Vi tog oss upp till toppen, Uhuru Peak, alla tre! Det känns helt fantastiskt - och det var en av de allra roligaste veckorna i hela mitt liv. Även om just toppbestigningsdygnet blev lite tufft; inleddes med en och en halv timmes sömn, sedan klättring 8 km i princip rakt upp i beckmörker och 8 km i princip rakt ner (det gör ONT i knäna), där efter en timmas sömn, en liten skål soppa och sedan ytterligare 11 km vandring innan vi nådde nästa läger där vi övernattade. 27 km vandring på två timmars sömn, en skål soppa, en massa choklad och cashewnötter var inte riktigt vad min kropp är byggd för. Var ganska slak.
Den stora berättelsen, med bilder, kommer. Snart. På en blogg nära dig. Måste bara få sova lite först.
Tack till alla som hört av sig och grattat på sms, mejl och blogg! Det värmer!
lördag 28 februari 2009
torsdag 26 februari 2009
På toppen!
Markkontrollen rapporterar:
Klockan 9.48 mottogs följande SMS:
Vi gjorde det!!!
Ringde omedelbart och fick upptaget i luren. Nästa försök var det ingen kontakt.
Kili består av tre vulkaner, Kibo (den högsta), Mawenzi och Shira. Från sista övernattningen, Kibo Hut 4700 moh, startar vandringen uppför Kibo kratern efter midnatt och på vägen passeras Gilmans Point (5680 moh) sedan går det lite nedåt innan det fortsätter uppåt till högsta toppen, Uhuru Peak (5896 moh). De som varit på Kilimanjaro och klarat sig upp på Gillman's tycker jag med viss rätt kan säga att de bestigit Kili.
Saskias man, Carter, som av sin fru emellanåt beskylls för att vara en glädjedödare, undrade om de nådde Uhuru eller om det var till Gillman's. Min tolkning är entydig; Uhuru! Samtidigt tillstås att om det visar sig vara Gillman's så är det en prestation utöver det vanliga också.
Over, and out.
/Ground control
Klockan 9.48 mottogs följande SMS:
Vi gjorde det!!!
Ringde omedelbart och fick upptaget i luren. Nästa försök var det ingen kontakt.
Kili består av tre vulkaner, Kibo (den högsta), Mawenzi och Shira. Från sista övernattningen, Kibo Hut 4700 moh, startar vandringen uppför Kibo kratern efter midnatt och på vägen passeras Gilmans Point (5680 moh) sedan går det lite nedåt innan det fortsätter uppåt till högsta toppen, Uhuru Peak (5896 moh). De som varit på Kilimanjaro och klarat sig upp på Gillman's tycker jag med viss rätt kan säga att de bestigit Kili.
Saskias man, Carter, som av sin fru emellanåt beskylls för att vara en glädjedödare, undrade om de nådde Uhuru eller om det var till Gillman's. Min tolkning är entydig; Uhuru! Samtidigt tillstås att om det visar sig vara Gillman's så är det en prestation utöver det vanliga också.
Over, and out.
/Ground control
onsdag 25 februari 2009
Gästbloggare Håkan här. Sitter hemma, så inget cruisande med SUV:en idag. Att tanka tanzansk etanol från SEKAB verkar inte bli möjligt. Det fanns förstås brister i satsningen, men tullsponsrad Tanzaniaetanol (EU har hög tull på brasiliansk) kunde bidragit till utveckling här i landet (se mer i GP debattartikel inom några dagar).
Kritiker jämför med det ideala och då blir alla satsningar miljöfarliga och koloniala. Tanzania har stort behov av utländska investeringar som är långsiktiga och inte smiter från skatt. Kanske hade SEKABs sockerrör kunnat bli en sådan, samtidigt kunde det blivit en stor finansiell smäll för Skelefteå kommun mfl vid fiasko så att det kommunala ägandet försvann var oundvikligt.
Victoria ska gifta sig och hon är lycklig sa hon till BBC igår, kul för dem. Gladde mig mer åt DNs huvudledare om att vi bör få republik. Får väl hoppas de får barn, det är kul och så kan den förstfödde abdikera. Africa’s queen, Ulla alltså, är på 4500 moh eller liknande. De kände på 4100 igår och traskade sedan ned och sov på 3700. I eftermiddag kommer de förhoppningsvis till 4700. Efter mat och vila börjar bestigningen av frihetens topp (Uhuru Peak 5895 moh) i natt och nås i så fall imorgon bitti.
Kritiker jämför med det ideala och då blir alla satsningar miljöfarliga och koloniala. Tanzania har stort behov av utländska investeringar som är långsiktiga och inte smiter från skatt. Kanske hade SEKABs sockerrör kunnat bli en sådan, samtidigt kunde det blivit en stor finansiell smäll för Skelefteå kommun mfl vid fiasko så att det kommunala ägandet försvann var oundvikligt.
Victoria ska gifta sig och hon är lycklig sa hon till BBC igår, kul för dem. Gladde mig mer åt DNs huvudledare om att vi bör få republik. Får väl hoppas de får barn, det är kul och så kan den förstfödde abdikera. Africa’s queen, Ulla alltså, är på 4500 moh eller liknande. De kände på 4100 igår och traskade sedan ned och sov på 3700. I eftermiddag kommer de förhoppningsvis till 4700. Efter mat och vila börjar bestigningen av frihetens topp (Uhuru Peak 5895 moh) i natt och nås i så fall imorgon bitti.
lördag 21 februari 2009
...och så var det dags
Mr Sudi, vår favorit bland taxichaufförer, kommer och hämtar mig och Saskia om två och en halv timme. Vi plockar upp Lotta på vägen och sedan är det raka spåret ut till flygplatsen.
Jag har packat allt, utom chokladen, som fortfarande ligger i kylskåpet och väntar. Väskan är så klart för tung, men jag hoppas att den hyrda ruggsäcken kommer ner under de tillåtna tio kilona när jag fått lämna lite grejer på hotellet i Arusha. Annars får vi väl betala för en extra bärare eller något. Fattar inte vad det är som väger i väskan - det är ju mest fleece. Tre fleecetröjor att ha under vindtäta goretexjackan, fleecelångkalsonger att ha över underställ och under vindtäta brallorna. Fleecevantar som ser ut som boxarhandskar.
Och så är det ju alla cashewnötter, choklad, sesamfrökakor och annat som jag ska ha som extra energi för att (förhoppningsvis) ta mig hela vägen upp till Uhuru Peak. Dr Ype sa att det finns bara tre saker att fokusera på för att maximera chansen att ta sig upp till toppen:
Gå långsamt
Drick MYCKET
Ät snacks, hela tiden
Så det får bli vår taktik.
Fattar inte riktigt varför jag gått upp så i varv för det här. Kan inte minnas när jag sist var så här pirrigt nervös inför någonting. Det skulle väl kanske vara första tågluffen, sommaren 1981, då var jag ju rätt upptagen av hur många tröjor, trosor och bikinis jag skulle ha i ryggan också. Men då var jag ju bara nästan 17 år... Nu är jag 44 och förväntade mig att jag skulle vara lite coolare. Eller kanske Oskars förlossning. Det var ju rätt nervöst. Men då hade vi ju i alla fall hela Östra sjukhusets samlade barnmedicinska expertis att luta oss mot.
Nu har vi varsin påse Diamox (höjdsjukepiller) och en gemensam påse steroider (som man ska ta om man blir RIKTIGT AKUT höjdsjuk, typ får lungödem eller skum som bubblar ut genom munnen). Men så illa kommer det inte att bli (du behöver inte oroa dig mamma! Jag lovar! Fast jag vet att du gör det i alla fall) för långt innan vi kommit till det stadiet av höjdsjuka så kommer vi att ha vänt och gått ner till ett lägre läger. Lite huvudvärk och illamående räknar vi med, men om vi blir yra i huvudet, börjar hallucinera eller tappar balansen så vänder vi. Lovar!
Jag är ju ingen bergsbestigartyp egentligen - jag är förtjust i äventyret och utmaningen, men jag tycker inte att själva toppen är meningen med livet. Jag kommer att vända om skavsåren blir för svåra eller om det snurrar för mycket i huvudet.
Jag intervjuade Göran Kropp en gång. Han var väldigt trevlig, men också fullständigt besatt. Jag är entusiastisk, laddad, förberedd - men jag är inte besatt.
Nu blir det radiotystnad från min sida fram till den 28 februari. Vi kommer hem någon gång på eftermiddagen, och det är inte HELT säkert att det första jag gör är att kasta mig över bloggen. Men Håkan är lite sugen på att gästblogga. Så det kan komma en eller annan rapport under veckan.
(Då tycker jag att ni ska komma med glada tillrop och många kommentarer!)
Jag har packat allt, utom chokladen, som fortfarande ligger i kylskåpet och väntar. Väskan är så klart för tung, men jag hoppas att den hyrda ruggsäcken kommer ner under de tillåtna tio kilona när jag fått lämna lite grejer på hotellet i Arusha. Annars får vi väl betala för en extra bärare eller något. Fattar inte vad det är som väger i väskan - det är ju mest fleece. Tre fleecetröjor att ha under vindtäta goretexjackan, fleecelångkalsonger att ha över underställ och under vindtäta brallorna. Fleecevantar som ser ut som boxarhandskar.
