Kili - here I come!

Nu har vi bokat en Kilimanjaroexpedition! I slutet av februari bär det av, då ska Lotta, Saskia och jag försöka ta oss upp på toppen av Afrikas högsta berg.
Så nu ligger vi i hårdträning (nåja, allt är ju relativt).

Jag kör styrketräning med fokus på mage, rygg och knän, ungefär en timme varannan dag. Och i dag var jag och Saskia ute och provgick kängorna. De gick bra!

Allt gick bra!

Howard kom till slut. Drog en ny historia om att han inte alls tänkt sno pengarna, utan bara letade efter en mobiltelefon som han skulle kunna låna lite diskret. Vi sa att vi inte trodde på den versionen och att vi tyvärr inte hade förtroende för honom längre.

Sedan gick allt utan problem. Vi förklarade hur vi såg på saken och tog fram alla papper som han skulle underteckna. Han skrev på, Ragnar bevittnade namnteckningarna och sedan tog vi varandra i hand och önskade varandra lycka till i fortsättningen.

Så var den eran över.

I dag har jag både handlat och lagat mat. Hemgjord tomatsoppa och pannkakor med socker och lime. Det senare är min nya favorit i pannkakssvängen. Ett tips!

Nervös väntan

Howard borde ha varit här för 20 minuter sedan. Undrar om han tänker dyka upp. Vi har förberett oss till tänderna. Håkan har ringt till ambassaden för att få goda råd om hur man hanterar en sådan här situation. Jag har pratat med Shenaaz, föreståndaren på Valhalla. Vi har skrivit alla papper som vi och Howard ska underteckna.

Så nu tror vi att vi är redo. Så redo man kan bli.

Söndag kväll

Det är svårt att släppa tankarna på Howard. Varför blev det så här? Var gick det fel? Har han snott pengar från oss hela tiden? Är det något annat som försvunnit? Och vad ska vi säga till honom om/när han kommer hit i morgon kl 10?

Ska vi polisanmäla honom? För att straffa honom? För att skydda oss själva? Bland vitingarna här så finns en utbredd rädsla för att bli stämda för olaga uppsägningar. Men jag har så svårt att tänka mig att Howard skulle dra oss inför rätta. Å andra sidan så trodde jag ju aldrig att han skulle stjäla från oss heller.

Undrar om han överhuvudtaget kommer att dyka upp i morgon. Han måste ju fatta att han kommer att få sparken.

En sorglig dag

Lördag morgon. Håkan och Ragnar har tagit bilen och åkt till Mikumi för en minisafari. Oskar har besök av sin tyska kompis Jacob och Albin längtar tills hans bästisar Nik och George ska komma hem. Jag går här och skrotar och funderar över Howard.

Det är så jädra svårt att ta in. Jag litade (i ganska stor utsträckning) på honom, jag tyckte så mycket om honom, jag har haft så trevligt när vi gått här på dagarna och pratat om ditt och datt. Howard är ju smart. Han är rolig att prata med - om livet, om Tanzania, om Obama, om matpriser och allt möjligt. Visst har jag alltid trott att han antagligen blåser oss på några 10 000 shilling (10 000 = drygt 60 spänn) då och då, han har ju alltid fått en summa pengar som han har veckohandlat för och det har aldrig varit någon större revision på de pengarna. Jag har inte riktigt brytt mig, jag har tänkt att om han ändå handlar så mycket och så god mat så billigt så har det varit OK om resten av pengarna slunkit ner i hans ficka. Lite som dricks för gott utfört arbete.

Visst har vi vetat att han har en urusel ekonomi med noll marginaler. Men när har har frågat så har han ju alltid fått låna lite extra eller fått extra bidrag till mediciner eller läkarbesök eller skoluniformer till barnen. Det är just det som förvånar mig nu: Att han inte ens hade frågat om vi kunde hjälpa honom ur knipan. Han sa att det var något med el-kostnader som drivit honom till att försöka stjäla. Allt var så förvirrat och upprört i går att det inte gick att få något begripligt sammanhang i det hela, men det kan ju inte ha handlat om så stora pengar. Det är klart att vi hade hjälpt honom, om han bara hade frågat.

Han sa att det var första och enda gången han hade försökt stjäla. Och så skuldmedveten och ångestfylld som han såg ut när han stod där och försökte smyga ner handen i min väska så är det nästan så att jag tror honom.

Om det inte hade varit det här med Antons pengar. Anton hade ett kuvert med nästan 100 dollar i, pengar som han skulle köpa souvenirer och presenter till mamma, flickvän och resten av familjen för. När vi skulle åka på safari frågade han om han skulle ta med sina pengar - och vi sa nej. Vi tyckte att pengarna var säkrare hemma i vårt hus än ute på tältturné på savannen.

När vi kom tillbaka från safarin och skulle packa om väskorna för att åka till Zanzibar så fanns inte kuvertet i Antons väska. Vi letade överallt. Tänkte att kuvertet måste ha hamnat någon annanstans, vi låg till och med på knä och skrapade med en stekspade i utrymmet mellan golvet och garderoben inne i gästrummet, i fall kuvertet skulle ha åkt in där.

Jag vägrade att tro att någon skulle ha stulit pengarna. Tappat bort saker har vi gjort förr i huset, men vi har aldrig blivit bestulna. Jag var så säker på att pengarna skulle dyka upp igen på något oväntat ställe.

Samtidigt hade vi en gnagande tanke på att den enda som varit i huset när vi var borta var Howard. Han hade varit här och skött om trädgården och köpt hem lite färska frukter och annat som stod och väntade på oss när vi kom hem. Omtänksamt tyckte vi. Vi ville inte tro att han varit runt och rotat igenom alla saker i jakt på något att stjäla. Det fanns bara inte. Inte Howard. Tänkte vi.

