21 dec: Tarangire

Väl inne i Tarangire började djurspaningen. Håkan och jag var rätt fascinerade över att landskapet var så annorlunda från Mikumi. Bara det gjorde att det var härligt att sitta och titta ut genom bilfönstret, eller stå och titta ut genom luckorna i taket.

Jag skämtade med Joseph och sa att jag beställde åtminstone en elefant före lunch. Vi såg massor av vackra fåglar, babianer, gaseller av olika slag, markattor, vårtsvin och små randiga, roliga mungos. Alla var på gott humör och allt var toppen. Så plötsligt stod den där. Den första elefanten. Ensam, stor och majestätisk. Hur imposant som helst. Det kallar jag service!

Vi visste ju att vi skulle tälta på savannen, men vi hade ingen klar uppfattning om hur det skulle vara organiserat. Jag trodde nog att det skulle vara någon slags organiserad tältplats, men flera turister i många tält på ett och samma ställe.

Men det var som en film. Vi körde nerför en liten backe och där i en fridfull sänka låg vårt alldeles egna tältläger. Två ganska stora och rejäla tält för oss att sova i, ett toatält, ett duschtält och en köksavdelning, där tre man höll på att ställa i ordning vår lunch.




Ett långbord med massajröda dukar stod och väntade på oss, med ananasjuice, te och kaffe serverat.

Det yngre gardet - Oskar, Albin, Anton och Anders - bestämde genast att de skulle ha ett barntält och att vi andra - Gustaf, Lisa, Joel, Håkan och jag - skulle ha ett vuxentält. I varje tält fanns två sängar, resten fick sova på madrasser på tältgolvet.

Markattorna, små busiga, Herr Nilsson-liknande apor, underhöll oss i väntan på maten. Först genom att klättra in i bilarna, genom takluckorna, i jakt på kakor eller frukt eller annat ätbart. Sedan genom att smyga sig på det uppdukade bordet. Så fort alla hade vänt ryggen åt bordet så gjorde de en framstöt och slet åt sig en eller annan grej - servetter, tepåsar, lite av varje - innan de blixtsnabbt vände och satte högsta fart mot närmaste höga träd.

Kökskillarna var också imponerande snabba och gjorde sprinterlopp på spinterlopp för att genskjuta och skrämma bort de små snabba aporna.



Efter att vi installerat oss i tälten, fyllt magarna med god mat och tagit en liten siesta stack vi ut på eftermiddagens game drive (djurspaning). Höjdpunkt nummer ett var när vi träffade på en elefantfamilj på kanske tio elefanter som stod och betade nära vägen.

Med avstängda motorer stod vi och beundrade dessa urtida, enorma djur. Det var så tyst och de var så nära att vi kunde höra varje litet försiktigt steg de tog, höra hur gräset gick av när de gjorde ett litet ryck med snabeln. De kom närmare och närmare, utan att ta någon riktig notis om oss. Till slut stod vi mitt i elfantflocken, de var så nära att vi kände deras lukt, att vi nästan kunde sträcka ut handen och klappa dem. Det var andäktigt.

Och samtidigt blev jag lite rädd. Tänkte att det KAN hända att en elefant blir nyfiken på en massa människor som står och glor. Det KAN hända att elefanten rent av blir lite sur. Och vad skulle vi då göra? Om elefanten drog ett drag med snabeln över biltaken och sopade med sig soltak och luckor? Om elefanten dessutom fick för sig att den skulle undersöka bilens innehåll?

Jag bestämde mig hur som helst för att jag - om en elefant verkade ta sikte på bilen - snabbt skulle fälla barnen till golvet och sedan lägga mig över dem. Exakt hur jag skulle kunna skydda ett par tre ganska välväxta barn med min kropp var jag inte helt klar över. Både Anders och Anton är ju t ex både längre och tyngre än mig nu för tiden...

Höjdpunkt nummer två kom lite senare, lite gradvis. Flockarna av elefanter blev bara större och större ju längre vi körde. Vart vi än vände blicken såg vi elefanter. Över allt. Och fler, och fler, och fler.

Uppskattningsvis såg vi kanske uppemot tusen elefanter på ett par timmar. Åtskilliga hundra på en och samma gång. Det var jag helt oförberedd på. Jag visste att de levde i familjer och var organiserade i flockar bestående av flera familjer - men att de kunde vara SÅÅÅÅ många som på ett eller annat sätt hänger tillsammans, det hade jag ingen aning om.