Dar es Salaam Yacht Club

...och så var vi medlemmar i The Yacht Club. Eller i alla fall "prospects", riktigt invalda blir vi inte förrän i december. Det är en oändlig procedur, där man ska bli rekommenderad av en fullvärdig medlem, sedan måste man träffa och presentera sig för ytterligare tre medlemmar varav minst en måste vara någon slags höjdare (Flag Member) i klubben. Tror att man också måste infinna sig personligen för att presentera sig på det där mötet när de väljer in nya medlemmar.

Klubben ligger bara fem minuter med bil härifrån. Det finaste, för vår del, är att de har en väldigt bra sandstrand med härliga vågor när tidvattnet sveper in. Så där har vi tillbringat eftermiddagen idag. Håkan och Oskar smet iväg till "ungdomsbaren" och tittade på premier league-fotboll, medan Albin och jag fortsatte bygga sandslott - grejen var att vi byggde så fort vi bara kunde, för att ha ett så stabilt bygge som möjligt när nästa stora våg kom och sköljde bort det mesta av det vi byggt. Då började vi om igen! Sisyfosarbete...

På söndagarna har de också fiskgrill. Gott och trevligt att sitta precis vid sandstranden och äta när solen går ner. Sedan får man snabba sig hem, för att inte bli allt för myggbiten.

Kerstin undrade i ett sms häromdagen om vi blir något bruna. "Inte särskilt" är svaret. Vet man med sig att man ska tillbringa någon längre tid i solen så är det ordentligt med solskyddsfaktor som gäller. Annars letar man skugga, helt automatiskt. Ren överlevnadsinstinkt.

Men idag har jag faktiskt satsat lite på solbrännan. En förmiddagstimme vid poolen här i Valhalla och ett par soltimmar på yacht klubben i eftermiddag. Så nu är jag lite röd i ansiktet och huden stramar lite över axlarna.

Däremellan låg jag på sängen, under fläkten, och läste Göran Perssons memoarer. Återkommer till den. Men så här långt läst, jag har kommit fram till att han tillträder som statsminister, så har Göran inte begått många misstag...

Jo, ett. Han borde inte ha svarat "nej" när medierna frågade om han ville ta över efter Ingvar Carlsson. Det hade varit bättre om han sagt "inga kommentarer, den frågan svarar jag på om valberedningen frågar mig". Annars har i princip VARJE beslut han fattat, VARJE åtgärd han vidtagit, varit väl genomtänkt och riktig. Fanns minsta tveksamhet i nuet, så har tiden visat att Göran ändå hade rätt. Jätterätt. Om allting.

Förtydligande om fotbollstränare

Det var ingen annan än mig själv och min bristande bollteknik jag syftade på! (OK, då, kanske Ewa också, vi är i samma division när det gäller bolltrixande...)
Alltså när jag skrev om Oskars och Albins nya tränare som enligt ryktet gjort minst en landskamp.

I dag fick killarna spela mot en tanzanisk fotbollsakademi. Småkillarna spelade oavgjort, stora killarna förlorade med 1 - 0.

Före, och efter, matcherna så körde det tanzaniska laget en sån där snygg dans över planen, som vi såg Kampala Kids göra i Gothia Cup. Det ser ju bara för läckert ut! Hela truppen tillsammans, totalt välkoreograferade.

Vattenbrist

I går kväll, strax innan Håkan och jag skulle lägga oss, försvann vattnet i huset. Lagom fräscht, just i kvällstoalettbestyren, om ni förstår vad jag menar. Då är man glad över sin vattenmaskin i köket, med en 20 litersdunk kylt vatten. Inte direkt så att vi började tappa upp dyrt, rent köpevatten för att spola i toaletterna, men man kan ju i alla fall borsta tänderna och tvätta sig.

Men strax efter åtta i morse så hämtade Håkan två gubbar i overall som skruvande, pillade och donade ett tag - så nu rinner det för fullt i kranarna igen!

Det är sånt som gör att det är så skönt att bo på ett compound, ett område med många hus och gemensam förvaltning, jämfört med om vi hade bott i ett eget hus, med egen mur, egna vakter och så vidare. Jag gillar Valhalla!

I kväll ska vi gå på grillknytis på svenska skolan, där killarna går på fritids.

Annars så är vi i full gång med att boka en liten safari i Mikumi till höstlovet, tillsammans med swahili-Lotta och hennes familj, plus den STORA julsafarin! Det kan bli julafton i noshörningars sällskap.

