Livet i Valhalla

Vi bor i ett område som heter Valhalla Estate och ligger på the Msasani peninsula, den halvö som mest bebos av vita och där malariamyggorna är färre än någon annanstans i hela Tanzania. Området byggdes av de danska och finska biståndsorganisationerna (tror Håkan att det var, själv undrar jag om inte Sida var med på ett hörn också) på 1970-talet som bostäder för biståndsexperter. Nu bor här familjer från hela världen. I området finns 35 hus, pool, tennisbana, fotbollsplan och lite annat.

Vårt hus, nummer 30, är ganska stort, vi har fyra sovrum, ett stort vardagsrum/matsal och ett inglasat uterum (som nästan alltid är för varmt att använda). Dessutom har vi ett gästhus, som än så länge fungerar som internetställe och lager.

Det är svenska ambassaden som har kontraktet på huset, vi är andrahandshyresgäster, vilket är lysande för oss. Ambassaden tillhandahåller ett basmöblemang (från Ikea, så man känner sig som hemma) bestående av sängar, soffor, fåtöljer, matsalsbord och liknande. Kastruller, porslin, lampor, gardiner, sängkläder och handdukar köpte vi av den familj som bodde före oss i huset.

Så det gick överraskande fort att komma till rätta i huset! Nu, efter tio dagar, känns det redan som hemma. Om man bortser från allt strul med internetuppkopplingen så har det mesta flutit på bra mycket smidigare än vi kunde föreställa oss. Sedan blir jag ju lycklig av en del banala småsaker: som att en av de sydafrikanska satellitkanalerna visar House, säsong fyra, på måndagkvällarna.

Vi har haft ganska roligt hela familjen när vi gett oss ut i affärerna och letat efter saker som bröd, frukostflingor eller ätbara alternativ till svensk filmjölk. (Ja, vi har gjort en del felköp, inte minst på mjölkproduktsfronten…) Det finns ett flertal butiker som specialiserat sig på att erbjuda hemmaliknande varor till ”expats”, alltså utländska medborgare som bor i Tanzania. Så att botanisera i hyllorna är som att ta en matkulturell vandring från land till land. En del grejer känner vi igen, en del annat blir vi nyfikna på och ytterligare andra grejer gör att man förstummas eller fnissar glatt åt andra kulturers (läs: framför allt brittiska) matvanor.

Smör – definitivt inte en afrikansk stapelvara. Man kan välja på nya zeeländskt (dyrt) eller irländskt (ännu dyrare).
Ost – var jag inne på i ett tidigare inlägg. Det finns små delikatessbutiker som säljer exklusiva franska och italienska ostar. I samma affärer kan man köpa charkuterier, parmaskinka och salami. Gissa om det är dyrt! Får Saluhallen och Aldardo att framstå som Lidl!
Korv – ingen vardagsmat, direkt. Man kan köpa inplastade korvpaket som liknar grillkorv. Men priset gör att det blir festmat här!

Vi har förstått att det inte är ”fint” att bo här – det är mycket högre skrytvärde i att ha ett eget hus, med egen mur och egna vakter i grinden. Men för oss är det perfekt. Här kan man släppa iväg barnen på egen hand till poolen (vaktad av badvakt!) eller för att spela fotboll med andra barn. Albin kan ta sig en cykeltur och Oskar kan gå bort och träna lite basket (även om han är lite missnöjd med kvaliteten på plankan som korgen sitter fast i). Dessutom är det ganska skönt att slippa ha egna vakter – det räcker så gott med att ha arbetsgivaransvar för de anställda vi redan har.

Ska inte beklaga mig, inte ett dugg, jag känner mig tvärtom väldigt lyckligt lottad över att ha kock och house keeper. Chaufförsfunktionen tror jag däremot att vi inte kommer att ha behov av på lite sikt. Nu börjar även jag känna mig (halv)bekväm i vänstertrafiken bakom ratten på ”monstertrucken”, vår Toyota Landcruiser. Har ännu inte kommit till att jag vill köra inne i stan i rusningstrafik, men jag har i alla fall kört ensam in till skolan och hämtat barnen från skolan.

Ska utveckla tankarna – plus och minus – kring att ha anställda i hemmet i ett kommande inlägg. Som en liten trailer kan jag nämna att jag just nu läser Yvonne Hirdmans bok om Alva Myrdal och att jag ibland känner mig skrämmande besläktad med Alva Myrdal i hennes syn på hushållsarbete….