Skulle tro att vi hade fel där. Fan, fan, fan.

Det är ju så sorgligt alltihop. Vi kan inte ha kvar en anställd som vi kommit på med att försöka stjäla pengar rakt framför näsan på oss. Men vad ska hända med honom? Och med hans familj? Det är ju inte så att det är jättelätt att hitta nya jobb, så där bara. Och jobb i svenska familjer är eftertraktade, framför allt för att de är så långsiktiga, svenska familjer brukar alltid ordna nya jobb åt sina anställda när de åker hem. Både Howard och Mary har på det sättet haft en stadig och säker inkomst i 15 år!

Och så slarvar han bara bort alltihop. Jag fattar det inte.

På något sätt hade det varit lättare att förstå om han HADE frågat oss om vi kunde hjälpa honom ur en ekonomisk knipa och vi hade sagt nej (vilket som sagt aldrig har hänt) - då hade jag förstått att stöld hade känts som en utväg. Men han hade ju inte ens frågat... Det är det som gör det hela så himla sorgligt.

Fan, fan, fan

Satt och åt middag på vår uteplats, tillsammans med familjen och Ragnar Tveterås från Stavanger. Hur trevligt som helst!
Skulle bara springa in och hämta något i köket. Då ser jag hur Howard, kocken, slänger sig ner på golvet och försöker gömma sig under matbordet, fortfarande med handen på väg mot mina pengar i min handväska.
Jag blev så jävla förbannad. Och så besviken. Och förtvivlad.
Inte för att det blir särskilt synd om oss, vi kan väl alltid laga vår mat själva. Men hur ska han lösa sin situation? Hur ska han nu försörja fru och fyra barn?

Det är tur för oss att Lisa är så himla snäll

Lisa lämnade generöst sina pannlampor till oss när hon åkte hem efter jul och nyår. Dem hade vi stor nytta av igår!
Elen gick vid 17.30-tiden. Inte så farligt tyckte vi, för middagen var färdig och det var ännu ljust ute.
En timme senare hade vi fortfarande ingen el. Lite jobbigt. Blev rädd att det var vi som kört torrt på krediten i elskåpet igen. (Man måste köpa skrapkort och knappa in koder med jämna mellanrum, annars släcks ljuset...) Men efter en koll visade det sig att hela Valhalla var utan ström.
Generatorn, den normalt så pålitliga, hade kickat igång. Men av någon anledning så strömmade inte elekticiteten ut i ledningarna. Ingen TV, inget internet.
Härligt, tänkte vi och började spela Albins nya cluedo-spel. I början gick det bra, men ganska snart kunde vi inte längre läsa på lapparna och brickorna.
Så där satt vi snart med pannlamporna.
Det såg rätt kul ut. Och förhöjde helt klart stämningen.
Så tack för det Lisa! Det var en väldigt uppskattad avskedspresent!

PS. Albin vann. Det var Mrs Peacock som utfört mordet, med en rörtång, i köket. Ifall ni undrade.

Andra halvlek

Vi har varit här i snart sex månader och har ungefär lika lång tid kvar. Men det är märkligt hur känslig man är för "vändpunkten", så snabbt det går att ställa in sig på en mental nedräkning.

Plötsligt planerar man inte längre framåt, snarare bakåt, tideräkningen har inte längre "nu" som startpunkt, allt utgår snarare från hemresedagen. Allt man vill hinna göra innan det är dags att packa ihop och resa härifrån.

Fler turer till Zanzibar. Sadani, nationalparken vid havet ett par timmar norr om Dar. Mafia Island vore ju häftigt. Där kan man simma med valhajar! Och så borde vi ju ta en tur till Nationalmuseum nere i stan. Kanske på fredag, då är barnen lediga från skolan igen.

Kommer på mig själv med att ägna tanketid åt att fundera på vad vi ska köpa för bil när vi kommer hem. Hur snabbt man kan köpa en bil egentligen? Var ska vi bo? Någon vecka i Göteborg innan vi drar ut till Orust? Har till och med börjat föreslå människor att komma och hälsa på under den och den veckan.

På ett sätt är det väl bra, att det känns som att det ska bli roligt att åka hem igen. Men det gäller också att hålla fast vid nuet, att fortsätta leva HÄR. Inte bara vara på väg någon annanstans hela tiden.

Stoppad av polisen

I dag blev jag stoppad av polisen på väg till skolan för att hämta sex barn. Det är ju en erfarenhet som jag mer eller mindre väntat på, eftersom nästan alla vi känner, utom de lyckliga med CD-skyltar, blir stoppade och "bötfällda" med jämna mellanrum.

Min första tanke var att det var tur att jag var ute i så god tid. Polismannen frågade vänligt hur det stod till med mig, hur länge jag bott i Tanzania, hur det stod till med familjen innan han bad att få se mitt körkort.

När jag visade upp mitt internationella körkort såg han bekymrad ut. Började fråga hur länge jag skulle stanna i landet och sa att efter sex månader var jag tvungen att skaffa ett tanzanskt körkort. "Visst, självklart, tack för att du upplyste mig, då ska jag genast göra det", ljög jag.

Sedan ville han se registringsbeviset på bilen. Jag plockade fram en kopia av det ur handskfacket. Då såg han ännu mer bekymrad ut och började mumla om att det "inte fick vara en kopia, i alla fall inte om den inte hade en stämpel och en underskrift som visade att det var en äkta kopia".

- Det här är ett lagbrott, madam. En olaglig handling. Något du kan hamna i domstol för. Dömas till böter för.

