Nu börjar jag bli nervös på allvar. Så där att jag har lite svårt att sova på nätterna. Var det egentligen så smart att boka den där bergsbestigningsexpeditionen? Vad ska jag på Kilimanjaros topp att göra? Jag har ju sett den från flygplansfönstret.
Tankarna mal runt i huvudet. Och så är jag rädd för att packa fel. Att inte ha tillräckligt med kläder när minusgraderna sätter in och luften är så tunn att blodcirkulationen bromsar in och man börjar frysa mer än normalt.
Försöker skapa positiva målbilder. Tankar som ska få mig att, om möjligt, nå toppen. "Spy till vänster, spy till höger, och så en ordentlig huvudvärk ovanpå det. Men det lär vara väldigt vackert..."
I grund och botten har jag inte ångrat mig. Jag tycker fortfarande att det här är något av det ballaste och coolaste och modigaste jag har gett mig i kast med. Jag ser fram emot det. Jag tror att jag överlever även om jag tvingas vända före toppen.
Men det är pirrigt! Väldigt pirrigt!
Nu har jag i alla fall lånat ihop nästan all utrustning som jag inte hade köpt själv. Det som saknas är sovsäck och ett riktigt vinterställ, typ skidåkarkläder. Och lite påfyllning i medicinväskan, och choklad och power bars, och några bra vattenflaskor.
Sedan är det bara att knata på. Hjälp!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar