...och så var det dags

Mr Sudi, vår favorit bland taxichaufförer, kommer och hämtar mig och Saskia om två och en halv timme. Vi plockar upp Lotta på vägen och sedan är det raka spåret ut till flygplatsen.

Jag har packat allt, utom chokladen, som fortfarande ligger i kylskåpet och väntar. Väskan är så klart för tung, men jag hoppas att den hyrda ruggsäcken kommer ner under de tillåtna tio kilona när jag fått lämna lite grejer på hotellet i Arusha. Annars får vi väl betala för en extra bärare eller något. Fattar inte vad det är som väger i väskan - det är ju mest fleece. Tre fleecetröjor att ha under vindtäta goretexjackan, fleecelångkalsonger att ha över underställ och under vindtäta brallorna. Fleecevantar som ser ut som boxarhandskar.

Och så är det ju alla cashewnötter, choklad, sesamfrökakor och annat som jag ska ha som extra energi för att (förhoppningsvis) ta mig hela vägen upp till Uhuru Peak. Dr Ype sa att det finns bara tre saker att fokusera på för att maximera chansen att ta sig upp till toppen:

Gå långsamt

Drick MYCKET

Ät snacks, hela tiden

Så det får bli vår taktik.

Fattar inte riktigt varför jag gått upp så i varv för det här. Kan inte minnas när jag sist var så här pirrigt nervös inför någonting. Det skulle väl kanske vara första tågluffen, sommaren 1981, då var jag ju rätt upptagen av hur många tröjor, trosor och bikinis jag skulle ha i ryggan också. Men då var jag ju bara nästan 17 år... Nu är jag 44 och förväntade mig att jag skulle vara lite coolare. Eller kanske Oskars förlossning. Det var ju rätt nervöst. Men då hade vi ju i alla fall hela Östra sjukhusets samlade barnmedicinska expertis att luta oss mot.

Nu har vi varsin påse Diamox (höjdsjukepiller) och en gemensam påse steroider (som man ska ta om man blir RIKTIGT AKUT höjdsjuk, typ får lungödem eller skum som bubblar ut genom munnen). Men så illa kommer det inte att bli (du behöver inte oroa dig mamma! Jag lovar! Fast jag vet att du gör det i alla fall) för långt innan vi kommit till det stadiet av höjdsjuka så kommer vi att ha vänt och gått ner till ett lägre läger. Lite huvudvärk och illamående räknar vi med, men om vi blir yra i huvudet, börjar hallucinera eller tappar balansen så vänder vi. Lovar!

Jag är ju ingen bergsbestigartyp egentligen - jag är förtjust i äventyret och utmaningen, men jag tycker inte att själva toppen är meningen med livet. Jag kommer att vända om skavsåren blir för svåra eller om det snurrar för mycket i huvudet.

Jag intervjuade Göran Kropp en gång. Han var väldigt trevlig, men också fullständigt besatt. Jag är entusiastisk, laddad, förberedd - men jag är inte besatt.

Nu blir det radiotystnad från min sida fram till den 28 februari. Vi kommer hem någon gång på eftermiddagen, och det är inte HELT säkert att det första jag gör är att kasta mig över bloggen. Men Håkan är lite sugen på att gästblogga. Så det kan komma en eller annan rapport under veckan.

(Då tycker jag att ni ska komma med glada tillrop och många kommentarer!)