Och så är det ju alla cashewnötter, choklad, sesamfrökakor och annat som jag ska ha som extra energi för att (förhoppningsvis) ta mig hela vägen upp till Uhuru Peak. Dr Ype sa att det finns bara tre saker att fokusera på för att maximera chansen att ta sig upp till toppen:
Gå långsamt
Drick MYCKET
Ät snacks, hela tiden
Så det får bli vår taktik.
Fattar inte riktigt varför jag gått upp så i varv för det här. Kan inte minnas när jag sist var så här pirrigt nervös inför någonting. Det skulle väl kanske vara första tågluffen, sommaren 1981, då var jag ju rätt upptagen av hur många tröjor, trosor och bikinis jag skulle ha i ryggan också. Men då var jag ju bara nästan 17 år... Nu är jag 44 och förväntade mig att jag skulle vara lite coolare. Eller kanske Oskars förlossning. Det var ju rätt nervöst. Men då hade vi ju i alla fall hela Östra sjukhusets samlade barnmedicinska expertis att luta oss mot.
Nu har vi varsin påse Diamox (höjdsjukepiller) och en gemensam påse steroider (som man ska ta om man blir RIKTIGT AKUT höjdsjuk, typ får lungödem eller skum som bubblar ut genom munnen). Men så illa kommer det inte att bli (du behöver inte oroa dig mamma! Jag lovar! Fast jag vet att du gör det i alla fall) för långt innan vi kommit till det stadiet av höjdsjuka så kommer vi att ha vänt och gått ner till ett lägre läger. Lite huvudvärk och illamående räknar vi med, men om vi blir yra i huvudet, börjar hallucinera eller tappar balansen så vänder vi. Lovar!
Jag är ju ingen bergsbestigartyp egentligen - jag är förtjust i äventyret och utmaningen, men jag tycker inte att själva toppen är meningen med livet. Jag kommer att vända om skavsåren blir för svåra eller om det snurrar för mycket i huvudet.
Jag intervjuade Göran Kropp en gång. Han var väldigt trevlig, men också fullständigt besatt. Jag är entusiastisk, laddad, förberedd - men jag är inte besatt.
Nu blir det radiotystnad från min sida fram till den 28 februari. Vi kommer hem någon gång på eftermiddagen, och det är inte HELT säkert att det första jag gör är att kasta mig över bloggen. Men Håkan är lite sugen på att gästblogga. Så det kan komma en eller annan rapport under veckan.
(Då tycker jag att ni ska komma med glada tillrop och många kommentarer!)
fredag 20 februari 2009
En ynka dag kvar...
...och jag är så pirrig och småstrulig och okoncentrerad att jag inte vet hur det här ska bli. Jag kan knappt äta!
Lotta och jag var på banken i dag för att fixa de sista dollarna vi behöver för att dricksa bärare och guider och betala det sista på själva expeditionen. Då hittade jag inte mitt Visa-kort. Borta. Puts väck. Lätt panik.
Efter ett tag insåg jag att kanske hade gjort om mitt gamla misstag, att ta ut pengar i den där konstiga bankomaten vid Slipway, där man får stålarna och kvittot först och kortet kommer ut sist (till exempel när man stoppat ner alla nya kontanter i väskan, vänt sig om och gått därifrån).
Så då fick vi åka dit. Och mycket riktigt, där fanns mitt Visakort i ett kuvert bland minst tio andra kvarglömda kort som apparaten sugit in.
Lotta och jag var på banken i dag för att fixa de sista dollarna vi behöver för att dricksa bärare och guider och betala det sista på själva expeditionen. Då hittade jag inte mitt Visa-kort. Borta. Puts väck. Lätt panik.
Efter ett tag insåg jag att kanske hade gjort om mitt gamla misstag, att ta ut pengar i den där konstiga bankomaten vid Slipway, där man får stålarna och kvittot först och kortet kommer ut sist (till exempel när man stoppat ner alla nya kontanter i väskan, vänt sig om och gått därifrån).
Så då fick vi åka dit. Och mycket riktigt, där fanns mitt Visakort i ett kuvert bland minst tio andra kvarglömda kort som apparaten sugit in.
torsdag 19 februari 2009
Svenske ambassadören ryter till
Eftersom Tjeckien inte har någon ambassad i Tanzania så är det Sverige som representerar EU på plats under Tjeckiens ordförandeskap.
I dag har The Guardian en stort uppslagen intervju med den svenske ambassadören Staffan Herrström med anledning av ordförandeskapet. Den toppar hela tidningen, med jättebild på ettan och allt.
Staffan Herrström tar tillfället i akt och ryter till om korruptionen i landet. Säger att det är oacceptabelt och oförsvarligt att så mycket pengar försvinner från exempelvis biståndspengar ner i olika makthavares fickor.
Han passar också på att berömma medierna, inte minst den fria (icke statsägda) pressen, för att de ihärdigt och modigt fortsätter att granska och avslöja affär efter affär.
Han slår också ett slag för öppenhet och offentlighet, och varnar makthavarna för att försöka tysta ner de skandaler som avslöjas.
Bra jobbat!
I dag har The Guardian en stort uppslagen intervju med den svenske ambassadören Staffan Herrström med anledning av ordförandeskapet. Den toppar hela tidningen, med jättebild på ettan och allt.
Staffan Herrström tar tillfället i akt och ryter till om korruptionen i landet. Säger att det är oacceptabelt och oförsvarligt att så mycket pengar försvinner från exempelvis biståndspengar ner i olika makthavares fickor.
Han passar också på att berömma medierna, inte minst den fria (icke statsägda) pressen, för att de ihärdigt och modigt fortsätter att granska och avslöja affär efter affär.
Han slår också ett slag för öppenhet och offentlighet, och varnar makthavarna för att försöka tysta ner de skandaler som avslöjas.
Bra jobbat!
Ingen fara med Oskar
Dr Ype kunde inte heller hitta någon metallflisa i Oskars hand. Dessutom har svullnaden och rodnaden gått ner över natten, så han klarar sig med lite fucidinkräm och fortsatt övervakning.
Vi fick med oss den fina röntgenbilden hem. Han har en riktigt vacker hand, Oskar!
Vi fick med oss den fina röntgenbilden hem. Han har en riktigt vacker hand, Oskar!
onsdag 18 februari 2009
Stammis på IST Clinic
I måndags sprang jag in på IST Clinic med en blödande Albin. I går, tisdag, åkte vi dit igen, Albins läpp hade svullnat ännu mer och gjorde väldigt ont. Dr Ype tyckte dock inte att han var färdig för antibiotika ännu och det var ju skönt, men vi fick recept så att vi kan hämta när som helst om läppen blir sämre.
I dag, onsdag, var det dags igen. Oskar fick en metallflisa i handen häromdagen, jag trodde att jag hade fått ut den, men det fortsatte svullna och började göra ont. Oskar gick till skolsyster som tittade på det och rekommenderade besök på IST Clinic. Jag tänkte att det nog inte var så farligt, men det tänkte jag ju den där gången det slutade med att Albin fick akut blodförgiftning också. Så det var ju bara att gå dit. Har lärt mig läxan och är numera ganska rädd för stickor i fingrarna. Tyckte ändå att det var lite pinsamt. "Hej, nu är jag här igen. Men jag har ett nytt barn med mig idag", liksom.
Slutade med att vi fick remiss till Aga Khan, det lite större och mer välutrustade sjukhuset nere i stan, för röntgen av handen för att se om metallflisan fortfarande sitter kvar. Hmmm. Nu har jag ju inte gått röntgenläkarkursen (ännu), men jag har i alla fall bilden med mig hem - och gissa om jag har hållit upp den mot ljuset och letat metallflisor. Kände mig nästan som en av tjejerna i Grey's anatomy. Fattades bara de snygga grönkläderna och ett munskydd. Jag kan se ett litet, litet svart streck intill pekfingerknogen. Skulle kunna vara en liten flisa, men allvarligt talat så tror jag inte det.
Får se vad Dr Ype säger. Har ju en ny tid hos honom i morgon, torsdag...
I dag, onsdag, var det dags igen. Oskar fick en metallflisa i handen häromdagen, jag trodde att jag hade fått ut den, men det fortsatte svullna och började göra ont. Oskar gick till skolsyster som tittade på det och rekommenderade besök på IST Clinic. Jag tänkte att det nog inte var så farligt, men det tänkte jag ju den där gången det slutade med att Albin fick akut blodförgiftning också. Så det var ju bara att gå dit. Har lärt mig läxan och är numera ganska rädd för stickor i fingrarna. Tyckte ändå att det var lite pinsamt. "Hej, nu är jag här igen. Men jag har ett nytt barn med mig idag", liksom.
