta på film på stora tv-skärmen, inte bara på lilla bärbara laptopen. Ett gäng nya filmer hade vi ju också! Kvällen var räddad. Feststämning igen!

Tills vi insåg att vi inte kunde få igång dvd:n utan fjärrkontrollen. Och fjärrkontrollen fanns inte. Och jag kunde inte hitta någon liten lucka i apparaten där man kan manövrera den manuellt. Då grät Albin floder. Och Oskar försökte vara tapper och dölja sin besvikelse.

Sedan gick vi tillbaka till en gammal, pålitlig och driftssäkrer satsning: Högläsning! Vargbröder del 2 var efterlängtad. Och jag lovade dyrt och heligt att jag skulle plocka ihop datorn tills de kom hem från skolan i dag, tisdag. Så allt var frid och fröjd och alla somnade lyckliga i sina sängar.

Problemet är ju bara att jag inte får igång skärmen. Datorn brummar och låter normalt. Men det händer INGENTING när jag trycker på skärmens on/off-knapp. Så nu vet jag inte riktigt hur jag ska lösa detta före klockan tre...

Tips? Någon?

Heikki, Leif - jag längtar efter er!

Försöker plocka ihop en efterlängtad dator som kom i sjölådan. Väldigt många sladdar, väldigt få ställen att stoppa in dem i...

Har fått fart på hårddisken, men lyckas inte få igång skärmen. Hittar ingen ingång för att ansluta tangentbordet. Fattar inte ens om den borde sitta i skärmen eller i hårddisklådan. Med tanke på att jag inte kan hitta en endaste USB-port eller liknande på skärmen så tyder väl det på att jag borde stoppa in den någon annanstans.

Sedan är det några högtalare som ska anslutas också. Hittar bara inte var! Fan, fan, fan.

Känner mig dum! Tycker inte om att känna mig dum! Vill ha hjälp! Nu! NU!!!

Heikki? Leif? Tänk om jag bara kunde släntra i väg förbi kopieringsmaskinen och slinka in på något av era rum och fråga snällt. Vad lätt livet vore!

Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge

Sjölådan är här! Äntligen!

Vi skickade den i slutet av juli, det skulle enligt uppgift från flyttfirman ta "sex till åtta veckor" att få den levererad. När vi kom hit i början av augusti så hånskrattade alla samfälligt åt uppgiften "sex till åtta veckor" och delgav oss den ena skräckhistorien efter den andra om hur det egentligen är ställt i hamnen här i Dar.

Man kan ju tycka att detta är ett världsligt problem. Det är inte särskilt synd om oss som fått vänta ett par extra månader på leksaker, lakan och porslin. Problemet är att samma sak händer ALLA som ska föra in/ut saker till/från Tanzania via hamnen i Dar es Salaam. När de stora företagsledarna för ett tag sedan fick göra en lista över problem som måste åtgärdas för att Tanzanias utveckling ska ta ett par raska skutt framåt, så var HAMNEN nummer ett på de allra flestas listor.

Det tar för lång tid att få tillstånd att lägga till och lossa i hamnen, grejerna fastnar i tullen, blir snodda eller mer eller mindre konfiskeras i väntan på att rätt person ska bli mutad.

Men nu är våra grejer i alla fall framme! Nu ska vi börja titta på DVD-filmer, spela play station, läsa del 2 och 3 av Vargbröder - samt börja dricka vin i vinglas.

Om vi lyckas hitta sladden till play station-spelet vill säga. Just nu är den borta.
Men det är nog snarare vårt, än hamnens, fel.

Elefanten har landat

Nu är Håkan och elefanten på plats i Göteborg. Det är dock inte Håkans resväska...

Men, va fan, det är ju så lätt att gå ut och köpa ett par nya kalsonger och en tandborste i Göteborg. Han vet ju precis vart han ska gå, vilken modell han vill ha samt har en klar och med verkligheten överensstämmande bild av hur mycket det kommer att kosta.

Förr eller senare kommer väl väskan fram också. Får vi hoppas. Annars är det många snälla barn som får vänta förgäves på jultomten i år.

Albin - med mer tur än han förtjänar!

Oskar och Albin är lediga från skolan i dag. Det var så många olika skolresor och läger förra veckan att lärarna uppenbarligen behövde en extra dag ledigt för att vila upp sig.

Till frukost upptäckte Albin att hans svarta väska ("I wanna be Anton-bagen") var borta. Med DS:et, ett gäng DS-spel, plånboken och en massa andra bra att ha-grejer. Väck. Vi letade överallt. Borta.

Efter att ha kört en detaljerad rekonstruktion kom vi fram till att han måste ha glömt den hängande på en stol när vi åt lunch med familjen Nyqvist på Sea Cliff i går. Ungefär värsta tänkbara ställe att glömma en väska med värdesaker i... Det är som ett öppet torg med en massa matbord, där man kan handla från fem sex olika restauranger. Många butiker runt om, folk som rör sig hela tiden och svårt att ha koll på vem som hör till vilket sällskap.

Vi snabbsvalde frukostmackan och slängde oss i bilen. Trängde oss in genom dörren till en av restaurangerna vi köpt mat från igår och frågade en kock som just börjat förbereda dagens lunch. Han visste inget, pratade knappt någon engelska och pekade oss vidare till det franska kaféet vägg i vägg. Kändes hopplöst.

Vi hann precis börja fråga expediten på Epi d'Or om var vi kunde hitta Sea Cliffs administrativa kontor, när kocken kom och vinkade oss tillbaka. Då hade han hittat en kille som pratade engelska. Jag förklarade ärendet, att min son tappat bort en väska och att vi ätit lunch i ett stort sällskap och så vidare.

- Var det ni som åt Tikka Masala? frågade mannen.
- Jaaa, det gjorde vi. Tre av oss i alla fall.
- Kan det vara den där väskan ni letar efter? sa han och pekade upp på en hylla.

Albin blev så glad att han nästan grät. Jag var så överraskad att jag knappt fick fram ett ord. Jag hade verkligen inte räknat med att vi skulle få se röken av den väskan igen.

När vi kom ut bad jag Albin gå igenom innehållet i väskan. ALLT var kvar. Spel, pengar, smågrejer. De hade inte ens tömt plånboken! Det tycker jag är djupt imponerande. Detta i ett av världens fattigaste länder. Respekt!

Så vi gick tillbaka till restaurangen och Albin gav dem en rejäl hittelön, ur sin egen plånbok.

55 besökare - vilka är ni?

Jag blir så nyfiken. Önskar att jag fick en lista över alla personer som är inne och läser min blogg. En del vet jag ju - och fler och fler hör av sig. En del mer förutsägbara läsare, som familj och nära vänner. Andra totalt oväntade, men minst lika uppskattade, som Torgny från Bjurberget - hej Torgny! - och Ann Markström - long time, no see! - i dag.

Som sagt - det är kul att blogga.

PS. Mamma Anita har fått fart på sin dödsdömda dator. Numera i felsäkert läge. Vi hälsar henne varmt välkommen tillbaka! Här på Afrika-kontoret har vi all sympati med alla stackare som plötsligt finner sig vara nedkopplade. Det är frustrerande!

Gräsänkans blues

Så var jag ensam hemma. Nja, inte riktigt ensam förstås. Barnen är här. Men Håkan har just tagit en taxi till flygplatsen för att åka till Göteborg. Jag undrar lite vad han ska ha på sig. Det pratas om snö och minusgrader. Håkans tjockaste ytterplagg är en grön adidaströja.

Med sig i packningen har han en - elefant!

Minns ni bilderna från Wonder Welders? (Inlägg den 27 oktober för den som vill gå tillbaka och titta.) Minns ni elefanten? Det är just den samma som Håkan har med sig i en kartong och ska ta hem till Anne. Hoppas att den överlever flygresan. Och bagagehanteringen.

Fokuserad på upplaga?

Nu är ni 47 unika besökare sedan sent i fredags kväll! Härligt! Var ska detta sluta? Och då är ju ändå mammas dator paj, så hon är inte med i statistiken.
Om hon inte bränner Sysslebäck runt och hackar sig in på grannarnas datorer, förstås.
Det är sånt man inte vet.

JUBILEUM: Det hundrade inlägget!

Jag gillar mitt nya liv som bloggare, kan jag konstatera nu när jag skriver mitt hundrade blogginlägg! För det första har jag väldigt roligt när jag skriver. För det andra är det ett bra sätt att hålla kontakt med alla er därhemma. För det tredje känner jag mig lite modern, med i tiden, och det är ju inte heller att förakta när man gått in på sitt 45:e år.

I fredags kväll lyckades jag äntligen bemästra hur man skulle göra för att lägga in en liten grej på sidan som mäter trafiken, alltså antal besökare på bloggen. Har saknat den kunskapen, ibland känns det lite patetiskt att sitta och skriva inlägg efter inlägg och inte veta om det finns några läsare på andra sidan. För ni är ganska dåliga på att kommentera! Några få hängivna läsare undantagna!

Men. Nu vet jag alltså. Sedan i fredags kväll har 35 personer varit inne på bloggen. Inte dåligt med tanke på att det är helg. 62 procent av dessa har varit inne mer än en gång! Av detta drar jag slutsatsen att majoritetet av läsarna tycker att jag ska lägga ut många inlägg, ofta. För det är ju skittrist att gå in och kolla bara för att upptäcka att det inte finns något nytt på sidan. Så jag ska försöka bättra mig.

Så här hundra inlägg in på Tanzania-vistelsen kan jag återigen bara konstatera att vi har det väldigt bra här. Även om det är varmt, svettigt, smalband i stället för bredband och omöjligt att hitta svenskt lösgodis eller riktigt bra pålägg, så är det rätt så mycket som uppväger detta:

Som att vi har så mycket tid för varandra i familjen.
Som att vi har så roligt tillsammans.
Som att vi fått många, nya, bra och spännande vänner från hela världen.
Som att vi får vara med om så många oväntade och annorlunda saker.
Som att vi inte behöver bekymra oss om vinterkläder.
Som att Oskar och Albin har blivit så bra på engelska.
Som att Oskar och Albin får gå i en så bra skola.
Som att vi alla får lära oss en massa nya saker - om världen och om oss själva.

Slutsatsen blir att oavsett vad som händer i resten av livet så kommer vi aldrig att ångra att vi tog chansen och gav oss i väg på det här äventyret. Vi kommer att återvända till Sverige som lite bättre, lite lyckligare och lite mer intressanta människor! Vänta bara!

Familjen återsamlad, inga klänningar i sikte

Albin är tillbaka i stan efter att ha delat ut kycklingar i en by utanför Bagamoyo och Oskar har återvänt från savannen. Inga lejon den här gången, men de verkar ha haft roligt. Han var helt sluuuut. Knappt pratbar.

Skräddaren Tina har inte ringt. Hon kanske har börjat röka på igen, vad vet jag.

