Jo, det var det här med Alva Myrdal...

Jag tror att jag börjar bli gammal. Har märkt det tydligt i sommar. Det mest påtagliga tecknet är att jag har börjat läsa biografier, memoarer och dokumentära böcker i stället för romaner. Kanske inte i stället för, men andelen icke skönlitterära böcker har åtminstone ökat betydligt.

Den senaste jag läst är Yvonne Hirdmans lysande bok om Alva Myrdal, "Det tänkande hjärtat". Utifrån den samling brev som Gunnar och Alva Myrdal bevarade till eftervärlden berättar Hirdman historien om Alva Myrdals liv. Det är fascinerande läsning - rekommenderar den verkligen! Både som biografi och historieskrivning.

Jag blev oerhört djupt berörd av den tidigare delen av deras förhållande. Jag visste inte att de var så unga när de träffades, och jag visste inte heller vilken oerhörd GRIS Gunnar Myrdal var. Att han inte var en alltigenom trevlig prick har jag ju förstått, exempelvis av Jan Myrdals självbiografiska böcker. Men vidden av hans självupptagenhet! Vidden av hans behov av att kontrollera - och hålla nere, förtrycka - den kvinna han ändå uppenbarligen älskade!

Detta är bara en bisak i det jag vill berätta nu, men måste ändå nämnas. Alva själv måste ha varit oerhört speciell i sin tid. Hon visste tidigt att hon ville UTRÄTTA något, BLI någon, ha ETT LIV. Ändå böjer hon sig för Gunnar, för alla hans krav på att hon ska uppföra sig som den kvinna han önskar att hon ska vara - tillbakadragen och uppassande inför hans vänner, aldrig konkurrera med honom om strålkastarljuset och så vidare.

Dessutom kräver han att hon, när hon till slut går med på att gifta sig med honom, ska vara hans hushållerska, i fint litet förkläde med spetsar på.

Där går det en gräns för Alva - som hittills varit löjligt villig att underkasta sig geniets alla önskningar. Hon hatar hushållsarbetet. Hon ser det som en boja som binder kvinnan i hemmet och som hindrar henne från att göra det hon verkligen vill.

Alva skriver i sin dagbok, den 17 feb 1927:
"Jag måste ju bli något. Dagarna måste vara något för mig. Inte detta gräsliga, då den ena dagen motar fram den andra utan att jag vunnit något på den, blivit något mer. Och detta löjliga med de smutsiga pigsysslorna, detta årslånga äckel som bara börjar om på nytt, igen och igen."

Dessa rader satte ljuset på en känsla jag gått och grunnat över de senaste veckorna. För självklart är det inte helt okomplicerat att byta ett helt ordinärt barnfamiljsliv i Kungsladugård, med två heltidsarbetande föräldrar, fotbollsträningar, skolaktiviteter och ambitionen att ha ett eget vuxenliv åtminstone några timmar i veckan mot det privilegierade liv vi har här. Det ÄR konstigt att plötsligt ha Mary som dagligen tvättar, stryker och städar, att ha Howard som planerar veckans middagar, åker och storhandlar, lagar maten och diskar undan allting innan han går hem vid sjutiden. Det är klart att det är konstigt. Lite kluvet. Man känner sig lite skuldtyngd.

Och samtidigt FRI.

Missförstå mig inte. Jag gillar att laga mat. Jag tycker till och med om att stryka - bara jag får lyssna på P1 samtidigt. Men jag avskyr att diska och tycker att det är tröstlöst att städa. Har i vardagslivet inga ambitioner att ha ett fläckfritt hem. Och det är inte som hos familjen Myrdal på 1920-talet att jag själv förväntas stå för all markservice, vi delar på arbetet.

Men nu, plötsligt inser jag hur stor del av min tid och min kraft som vanligtvis går åt till att hålla hemmet flytande. Att alla ska få mat, att alla ska ha rena kläder, att det ska finnas mat i kylskåp och skafferi. Att stöknivån inte ska rasa ner i misär. Och det är ju arbetsinsatser som aldrig har ett slut. Det bara börjar om och börjar om. Man blir aldrig FÄRDIG.

Och nu behöver jag inte göra allt detta. Inte för att jag är någon Alva Myrdal, det är liksom inte världen jag ska rädda. Men frihetskänslan - lyckan - finns där. Nu kan jag helhjärtat ägna mig åt det jag vill. Jag kan kasta mig in i mina swahilistudier. Jag kan lägga ett antal timmar på att blogga. Inte för att det är nyttigt i sig, inte för att jag måste, utan bara för att jag tycker att det är så roligt. Jag har tid att engagera mig i barnens läxor och verkligen vara närvarande i samvaron med dem på eftermiddagar, kvällar och helger.

Vart vill jag då komma med allt det här? Inte till att jag tror att jag ska uträtta några Myrdalska storverk (Sätta mig och skriva The African Dilemma? ha, ha). Nej, inte alls. Bara till att konstatera att jag inte tänker skämmas för att jag har kock och house keeper anställda i huset. Jag tänker inte ens försvara sakernas tillstånd med att "man som utlänning är förväntad att ge ett antal tanzanier arbetstillfällen". Det ligger väl något i det också. Men jag har bestämt mig för att jag ska njuta av friheten. Av möjligheten att få vara fri och ostörd, tänka fritt och ostört - i ett år.

För sedan går det över! Då ska vi hem till den gamla vanliga lunken igen. Och det blir nog bra det med.