Slutade med att vi fick remiss till Aga Khan, det lite större och mer välutrustade sjukhuset nere i stan, för röntgen av handen för att se om metallflisan fortfarande sitter kvar. Hmmm. Nu har jag ju inte gått röntgenläkarkursen (ännu), men jag har i alla fall bilden med mig hem - och gissa om jag har hållit upp den mot ljuset och letat metallflisor. Kände mig nästan som en av tjejerna i Grey's anatomy. Fattades bara de snygga grönkläderna och ett munskydd. Jag kan se ett litet, litet svart streck intill pekfingerknogen. Skulle kunna vara en liten flisa, men allvarligt talat så tror jag inte det.
Får se vad Dr Ype säger. Har ju en ny tid hos honom i morgon, torsdag...
Tre dagar kvar - laddad, packad och hypokondrisk
Jag har gått in i en ny fas. En lätt hypokondrisk fas. Jag går och oroar mig för allt som skulle kunna hända som gör att jag inte skulle kunna komma iväg till Kilimanjaro. För nu vill jag verkligen. Jag är färdig. Laddad. Grejerna som ska med i packningen ligger prydligt uppradade på sängen i gästrummet. Massor av fleece. Ser framför mig hur Lotta, Saskia och jag sätter den ena foten framför den andra och slutligen når toppen, i gryningen en 26 februari.
Man kan ju trampa snett och stuka foten. Bäst att gå vääääldigt försiktigt de närmaste dagarna. Vägarna här är ju som gjorda för att snubbla på.
Man kan bli förkyld. I går kliande det i halsen, kändes som en förkylning på gång. INTE NU! Gurglade med whisky och svalde lite, i rent medicinskt syfte. Halsen känns betydligt bättre i dag.
Man kan ju trampa snett och stuka foten. Bäst att gå vääääldigt försiktigt de närmaste dagarna. Vägarna här är ju som gjorda för att snubbla på.
Man kan bli förkyld. I går kliande det i halsen, kändes som en förkylning på gång. INTE NU! Gurglade med whisky och svalde lite, i rent medicinskt syfte. Halsen känns betydligt bättre i dag.
Måndagsdramatik
I måndags var barnen lediga från skolan. Albin var ute och cyklade med kompisarna här i Valhalla. Jag höll på att packa badväskan för att vi skulle gå och bada i poolen tillsammans med Lotta och Clara.
Då hör jag skriket. Albin kommer springande längs grusvägen mot vårt hus. Han håller händerna för munnen och blodet bara rinner nerför armarna, nerför tröjan och benen och fötterna.
Hjärtat nästan stannade i kroppen på mig. Var rädd att han inte skulle ha en tand kvar i munnen, hans fina nya stora framtänder. Ropade åt Oskar att komma med rena handdukar, in i köket och skölja av allt blod för att få en uppfattning om hur allvarligt det var. Kunde konstatera att blodet kom från munnen, armar och ben och resten av kroppen var hela och oskadda så vitt jag kunde se.
På med en ispåse och in i bilen. Albin var likblek och frös av chocken. Det är så SKÖNT att vi har IST Clinic så nära och så tillgängligt! En sjuksköterska tvättade lite till och bedövade läppen med xylocain. En annan kom med en ren t-shirt så att han slapp sitta i sin dammiga, grusiga, blodiga. Dr Ype undersökte och konstaterade att tänderna gått rätt långt in i underläppen. Men att själva tänderna verkar ha klarat sig och att det inte verkar vara någon fara med käkben eller något annat.
Vad som hade hänt var att ena foten glidit av pedalen "när jag cyklade så fort jag kunde" och att han då ramlat framåt och antagligen slagit munnen i styret, innan han for i backen. Märkligt att han klarade sig helt utan skrapsår...
Nu har han världens fetaste fläskläpp, men har i övrigt återhämtat sig bra.
Då hör jag skriket. Albin kommer springande längs grusvägen mot vårt hus. Han håller händerna för munnen och blodet bara rinner nerför armarna, nerför tröjan och benen och fötterna.
Hjärtat nästan stannade i kroppen på mig. Var rädd att han inte skulle ha en tand kvar i munnen, hans fina nya stora framtänder. Ropade åt Oskar att komma med rena handdukar, in i köket och skölja av allt blod för att få en uppfattning om hur allvarligt det var. Kunde konstatera att blodet kom från munnen, armar och ben och resten av kroppen var hela och oskadda så vitt jag kunde se.
På med en ispåse och in i bilen. Albin var likblek och frös av chocken. Det är så SKÖNT att vi har IST Clinic så nära och så tillgängligt! En sjuksköterska tvättade lite till och bedövade läppen med xylocain. En annan kom med en ren t-shirt så att han slapp sitta i sin dammiga, grusiga, blodiga. Dr Ype undersökte och konstaterade att tänderna gått rätt långt in i underläppen. Men att själva tänderna verkar ha klarat sig och att det inte verkar vara någon fara med käkben eller något annat.
Vad som hade hänt var att ena foten glidit av pedalen "när jag cyklade så fort jag kunde" och att han då ramlat framåt och antagligen slagit munnen i styret, innan han for i backen. Märkligt att han klarade sig helt utan skrapsår...
Nu har han världens fetaste fläskläpp, men har i övrigt återhämtat sig bra.
söndag 15 februari 2009
Sex dagar kvar
Nu börjar det kännas bättre igen. I går var Lotta och jag hemma hos ett svenskt par som tog sig upp till Uhuru Peak - Kilimanjaros högsta topp 5 895 möh - i november. De hade all den utrustning som vi saknade och var snälla nog att låna ut allt vi behövde.
Så nu är det mesta under kontroll. Återstår i princip bara att gå LÅNGSAMT, dricka MYCKET och hoppas att just våra kroppar anpassar sig bra till höjden. Då har vi en god chans att ta oss till toppen!
Så nu är det mesta under kontroll. Återstår i princip bara att gå LÅNGSAMT, dricka MYCKET och hoppas att just våra kroppar anpassar sig bra till höjden. Då har vi en god chans att ta oss till toppen!
Världens sötaste hund: Hampus!
Vi hundvaktar Hampus, en svart, nio månader gammal mellanpudel över helgen. Hans vanliga famlj är på Zanzibar. Han är helt oemotståndlig! Så söt, så snäll och så skön att ha att göra med.
Dessutom funkar han - till min stora förvåning - som vakthund. När grannen Carter kom förbi häromkvällen så sa Hampus stopp och belägg. Han skällde som bara den! Här skulle inga främmande karlar komma och inkräkta när det till och med var mörkt ute.
Kändes fint, eftersom jag ju är lite mörkrädd på nätterna när inte Håkan är hemma. Det var nog då jag verkligen tog Hampus till mitt hjärta! Så honom kan vi vakta fler gånger.
Oskar och Albin vill väldigt gärna ha en hund. Det står högst upp på bägge deras önskelistor. Jag är lite småsoft, Håkan mer skeptisk.
Dessutom funkar han - till min stora förvåning - som vakthund. När grannen Carter kom förbi häromkvällen så sa Hampus stopp och belägg. Han skällde som bara den! Här skulle inga främmande karlar komma och inkräkta när det till och med var mörkt ute.
Kändes fint, eftersom jag ju är lite mörkrädd på nätterna när inte Håkan är hemma. Det var nog då jag verkligen tog Hampus till mitt hjärta! Så honom kan vi vakta fler gånger.
Oskar och Albin vill väldigt gärna ha en hund. Det står högst upp på bägge deras önskelistor. Jag är lite småsoft, Håkan mer skeptisk.
fredag 13 februari 2009
Nedräkningen har börjat: Åtta dagar kvar
Nu börjar jag bli nervös på allvar. Så där att jag har lite svårt att sova på nätterna. Var det egentligen så smart att boka den där bergsbestigningsexpeditionen? Vad ska jag på Kilimanjaros topp att göra? Jag har ju sett den från flygplansfönstret.
Tankarna mal runt i huvudet. Och så är jag rädd för att packa fel. Att inte ha tillräckligt med kläder när minusgraderna sätter in och luften är så tunn att blodcirkulationen bromsar in och man börjar frysa mer än normalt.
Försöker skapa positiva målbilder. Tankar som ska få mig att, om möjligt, nå toppen. "Spy till vänster, spy till höger, och så en ordentlig huvudvärk ovanpå det. Men det lär vara väldigt vackert..."
I grund och botten har jag inte ångrat mig. Jag tycker fortfarande att det här är något av det ballaste och coolaste och modigaste jag har gett mig i kast med. Jag ser fram emot det. Jag tror att jag överlever även om jag tvingas vända före toppen.
Men det är pirrigt! Väldigt pirrigt!
Nu har jag i alla fall lånat ihop nästan all utrustning som jag inte hade köpt själv. Det som saknas är sovsäck och ett riktigt vinterställ, typ skidåkarkläder. Och lite påfyllning i medicinväskan, och choklad och power bars, och några bra vattenflaskor.
Sedan är det bara att knata på. Hjälp!
Tankarna mal runt i huvudet. Och så är jag rädd för att packa fel. Att inte ha tillräckligt med kläder när minusgraderna sätter in och luften är så tunn att blodcirkulationen bromsar in och man börjar frysa mer än normalt.