Har varit på konsthantverksmässan Makutano i dag - hittade äntligen min efterlängtade Pumba, ett underbart vårtsvin av skrot från Wonder Welders. Köpte också en superfin elefant till Anne - återstår att se om vi får hem den till Sverige. Med lite tur kan Håkan ta med den på planet redan på söndag!

Tina, Tiina och lite Spike Lee

Skräddaren Tina var som en karaktär tagen ur en film, en bra film. Kvalitetsrulle. Hennes butik/verkstad är ett stökigt hål i väggen, kanske 2,5 x 4 meter. Där satt tre män och sydde så det rök på uråldriga symaskiner. På golvet satt Tina och klippte tyg. Det rådde inga tveksamheter om vem som var boss i den butiken.

Hon är inte lång, utan ganska kort och kraftigt byggd. Rakad skalle. Hippa glasögon. Klädd i herrskjorta och löst sittande brallor. Pratar en rappare engelska än någon annan tanzanier jag träffat. Utstrålning som en blandning mellan Spike Lee och Tiina Rosenberg.

Först var hon direkt motvillig till att ens höra vad vi hade på hjärtat. Men Lotta småfjäskade framgångsrikt och lyckades i alla fall få tillåtelse att visa upp klänningen vi ville få uppsydda kopior av. Esprit-klänningen, en svart knälång med tunna axelband och snygg skärning över bysten, föll uppenbarligen den buttra Tina i smaken.

- Och vad hade ni tänkt er för material till de här klänningarna då?

Efter att vi fått godkänt även på det medhavda tyget så blev vi beordrade att gå in i det bakre rummet och byta om. Det var sååå rörigt. Påsar och säckar och väskor med tyger. På golvet, i hörnen, på hyllor och vällande ut ur skåp. Överallt.

Vi puttade undan lite grejer och satte oss försiktigt på en soffa och inväntade att Tina skulle behaga komma in och mäta oss. På en hylla stod tre fyra små Buddha-statyer, strax intill en ask med knallgröna geishakulor. Någonstans där bestämde jag mig för att denna Tina antagligen är den minst förutsägbara tanzanier jag träffat.

(Hade kollegan K varit i närheten hade hon ur ena mungipan väst "Gaydar!" pinsamt högt i örat på mig. Och ja, kära kollega K, Tina hade kortklippta naglar.)

När Tina väl kom in till oss med måttband och anteckningsbok, så fick vi än en gång godkänt för både val av modell och material. Jag har ju aldrig varit till en skräddare förut, det var en upplevelse i sig att bli uppmätt i detalj. Utifrån de olika mätpunkterna fick jag en helt ny insikt i varför det är så svårt att hitta vanlig färdigsydd konfektion som passar precis. Det är många kroppsdelar som har individuella mått. För att inte prata om placering. Högt eller lågt. Mitt på eller utåt sidorna. Det måste ju vara hur svårt som helst att göra en mönsterkonstruktion som ska passa alla tänkbara kroppar!

Jag tycker att det ska bli så roligt att få dra på mig en klänning som är helt och hållet anpassad till just min kropp. Ser fram emot det. Med lite tur kan vi hämta dem redan i morgon.

Lyx-lax?

Jag har just varit på lyxigaste hotellet i stan och ätit en spännande laxmacka. Spännande så till vida att den smakade bensin och landade konstigt i magen. Dessutom var den svindyr! Så nu sitter jag här och undrar om jag ska spy, eller om jag ska åka till skräddaren Tina i eftermiddag och beställa en klänning eller två.

Tina hade bästa ryktet fram till i lördags. Då var norska Bente där och skulle hämta kläder. Tina var totalt pårökt och bara fnissade och flamsade. Kunden före Bente, en tysk tant, vägrade Tina hjälpa: "Du är för tjock. Åk hem och banta först".

Men jag tänkte att det inte är säkert att Tina röker på varje dag. I dag är det ju tisdag. Hon kanske bara flummar till det på helgerna. Och jag har ju sett fram emot att få mitt livs första skräddarsydda klänning...

EXTRA, EXTRA: Oskar på nya äventyr

I dag har Oskar och hans klass åkt till Mikumi på skolresa. De blir borta i fyra dagar och kommer hem på fredag eftermiddag. De ska på safari, hälsa på i en byskola, fotvandra till ett häftigt vattenfall och besöka ett konsthantverkskollektiv.

Gissa om det var pirrigt för Oskar att ge sig i väg! Men pirrigt på ett bra sätt. Aldrig någonsin har han tagit så aktiv del i att packa väskan, plocka fram alla grejer, skriva listor över sådant han skulle ha med sig och påminnelselappar om sådant han var tvungen att stoppa ner i morse (tandborste, bok, PSP och Ipod).

Ja, vi elsker dette landet....

I lördags var vi på The Annual Diplomatic Spouses' Bazar (Diplomatfruarnas årliga basar). Jädrar, vilken tillställning! Vilket drag! Musik, lotterier, tävlingar och en hel hall med bord där olika länder sålde sina egna specialiteter.

Bäst var norrmännen. De hade verkligen fattat vad människor som vi vill ha. PÅLÄGG! Så de sålde mjukost på tub, kaviar, lax, och brunost (Gudbrandsdalsost, en norsk, lite söt, hård getost - hur god som helst på en tunn macka med en kopp svart kaffe till!): Lyckligtvis hade vi hört ryktas om detta utbud, så Håkan och jag hängde på låset och småsprang till det norska hörnet för att det inte skulle vara slutsålt innan vi kom fram.

Lotta och hennes familj hade också bespetsat sig på kaviar, men blev lite försenade, så Lotta ringde med halv panik i rösten och frågade om jag inte kunde köpa en tub till henne också, för säkerhets skull. Självklart.

Tvåa kom danskarna. De hade saltlakrits och andra godispåsar. De sålde lego och lite annat också, men det har Håkan och jag växt ifrån, så vi satsade stenghårt på lakritsen.

Håkan bara skrattade åt mig när jag var helt överlycklig över brunosten.
- Du äter ju aldrig det hemma.
- Jo, gör jag visst. När jag är i Sysslebäck. Och på jul. En lefstull med to brune og en vit. Det är ju så gott!
- Du brukar inte vara såååå entusiastisk...
- Spelar ingen roll. Just nu är det nästan det godaste jag kan tänka mig.

Och precis så gott har det varit, varje morgon. När barnen åkt till skolan och Håkan till jobbet, kokar jag mig en kopp gott kaffe och breder en macka med brunost och en med kaviar. Sedan sätter jag mig och bara njuter.

Till saken hör ju att jag inte är särskilt förtjust i kaviar heller. Inte egentligen. Hemma är det något jag kan äta, men inget jag längtar efter att ha på mackan. Enda gången kaviar är RIKTIGT gott är på skivad kall färskpotatis. Men nu, det smakar ljuvligt. Jag blir lycklig i munnen, smaklökarna dansar.

Antar att det är så här det går till när man blir en halvt patetisk, patriotisk utlandssvensk. Handlar nog mer om (lite) hemlängtan än om stor kärlek till det egna landet. För Sverige - och Norge - är kanske bäst i världen på pålägg.

Gubbigt, gubbigare, Axess magasin.

Vi fick en blixtvisit från Sverige i helgen, som lämnade efter sig två nummer av Axess magasin. Jag har hört mycket gott om den tidskriften och har ägnat ett par timmar i dag åt att läsa den.

Visst, en riktigt rolig artikel av Per Hagman om Margaret Thatchers son, ruffel-och-båg-mannen Sir Mark Thatcher. Han försökte bland annat genomföra en statskupp i Ekvatorialguinea 2004 för att komma över landets oljefyndigheter. Nu har han svårt att hitta ett land som kan tänka sig att låta honom bosätta sig där. Schweiz, Sydafrika och USA lär ha portat honom helt och hållet.

Ett par artiklar till fångade mitt intresse, t ex en om Francoise Sagan ("Bonjour Tristesse"). Hagman igen.

Men sedan. Inte så mycket. Inget jag gick igång på. Blev besviken.

Till slut kom jag till rutan med "medarbetare i detta nummer": David, Mårten, Einar, Lennart, Anders, Hans Henrik, Tobias, Niklas, Torbjörn, Lars, Per ... och där, där kom Ann! Av 30 skribenter räknar jag till fyra kvinnonamn.

Bläddrade snabbt tillbaka till redaktionsrutan. Redaktionen (chefred, redaktörer, redaktionsråd) består av nio personer. Sju män. Två kvinnor.

Vad ska vi kalla det den här gången? Slump? En fråga om kompetens? För inte kan det väl vara så enkelt som att män väljer män? Och att resultatet därmed blir mindre intressant för kvinnor?

Bongoyo - med egen båt

Håkan har köpt in sig på en fjärdedels Hobiecat, en liten blixtsnabb katamaran. I går var det stora premiärturen - ut till Bongoyo. Lotta fick gasta, jag och hennes man Claes tog färjan med alla barnen och packningen.

Vi hade en finfin dag med sol, bad och nyfångad fisk. Håkan tog ut Albin på en liten seglingstur också, så även han har nu godkänt båtköpet.

Precis intill restaurangen på Bongoyo finns gamla, döda koraller ner mot vattnet, det ser nästan ut som om gråbrun lava hade runnit ut över sanden. Där har bildats en massa hålor, som små dammar, som fylls på med färskt vatten när tidvattnet kommer in.

I dessa små dammar bor MURÄNORNA. (I alla fall påstod alla barnen som var med oss på Bongoyo att det var muränor, och eftersom Gustav och Filip varit där på utflykt med skolan så tror jag att de kan klassas som "vanligvis välunderrättade källor".)



Vilka ruggiga fiskar! Och feta är de också - de matas flera gånger om dagen med allt fiskrens från restaurangen. Gustav och Filip säger att när tidvattnet kommer upp så kan man se muränorna tävla om att ta sig upp från havet till de löftesrika matvattnen nedanför restaurangen. De kravlar sig upp genom ett par centimeter högt vatten för att komma först i matkön!

Aldrig har väl våra barn ätit upp sina helstekta fiskar så snabbt. Sedan nöp de tag i varsin fiskstjärt och SPRANG med fiskskeletten dinglande i händerna ner till dammarna för mata muränorna...

En lyckad dag på stranden!

...om det inte hade varit för sjöborrarna då...

Håkan, den stackaren, hade otur när han var ute och snorklade och blev stucken av en svarttaggig sjöborre i ena vaden. Vi ryckte ut så många taggar vi kunde och jag tog fram min första hjälpen-väska och behandlade lite. Bland annat desinficerade jag med sprit, bedövade med Xylocain och ordinerade slutligen en antihistamin-tablett. Tänkte att om det är bra vid brännmanetsskador, så är det säkert inte fel vid sjöborrar heller. (Vad säger du, Nicke? Du som gått utbildningen på riktigt? Hade du gjort något annorlunda?)