Han gick långsamt runt bilen, lusläste på alla klistermärken på vindrutan som intygar att vi betalat skatt och försäkringar. Sedan öppnade han passagerardörren. Då kände jag bara "neeeej".

- Jag kan inte se någon som helst anledning till att du ska kliva in i min bil, sa jag.
- Jag måste bötfälla dig, sa han.
- OK, sa jag. Innebär det att jag ska åka till polisstationen nu?
(Jag visste ju att han ville att jag skulle casha upp minst 10 000 shilling på plats, som han kunde stoppa i egen ficka.)
- Polisstationen? sa han. Ja, polisstationen vid Selander Bridge.
- OK, sa jag. Jag vet var det ligger. Menar du att jag ska åka dit nu?
- Äh, sa han. Jag låter dig slippa undan den här gången.
- Tack så mycket, sa jag - och körde därifrån.

Tror att jag hade rätt mycket tur. Han var nog inte så slipad i sin korrupta verksamhet. Vilket jag också tolkar som att det nog inte alls är förbjudet att ha en kopia av registreringsbeviset i bilen.

Jag hade redan planerat mitt nästa steg. Om han hade insisterat på att åka med till polisstationen så skulle jag ha insisterat på att ringa "min ambassad" innan jag åkte. Vara en riktigt besvärlig person.

Är lite stolt över mig själv. Det känns ju rätt bra att man INTE föll dit och började betala mutor. Vilket jag nog trodde att jag skulle göra i den här situationen. För att slippa strul.

Men det känns definitivt bättre att hålla den moraliska flaggan högt. I alla fall för den här gången.

Fakta: Afrika

Hörde på BBC i morse att Afrikas befolkning har dubblerats under de senaste 30 åren. Matproduktionen har inte hängt med. Inte alls. Nu diskuteras olika strategier för att få upp andelen odlad jord.

Israel - Gaza: 917 - 13

Vi har ju varit lite bortkopplade från verkligheten när vi varit på safari och Zanzibar över jul och nyår. Det tar ett tag att förstå allt som hänt i världen under tiden. Men nu börjar jag komma ikapp. Börjar få åtminstone ett litet grepp på vad som egentligen händer i Gaza. Hur stort det är. Hur ojämnt det är.

Enligt Aljazeera har 13 israeler dött i de senaste 17 dagarnas krigföring. 917 palestinier. Över 4200 gazabor är skadade. BBC har ungefär samma siffror (över 900 döda, över 3500 skadade).

Slappardag

I dag gör vi inte många knop. Ungarna är hemma hos kompisar och spelar playstation, typ heldag. Släppte av dem vid tolvtiden och har bara hört av dem per mobil, när de ville att vi skulle skicka dit en extra PS-kontroll.

Håkan, som är lite matt i benen i dag, ville se på film. Så vi släckte ner, mörklade och satte på AC:n. Började titta på bröderna Cohens No Country for Old Men. Fy fan, så tråkigt. Jag stod ut i 20 minuter, sedan gick jag och tog en siesta istället.

Vi promenerade bort till Saskia och Carter, hoppades på en eftermiddagskaffe - Saskia och tjejerna kom tillbaka från London/Italien i morse. Men de var inte hemma. Traskade hem igen.

Så nu gör vi vårt bästa för att fördriva tiden i väntan på att det ska bli dags att gå ut och äta middag. En hård dag i tropikerna.

26 dec: Ngorongoro

Kolla alla fågelbona! Vävarfåglar bygger sådana.

Efter att ha lyckats se fyra av The Big Five - plus en gepard! - så vågade vi inte hoppas på att få sätta det femte krysset, noshörningen, under vår dag i Ngorongoro.
Kratern är 32 kilometer tvärs över och det finns 22 noshörningar där, enligt våra guider. Men de är ganska skygga och inte lätta att få syn på.



Vi såg många vackra fåglar under safarin - snyggast av alla är nog ändå denna grey-crowned crane (grå krontrana?). Gustaf är gängets fågelskådare. Vi skrattade gott åt honom flera gånger, när vi andra stod och beundrade elefanter, zebror, giraffer och andra stora däggdjur så hade Gustaf huvud och kikare åt ett annat håll. Fullt koncentrerad och uppfylld av att få se ännu en pippi!

Efter någon timme i Ngorongoro fick vi se en noshörning! En ensam som stod och sov (?) i högt gräs. Man såg inte mycket mer än ryggens siluett och efter lång väntan höjde den lite på huvudet så att man kunde ana, men knappast se, själva hornet... Vi stod där och väntade på att den skulle vakna och börja röra på sig, det kändes så där att bara ha sett ryggen på det efterlängtade djuret.

Då blev Gustaf alldeles till sig i trasorna! Han tittade inte på noshörningen, utan på fåglarna åt andra hållet. En ovanlig stork! En Abdim's stork! En flyttstork som inte alls var förväntad att se i Ngorongoro. Han och guiden delade förtjusningen och blev så upphetsade att även jag vände på kameran och började plåta denna ovanliga fågel.



Gustaf - som vi vande oss att se honom. En stilstudie i koncentrerat fågelskåderi.

Det tog mig ytterligare en bra stund och rätt många knäpp innan jag fattade att jag plåtade fel fågel... Jag plåtade en Kori Bustard (som vi sett en himla massa av under de senaste dagarna) och inte den i mina ögon betydligt mer oansenliga Abdim's storken som stod tio meter därifrån...

Även i Ngorongoro var flodhästarna mer livliga än vanligt. De låg i vattnet och gjorde helvarvsrullningar - som var skitroliga att titta på, men svåra att fånga på bild. På kikaravstånd såg vi en noshörnings mamma med barn, som gick och betade. Då kändes det i alla fall som att vi hade sett noshörningar, på riktigt, inte bara anat en i det höga gräset.