Försöker skapa positiva målbilder. Tankar som ska få mig att, om möjligt, nå toppen. "Spy till vänster, spy till höger, och så en ordentlig huvudvärk ovanpå det. Men det lär vara väldigt vackert..."
I grund och botten har jag inte ångrat mig. Jag tycker fortfarande att det här är något av det ballaste och coolaste och modigaste jag har gett mig i kast med. Jag ser fram emot det. Jag tror att jag överlever även om jag tvingas vända före toppen.
Men det är pirrigt! Väldigt pirrigt!
Nu har jag i alla fall lånat ihop nästan all utrustning som jag inte hade köpt själv. Det som saknas är sovsäck och ett riktigt vinterställ, typ skidåkarkläder. Och lite påfyllning i medicinväskan, och choklad och power bars, och några bra vattenflaskor.
Sedan är det bara att knata på. Hjälp!
onsdag 11 februari 2009
Konsten att välja sina strider
Läser i GP att Annelie Hultén tagit strid för att SVT ska TV-sända "Ingo" Johanssons begravning. (Klicka HÄR för att se artikeln!) Detta trots att familjen, de närmast anhöriga, motsätter sig TV-sändning. De vill inte ha några kameror, eller ens bandspelare, i kyrkan när de tar avsked från sin familjemedlem, släkting, nära vän.
Hur tänker hon?
Hur tänker hon?
Senaste skandalen i Tanzania
Parlamentet sammanträder i Dodoma, Tanzanias egentliga huvudstad, i ett par veckor nu. Häromdagen upptäckte två av de oppositionella parlamentsledamöterna att deras hotellrum var buggade. Under deras sängar fanns små digitala spionbandspelare fastsatta.
Eftersom minst en av dem är mycket aktiv i arbetet mot korruption här i landet och bägge är öppet kritiska till ganska mycket av vad Kikweteregeringen har för sig, så dröjde det inte lång stund innan snacket gick. Så klart det är polisen, underrättelsetjänsten, som försöker sätta dit dem. Så klart att de försöker hitta parlamentsledamöternas källor, de har varit uppseendeväckande välinformerade om flera känsliga affärer.
Men nu har underrättelsetjänsten trätt fram och bestämt förnekat all inblandning. Kallat det fullständigt osannolikt att de skulle vara inblandade. Manickerna under sängarna hade "bara" avancerade inspelningsfunktioner. Och såna använder inte hemliga polisen. Inte nu längre. Nu har man bättre grejer, med sändningsfunktion också. Så att man slipper in och rota för ofta på parlamentsledamöternas hotellrum?
Om jag var oppositionell i parlamentet skulle jag börja kolla extra noga under sängen i fortsättningen.
Eftersom minst en av dem är mycket aktiv i arbetet mot korruption här i landet och bägge är öppet kritiska till ganska mycket av vad Kikweteregeringen har för sig, så dröjde det inte lång stund innan snacket gick. Så klart det är polisen, underrättelsetjänsten, som försöker sätta dit dem. Så klart att de försöker hitta parlamentsledamöternas källor, de har varit uppseendeväckande välinformerade om flera känsliga affärer.
Men nu har underrättelsetjänsten trätt fram och bestämt förnekat all inblandning. Kallat det fullständigt osannolikt att de skulle vara inblandade. Manickerna under sängarna hade "bara" avancerade inspelningsfunktioner. Och såna använder inte hemliga polisen. Inte nu längre. Nu har man bättre grejer, med sändningsfunktion också. Så att man slipper in och rota för ofta på parlamentsledamöternas hotellrum?
Om jag var oppositionell i parlamentet skulle jag börja kolla extra noga under sängen i fortsättningen.
tisdag 10 februari 2009
Lotta and the Bad Girls: "Yes, We Can!"
Här är hela bergsbestigarexpeditionen: Lotta, Saskia och jag.
Bilden är tagen efter gårdagens stenhårda träningsrunda, en rask promenad från Valhalla till Sea Cliff, där vi stannade på ett franskt fik och drack färskpressad fruktjuice. Sedan gick vi hem igen.
Ska man skratta eller gråta?
Problemet med att man blir stoppad av polisen i tid och otid när man är ute och kör bil har jag berättat om förut. Ibland är det bara en fråga om att de vill ha en muta, ibland kollar de saker som körkort och att man har varningstriangel - just varningstriangeln är de ganska upptagna av. Brandsläckare måste man också ha. Och ett klistermärke som visar att man har betalt försäkringen.
Men oftast känns det ju som att det bara är ett sätt för uselt betalda trafikpoliser att öka de privata inkomsterna. I januari, när alla bränt pengar över jul och nyår och skolorna startade och alla måste betala nya skoluniformer och skolavgifter, så ökade frekvensen av trafikpoliser högst markant.
Fast det händer ju att trafikpoliserna gör en och annan riktigt bra insats också.
Som poliskonstapeln Victoria, som det berättas om i gårdagens ThisDay. Hon stod på post på den hårt trafikerade New Bagamoyo Road, mitt i rusningstrafiken, och fick se hur en Nissan Patrol svänger ut från körbanan och helt fräckt tar gångvägen bredvid istället, för att snabbt köra om ett par tusen bilar. Livsfarligt. För alla som är ute och går, och det är ju rätt många.
Så PC Victoria stoppar bilen och börjar skriva ut en böteslapp. Chauffören säger till konstapeln att flytta på sig och släppa fram bilen - har hon ingen aning om vem som färdas i bilen? I baksätet sitter Hamis Kagasheki, deputy minister på inrikesministeriet, bland annat med ansvar för polisväsendet.
- Jag bryr mig inte om vem som sitter i bilen, svarar PC Victoria enligt ögonvittnen. Detta är ett lagbrott som ska bötfällas.
Då lyfter deputy minister Hamis Kagasheki sin mobiltelefon och ringer sin kompis James Kombe, högsta chef för trafikpoliserna i Tanzania. Denne kastar sig i sin egen bil, kör till platsen och griper - konstapel Victoria. Lite klart på vilka grunder, men hur som helst blir hon inlåst i arresten, släpps efter någon dag, men väntar nu på att ställas inför rätta. Fortfarande oklart vad hon ska åtalas för. Upprätthållande av lag och ordning?
Men oftast känns det ju som att det bara är ett sätt för uselt betalda trafikpoliser att öka de privata inkomsterna. I januari, när alla bränt pengar över jul och nyår och skolorna startade och alla måste betala nya skoluniformer och skolavgifter, så ökade frekvensen av trafikpoliser högst markant.
Fast det händer ju att trafikpoliserna gör en och annan riktigt bra insats också.
Som poliskonstapeln Victoria, som det berättas om i gårdagens ThisDay. Hon stod på post på den hårt trafikerade New Bagamoyo Road, mitt i rusningstrafiken, och fick se hur en Nissan Patrol svänger ut från körbanan och helt fräckt tar gångvägen bredvid istället, för att snabbt köra om ett par tusen bilar. Livsfarligt. För alla som är ute och går, och det är ju rätt många.
Så PC Victoria stoppar bilen och börjar skriva ut en böteslapp. Chauffören säger till konstapeln att flytta på sig och släppa fram bilen - har hon ingen aning om vem som färdas i bilen? I baksätet sitter Hamis Kagasheki, deputy minister på inrikesministeriet, bland annat med ansvar för polisväsendet.
- Jag bryr mig inte om vem som sitter i bilen, svarar PC Victoria enligt ögonvittnen. Detta är ett lagbrott som ska bötfällas.
Då lyfter deputy minister Hamis Kagasheki sin mobiltelefon och ringer sin kompis James Kombe, högsta chef för trafikpoliserna i Tanzania. Denne kastar sig i sin egen bil, kör till platsen och griper - konstapel Victoria. Lite klart på vilka grunder, men hur som helst blir hon inlåst i arresten, släpps efter någon dag, men väntar nu på att ställas inför rätta. Fortfarande oklart vad hon ska åtalas för. Upprätthållande av lag och ordning?
måndag 9 februari 2009
Matlagningsflyt
Är lite upptagen - och uppiggad - av det här att det är så roligt att laga mat igen. I dag blev det mitt livs bästa wok. Har aldrig någonsin lyckats så bra förut. Ungarna gjorde inte direkt vågen, men jag tyckte att det var gott.
Biff- och broccoliwok
(3 - 4 port)
400 g strimlad biff
Marinad:
1 msk ostronsås
1 msk fisksås
1 msk sesamolja
en liten skvätt olja
Grönsaksblandning:
10 torkade kinesiska svampar, blötlagda och strimlade
2 vitlöksklyftor, hackade
1 liten broccoli, i små buketter
1 stor morot, som tändstickor
1 rödlök
1 liten purjo, tunt skuren
Sås:
1 msk ostronsås
2 skvättar soja
2 - 3 msk thai chilisås
1 dl vatten
Nudlar
Cashewnötter
Blötlägg svamparna, marinera köttet, woka grönsaker och svamp. Koka nudlar, woka biffstrimlorna. Blanda ihop alltsammans i stekpannan/woken och häll över såsen.