Det såg lite läskigt ut ett tag, som en taskig fängelsetatuering där taggarna suttit fast. Han fick åka till IST Clinic för en snabbinspektion när vi kom hem på kvällen. I dag är i alla fall tatueringen borta, men ser bara små stickhål.

Mångfald i medierna - inte alltid bekvämt

Här i Tanzania är det först under det senaste decenniet, ungefär, som läsare och elitpersoner fått vänja sig vid olika slags medier, även lite uppkäftiga och kritiska sådana. Medier som inte alltid går i regeringens ledband. Tidigare var alla tidningar, radio- och tv-stationer statsägda (och regeringskontrollerade). Men nu finns en uppsjö av privatägda tidningar. Min favorit, The Citizen, är en av dessa.

Att bli synad av självständiga medier är inte alltid en behaglig erfarenhet, för dem som granskas och ifrågasätts. Jag berättade i förra veckan om den stängda tidningen MwanaHalisi.

I dag kan man läsa i The Citizen om det rabalder som utbrutit kring den statsägda Habari Leo (Dagens Nyheter). I Habari Leo har man nämligen kunnat läsa att det finns en grupp parlamentsledamöter (från det regerande CCM-partiet) som planerar att i en gemensam motion kräva att president Jakaya Kikwetes roll i den pågående EPA-skandalen (enorma summor biståndspengar som via riksbanken försvann rakt ner i en massa höjdares fickor) granskas ordentligt.

En upprörd parlamentsledamot tycker inte att detta går för sig. Ska man behöva läsa om sådant i tidningen? I en statsägd tidning till råga på allt? Om det hade varit en privatägd blaska hade han kanske kunnat förstå, men i en statsägd? Han anklagar tidningen för att försöka så split mellan presidenten och hans regeringsparti.

Parlamentsledamoten krävde att talmannen skulle ta tag i detta. Och det gjorde talmannen. Så nu har informationsministern (ja, samme man som bojkottas av tidningarna sedan han stängde MwanaHalisi) fått i uppdrag att utreda hur denna nyhetsartikel kunde bli publicerad.

I The Citizen hyllar skribenten Makwaia wa Kuhenga den ansvarige utgivaren på Habari Leo för hans mod att stå upp för sina reportar. Han vägrar be om ursäkt för den publicerade artikeln. Trots att hans jobb och karriär står på spel.

Tror inte att sparkade chefredaktörer får särskilt feta fallskärmar i det här landet.

Klar med alla julklappar!

Håkan ska hem till Göteborg en sväng. Han sticker om en vecka och blir borta åtta-nio dagar. Så i dag har vi flängt runt och fixat julklappar. Känns konstigt att göra det, i så god tid, och i sådan extrem värme. Inte mycket till julstämning, även om en hel del affärer har hängt upp glitter och tomtar och julröda dekorationer. Men nu är det klart i alla fall!

Alla snälla barn får paket! Och en och annan snäll vuxen!

Afrikansk verklighet

Natten till tisdag dog vår kock Howards svägerska, hans frus syster. Hon fick malaria, var sjuk i ett par dagar innan hon på måndagskvällen var så dålig att de tog henne till sjukhus. Sex timmar senare var hon död.

Svägerskan var 44 år, lika gammal som jag, och hade tre barn, 14, 16 och 18 år gamla. Hennes man lämnade henne för ett par år sedan, återvände till sin familjs hemby och har inte hörts av sedan dess. Han har inte på något sätt bidragit till barnens uppehälle eller skolkostnader. Barnen bor nu hos sin 72-åriga mormor, som får bära ansvaret för dem.

Howard kom hit på tisdagen och jobbade några timmar. Han var helt förkrossad. En del av försörjningsansvaret för de tre barnen faller på hans lott också, alla i släkten måste hjälpa till efter bästa förmåga. Samtidigt har han själv fyra barn och en fru att försörja, och som jag har berättat tidigare så har han ingen vidare ekonomi redan nu.

Det är svårt att veta hur, eller vad, man ska göra i sådana lägen. Vad var vi - som arbetsgivare och medmänniskor - förväntade att göra? Som tur var kunde jag rådfråga Mary, vår house keeper. Hon sa att om ett dödsfall eller svår sjukdom drabbar den anställdes närmaste (kärn-)familj, så är vi förväntade att hjälpa till (=bidra med pengar). Men att om det drabbar den anställdes släkt, så behöver vi inte göra mer än ge ledigt för begravning.

Jag frågade om vi ändå inte skulle ge någon liten summa, som bidrag till begravningen, begravningar är ganska stora och påkostade i det här landet också. En skillnad är att det går fort, den här kvinnan som avled natten till tisdag begravdes redan på onsdagen. Mary sa att det särkert skulle vara uppskattat, men att det inte skulle vara någon större summa, 5000 shilling tyckte hon var rimligt. Eller högst 10 000.

Så 10 000 fick det bli. Det är inte mer än 60 kronor, ungefär, men det kändes ändå bra att kunna göra något för Howard.

På torsdagen, i går alltså, kom han ett par timmar för sent till jobbet. Han ursäktade sig med att "afrikanska begravningar tar sådan tid".

- Först är det själva begravningen, sedan sitter alla män och dricker, och alla dansar och sjunger till långt in på natten. Och om någon smyger sig undan och försöker sova - ja, då är det alltid någon som häller vatten på en, så att man ska vakna igen, sa han.
- Du, då? sa jag. Var du en av dem som satt och drack och sjöng hela natten?
- Nej, nej, sa han och skrattade. Jag var en av dem som försökte sova, men det gick inte så bra. Jag tror inte att jag sov alls, på hela natten.