Framåt lunchtid såg vi en nyfälld buffel, som låg precis vid vägen, då förstod vi att det fanns lejon i närheten. Så småningom såg vi sex sju stycken, om jag minns rätt.



Och de bästa noshörningarna! På mycket närmare håll! Inte så nära som vi tidigare sett elefanter och flodhästar, men i alla fall så när att man kunde stå och titta på dem med blotta ögat.


Picknick-lunch i Ngorongoro.



Thompson's gaselle


Hyenor - de ser för roliga ut när de rör sig! Som punschiga boxare!


Gustaf säger hejdå till Ngorongoro.

Uppdatering III: Sjukläget

I går var vi på återbesök hos Dr Belia med Albin - hans ben ser mycket bättre ut! Han har fortfarande en ganska otäck krater i låret, men det rinner inte längre var ur den och rodnaden är mycket, mycket mindre och svullnaden är nästan borta. Området runt såret är hårt, men även det verkar vara på tillbakagång. Han har fått badförbud tills vidare, kratern behöver läka ihop innan han får simma i poolen.

Håkan är i princip återställd. Lite tröttare och mer sliten än vanligt, men nu äter han och är på benen och ser (nästan) helt normal ut. Kanske lite tunnare än förut - men han har inte gått ner några tolv kilo vilket jag hört att flera andra med amöbadysenteri gjort under sjukdomsförloppet...

Kan inte säga hur tacksam jag är för att vi har IST Clinic! En sådan vårdcentral, med så generösa öppettider, så trevlig och kompetent personal och så snabb och effektiv service, önskar jag mig i Göteborg också!

Uppdatering II: Sjukläget

Båda sjuklingarna är mycket bättre!

Håkan har tagit sig från liggande till sittande ställning - i alla fall för kortare stunder. Det är uppenbart att hans medicinering funkar och att han blir bättre. Skönt, det var lite otäckt att se hur in i bomben dålig han var i går. På kvällen när jag väckte honom för att han skulle få sina åtta piller av tre olika sorter yrade hanom att han ville ha "bollarna, de där lite fluffiga sockerbollarna som jag hade stående bredvid sängen förut".
- Vad menar du?
- De där som är som ...som falafel. Men sockriga, vita. Mjuka på insidan.
Han fick pannkaka.

Albin är också mycket bättre. I dag sprack bölden på låret när jag skulle lägga om den och massor av läskigt var och annat gojs kom ut. Det bara pumpade ut när jag tvättade och gjorde rent. Men då släppte i alla fall smärtan i benet och han kände sig genast mycket piggare och mindre halt.
Rodnaden, som i går täckte större delen av baksidan av låret, har också gått tillbaka.
Skönt. I går var jag färdig för att packa och åka till Sydafrika (det är dit man blir skickad om man blir så sjuk att IST Clinics resurser inte räcker till) - var livrädd att penicillinet inte skulle funka, att Albin skulle ha fått superresistenta bakterier och skulle behöva enorma vårdinsatser.

Uppdatering: sjukläget

Oskar mår bra. Han har haft sin tyska kompis Jacob här hela dagen, så nu är han nog lite botad från sin svåra hemlängtan.

Jag mår bra. Har bara lite ont i huvudet pga att jag glömt/inte hunnit dricka kaffe i dag. Ska precis åtgärda denna miss.

Håkan ligger däckad. Jag har nog aldrig sett honom så sjuk. Han är helt utslagen. Äter minimalt och dricker vätskeersättning. Har ont i magen. Ser tio år äldre ut än i går vid den här tiden. Får verkligen hoppas att det vänder snart.

Albin mår inget vidare han heller. Hans ben har inte blivit bättre efter ett dygn på antibiotika. Tvärtom. I eftermiddags blossade det plötsligt upp konstiga utslag, som runda ringar - på det andra benet... När de blev fler och fler så åkte jag in till IST Clinic med honom igen. Två läkare har kollat på honom. Bägge misstänker allergi mot penicillinet, så nu har han fått byta sort och ska tillbaka för ny koll på fredag.

Ont har han också. Kan knappt stödja på benet och om han sträcker ut det gör det skitont. Men det är nog att infektionen drar i hop sig. Bara bölden spricker så lättar nog smärtan.

...och så sa doktor Belia att amöba-dysenteri är väldigt smittsamt. Så det är bara att vänta, med burken beredd.

25 dec: Serengeti

Monitor Lizard. En rejäl ödla! En bra bit över en meter skulle jag gissa, om man räknar in hela den långa smala svansen. Ingen man vill möta på väg till toa eller så.






Flodhästar. Jag har sett många flodhästar förut, i Mikumi. Jag har tyckt att flodhästar är OK, men rätt så tråkiga. De ligger still långt ner i vattnet och viftar på sin höjd lite med öronen.

Så fel jag hade! Det finns roliga flodhästar! Pigga flodhästar! Flodhästar som är uppe och rör på sig även i dagsljus! Flodhästar som leker med varandra och är jätteroliga att titta på!



Full fart framåt! När vi inte hade annat för oss, under transportsträckorna, så roade jag och barnen oss med att stå upp genom takluckan och ta bilder på varandra i fartvinden. Säkert inget att rekommendera i 70 - 80 knyck. Men det var roligt! (Jag försökte ha regeln att vid 70 km/h var man tvungen att sitta ner, vid 80 var man dessutom tvungen att ta på sig säkerhetsbälte. Funkade så där. Men alla överlevde.)





Migration. Hundratusentals, kanske mer än en miljon gnuer (wildebeest) på ett och samma ställe, blandade med zebror. Vart man än tittade så var vi omgivna av dessa underbara sagoliknande djur. Det var en syn jag drömt om att få se, men aldrig trodde att jag skulle få uppleva. I alla fall inte på den här turen, jag trodde att det var fel tid på året för att få syn på dem i den här delen av Serengeti.

Det var STORT: Jag var tyst i minst en halvtimme. Kanske den mäktigaste upplevelsen på hela safarin i mina ögon.




Titta på den här bilden. Fundera sedan på VARFÖR i hela världen någon kom på att denna skabbiga pippi vore bästa tänkbara symbol för en läcker liten chokladkaka. Mejla sedan dina funderingar till mig. Märk mejlet "Mmmmmm...Marabou!".

24 dec: Julafton i Serengeti

Det var svårt att hitta den rätta julstämningen i lägret när vi vaknade på morgonen. Ingen skinkmacka med grov senap till frukost, ingen knäck, ingen julgran. Men vi var ganska så till freds med det som bjöds: macka med jordnötssmör och "röd" (sylten var så knallröd, slät och konstgjord att vi konstaterade att "röd" var ett mer sanningsenligt namn än sylt, som ju ändå förutsätter att burken varit i närheten av ett riktigt bär).

Landskapet var fantastiskt. Zebrorna så många. Bufflar, antiloper och andra mer okända djur, typ "hyrax" - ser ut som en förvuxen hamster liksom. Men förmiddagens höjdpunkt var ändå leoparden!

I mitten av allt det gröna ligger en leopard! En riktig!
Som ni ser på bilden så ser man inte så JÄTTEMYCKET av leoparden. Men med kikare (eller teleobjektiv) kunde man ändå se den ligga och slappa uppe i trädet.

Zebrorna som badade och lekte i ett vattenhål gick inte heller av för hackor. Eller gnuerna (Wildebeest) - de är nog en av mina absoluta favoriter på savannen! De ser så coola ut ena stunden, majestätiska och som en påminnelse om urtida djur, och så plötsligt, när de börjar springa runt och skutta - ja då ser det helt enkelt väldigt löjliga ut. Som dansare i för små trikåer.

Vi hade med oss picknick lunch och åt ute i det fria, mitt i nationalparken. Lite pirrigt... Vi var ändå mitt i de Stora Katternas land.



När vi kom tllbaka till lägret efter en lång dags safari var vi trötta, dammiga och skitiga. Vi återupplivade den gamla svenska traditionen JULBAD och ställde oss en efter annan i fältduschen. Det var inga 15-minutersduschar, direkt. Tvärtom, det gällde att spara på det över elden uppvärmda vattnet så att alla skulle få tvätta sig och bli rena och fina.

På kvällen hade kockarna lagat extra god middag och överraskade oss med att ha bakat julkaka till efterrätt!


Albin - på gott humör!




Ulla, omstylad av Anton.

Nu är det synd om alla pojkarna

Håkan har malaria. Och amöba. Albin har en inflammation i baksidan av låret, troligen ett insektsbett från början, som gör att han har svårt att gå. Och Oskar har svår hemlängtan.

Det är tur att vi har IST Clinic. Håkan blev dålig i natt. Kass i magen, började frysa och hade ont i kroppen. Så han fick åka till doktorn så snart kliniken öppnade i morse. De konstaterade att han hade "lite" malaria. Det vill säga inte så jättemånga parasiter i blodet, men ändå tillräckligt för att bli sjuk och för att behöva ganska kraftig medicinering. Så nu ligger han platt och sover.

Albin var på samma klinik i går, runt bettet på låret hade det bildats ett stort rött område som var svullet och varmt och gjorde ont. Jag hade visserligen sett att han haltade konstigt dagen innan, men trodde att det var för att han råkat skala av en bit av stortå-toppen när han var ute och lekte. Men han fick diverse salvor och antibiotika och blir nu ompysslad ordentligt av den goda modern.

Oskar vill hem. Det blev tomt för honom när Anton, Anders och alla de andra kortoxarna åkte hem häromdagen. Han funderar jättemycket på hur han skulle kunna tjäna i hop 10 000 kronor till en flygbiljett, så att han kan följa med Håkan när han ska hem en sväng i februari.

Själv mår jag ganska bra.

23 dec: Gibb's Farm - Serengeti

Ingen dålig utsikt från gästtoan på Gibb's Farm... OBS! Snygga handfatet...

Direkt efter frukost lämnade vi Gibb's Farm och körde mot Serengeti. Vi passerade ovanför Ngorongoro, vägen går längs kanten ovanför kratern, och stannade till för att titta på utsikten.



Första riktiga stoppet var i en massajby, ett besök som stod högt på Albins önskelista. Han är heölt fascinerad av massajerna och deras kultur och samlar på sig den enda massaj-grejen efter den andra. Han ser mycket fram emot att hans klass ska specialstudera massajernas liv och leverne efter jul.


Anders var en tuffing och deltog i massajernas speciella hoppdans. Det är en upplevelse att se och höra när de sjunger, på ett speciellt mullrande sätt, långt ner i struparna, och samtidigt turas om att ha enorma jätteskutt rakt upp i luften, utan att böja benen mer än minimalt.


När vi berättade för vår lokala massaj-guide att Albin gillade massajer och var nyfiken på hur de egentligen knyter ihop alla sina olika tygstycken, så blev de eld och lågor. Ett par olika killar hjälptes åt, tog av sig lite olika tygstycken och turades om at hjälpa Albin på med tyger, bälte, smycken och stav.

Massajer är inte bara bra på rättuppstående hopp, de är väldigt långsamla också. I stan kan kan se en och annan rundlagd massaj, men uppe i deras egna hemtrakter finns inte en enda som är det minsta mjuk i hullet. Kan bero på deras något enformiga, traditionella diet: komjölk blandad med koblod och till detta äter de kött. Inget annat. Inte många kolhydrater där inte. Frukt och grönsaker är mycket sällsynt.