Strö cashewnötter över.
Jättegott!
I morgon ska vi ha libanesisk meze med familjen Nyqvist och Korsgren. Alla lagar mat tillsammans!
Biff- och broccoliwok
(3 - 4 port)
400 g strimlad biff
Marinad:
1 msk ostronsås
1 msk fisksås
1 msk sesamolja
en liten skvätt olja
Grönsaksblandning:
10 torkade kinesiska svampar, blötlagda och strimlade
2 vitlöksklyftor, hackade
1 liten broccoli, i små buketter
1 stor morot, som tändstickor
1 rödlök
1 liten purjo, tunt skuren
Sås:
1 msk ostronsås
2 skvättar soja
2 - 3 msk thai chilisås
1 dl vatten
Nudlar
Cashewnötter
Blötlägg svamparna, marinera köttet, woka grönsaker och svamp. Koka nudlar, woka biffstrimlorna. Blanda ihop alltsammans i stekpannan/woken och häll över såsen.
Strö cashewnötter över.
Jättegott!
I morgon ska vi ha libanesisk meze med familjen Nyqvist och Korsgren. Alla lagar mat tillsammans!
Gräsänkan är lite, lite mörkrädd
Håkan har åkt till Göteborg, tog flyget i går kväll.
Jag är ju inte mörkrädd egentligen, men visst sover jag mycket bättre när Håkan ligger bredvid. Alla nattens ljud blir så högljudda när man är ensam vuxen i huset.
Så jag låter lite extra lampor stå och lysa och läser jättelänge (ganska skönt att själv få bestämma när läslampan ska släckas) så att jag är riktigt riktigt trött och säker på att sömntåget är nära när jag ska blunda.
Jag är ju inte mörkrädd egentligen, men visst sover jag mycket bättre när Håkan ligger bredvid. Alla nattens ljud blir så högljudda när man är ensam vuxen i huset.
Så jag låter lite extra lampor stå och lysa och läser jättelänge (ganska skönt att själv få bestämma när läslampan ska släckas) så att jag är riktigt riktigt trött och säker på att sömntåget är nära när jag ska blunda.
söndag 8 februari 2009
Oskar Optimist
Oskar har börjat i seglarskola, optimistjolle. Han tycker att det är skitkul! Jag är imponerad av hur mycket han har lärt sig bara på två lektionstillfällen. Han har inte bara lärt sig att skota, slå och jippa (eller hur det ni stavas,seglingstermer är inte min starkaste sida), han har också - den hårda vägen - lärt sig hur man kravlar sig upp och sätter sig på centerbordet för att vända båten på rätt köl när man har kapsejsat.
Så nu funderar Albin och jag på om inte vi också ska anmäla oss till varsin nybörjarkurs. Det startar nya i mars. Optimster för de små, laser för de stora.
Så nu funderar Albin och jag på om inte vi också ska anmäla oss till varsin nybörjarkurs. Det startar nya i mars. Optimster för de små, laser för de stora.
Back to basics
Efter mitt sexmånaders matlagningsuppehåll börjar jag nu få upp farten igen. Och tycker att det är kul!
Dels för att jag har mer tid att ägna åt matlagningen, jag hinner fundera under dagen och slipper hetsen och stressen som vi alldeles för ofta drabbas av hemma när alla slutligen är hemma och allas magar skriker: Maten måste fram NU!
Dels för att det är back to basics. När en burk tomater kostar lika mycket som ett par KILO färska, solmogna tomater så är det ju ett lätt val. När genvägarna knappt finns, till och med buljongtärningar är dyra, så måste man laga mat på riktigt. Så som jag fick lära mig i Mme Hons-Oliviers kök i Paris some hundred years ago. Och det är ju roligt! Och gott!
Dels för att jag har mer tid att ägna åt matlagningen, jag hinner fundera under dagen och slipper hetsen och stressen som vi alldeles för ofta drabbas av hemma när alla slutligen är hemma och allas magar skriker: Maten måste fram NU!
Dels för att det är back to basics. När en burk tomater kostar lika mycket som ett par KILO färska, solmogna tomater så är det ju ett lätt val. När genvägarna knappt finns, till och med buljongtärningar är dyra, så måste man laga mat på riktigt. Så som jag fick lära mig i Mme Hons-Oliviers kök i Paris some hundred years ago. Och det är ju roligt! Och gott!
lördag 7 februari 2009
Mer regn - härligt!
Det är som sagt ingen ordning på årstiderna och regnperioderna. I natt började det regna igen och det har hållit i sig till nu, klockan är nio och vi har precis ätit frukost. Och det är så skönt - bara 29 grader.
Jag tror att det går en magisk gräns vid 30 prick. Under 30 är det gott att leva, mellan 30 och 35 är det lite för varmt, man blir seg och dum i huvudet. Över 35 är faktiskt inte alls bra. Då är det för varmt för varje form av aktivitet.
Jag tror att det går en magisk gräns vid 30 prick. Under 30 är det gott att leva, mellan 30 och 35 är det lite för varmt, man blir seg och dum i huvudet. Över 35 är faktiskt inte alls bra. Då är det för varmt för varje form av aktivitet.
fredag 6 februari 2009
Vill ni veta hur varmt det är?
Det är så varmt att min hårprodukt, shaper tror jag att den heter, DELAR sig i burken. Den är inte längre krämigt läckert ljusgul, utan fettigt oljigt pissgul.
Det är så varmt att när jag i dag skulle använda min andra hårprodukt, rootjuicen, den som ska fluffa ut ur sprejflaskan som en kritvit mousse - ja, då sa det bara poooff, poooff och så kom det ut några halvhjärtade bubblor och en klibbig vätska som inte såg särskilt kul ut. Påminde mest om misslyckat äggviteskum.
Det är så varmt att Swahili-Lotta, snart Kilimanjaro-Lotta, häromdagen drabbades av en helt ny förståelse för uttrycket "varmt som i helvetet". Det var som en uppenbarelse. "Nu fattar jag, jag fattar precis, det är varmt, trodde inte att det kunde bli så här varmt, inte såååå - som i helvetet", sa hon och såg liksom upplyst ut.
Och jag delade hennes upplevelse.
Nu är klockan drygt tio på kvällen och det har börjat bli svalare. Bara 31 grader.
Det är så varmt att när jag i dag skulle använda min andra hårprodukt, rootjuicen, den som ska fluffa ut ur sprejflaskan som en kritvit mousse - ja, då sa det bara poooff, poooff och så kom det ut några halvhjärtade bubblor och en klibbig vätska som inte såg särskilt kul ut. Påminde mest om misslyckat äggviteskum.
Det är så varmt att Swahili-Lotta, snart Kilimanjaro-Lotta, häromdagen drabbades av en helt ny förståelse för uttrycket "varmt som i helvetet". Det var som en uppenbarelse. "Nu fattar jag, jag fattar precis, det är varmt, trodde inte att det kunde bli så här varmt, inte såååå - som i helvetet", sa hon och såg liksom upplyst ut.
Och jag delade hennes upplevelse.
Nu är klockan drygt tio på kvällen och det har börjat bli svalare. Bara 31 grader.
Vådan av att bli äldre
Jag har inget emot att åren går. På det stora hela är jag rätt nöjd med att vara 44 år, det är en bra ålder. Det är på många sätt lättare att vara 44 än, säg, 24. Eller 34 för den delen. Man blir lite klokare med åren, lite coolare, lite modigare. Lite lyckligare, lite roligare, lite bättre på nästan allt. Man får bättre lön, skojigare jobb och intressantare vänner. Det är bra, helt enkelt. Väldigt bra.
Om det bara inte vore för att man blir så förbannat stel. På morgonen, när jag vaknar. Det gör ju ont att röra sig. Känner mig som en riktigt gammal tant när jag gnäller mig upp ur sängen och stapplar ut i köket för att göra i ordning frukost och packa matlådor till barnen.
Visst, det går över. Det tar väl inte mycket mer än tio minuter innan leder och muskler börjar uppföra sig mer normalt igen. Men det är irriterande. Jag har aldrig varit en morgonpigg människa, så alternativet att ställa väckarklockan en kvart tidigare för att hinna ligga kvar i sängen och göra morgongymnastik (jo, tanken HAR slagit mig!) finns bara inte. Inte vid halv sex-tiden på morgonen. Nej.
Jag trodde ju att det skulle bli bättre med träning. Enligt principen: Den som inte tränar får skylla sig själv om det gör lite ont här och där. Men nu gör jag ju det. Jag kör mina ganska lugna, stillsamma, effektiva rygg- och magmuskelpass, sjukgymnasten och naprapaten rekommenderar, varannan dag. Det känns som att jag börjar få muskler på nya ställen, märker att jag blir starkare och rörligheten i ryggen är mycket bättre än innan.
Men morgonstelheten är densamma.
