Helt slut...

Jag är fullständigt utmattad av min swahilikurs. Det är som ett stenhårt träningsläger för hjärnan. Efter fyra timmars intensiva studier på morgonen så är det helt dimmigt i huvudet. Då rör jag ihop allting och kan inte komma ihåg vad ett enda verb betyder.

Det är fortfarande riktigt, riktigt roligt. Kan inte minnas när jag sist gjorde något så intensivt och koncentrerat bara för att det är kul, bara för min egen skull. Inte för att jag måste.

Men det är en utmaning. Swahili har ju rykte om sig att vara ett "ganska lätt språk". Men nu, när jag tänker efter, så är det nog bara personer som inte själva talar swahili som brukar säga det... Grammatiken liknar ingen annan som jag tidigare kommit i kontakt med. Sättet att konstruera olika tempus - presens, imperfekt, futurum - är minst sagt komplicerat.

Först kommer en stavelse som definierar person, sedan en som definierar tempus och sedan kommer verbet. "Ninazungumza" (ni-na-zungumza) betyder "jag pratar", "unazugumza" (U-na-zungumza) betyder "du lär dig" och så vidare. I imperfekt blir det nilizungumza, i futurum nitazungumza.

Och då har vi knappt kommit till negationerna... Inte är det så enkelt som att peta in ett "inte" på lämpligt ställe. Nej då, här ska vi in och rota ordentligt med verben så att man knappt känner igen någonting... Exempel: Ninakwenda = jag går. Siendi = jag går inte. Ninakula = jag äter. Sili =
jag äter inte.

Inte så konstigt om man blir lite trött.

Annars har vi det bra. Barnen trivs i skolan och har lärt sig ganska mycket engelska på bara en och en halv vecka. I går eftermiddag när vi gjorde läxorna läste Albin högt ur en bok han fått med sig hem från skolan. Det lät jättebra! Sedan tränade vi rättstavning och där behövde han mer hjälp, men han förstår ju orden i alla fall. Han var så nöjd med sig själv då.

- Jag har nog lärt mig mycket mer engelska än jag trott, bara att jag inte har märkt det, sa han.

För Oskar har engelskan lossnat rätt ordentligt. Jag fnissar lite (förtjust) när han pratar för han ljudhärmar bra - och det hörs att han har en amerikansk lärare... Där blir det inget brittiskt finlir, utan han bräker på som en amerikan direkt.

Oskar njuter av skolan. Han älskar ju att få en utmaning - och det får han här. Han får ganska komplicerade hemuppgifter, till på fredag ska han skriva en självreflekterande text utifrån ett antal bilder han valt ut, till på tisdag har han hemuppgift i bild -han ska skriva ett antal sidor om Andy Warhol och hans liv, pop-art:ens innebörd samt bifoga ett par utskrifter av Warhol-verk och skriva reflekterade om vad de utvalda verket väcker för tankar och känslor i honom.

Herregud - så avancerade uppgifter i bild hade jag inte ens i gymnasiet. Och Oskar går i femman! Men det är bra för honom. Han växer varje dag, älskar varje skoldag.

- Här stannar man ju inte hemma från skolan bara för att man kanske är lite förkyld, mamma. Det är ju roliga ämnen varje dag, sa Oskar innan han somnade i går kväll.

Skolan är superstrukturerad. Lärarna verkar genomgående väldigt bra, man har specialistlärare i musik, bild, idrott och en del andra ämnen redan från start. Idrott två gånger i veckan, plus simning en gång i veckan. Klasserna är små, runt 20 barn i varje med en klasslärare plus en assisterande lärare.

Det är ju som en dröm för våra barn. Albin, som alltid har tyckt att det varit för stökigt och högljutt i skolan, njuter av ordning och reda. Oskar, som är nyfiken på och intresserad av nästan allt, får sitt lystmäte. Båda älskar idrott av olika slag.

(Jag är medveten om att skolan, IST, varken är skattefinansierad eller gratis att gå i. Det är skitdyrt! Som princip tycker jag fortfarande att skolor ska vara skattefinansierade och gratis att gå i. Men det är ändå fantastiskt att se hur en skola med enorma resurser - och få problem - kan fungera.)