Malaria är en förbannelse på den här kontinenten. Det är en behandlingsbar sjukdom, nu för tiden gäller inte längre den gamla sanningen "en gång malaria, alltid malaria".

Men det krävs att man går till doktorn i tid - innan parasiten sätter njurar och andra viktiga organ ur spel. Det krävs också att man har råd att betala för behandlingen - för att vara säker på att bli botad ska man ta en blandning av ett par olika preparat.

Har man inga pengar så drar man sig för att gå till doktorn i första taget. Har man (nästan) inga pengar så kan man inte köpa annat än skitmedicin, som inte slår ut de allt mer resistenta parasiterna. Dessutom blir de ofta pålurande fulmedicin, piller som inte är de piller de påstås vara. Det är därför afrikanska män, kvinnor och barn drabbas så hårt av de förbannade myggorna.

Regeringen har stängt tidningen MwanaHalisi

Den tanzaniska regeringen har dammat av en gammal lag som ger den rätt att stänga misshagliga tidningar och använt den för att stoppa utgivningen av den veckoutgivna tabloiden MwanaHalisi. Utgivningen stoppas i tre månader.

Editors Forum i Tanzania, de privata tidningsutgivarna, har svarat med att utfärda en tre månader lång bojkott av allt som rör informations-, kultur- och idrottsminister John Mkuchika. De kommer inte att rapportera om något han gör eller något han säger.

Anledningen till att regeringen härsknat till är en artikel där det berättas om misshälligheter inom CCM-regeringen. Det är lite oklart, för mig, vad det egentligen handlar om eftersom övriga medier är ganska försiktiga med att återupprepa vad som faktiskt stod i artikeln. Men det handlar om en påstådd schism mellan president Jakaya Kikwete och hans son Ridhwani, där det påstås att sonen försöker förhindra att fadern ställer upp i valet för nästa mandatperiod. Källan till detta verkar vara en annan högt uppsatt CCM-medlem och hans son.

Dessutom har jag uppfattat det som att det antyds att presidentfamiljen är mer inblandad än vad som varit känt i den stora biståndsskandalen, där ett stort antal högt uppsatta personer nu står åtalade för att ha förskingrat massor av miljoner (i valfri valuta!) med hjälp av riksbanken. Här dras paralleller mellan Jakaya Kikwete och Thabo Mbeki - och antyds alltså att Kikwete borde avgå. Nu.

Detta tycker då regeringen är en tillräcklig anledning för att förbjuda fortsatt tidningsutgivning i tre månader. Tidningen anses hota landets stabilitet.

Det är inte första gången i år som regeringen ansett sig ha anledning att ta itu med MwanaHalisi. I början av året gick de till angrepp mot två namngivna journalister, vilket de senare fick be om ursäkt för. Ett par månader senare beslagtogs ett antal av redaktionens datorer, på oklar grund. Och nu är tidningen stängd.

Detta sammantaget har inte gått helt obemärkt förbi. Tidningsutgivare, journalister och andra demonstrerade i veckan utanför departementet. EU har gemensamt ifrågasatt regeringens agerande. Här kan du läsa en intervju med den franske ambassadören Jacques de Labriolle, talesman för hela EU i den här frågan eftersom Frankrike är ordförandeland.

Här finns en artikel om själva stängningen av tidningen, med uttalanden från den tanzaniska regeringen.

Eftersom ni undrar, del III

I dag tog jag löprundan på ny rekordtid! 17.40. Mätte upp den på Google Earth häromdagen och kom fram till att den var så där 2,8 km. Inte mycket att skryta över på så sätt - men jag är så himla glad att jag har kunnat börja springa igen, efter flera år med irriterande tantkrämpor, typ ont i ryggen och höfterna.

Så nu har jag bestämt mig för att ta det lugnt. Inte springa långt, inte springa fort. Vänta en extra dag emellan rundorna om jag får småont någonstans. Mycket stretch och ryggjympa. Tålmodig rehabträning, helt enkelt.

Jag har aldrig förstått tjusningen i att springa med musik i öronen. Jag gillar det meditativa i löpning, att man koncentrerat snöar in på en tanke som bara mal runt, runt i huvudet.

I dag tänkte jag på det här med hur man mäter ansträngning, bedrift, i löpträning. Kom fram till att om man springer i den här värmen så är kilometer och minuter, eller minuter per kilometer, helt fel enheter. De säger nästan ingenting.

Det borde handla om svettmängd. Hur många droppar som rinner ner i pannan, förbi ögonbrynen och in i ögonen, den där lilla svettbäcken som skvalar nerför överläppen under näsan. För att inte glömma den kopiösa eftersvettningen. Det är ingen som helst idé att ställa sig i duschen under den första halvtimmen efter att man kommit hem igen. Man måste vänta ut eftersvetten. Min kropp har ALDRIG varit i närheten av att ställa in transpirationen på denna maximala nivå!

Och skulle man då räkna i total svettmängd, så är min modesta 2,8 km-runda väl i paritet med många milrundor jag sprungit!

Prestationsångest och god mat

I går blev jag äntligen klar med en text jag slitit som ett djur med. Detta firades med en god middag tillsammans med trevliga familjen Nyqvist. För första gången på tre månader kände jag mig inspirerad att ta del i matlagningen. Åtminstone i planeringen av vad vi skulle äta. Det blev BRA! Låt er inspireras:

Förrätt:
Nyfriterade vårrullar med thailändsk dipsås (fisksås och lite annat, jordnötter och koriander)

Huvudrätt:
Ugnsstekt red snapper med lime
Kokosmjölkskokt jasmineris
Mangosalsa med koriander och chili

Efterrätt:
Vattenmelon - så söt och god som den bara kan bli om den fått mogna klart på plats, i solen

Desperate housewives

I dag ska de (mer eller mindre) desperata svenska och norska hemmafruarna dra ner på stan ett par timmar. Lite shopping och en fika på hotell Kampinski. Det är mer äventyrligt än det låter - trafiken nere i stan är en utmaning. Att hitta en parkering är inte självklart. Kör man fel så kan det ta ett bra tag att komma på rätt väg igen.

Jag har kommit så långt att jag numera vågar köra ner till ambassaden utan att blinka. Men ner i de riktiga affärskvarteren vågar jag mig inte på egen hand. Där kan man heller inte lämna bilen obevakad, då är den strippad på backspeglar, antenner, reservdäck och allt annat man kan bryta loss när man kommer tillbaka.

Därför har många låtit blästra in registreringsnumret i själva glaset på sidospeglarna och allt som är löstagbart (med hjälp av kofot...) är ordentligt popnitat, så att det åtminstone ska bli betydligt besvärligare att bända loss dem.

En kvinna vi känner blev av med bägge sidospeglarna. Hon fick tipset att åka till en viss affär i Kariakoo, marknadskvarteren, där "begagnade" (=nysnodda) bildelar ofta säljs. Hon hittade sina egna backspeglar, men priset var så högt att det blev billigare att importera nya direkt från Ford i USA...

Eftersom ni undrar, del II

Ja, Oskar och jag var ute och sprang igen i går morse. Och, ja, han sprang ifrån mig igen.

Det roliga med gårdagens löptur var att jag insåg hur snabbt det går att få ett rykte, i ett så här pass litet samhälle som den här halvön är. Man kan knappt sticka näsan utanför huset utan att någon lägger märke till vad man gör eller gissar vart man är på väg. Det är lite som Sysslebäck. Ellös. Eller Kungsladugård!

Två ynka gånger har Oskar och jag tagit en tur på söndagsmorgonen. Ändå var det flera, av varandra oberoende, personer som jag träffade igår som glatt frågade: "Springer ni alltid på söndagsmorgnarna?".

Funkar bra för mig, så länge det är positiva rykten.
Man känner sig liksom hemma.

Tanzania på G

För åtta år sedan, år 2000, gick det en telefon på 100 tanzanier. I dag har var fjärde tanzanier en egen telefon.

De flesta har mobiltelefoner, det finns i dag över 10 miljoner mobilabonnemang i landet. Fasta telefoner finns det däremot inte så många, bara knappt 160 000, och detta i ett land med en befolkning på nära 40 miljoner.

Bara under det första halvåret 2008 har nästan två miljoner tanzanier skaffat sig en mobil!

Vodacom är den största operatören i Tanzania, med 4,5 miljoner användare. Sedan kommer uppstickarna, Zain och Tigo, med 2,8 respektive 1,7 miljoner användare. Vår operatör, Zantel,ligger först på fjärde plats med en dryg miljon abonnenter.

Nästan alla använder kontantkort. Jag tror inte att jag har träffat en enda person som har någon annan form av abonnemang. Det blir lite speciellt, känns ganska ovant, när samtalen bryts mitt i för att pengarna tar slut... Och det är långt ifrån alltid som man har ett extra skrapkort i väskan.

Ganska många samtal inleds med ett snabbt: "Jag har lite taskigt med kredit, kan du ringa upp mig?".

Att telekom är en växande marknad går inte att missa. Det syns i gatubilden - det är de enda bolagen som har riktigt proffsiga marknadsföringskampanjer. Det märks också i expat-kolonin - det är rätt många utlänningar här som jobbar med existerande eller blivande telekombolag. Alla på jakt efter sin egen lilla förhoppningsvis vinstgivande nisch.

Den som först lyckas få ut ett bra, hyfsat billigt, pålitligt mobilt bredband med flat rate (alltså att man betalar en fast summa i månaden, inte per minut eller megabit eller något annat) tror jag kommer att bli en vinnare.

Tills dess fortsätter vi att skrapa fram nya koder. Till mobiltelefonerna, till bredbandet (smalbandet) och till elmätaren. När vi kommer hem till Sverige får vi väl gå över på trisslotter... I fall vi får skrap-abstinens.

Köpa sig lite lycka

Jag har köpt nya solglasögon. Skitsnygga. Italienska. Fendi.
Bara så att ni vet.

En ganska vanlig torsdag

Har egentligen inte så mycket nytt att berätta. Tolkar det som att vi efter tre månader har kommit in i en vardagslunk.

Pojkarna åker till skolan, Håkan åker till universitetet. Jag sätter mig vid datorn med en kopp kaffe och kollar mejl, skriver en del och läser tidningar på nätet.

Vissa dagar går det inte mer än ett par timmar så ringer Håkan och säger att han är på väg hem. Ingen elektricitet på universitetet, inget internet, ibland heller inget vatten. Så när datorns batteri laddar ur åker han hem och sätter sig här och jobbar.

I dag var en sådan dag. I går också. Det är ganska trevligt, för då kan vi åka i väg och äta lunch ihop.

När barnen kommer hem från skolan hjälper jag dem med läxorna, de spelar dataspel och sticker iväg och leker med kompisarna på området, här i Valhalla. Just nu har de sprungit i väg för att spela fotboll, det är rätt så organiserat fotbollsspelande för alla barn upp till tolv ungefär på torsdagseftermiddagarna.