Jag trodde ju att det skulle bli bättre av ett varmt klimat. I min föreställningsvärld så behöver man inte vara reumatiker för att bli stel och få ont i kroppen av att leva i ett klimat där det är mörkt, kallt och blött från oktober till april (Läs: Göteborg). Men så är det ju inte här i Tanzania. Minns knappt när det var under 30 grader ens på natten. Nu är det som varmast, minst 38 varje dag. Så varmt, så fuktigt. Jag var övertygad om att det skulle göra underverk med en åldrande kropp.
Men icke. Lika stel. Varje morgon. Måste sätta mig ner för att ta på mig shortsen, klarar inte av att balansera på ett ben och luta mig framåt samtidigt. Då gör det för ont i korsryggen. (Det är i såna lägen man börjar deprimera och fundera över begreppet likstelhet. Tills man kommer på att den inte inträder vid 44, utan vid döden, och att det inte på något sätt är samma sak.)
Så nu är jag öppen för nya förslag. Om varken träning eller värme hjälper, vad är då nästa steg? Mystiska dekokter inhandlade på hälsokostaffären? Övergång till vegankost och avkokt potatisvatten? Andra idéer?
Alla goda förslag, som inte är direkt olagliga, mottages tacksamt på epostadress: ulla.satereie@gmail.com. Märk mejlet med "Nytt hopp för stela gamla tanter" i subjectraden.
Om det bara inte vore för att man blir så förbannat stel. På morgonen, när jag vaknar. Det gör ju ont att röra sig. Känner mig som en riktigt gammal tant när jag gnäller mig upp ur sängen och stapplar ut i köket för att göra i ordning frukost och packa matlådor till barnen.
Visst, det går över. Det tar väl inte mycket mer än tio minuter innan leder och muskler börjar uppföra sig mer normalt igen. Men det är irriterande. Jag har aldrig varit en morgonpigg människa, så alternativet att ställa väckarklockan en kvart tidigare för att hinna ligga kvar i sängen och göra morgongymnastik (jo, tanken HAR slagit mig!) finns bara inte. Inte vid halv sex-tiden på morgonen. Nej.
Jag trodde ju att det skulle bli bättre med träning. Enligt principen: Den som inte tränar får skylla sig själv om det gör lite ont här och där. Men nu gör jag ju det. Jag kör mina ganska lugna, stillsamma, effektiva rygg- och magmuskelpass, sjukgymnasten och naprapaten rekommenderar, varannan dag. Det känns som att jag börjar få muskler på nya ställen, märker att jag blir starkare och rörligheten i ryggen är mycket bättre än innan.
Men morgonstelheten är densamma.
Jag trodde ju att det skulle bli bättre av ett varmt klimat. I min föreställningsvärld så behöver man inte vara reumatiker för att bli stel och få ont i kroppen av att leva i ett klimat där det är mörkt, kallt och blött från oktober till april (Läs: Göteborg). Men så är det ju inte här i Tanzania. Minns knappt när det var under 30 grader ens på natten. Nu är det som varmast, minst 38 varje dag. Så varmt, så fuktigt. Jag var övertygad om att det skulle göra underverk med en åldrande kropp.
Men icke. Lika stel. Varje morgon. Måste sätta mig ner för att ta på mig shortsen, klarar inte av att balansera på ett ben och luta mig framåt samtidigt. Då gör det för ont i korsryggen. (Det är i såna lägen man börjar deprimera och fundera över begreppet likstelhet. Tills man kommer på att den inte inträder vid 44, utan vid döden, och att det inte på något sätt är samma sak.)
Så nu är jag öppen för nya förslag. Om varken träning eller värme hjälper, vad är då nästa steg? Mystiska dekokter inhandlade på hälsokostaffären? Övergång till vegankost och avkokt potatisvatten? Andra idéer?
Alla goda förslag, som inte är direkt olagliga, mottages tacksamt på epostadress: ulla.satereie@gmail.com. Märk mejlet med "Nytt hopp för stela gamla tanter" i subjectraden.
onsdag 4 februari 2009
Leker resebyrå - kul!
I slutet av mars kommer snälla, trevliga, roliga familjen Alnebratt hit på besök. Det ser vi ALLA fram emot!
Så nu sitter jag och lägger upp programmet. Minisafari i Mikumi (måste boka campen, plus guiden, plus fixa en hyrbil!) till att börja med. Ett par dagar i Dar och sedan tar vi båten till Zanzibar.
Håller som bäst på att leta boende på stranden, boka utflykter och funderar på att boka en lyxnatt på finare hotell i Stonetown för sista natten innan vi åker hem igen.
Det ska bli så himla kul!
Så nu sitter jag och lägger upp programmet. Minisafari i Mikumi (måste boka campen, plus guiden, plus fixa en hyrbil!) till att börja med. Ett par dagar i Dar och sedan tar vi båten till Zanzibar.
Håller som bäst på att leta boende på stranden, boka utflykter och funderar på att boka en lyxnatt på finare hotell i Stonetown för sista natten innan vi åker hem igen.
Det ska bli så himla kul!
Man ska inte sluta överraska sig själv
När vi bestämde oss för att flytta till Tanzania fick vi många frågor. Två av dem var:
a) Ska du bestiga Kilimanjaro?
b) Ska du ta kurser i afrikansk dans?
Bägge frågorna besvarade jag med ett skratt och ett bestämt NEJ.
Jag är inte typen som bestiger Kilimanjaro. Jag är inte typen som äger ett par vandrarkängor. Jag är inte typen som tar på mig ett goretex-ställ och ger mig ut och går i en vecka, äter frystorkad mat och vadar genom fjällbäckar. Det har aldrig lockat mig. Jag är väl helt enkelt inte någon särskilt naturnära typ.
När det gäller afrikansk dans...så, nej. Det är en annan sorts 40-plus kvinnor i Majorna som hänger sig åt det. Inte min grej. Inte ett dugg. Jag har aldrig varit lockad av det. Tvärnej.
Men nu råkar det ju vara så att jag har betalt en fet depositionsavgift, en massa dollar, för en bergsbestigarexpedition. Swahili-Lotta, Valhalla-Saskia och jag flyger till Arusha den 21 februari och knyter på oss de stendyra tyska vandrarkängorna den 22. Sedan är det tänkt att vi ska knata på, tills vi förhoppningsvis når toppen 5895 meter över havet den 26 februari i gryningen. (Rent statistiskt så brukar hälften av dem som försöker lyckas, de andra får höjdsjuka och vänder.) Den 28 flyger vi tillbaka till Dar.
Det känns ju helt verklighetsfrämmande. Det är inte sånt jag gör. Men ändå, när Lotta frågade i höstas så sa jag tvärnej. Lika bestämt som tidigare. Sedan tänkte jag ett par varv till. Det är ju de mest oväntade sakerna i livet som man minns bäst. När man gjort sånt som man aldrig trodde om sig själv, när man låtit sig ryckas med på det ena eller andra projektet.
Som när Anna Hellgren, då nydumpad, lyckades få med mig på idén att vi skulle springa Göteborgsvarvet i rent terapeutiskt syfte (lite oklart varför jag behövde terapin just då, det var ju inte jag som var dumpad). Det är ju något av det mest häpnadsväckande jag gjort! Jag är ju fortfarande skitstolt över att jag övervann mig själv och lyckades ta mig runt hela banan på en mer än OK tid. (Vi hade ett motto, en mening som vi tjatade in i skallen för att inte förledas att ge upp: "Inte minibussen! Vi ska fan inte åka minibussen!". För vi hade läst i något informationsblad att det fanns en Volvosponsrad minibuss som efter ett antal timmar åkte runt och plockade upp alla utslitna löpare som inte själva fattade att det var dags att lägga av.)
Så till slut började jag tänka att det kanske inte var en sådan dum idé. Det kanske kan vara kul att åka på kombinerad husmors- och bergsklättrarsemester. Längs vägen tillkom även Saskia, min roligaste granne i Valhalla och en av de mer underhållande människor jag har träffat i hela mitt liv. Om bara hon håller låda (och det gör hon!) så kommer vi andra att kunna bita ihop och fortsätta sätta den ena foten framför den andra.
Men nu är det ju bara några veckor kvar! Varannan morgon är det långpromenad för att gå in skorna, varannan dag kör jag styrketräning för rygg-, mage- och knän. Jag har svårt att tänka på annat än Kilimanjaro - jag drömmer till och med om att jag befinner mig uppe på berget, i mer eller mindre knepiga situationer. Nu gäller det att ladda mentalt! Att våga tro på att det går! Jag kan, jag vill, jag vågar.
Men jag säger fortfarande kategoriskt nej till afrikansk dans. Det får bli någon annans kick.
a) Ska du bestiga Kilimanjaro?
b) Ska du ta kurser i afrikansk dans?
Bägge frågorna besvarade jag med ett skratt och ett bestämt NEJ.
Jag är inte typen som bestiger Kilimanjaro. Jag är inte typen som äger ett par vandrarkängor. Jag är inte typen som tar på mig ett goretex-ställ och ger mig ut och går i en vecka, äter frystorkad mat och vadar genom fjällbäckar. Det har aldrig lockat mig. Jag är väl helt enkelt inte någon särskilt naturnära typ.