Massajerna försörjer sig på kreatur, mest kouppfödning, och får även in en del pengar på att sälja smycken.


Därefter passerade vi Olduvai Gorge (eller Oldupai, som ravinen egentligen heter och borde fått heta även på kartan om inte någon tysk hört fel när massajerna försökte förklara för honom vad stället hette). Där finns världens äldsta fotavtryck, gjorda i ännu varm och mjuk lava för ca 3,7 miljoner (!) år sedan. av ganska människoliknande, upprättgående varelser. Häftigt.



Vid infarten till Serengeti tog det ett bra tag innan vi lyckades bli insläppta i nationalparken. Roade oss med att gå upp på en bergsknalle och titta på stora ödlor, shoppade lite stendyrt nödfoder till små och stora barn (chips och kakor och varm coca cola, hela kostcirkeln...) och pratade om vilka djur vi förväntade oss att få se härnäst.

Så småningom kom vi i väg i alla fall. Jag delade bil med Grabbarna Grus: Oskar, Albin, Anton och Anders. Vi hade det helfestligt i bilen, alla var på fnissigt humör. Inte blev den sämre när Damas gjorde en liten avstickare från stora vägen, inne bland några kullar fanns ett litet vattenhål, och uppe på en av kullarna, i eftermiddagssolen, såg vi....



...tre stora lejon som låg och gottade sig i eftermiddagssolen! Ingen av dem tog någon notis om oss. Fast vi bara var kanske fem meter från dem.

Därefter blev det rena rallykörningen. Eftersom vi valt att besöka både massajbyn och Oldupai, plus att det tagit mycket längre tid vid infarten till Serengeti än beräknat, så låg vi efter i schemat och var tvungna att "köra in" lite tid, för att hinna till tältlägret före solnedgången.

22 dec: Tarangire - Gibb's Farm

På kvällen var det härligt att se babianerna leka i de stora träden bakom tälten. Stora kraftiga hannar, smäckrare honor med bebis-babianer hängande på magen och unga "tonårs-babianer" som sprang upp och ner för grenarna.



Mitt i natten var det så lagom charmigt. Jag vaknade av någon typ av ylande. Hyena? Schakal? Lejon? Vad vet jag, men klarvaken blev jag i alla fall. Kände mig som en dålig mor som lät mina barn sova i ett eget tält, mitt på savannen, bland rovdjur och enorma elefanter.

Då satte babianerna igång. De tjattrade, skrek och skrattade. Ett tjoande utan like. Ibland lät det som om de hade roligt, ibland lät det som att de var rädda för något. Ute var det kolsvart. Jag stod på knä på mitt liggunderlag och försökte spana ut i natten mot det andra tältet. Men jag såg ju ingenting. Bar en svag låga från fotogenlampan som hängde mellan tälten.

Att sova mer var ju kört. Bara att ligga där och vrida sig och vänta på att det skulle bli morgon.

Klockan sex gick vi upp, åt några kex, drack en kopp te och stack i väg på morgonens första game drive. Jag skojade med Damas, berättade om hur jag hade "beställt" elefanten dagen innan och bad nu om lite lejon före riktiga frukosten. Och även Damas visade sig vara en pålitlig guide som levererade vad kunden ville ha! Vi såg sju åtta lejon, på ganska långt håll.



Vid lunchtid lämnade vi Tarangire för att köra mot Gibb's Farm, en gammal kaffeplantage i närheten av Ngorongoro, där vi skulle sova nästa natt. Vi väntade oss något enkelt, rustikt ställe, i vandrarhemsklass. Snacka om att vi tappade hakan när vi kom fram och fick se rummen! De var som tagna ur en heminredningstidning. Smakfullt, elegant, fiffigt och överraskande.

En öppen spis, öppen både mot sovrummet och det intilliggande badrummet. Badrummet hade både inom- och utomhusdusch. En massa snygga detaljer, så där genomarbetade att man man nästan blir förbannad, för att man vet att man själv aldrig kommer att lyckas så bra med en inredning. Någonsin. Rätt färger, rätt material, rätt nivå så att det bara kändes fint och inte överpråligt. En helt betagande utsikt över dalen med sina kaffeodlingar. Ett ställe där vi hade kunnat stanna längre!

Det kändes så sympatiskt, med en ekologisk och självförsörjande grundtanke. Håkan och jag fick lust att gifta oss igen, bara för att få chansen att åka på smekmånad till Gibb's Farm!

21 dec: Tarangire

Väl inne i Tarangire började djurspaningen. Håkan och jag var rätt fascinerade över att landskapet var så annorlunda från Mikumi. Bara det gjorde att det var härligt att sitta och titta ut genom bilfönstret, eller stå och titta ut genom luckorna i taket.

Jag skämtade med Joseph och sa att jag beställde åtminstone en elefant före lunch. Vi såg massor av vackra fåglar, babianer, gaseller av olika slag, markattor, vårtsvin och små randiga, roliga mungos. Alla var på gott humör och allt var toppen. Så plötsligt stod den där. Den första elefanten. Ensam, stor och majestätisk. Hur imposant som helst. Det kallar jag service!

Vi visste ju att vi skulle tälta på savannen, men vi hade ingen klar uppfattning om hur det skulle vara organiserat. Jag trodde nog att det skulle vara någon slags organiserad tältplats, men flera turister i många tält på ett och samma ställe.