Regnperioden har kommit på riktigt nu. Det är imponerande skurar, både räknat i kraft och uthållighet. Taket läcker fortfarande, Oskar har fått flytta in i gästrummet sedan han vaknade av att hela sängen var blöt och att det droppade på honom. I dag har vi haft gubbar på taket igen, så vi får se om det blir bättre när nästa stora skur kommer.

I går var det min tur att köra till skolan. Men då hade det regnat så mycket att jag inte vågade köra! Det blir sådana översvämningar på vägarna lite längre in mot stan att det är superläskigt att köra bil. Som tur var skulle grannen Berndt ändå ner till stan, så han erbjöd sig att ta med alla fyra barnen i vår gemensamma carpool och släppa dem vid skolan.

Man skulle verkligen behöva göra något åt avrinningen i gatunätet här. Lite brunnar och rör och ordentliga diken. Det konstiga är att fast än jorden är så torr, så suger den inte upp vattnet. Jättepölarna som snabbt bildas vid regn, tar många, många dagar på sig att torka upp. De är stora som sjöar! Får mig att tänka på malariamyggor, larver och blött och fuktigt. Inte bra.

På vägen hem från universitetet i går morse såg Håkan en kille som vadade fram i knähögt vatten, med paraply i handen. Man vill ju inte veta hur många bakterier (av koli-typ och annat) som flyter omkring i de vattensamlingarna.

Plötsligt försvann killen. Håkan såg i princip bara paraplyet ovanför vattenytan. Han hade ramlat ner i ett hål vid sidan av gatan, som han inte kunde se för allt det grumliga vattnet. Lyckligtvis kom han upp igen, och fortsatte sin vadartur längs vägen. Nu blöt upp till hakan...

Just nu är Håkan nere på Yacht-klubben och tittar på en båt. Han och Carter, en av de mer spännande Valhalla-vännerna, funderar på att köpa sig en andel i en katamaran, en Hobie Cat.

Swahili-Lotta och jag funderar på om vi ska försöka oss på att bestiga Kilimanjaro. Jag hade NÄSTAN bestämt mig för att slå till och satsa på det. Men så läste jag Oskars frökens blogg, om hennes Kilimanjaro-tur på höstlovet, och blev rätt så avskräckt. Klicka HÄR, om ni är nyfikna på hur det kan vara att spy till höger och vänster av höjdsjuka och i slutänden inte ta sig upp på toppen.

Ms Roosenburg är i och för sig väldigt nöjd med sitt äventyr även om hon fick vända på 5000 meters höjd. Men tittar man på hennes bilder och läser hennes text så verkar det som en lite väl tuff utmaning för en halvgnällig 44-åring. Eller rent av en helt idiotisk idé?

Det som ändå får mig att fortsätta fundera på det är att Ms Roosenburg valde Machame-leden, en svårare väg till toppen än den Lotta och jag hade i tankarna. Vi tänkte oss den allra enklaste vägen, Marangu-leden, den som 90 procent av alla Kilimanjaro-klättrare tar. Men det är mindre än hälften av alla som försöker den vägen också som tar sig till toppen.

Det tål att funderas på ett tag till.

Vad säger Fredrik Reinfeldt?

I Kenya har premiärministern utfärdat nationell helgdag till Barack Obamas ära.
Hur blir det i Sverige? Jobbar ni på som vanligt?

Eftersom jag antar att ni undrar....

...så kan jag meddela att ja, jag var ute och sprang i går igen. Samma runda, betydligt tidigare på morgonen, utan Oskar. Det var tungt och trögt i alla fall.

Två gånger är väl inte direkt en vana. Men det är dubbelt så mycket som ett enstaka tillfälle.

Barack Obama! Han gjorde det.

Så har USA valt sin första svarta president. Afrika jublar! Med sitt kenyanska ursprung har Barack Obama fått ett enormt genomslag i medierna här. Han var Afrikas kandidat. Inget tvivel om den saken.

För ett halvår sedan var jag övertygad om att han var chanslös. Jag trodde inte att amerikanerna skulle vara färdiga för att rösta fram vare sig en svart eller en kvinnlig president. Men nu har det hänt.

Innan Sverige har lyckats utse en endaste kvinnlig statsminister.
Det tål att tänkas på. Det är ...STORT.

Springa, sprang, blev frånsprungen

I morse steg jag och Oskar upp, drog på oss löparkläderna och stack ut på en runda. Tyvärr vaknade vi lite sent, så vi var inte ute genom dörren förrän strax före nio och då är det egentligen för varmt för att ägna sig åt aktiviteter typ löpning.

Men vi tog oss runt i alla fall och sprang nästan hela tiden. Oskar, den lille atleten, hade irriterande mycket bättre kondis än mig. Efter halva rundan drog han dessutom upp farten och låg konstant minst 20-30 meter före mig.

På slutet tröttnade han på att ha mamma i släptåg, vände sig om ropade lite nonchalant "Vi ses hemma, mamma!". Sedan försvann han runt hörnet.

Efteråt gick vi och simmade i poolen, skönt att svalka av sig och ett lysande sätt att varva ner och stretcha. På väg hem, mot frukost, säger Oskar plötsligt "Det kanske är bättre för dig att springa med Albin, mamma."

Hmmmmm. Vilken liten gris. Han ska få se! Jag ska smygträna! Intensivt! Om ett par veckor ska JAG springa i från HONOM. Om bara ryggen håller. Det passar inte min självbild att bli frånsprungen av en tioåring. Inte ens om han är nära släkt.