När det gäller afrikansk dans...så, nej. Det är en annan sorts 40-plus kvinnor i Majorna som hänger sig åt det. Inte min grej. Inte ett dugg. Jag har aldrig varit lockad av det. Tvärnej.
Men nu råkar det ju vara så att jag har betalt en fet depositionsavgift, en massa dollar, för en bergsbestigarexpedition. Swahili-Lotta, Valhalla-Saskia och jag flyger till Arusha den 21 februari och knyter på oss de stendyra tyska vandrarkängorna den 22. Sedan är det tänkt att vi ska knata på, tills vi förhoppningsvis når toppen 5895 meter över havet den 26 februari i gryningen. (Rent statistiskt så brukar hälften av dem som försöker lyckas, de andra får höjdsjuka och vänder.) Den 28 flyger vi tillbaka till Dar.
Det känns ju helt verklighetsfrämmande. Det är inte sånt jag gör. Men ändå, när Lotta frågade i höstas så sa jag tvärnej. Lika bestämt som tidigare. Sedan tänkte jag ett par varv till. Det är ju de mest oväntade sakerna i livet som man minns bäst. När man gjort sånt som man aldrig trodde om sig själv, när man låtit sig ryckas med på det ena eller andra projektet.
Som när Anna Hellgren, då nydumpad, lyckades få med mig på idén att vi skulle springa Göteborgsvarvet i rent terapeutiskt syfte (lite oklart varför jag behövde terapin just då, det var ju inte jag som var dumpad). Det är ju något av det mest häpnadsväckande jag gjort! Jag är ju fortfarande skitstolt över att jag övervann mig själv och lyckades ta mig runt hela banan på en mer än OK tid. (Vi hade ett motto, en mening som vi tjatade in i skallen för att inte förledas att ge upp: "Inte minibussen! Vi ska fan inte åka minibussen!". För vi hade läst i något informationsblad att det fanns en Volvosponsrad minibuss som efter ett antal timmar åkte runt och plockade upp alla utslitna löpare som inte själva fattade att det var dags att lägga av.)
Så till slut började jag tänka att det kanske inte var en sådan dum idé. Det kanske kan vara kul att åka på kombinerad husmors- och bergsklättrarsemester. Längs vägen tillkom även Saskia, min roligaste granne i Valhalla och en av de mer underhållande människor jag har träffat i hela mitt liv. Om bara hon håller låda (och det gör hon!) så kommer vi andra att kunna bita ihop och fortsätta sätta den ena foten framför den andra.
Men nu är det ju bara några veckor kvar! Varannan morgon är det långpromenad för att gå in skorna, varannan dag kör jag styrketräning för rygg-, mage- och knän. Jag har svårt att tänka på annat än Kilimanjaro - jag drömmer till och med om att jag befinner mig uppe på berget, i mer eller mindre knepiga situationer. Nu gäller det att ladda mentalt! Att våga tro på att det går! Jag kan, jag vill, jag vågar.
Men jag säger fortfarande kategoriskt nej till afrikansk dans. Det får bli någon annans kick.
måndag 2 februari 2009
En lyckad dag i köket!
Måndag är shoppingdag. Förut var det Howard som åkte runt och inhandlade veckans mat tillsammans med Pasco. Men nu är ju den förre historia, så jag gjorde en blixtutryckning.
Jag hade lite bråttom, för dels hade jag varit ute på en längre promenad med bergsbestigarexpeditionen "Lotta and the Bad Girls" (vi måste ju gå in vandrarkängorna innan vi ger oss på Kilimanjaro i slutet av februari), dels hade skolsköterskan ringt och sagt att Albin hade ont i magen och eventuellt var tvungen att hämtas tidigare från skolan. Men just när hon ringde hade han gått tillbaka till klassen efter att ha vilat sig en stund på sköterskeexpeditionen.
Så jag åkte till (stendyra) Village Supermarket och köpte lite stapelvaror som pasta, ris, kokosmjölk, bröd, jordnötter, bröd och lite annat. Där sprang det snabbt iväg på en femhundring svenska kronor.
Sedan åkte jag till grönsakshandlaren, dukan, på hörnet. Köpte ett par kassar vattenmelon, paprika, bananer, tomater, morötter, haricots verts, zucchini, lökar av olika slag och lite annat smått och gott - för en hundring.
Tredje stoppet var Farm House Butcher, fräschaste slakteriet i stan. 400 gram strimlad kycklingfilé, 500 gram strimlat fint nötkött, 500 gram nötfärs och 700 gram oxfilé - allt för 110 spänn...
Oxfilén kostar 60 kronor kilot! Finns det då någon anledning att äta fransyska, högrev eller andra delar av kossan? Nä!
I min planerade veckomatsedel stod det "köttgryta". Det blev:
BOEUF BOURGUIGNON DE LUX
Gör så här (4 pers):
500 - 600 g oxfilé - skäres i mindre bitar
Marinera köttet:
Gör en marinad på en bit finhackad ingefära, ett par tre klyftor vitlök, en halv finhackad rödlök, en skvätt soja, ett par matskedar tomatpuré, en bra skvätt olivolja, salt och svartpeppar.
Låt köttet ligga i marinaden i en - två timmar.
Ris? Potatis?
Koka ris eller potatis (för att pressa), eller stoppa in klyftpotatisar (olivolja,salt, timjan) i ugnen. Vi körde klyftisar, för vi har ingen press. Och ska äta ris senare i veckan.
Gör Bourguignon-såsen:
Fräs fyra fem slantade morötter, en och en halv rödlök och så småningom fyra fem riktigt späda purjolökar (motsvarande en stor).
Tillsätt ett par deciliter vatten, en ordentlig skvätt rödvin (här pratar vi decilitrar, inte småskvättar), en tärning kycklingbuljong, lite timjan, en småskvätt soja, någon matsked tomatpuré, salt och nymald svartpeppar.
Red med maizena.
Stek oxfilén:
Smör i stekpannan. Någon minut bara. Sedan lägger du den på ett fat, med lock, och inväntar att gästerna börjar sätta sig.
Under tiden:
Koka gott om broccoli! Inte för länge!
När bordet är dukat, gästerna satt sig och broccolin rinner av i ett durkslag, så lägger du oxfilén i Bourguignon-såsen, så att den värms upp igen.
Gott, gotti gott gott. Och så nyttigt!
Jag hade lite bråttom, för dels hade jag varit ute på en längre promenad med bergsbestigarexpeditionen "Lotta and the Bad Girls" (vi måste ju gå in vandrarkängorna innan vi ger oss på Kilimanjaro i slutet av februari), dels hade skolsköterskan ringt och sagt att Albin hade ont i magen och eventuellt var tvungen att hämtas tidigare från skolan. Men just när hon ringde hade han gått tillbaka till klassen efter att ha vilat sig en stund på sköterskeexpeditionen.
Så jag åkte till (stendyra) Village Supermarket och köpte lite stapelvaror som pasta, ris, kokosmjölk, bröd, jordnötter, bröd och lite annat. Där sprang det snabbt iväg på en femhundring svenska kronor.
Sedan åkte jag till grönsakshandlaren, dukan, på hörnet. Köpte ett par kassar vattenmelon, paprika, bananer, tomater, morötter, haricots verts, zucchini, lökar av olika slag och lite annat smått och gott - för en hundring.
Tredje stoppet var Farm House Butcher, fräschaste slakteriet i stan. 400 gram strimlad kycklingfilé, 500 gram strimlat fint nötkött, 500 gram nötfärs och 700 gram oxfilé - allt för 110 spänn...
Oxfilén kostar 60 kronor kilot! Finns det då någon anledning att äta fransyska, högrev eller andra delar av kossan? Nä!
I min planerade veckomatsedel stod det "köttgryta". Det blev:
BOEUF BOURGUIGNON DE LUX
Gör så här (4 pers):
500 - 600 g oxfilé - skäres i mindre bitar
Marinera köttet:
Gör en marinad på en bit finhackad ingefära, ett par tre klyftor vitlök, en halv finhackad rödlök, en skvätt soja, ett par matskedar tomatpuré, en bra skvätt olivolja, salt och svartpeppar.
Låt köttet ligga i marinaden i en - två timmar.
Ris? Potatis?
Koka ris eller potatis (för att pressa), eller stoppa in klyftpotatisar (olivolja,salt, timjan) i ugnen. Vi körde klyftisar, för vi har ingen press. Och ska äta ris senare i veckan.
Gör Bourguignon-såsen:
Fräs fyra fem slantade morötter, en och en halv rödlök och så småningom fyra fem riktigt späda purjolökar (motsvarande en stor).
Tillsätt ett par deciliter vatten, en ordentlig skvätt rödvin (här pratar vi decilitrar, inte småskvättar), en tärning kycklingbuljong, lite timjan, en småskvätt soja, någon matsked tomatpuré, salt och nymald svartpeppar.
Red med maizena.
Stek oxfilén:
Smör i stekpannan. Någon minut bara. Sedan lägger du den på ett fat, med lock, och inväntar att gästerna börjar sätta sig.
