torsdag 28 augusti 2008

Che var också i Dar

Jag läser ju biografier, som sagt. Den svenske journalisten Björn Kumm gjorde sitt livs scoop när han den 9 oktober 1967 stod på flygplatsen i Vallegrande i sydöstra Bolivia och fick se hur den bolivianska militären flög in med en helikopter, med Che Guevaras lik fastsurrat vid landningsstället.

Han har nu skrivit en riktigt bra bok, "Che", om den snygge revolutionärens liv. Ett måste för alla nuvarande och före detta revolutionsromantiker! Jag lärde mig en massa som jag inte kände till förut.

Till exempel om Ches förehavanden i Afrika 1965. Che hade pratat lite för frispråkigt om sin syn på sovjetiska kommunister och blivit obekväm på Kuba. Därför skickades han till Dar es Salaam för att träda i den globala rvolutionens tjänst. Målet var Kongo.

Han hade med sig ett antal väldrillade kubanska gerillamän och tog sig uppåt landet, över Tanganyikasjön och in i Kongo. Där körde det ihop sig för Che och hans kompisar.

De kongolesiska och rwandiska (tutsi-)gerillamännen hade inte samma syn på krigföring och revolutionstaktik som kubanerna. Visst, de ville också slåss. Men först ville de åka hem och hälsa på sina familjer i hembyarna ett par veckor. Che upprördes också över hur Laurent Kabila kom resande med ett entourage av prostituerade och oändliga mängder sprit. Kubanerna ville hälla ut spriten, men tutsierna hann före och hällde snabbt i sig spriten innan de började skjuta till höger och vänster.

Men det värsta var att de afrikanska gerillamännen under ett anfall beslutade sig för att retirera. Kubanerna låg i frontlinjen när afrikanerna började backa. Problemet var att de afrikanska gerillasoldaterna inte slutade skjuta bara för att de retirerade - med resultat att de sköt flera av sina kubanska medkämpar. Då tappade Che sugen.

Så småningom satt han (frivilligt) instängd på ett eget våningsplan på kubanska ambassaden i Dar es Salaam i ett halvår och skrev en bitter, självkritisk uppgörelse om vådan av att leda revolutioner i främmande delar av världen.

En lärdom han drog var att han borde ha lärt sig bättre swahili.

Och apro på det, så kom jag här om dagen till en punkt när jag började ompröva min inställning till hur svårt det egentligen är att lära sig swahili. Jag hade liksom nått en punkt där jag tyckte att jag började få kläm på det. Tänkte att det här ska nog gå bra. Jag kommer nog att lära mig tillräckligt för att föra vardagliga samtal i alla fall.

Tills i dag. När vi skulle lära oss klockan. Och jag insåg att den swahiliska klockan inte jobbar med samma system som den jag är van vid. Nej, den är förskjuten sex timmar... Vi - i Sverige och större delen av världen - har ju brytpunkten mitt på dagen. Det har inte swahilitalande människor. De börjar vid soluppgången, runt klockan sex, vår tid. Klockan sex på morgonen är alltså timme "noll". Klockan sju på morgonen är klockan ett, klockan åtta är klockan två och så vidare.

Så varje gång man ska säga vad klockan är så måste man tänka om sex timmar... Lite krångligt för en hjärna som redan nu fungerar ganska halvslött i värmen...

Fast på något vis känns swahilisättet ändå mer logiskt än hur vi räknar klockslagen. Varför ska dagen börja mitt på dagen, eller natten börja vid midnatt? Det verkar ju mer förståeligt att börja räkna tiden från det att man stiger upp, tills man går och lägger sig.

Men det är svårt att tänka om. Att tänka bort ett system som är så djupt inövat att det känns som det "naturliga".

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej igen...

Känner igen det något ansträngande med att lära sig klockan på nytt från Etiopien, där jag var på semester för några få år sedan.

Dag och natt vardera tolv timmar långa här i ekvatorns närhet - vid dagens slut är det ju ungefär som om en rullgardin tvärt dras ner...

Den etiopiska dagen börjar klockan sju på morgonen, då klockan alltså är ett, och slutar sju på kvällen enligt vår svenska klocka, och tolv i Etiopien, så man får följaktligen addera sex timmar till sin "vanliga tideräkning".

På tal om tideräkning, ytterligare kuriosa:

I Etiopien följer man inte den gregorianska utan har en egen, "Geez Calendar", byggd på den koptiska, har jag för mig, men på vissa ställen uppger de den julianska - detta borde undersökas närmare - och firade millennieskifte i september 2007.

Dessutom har man som slogan "13 månader av solsken" - tolv månader med trettio dagar vardera, och en med fem eller sex dagar, beroende på om det är skottår eller ej. Denna deras slogan får väl sägas vara en liten överdrift, visst är det mycket solsken i Etiopien, men man har ju förutom "The Dry Season från oktober till maj, också "The Wet Season" från juni till september.

Själv var jag där i september-oktober och upplevde övervägande solsken, endast en och annan snabbt övergående regnskur.

Hur går det med Swahilin? Jag har lyckats lära mig en del ord och uttryck på amharinya, men det är inte ett helt enkelt språk att lära sig. Visserligen känner man igen en hel del ord som är besläktade med arabiska och hebreiska, och många kristna ord och namn vilka verkar ha sitt ursprung i grekiskan. Själfallet har detta semitiska språk också ett alldeles eget alfabet - Geez...

Nu ska jag återgå till min snöiga svenska verklighet och gå ut och undersöka om det är dags för snöskottning igen!

Hälsar Ann...