Men det var som en film. Vi körde nerför en liten backe och där i en fridfull sänka låg vårt alldeles egna tältläger. Två ganska stora och rejäla tält för oss att sova i, ett toatält, ett duschtält och en köksavdelning, där tre man höll på att ställa i ordning vår lunch.




Ett långbord med massajröda dukar stod och väntade på oss, med ananasjuice, te och kaffe serverat.

Det yngre gardet - Oskar, Albin, Anton och Anders - bestämde genast att de skulle ha ett barntält och att vi andra - Gustaf, Lisa, Joel, Håkan och jag - skulle ha ett vuxentält. I varje tält fanns två sängar, resten fick sova på madrasser på tältgolvet.

Markattorna, små busiga, Herr Nilsson-liknande apor, underhöll oss i väntan på maten. Först genom att klättra in i bilarna, genom takluckorna, i jakt på kakor eller frukt eller annat ätbart. Sedan genom att smyga sig på det uppdukade bordet. Så fort alla hade vänt ryggen åt bordet så gjorde de en framstöt och slet åt sig en eller annan grej - servetter, tepåsar, lite av varje - innan de blixtsnabbt vände och satte högsta fart mot närmaste höga träd.

Kökskillarna var också imponerande snabba och gjorde sprinterlopp på spinterlopp för att genskjuta och skrämma bort de små snabba aporna.



Efter att vi installerat oss i tälten, fyllt magarna med god mat och tagit en liten siesta stack vi ut på eftermiddagens game drive (djurspaning). Höjdpunkt nummer ett var när vi träffade på en elefantfamilj på kanske tio elefanter som stod och betade nära vägen.

Med avstängda motorer stod vi och beundrade dessa urtida, enorma djur. Det var så tyst och de var så nära att vi kunde höra varje litet försiktigt steg de tog, höra hur gräset gick av när de gjorde ett litet ryck med snabeln. De kom närmare och närmare, utan att ta någon riktig notis om oss. Till slut stod vi mitt i elfantflocken, de var så nära att vi kände deras lukt, att vi nästan kunde sträcka ut handen och klappa dem. Det var andäktigt.

Och samtidigt blev jag lite rädd. Tänkte att det KAN hända att en elefant blir nyfiken på en massa människor som står och glor. Det KAN hända att elefanten rent av blir lite sur. Och vad skulle vi då göra? Om elefanten drog ett drag med snabeln över biltaken och sopade med sig soltak och luckor? Om elefanten dessutom fick för sig att den skulle undersöka bilens innehåll?

Jag bestämde mig hur som helst för att jag - om en elefant verkade ta sikte på bilen - snabbt skulle fälla barnen till golvet och sedan lägga mig över dem. Exakt hur jag skulle kunna skydda ett par tre ganska välväxta barn med min kropp var jag inte helt klar över. Både Anders och Anton är ju t ex både längre och tyngre än mig nu för tiden...

Höjdpunkt nummer två kom lite senare, lite gradvis. Flockarna av elefanter blev bara större och större ju längre vi körde. Vart vi än vände blicken såg vi elefanter. Över allt. Och fler, och fler, och fler.

Uppskattningsvis såg vi kanske uppemot tusen elefanter på ett par timmar. Åtskilliga hundra på en och samma gång. Det var jag helt oförberedd på. Jag visste att de levde i familjer och var organiserade i flockar bestående av flera familjer - men att de kunde vara SÅÅÅÅ många som på ett eller annat sätt hänger tillsammans, det hade jag ingen aning om.

21 dec: Arusha - Tarangire

Anders och Lisa i dricka-affären.

Upp tidigt. Frukost. I väg! Mot Tarangire National Park!
Första stoppet var vid en liten affär i Arushas utkant där vi bunkrade läsk, öl och några vinflaskor. Lisa köpte också en flaska bubbel - för att fira första barnbarnet. Amis och Björns bebis var planerad till den 31 december och vi hoppades alla på ett glatt sms och tillfälle att fira. (Fast helst inte på julafton. Och inte på nyårsafton. Kanske inte nyårsdagen heller. Men någon dag!)


Anton och Albin.

Vid infarten till Tarangire visade Joseph oss en elefantskalle och berättade att elefanten får nya tänder vart tionde år ungefär. Detta upprepas sex gånger. När elefanten har fått sin sjätte uppsättning och börjat slita ut dem, drar den sig undan från flocken på savannen och söker sig till våtare marker, där gräset är mjukare och mer lätt-tuggat. Där dör elefanten i sin ensamhet runt 65 års ålder.

20 dec: Dar es Salaam - Arusha

Vi skulle flyga till Arusha. Men när vi kom till flygplatsen visade det sig att turen var omruttad till Kilimanjaro i stället. "Tekniska problem." Lät ju så där förtroendeingivande.

Representanten från Precision Air (OBS namnet, det är på allvar...) lovade att vi skulle få åka buss från Kilimanjaro till Arusha och att våra guider från Safari Makers skulle möta oss på flygbolagets kontor.

Det var fint att få se Kilimanjaros topp sticka upp ur molnen - kände igen toppen från ölflaskornas etiketter. Vårt gäng blev uppsplittrat över i stort sett hela planet. Oskar och Albin hamnade bredvid varsin amerikansk juridikstudent som var här i Tanzania på någon slags studieresa över jullovet. Kan inte låta bli att bli mjuk i hjärtat när jag hör pojkarna sitta och konversera på engelska - att de lärt sig så mycket på dessa fem månader! Både rent språkligt och om Tanzania.

Förutom detta lilla missöde, att vi hamnade på fel flygplats, så flöt allt felfritt. Vi promenerade ut från flygplatsen, satte oss i den väntande bussen och var efter en dryg timme framme i Arusha där guiderna Damas och Joseph mötte oss och körde oss till hotellet The Outpost där vi skulle sova första natten.