Under tiden:
Koka gott om broccoli! Inte för länge!
När bordet är dukat, gästerna satt sig och broccolin rinner av i ett durkslag, så lägger du oxfilén i Bourguignon-såsen, så att den värms upp igen.
Gott, gotti gott gott. Och så nyttigt!
Måndag morgon och ingen ordning på någonting
Det regnar. Det ska det inte göra. I februari ska solen skina varje dag. De små regnen ska komma i oktober november och de stora i april maj.
Så har det inte varit nu. I augusti regnade det nästan varje dag i minst tio dagar. I oktober nästan inte alls. I slutet på november kom det ett par ordentliga regndagar, men inte så att man kan säga att det var en riktig regnperiod, direkt. I alla fall inte så som jag föreställer mig en regnperiod.
Folk här är lite förvånade, skakar på huvudet och säger att det inte är någon ordning på årstiderna längre. Vädret uppför sig inte som förväntat.
Själv tycker jag (mycket kortsiktigt, jag vet, långsiktigt är jag också oroad över klimatförändringarna) att det är skönt att det regnar, att luften blir lite lättare. Och så hoppas jag att det håller sig regnfritt i slutet av mars och de första veckorna i april för då kommer Kerstin, Håkan, Alice och Märta hit!
Då vill vi inte veta av några bortregnade vägar när vi ska åka på safari!
Så har det inte varit nu. I augusti regnade det nästan varje dag i minst tio dagar. I oktober nästan inte alls. I slutet på november kom det ett par ordentliga regndagar, men inte så att man kan säga att det var en riktig regnperiod, direkt. I alla fall inte så som jag föreställer mig en regnperiod.
Folk här är lite förvånade, skakar på huvudet och säger att det inte är någon ordning på årstiderna längre. Vädret uppför sig inte som förväntat.
Själv tycker jag (mycket kortsiktigt, jag vet, långsiktigt är jag också oroad över klimatförändringarna) att det är skönt att det regnar, att luften blir lite lättare. Och så hoppas jag att det håller sig regnfritt i slutet av mars och de första veckorna i april för då kommer Kerstin, Håkan, Alice och Märta hit!
Då vill vi inte veta av några bortregnade vägar när vi ska åka på safari!
söndag 1 februari 2009
Nytt hopp...
...bilen rullar igen. Mr Sudi, vår favorit bland taxichaffisar, kom hit och hjälpte oss få i gång bilen med lånade startkablar. Sedan tog han med Håkan till sin alldeles egen fixarkille, som konstaterade att det ena batteriet var uselt, och därefter till ett hål i väggen där man kunde köpa ett nytt batteri på en söndag eftermiddag.
Ibland överraskar Tanzania med oanade servicemöjligheter!
Ibland överraskar Tanzania med oanade servicemöjligheter!
Biljävel
Något har hänt med bilen. Batteriet, eller snarare batterierna eftersom monstertrucken har två, laddar ur.
Första gången det hände var när vi kom hem från Zanzibar. Då var bilen stendöd. Vi trodde att någon lampa eller så varit tänd under veckan och dragit ur batteriet. Den gången fick vi hjälp av en granne, som generöst nog bytte sitt ena batteri mot ett av våra.
Andra gången var i går. Vi skulle till Bongoyo på morgonen och var som vanligt ute i sista minuten. Bilen stönade och stånkade, men startade på andra försöket. Hann inte köra runt och ladda batteriet, var tvungna att hinna med färjan, så det var ju ingen större överraskning att bilen inte startade när vi kom tillbaka till Slipway på eftermiddagen. Då kom Claes, Mr Scania, till vår räddning - med startkablar. Håkan och Ragnar tog sedan en rejäl tur i omgivningarna för att ladda.
På kvällen körde vi dessutom en bra bit till en restaurang som heter Mediterraneo, som för övrigt levde upp till sitt goda rykte, det var nog något av det bästa vi ätit sedan vi kom till Tanzania. Och så smakfullt och vackert, med vågorna precis utanför fönstret.
Tredje gången var nu på förmiddagen. Håkan, Ragnar och Oskar skulle åka ner till The Yacht Club för att se om Oskar kunde hoppa på optimistjolleskolan. Bilen gnölade till ett litet tag, men sedan var det stendött. De fick ta en taxi i stället.
Jädrigt irriterande. Man behöver en pålitlig bil här. Det finns gott om ställen där man INTE vill bli stående med en bil som inte startar.
Oskar - the Man
Oskar vann pokerturneringen!
Nu återstår det bara för Håkan och Ragnar att fundera ut vad priset består i.
Nu återstår det bara för Håkan och Ragnar att fundera ut vad priset består i.
Har slarvat lite med skrivandet
Den senaste veckan har varit lite upp och ner. Det var verkligen en omställning att börja leva ett mer normalt liv med matplanering, shopping och matlagning. Plötsligt fattar man hur mycket tid och energi den typen av hushållsjobb tar.
Visst, det går mycket fortare hemma i Sverige, där man kan fuska lite med lite burkar och halvfabrikat, där man åker till en affär, typ ICA Maxi eller Coop, och vet precis i vilket hylla man hittar vad och där man oftast hittar precis allting som man behöver.
Här får man snurra runt betydligt mer. Köttet handlas i fräschaste slakteriet, stapelvarorna i en ganska oförutsägbar supermarket en bra bit bort, frukt och grönsaker i dukan (affär inrymd i container) på hörnet. Vattnet är en historia för sig. Vi köper ju stora 20 litersdunkar som dricksvatten. Man kan få åka runt till ett par tre ställen innan man hittar en försäljare som a) har vatten b) accepterar dina gamla dunkar i utbyte.
Färsk fisk har jag inte hittat ännu. Har ingen större lust att köpa av killarna som står längs gatan och håller upp sina förhoppningsvis hyfsat nyfångade red snappers till de förbipasserande bilisternas beskådan.
Har alltid undrat hur man gör, om man mot förmodan skulle få för sig att inhandla en sådan fisk. Så långt som till att veva ner ritan och betala för fisken är jag med. Men sedan då? Lägger man den i passagerarsätet och kör vidare? Det är ju knappast så att dessa enmans mobila fiskaffärer har plastpåsar eller tidningspapper att erbjuda.
Tills jag hittar en fiskaffär med kyldisk får jag nog hålla mig till fryst, plastinpackad fisk.
Jag har i alla fall får godkänt från ungarna. De lät meddela att de tyckte att jag skött mig bra i köket under den första veckan. Vet inte om det beror på att de fått den hemmalagade maten utspädd med betydligt fler restaurangbesök än vanligt.
Vi har Ragnar Tveterås, Håkans forskarkollega från Stavanger, boende hos oss den här veckan. Trevligt som vanligt! Oskar, Håkan och Ragnar har haft en ongoing veckolång pokerturnering. Just nu sitter de och spelar Stora Finalen. Efter gårdagens omgång var ställningen så jämn att finalen är öppen. Vem som helst av dem kan ta hem den stora segern i dag.
Visst, det går mycket fortare hemma i Sverige, där man kan fuska lite med lite burkar och halvfabrikat, där man åker till en affär, typ ICA Maxi eller Coop, och vet precis i vilket hylla man hittar vad och där man oftast hittar precis allting som man behöver.
Här får man snurra runt betydligt mer. Köttet handlas i fräschaste slakteriet, stapelvarorna i en ganska oförutsägbar supermarket en bra bit bort, frukt och grönsaker i dukan (affär inrymd i container) på hörnet. Vattnet är en historia för sig. Vi köper ju stora 20 litersdunkar som dricksvatten. Man kan få åka runt till ett par tre ställen innan man hittar en försäljare som a) har vatten b) accepterar dina gamla dunkar i utbyte.
Färsk fisk har jag inte hittat ännu. Har ingen större lust att köpa av killarna som står längs gatan och håller upp sina förhoppningsvis hyfsat nyfångade red snappers till de förbipasserande bilisternas beskådan.
Har alltid undrat hur man gör, om man mot förmodan skulle få för sig att inhandla en sådan fisk. Så långt som till att veva ner ritan och betala för fisken är jag med. Men sedan då? Lägger man den i passagerarsätet och kör vidare? Det är ju knappast så att dessa enmans mobila fiskaffärer har plastpåsar eller tidningspapper att erbjuda.
Tills jag hittar en fiskaffär med kyldisk får jag nog hålla mig till fryst, plastinpackad fisk.
Jag har i alla fall får godkänt från ungarna. De lät meddela att de tyckte att jag skött mig bra i köket under den första veckan. Vet inte om det beror på att de fått den hemmalagade maten utspädd med betydligt fler restaurangbesök än vanligt.
Vi har Ragnar Tveterås, Håkans forskarkollega från Stavanger, boende hos oss den här veckan. Trevligt som vanligt! Oskar, Håkan och Ragnar har haft en ongoing veckolång pokerturnering. Just nu sitter de och spelar Stora Finalen. Efter gårdagens omgång var ställningen så jämn att finalen är öppen. Vem som helst av dem kan ta hem den stora segern i dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
