Vådan av att bli äldre

Jag har inget emot att åren går. På det stora hela är jag rätt nöjd med att vara 44 år, det är en bra ålder. Det är på många sätt lättare att vara 44 än, säg, 24. Eller 34 för den delen. Man blir lite klokare med åren, lite coolare, lite modigare. Lite lyckligare, lite roligare, lite bättre på nästan allt. Man får bättre lön, skojigare jobb och intressantare vänner. Det är bra, helt enkelt. Väldigt bra.

Om det bara inte vore för att man blir så förbannat stel. På morgonen, när jag vaknar. Det gör ju ont att röra sig. Känner mig som en riktigt gammal tant när jag gnäller mig upp ur sängen och stapplar ut i köket för att göra i ordning frukost och packa matlådor till barnen.

Visst, det går över. Det tar väl inte mycket mer än tio minuter innan leder och muskler börjar uppföra sig mer normalt igen. Men det är irriterande. Jag har aldrig varit en morgonpigg människa, så alternativet att ställa väckarklockan en kvart tidigare för att hinna ligga kvar i sängen och göra morgongymnastik (jo, tanken HAR slagit mig!) finns bara inte. Inte vid halv sex-tiden på morgonen. Nej.

Jag trodde ju att det skulle bli bättre med träning. Enligt principen: Den som inte tränar får skylla sig själv om det gör lite ont här och där. Men nu gör jag ju det. Jag kör mina ganska lugna, stillsamma, effektiva rygg- och magmuskelpass, sjukgymnasten och naprapaten rekommenderar, varannan dag. Det känns som att jag börjar få muskler på nya ställen, märker att jag blir starkare och rörligheten i ryggen är mycket bättre än innan.

Men morgonstelheten är densamma.

Jag trodde ju att det skulle bli bättre av ett varmt klimat. I min föreställningsvärld så behöver man inte vara reumatiker för att bli stel och få ont i kroppen av att leva i ett klimat där det är mörkt, kallt och blött från oktober till april (Läs: Göteborg). Men så är det ju inte här i Tanzania. Minns knappt när det var under 30 grader ens på natten. Nu är det som varmast, minst 38 varje dag. Så varmt, så fuktigt. Jag var övertygad om att det skulle göra underverk med en åldrande kropp.

Men icke. Lika stel. Varje morgon. Måste sätta mig ner för att ta på mig shortsen, klarar inte av att balansera på ett ben och luta mig framåt samtidigt. Då gör det för ont i korsryggen. (Det är i såna lägen man börjar deprimera och fundera över begreppet likstelhet. Tills man kommer på att den inte inträder vid 44, utan vid döden, och att det inte på något sätt är samma sak.)

Så nu är jag öppen för nya förslag. Om varken träning eller värme hjälper, vad är då nästa steg? Mystiska dekokter inhandlade på hälsokostaffären? Övergång till vegankost och avkokt potatisvatten? Andra idéer?

Alla goda förslag, som inte är direkt olagliga, mottages tacksamt på epostadress: ulla.satereie@gmail.com. Märk mejlet med "Nytt hopp för stela gamla tanter" i subjectraden.