Man ska inte sluta överraska sig själv

När vi bestämde oss för att flytta till Tanzania fick vi många frågor. Två av dem var:
a) Ska du bestiga Kilimanjaro?
b) Ska du ta kurser i afrikansk dans?
Bägge frågorna besvarade jag med ett skratt och ett bestämt NEJ.

Jag är inte typen som bestiger Kilimanjaro. Jag är inte typen som äger ett par vandrarkängor. Jag är inte typen som tar på mig ett goretex-ställ och ger mig ut och går i en vecka, äter frystorkad mat och vadar genom fjällbäckar. Det har aldrig lockat mig. Jag är väl helt enkelt inte någon särskilt naturnära typ.

När det gäller afrikansk dans...så, nej. Det är en annan sorts 40-plus kvinnor i Majorna som hänger sig åt det. Inte min grej. Inte ett dugg. Jag har aldrig varit lockad av det. Tvärnej.

Men nu råkar det ju vara så att jag har betalt en fet depositionsavgift, en massa dollar, för en bergsbestigarexpedition. Swahili-Lotta, Valhalla-Saskia och jag flyger till Arusha den 21 februari och knyter på oss de stendyra tyska vandrarkängorna den 22. Sedan är det tänkt att vi ska knata på, tills vi förhoppningsvis når toppen 5895 meter över havet den 26 februari i gryningen. (Rent statistiskt så brukar hälften av dem som försöker lyckas, de andra får höjdsjuka och vänder.) Den 28 flyger vi tillbaka till Dar.

Det känns ju helt verklighetsfrämmande. Det är inte sånt jag gör. Men ändå, när Lotta frågade i höstas så sa jag tvärnej. Lika bestämt som tidigare. Sedan tänkte jag ett par varv till. Det är ju de mest oväntade sakerna i livet som man minns bäst. När man gjort sånt som man aldrig trodde om sig själv, när man låtit sig ryckas med på det ena eller andra projektet.

Som när Anna Hellgren, då nydumpad, lyckades få med mig på idén att vi skulle springa Göteborgsvarvet i rent terapeutiskt syfte (lite oklart varför jag behövde terapin just då, det var ju inte jag som var dumpad). Det är ju något av det mest häpnadsväckande jag gjort! Jag är ju fortfarande skitstolt över att jag övervann mig själv och lyckades ta mig runt hela banan på en mer än OK tid. (Vi hade ett motto, en mening som vi tjatade in i skallen för att inte förledas att ge upp: "Inte minibussen! Vi ska fan inte åka minibussen!". För vi hade läst i något informationsblad att det fanns en Volvosponsrad minibuss som efter ett antal timmar åkte runt och plockade upp alla utslitna löpare som inte själva fattade att det var dags att lägga av.)

Så till slut började jag tänka att det kanske inte var en sådan dum idé. Det kanske kan vara kul att åka på kombinerad husmors- och bergsklättrarsemester. Längs vägen tillkom även Saskia, min roligaste granne i Valhalla och en av de mer underhållande människor jag har träffat i hela mitt liv. Om bara hon håller låda (och det gör hon!) så kommer vi andra att kunna bita ihop och fortsätta sätta den ena foten framför den andra.

Men nu är det ju bara några veckor kvar! Varannan morgon är det långpromenad för att gå in skorna, varannan dag kör jag styrketräning för rygg-, mage- och knän. Jag har svårt att tänka på annat än Kilimanjaro - jag drömmer till och med om att jag befinner mig uppe på berget, i mer eller mindre knepiga situationer. Nu gäller det att ladda mentalt! Att våga tro på att det går! Jag kan, jag vill, jag vågar.

Men jag säger fortfarande kategoriskt nej till afrikansk dans. Det får bli någon annans kick.