Nio fripassagerare i celebert sällskap

I går kväll återvände vi från Zanzibar. Vi har haft det underbart med fina bad i turkosblått vatten, ofattbart fantastisk snorkling utanför Mnemba och roliga utflykter till apskogen Jozani, mangroveträsket och besök i en kryddodling.

Men det var nära att vi inte kom i väg alls... I kön för att gå ombord på båten upptäckte vi att vi hade fel datum på biljetterna. Det var den 28 december, men på biljetterna stod det den 27. Lätt panik. Uppenbarligen hade jag blandat ihop datumen för hemkomst från safari och avfärd till Zanzibar när vi stod i biljettluckan.

Vi diskuterade lite fram och tillbaka och kom fram till att bästa strategin var att låtsas som ingen ting och att spela totalt överraskade om vi blev påkomna i biljettkontrollen. Alla instruerades att sätta på bästa pokeransiktet.

Första kontrollen gick bra. Puh. Sedan slängde de ombord allt vårt bagage. Kändes som delseger ett. Andra kontrollen, vid landgången, gick också bra. Då kände jag hur pulsen dunkade i huvudet och blodtrycket steg. Tredje kontrollen, vid trappan upp till första klass, lyckades vi också ta oss förbi alla nio med oskyldiga miner. Då kunde jag börja andas igen.

Som tur var var vi ute i god tid. Det satt nästan ingen annan i första klass när vi blev anvisade våra platser. Konstaterade nöjt att de inte brydde sig om att kolla vilka stolsnummer vi hade på biljetterna, de bara visade oss till ett ställe när vi fick sitta. Problemet var bara att det var 45 minuter kvar tills båten skulle lägga ut.

Jag höll tummarna för att det inte skulle vara fullbokat på båten. Jag försökte att inte se nervös ut. Jag försökte att koncentrerat läsa min bok - tredje delen av Doris Lessings Martha Quest-serie - men jag fattade ingenting. Ögonen bara flyttade sig runt på sidan och jag vände blad då och då. Men innehållet gick mig helt förbi, i takt med att fler och fler och fler passagerare dök upp på bryggan för att äntra båten.

Jag funderade hysteriskt över olika strategier att vidta om personalen plötsligt skulle få för sig att kontrollera allas biljetter. Sittstrejk? Helt enkelt vägra att flytta på mig? Kräva att få sitta på däck? Tja, bra idé, men där blev det snart proppfullt. Hitta på en rövarhistoria om varför just vi nio absolut inte kunde lämnas kvar i Dar? Hmmm, svårt att komma på någon trovärdig historia om varför vi nio mzungos behövde närvara vid en begravning på Zanzibar.

Till slut la båten ut i alla fall. Då var jag så superstressad att jag knappt minns någonting från själva överfarten...

När vi närmade oss Stone Town på Zanzibar så kom kaptenen ut och bad alla passagerare att sitta kvar på sina platser tills The Ex-President och hans sällskap hade lämnat båten. Det visade sig att Tanzanias andre president, Ali Hassan Mwini (som efterträdde Julius Nyerere) och hans familj satt alldeles i närheten av oss.

Kanske var besättningen och övrig personal så upphetsade över detta att de inte tog någon notis om oss nio fripassagerare? Eller kanske kunde ingen av biljettkontrollanterna läsa, så att det var därför ingen upptäckte oss.

Men spännande var det.