Åt middag på hotellet. Strax efter att vi beställt burgare och pizzor och lite annat så gick strömmen. Efter lååååång väntan kom barnens burgare. Utan pommes frites.

Håkan: Det skulle ju vara pommes frites också.
Kyparen: Det sa ni inget om.
Håkan: Nej, det sa vi inte. För det stod tydligt i menyn att burgarna skulle komma med pommes frites.
Kyparen: Ni skulle sagt till.
Håkan: Varför? Det står ju klart och tydligt att frittar ingår.
Kyparen: Det är så många människor som inte vill ha pommes frites till sina burgare. Så det måste man säga till om.

Och så vidare. Hade väl varit mycket enklare om kyparen bara sagt som det var - ingen el, inga frittar. Till slut fick killarna i alla fall några bakpotatisar.

Det var ungefär här som vi började få en aning om hur mycket mat en hungrig 15-åring faktiskt behöver. Anders är inne i värsta storätarperioden. Han lärde sig snart att be om extra stora portioner och vi andra vande oss vid att erbjuda honom allt det som blev över av våra maträtter...

Före sänggåendet kom plåstertejpen kom till nytta för att tejpa igen skabbiga och trasiga myggnät. Åk aldrig till Afrika utan en rulle bred plåstertejp! Kommer till nytta i många sammanhang. Nästan lika bra som gaffatejp, men väger betydligt mindre.

Nu kommer safarisammanfattningen!

Håll ut - nu är det på gång! Text och bilder från vår häftiga julsafari!

Ensamma hemma

Nu har julgästerna åkt till flygplatsen. Det är väldigt tomt här hemma. Men det betyder att det kan bli normalt bloggande igen från och med i morgon.

Har haft det fantastiskt bra. Känns fint att kunna få dela allt det här med andra. Som om det på något vis gör att vi kan spara upplevelsen lite längre. Att vi får någon att prata om det med. Länge. Många gånger.

I kväll var vi 13 personer - vi fyra, Anton, Gustaf, Lisa, Joel och Anders, familjen Greaker: Mads, Birgitte, Peik och Mathias - på Osaka, den japanska restaurangen med sin underbara show. En toppenavslutning på julsemestern!

Vi firade ju nyår tillsammans på Zanzibar hela gänget - och bestämde i kväll att nästa gång blir det grillfest på Orust i sommar!

Nio fripassagerare i celebert sällskap

I går kväll återvände vi från Zanzibar. Vi har haft det underbart med fina bad i turkosblått vatten, ofattbart fantastisk snorkling utanför Mnemba och roliga utflykter till apskogen Jozani, mangroveträsket och besök i en kryddodling.

Men det var nära att vi inte kom i väg alls... I kön för att gå ombord på båten upptäckte vi att vi hade fel datum på biljetterna. Det var den 28 december, men på biljetterna stod det den 27. Lätt panik. Uppenbarligen hade jag blandat ihop datumen för hemkomst från safari och avfärd till Zanzibar när vi stod i biljettluckan.

Vi diskuterade lite fram och tillbaka och kom fram till att bästa strategin var att låtsas som ingen ting och att spela totalt överraskade om vi blev påkomna i biljettkontrollen. Alla instruerades att sätta på bästa pokeransiktet.

Första kontrollen gick bra. Puh. Sedan slängde de ombord allt vårt bagage. Kändes som delseger ett. Andra kontrollen, vid landgången, gick också bra. Då kände jag hur pulsen dunkade i huvudet och blodtrycket steg. Tredje kontrollen, vid trappan upp till första klass, lyckades vi också ta oss förbi alla nio med oskyldiga miner. Då kunde jag börja andas igen.

Som tur var var vi ute i god tid. Det satt nästan ingen annan i första klass när vi blev anvisade våra platser. Konstaterade nöjt att de inte brydde sig om att kolla vilka stolsnummer vi hade på biljetterna, de bara visade oss till ett ställe när vi fick sitta. Problemet var bara att det var 45 minuter kvar tills båten skulle lägga ut.

Jag höll tummarna för att det inte skulle vara fullbokat på båten. Jag försökte att inte se nervös ut. Jag försökte att koncentrerat läsa min bok - tredje delen av Doris Lessings Martha Quest-serie - men jag fattade ingenting. Ögonen bara flyttade sig runt på sidan och jag vände blad då och då. Men innehållet gick mig helt förbi, i takt med att fler och fler och fler passagerare dök upp på bryggan för att äntra båten.

Jag funderade hysteriskt över olika strategier att vidta om personalen plötsligt skulle få för sig att kontrollera allas biljetter. Sittstrejk? Helt enkelt vägra att flytta på mig? Kräva att få sitta på däck? Tja, bra idé, men där blev det snart proppfullt. Hitta på en rövarhistoria om varför just vi nio absolut inte kunde lämnas kvar i Dar? Hmmm, svårt att komma på någon trovärdig historia om varför vi nio mzungos behövde närvara vid en begravning på Zanzibar.

Till slut la båten ut i alla fall. Då var jag så superstressad att jag knappt minns någonting från själva överfarten...

När vi närmade oss Stone Town på Zanzibar så kom kaptenen ut och bad alla passagerare att sitta kvar på sina platser tills The Ex-President och hans sällskap hade lämnat båten. Det visade sig att Tanzanias andre president, Ali Hassan Mwini (som efterträdde Julius Nyerere) och hans familj satt alldeles i närheten av oss.

Kanske var besättningen och övrig personal så upphetsade över detta att de inte tog någon notis om oss nio fripassagerare? Eller kanske kunde ingen av biljettkontrollanterna läsa, så att det var därför ingen upptäckte oss.

Men spännande var det.