Just nu lutar det åt ett sju - åttadagars paket med Ngorongoro, Serengeti och Tarengiri. Det ska bli så roligt när Gustaf, Lisa, Joel, Anders och Anton kommer hit!

Vältränade barn

Chansen är stor att Oskar och Albin kommer att återvända till Sverige som extremt vältränade barn. Här finns så många möjligheter att idrotta och våra killar bara suger i sig och anmäler sig till allt... Vi får väl se hur länge de orkar hålla tempot.

Idrotten är högt prioriterad på IST (International school of Tanganyika). De har vanlig gympa två gånger i veckan PLUS en simning.

Därutöver erbjuder skolan ett helt smörgåsbord av olika eftermiddagsaktiviter - Albin har simträning, junior computer club och taek won do. Oskar har fotboll och community service sports. Det senare innebär att IST-barnen ska idrotta tillsammans med tanzaniska barn från en skola i närheten. Det kan vara barn med särskilda behov, men jag vet inte riktigt säkert.

På svenska fritids får Oskar och Albin tennislektioner en gång i veckan och på lördagarna har de fotbollsträning - en av tränarna har spelat i Tanzanias landslag. I alla fall en match. Vilket gör honom, Joseph, klart mer bolltekniskt kvalificerad än en del av Oskars tidigare fotbollstränare, host, host.

Det är kul att de kan prova på många olika aktiviteter - hemma har jag ofta varit frustrerad över att alla barn ska fållas in och nischas i allt för tidig ålder. När du är åtta måste du mer eller mindre ha bestämt dig för vilken idrott du ska hålla på med, när du är tio är du nästan för gammal för att börja med en ny. Idrotten blir sönderorganiserad och överplanerad, det finns inte utrymme för luststyrt tränande där nyfikenheten får visa vägen.

Därför är jag väldigt glad för killarnas skull - nu har de möjlighet att prova sig fram, att få vela lite hit och dit. Skolåret här är uppdelat i fyra terminer och varje ny termin så får man välja nya eftermiddagsaktiviteter. Så de kanske hinner med både rugby och cricket innan året är slut!

African moments

Överlag är både Håkan och jag överraskade av att det mesta flyter på så bra (för oss) här i Tanzania. Det är så mycket som är lättare än vi hade föreställt oss. Folk är vänliga, hjälpsamma och effektiva.

Så oftast går vi omkring och är väldigt nöjda och glada och trevliga. Men då och då drabbas vi av African moments. Stunder när man plötsligt blir brutalt påmind om att vi befinner oss i ett väldigt fattigt land på Afrikas östkust - och att allt INTE fungerar som hemma.

Som en dag när Håkan åkt i väg till jobbet på universitetet. Redan på morgonen konstaterade han att det inte fanns något vatten i byggnaden. Och det var ju OK första gången han gick på toa, han var ju på plats rätt tidigt på morgonen efter att ha lämnat killarna i skolan kl 07.00.

Den gången var han ju bara lite lätt irriterad över att det inte gick att tvätta händerna, men det är ju lätt avhjälpt med våtservetter (som Håkans fru - petite moi - påpassligt packat ner miljoner av i packningen, både vanliga och desinficerande!). Men andra gången, några timmar och hundratals andra personers toabesök senare - då höll han på att spy.

Om det dessutom blir strömavbrott, och/eller det inte finns någon uppkoppling till internet på en hel dag, ja, det är sånt som gör att en hyfsat harmonisk och balanserad person (Håkan, i det här fallet) riskerar att tippa ner i avgrunden.

Det är då man får ett African moment. Ett bryt. En obalanserad stund när man blundar, djupandas och längtar hem, hem till Sverige, och tänker att man aldrig mer ska gnälla över någonting.

Che var också i Dar

Jag läser ju biografier, som sagt. Den svenske journalisten Björn Kumm gjorde sitt livs scoop när han den 9 oktober 1967 stod på flygplatsen i Vallegrande i sydöstra Bolivia och fick se hur den bolivianska militären flög in med en helikopter, med Che Guevaras lik fastsurrat vid landningsstället.

Han har nu skrivit en riktigt bra bok, "Che", om den snygge revolutionärens liv. Ett måste för alla nuvarande och före detta revolutionsromantiker! Jag lärde mig en massa som jag inte kände till förut.

Till exempel om Ches förehavanden i Afrika 1965. Che hade pratat lite för frispråkigt om sin syn på sovjetiska kommunister och blivit obekväm på Kuba. Därför skickades han till Dar es Salaam för att träda i den globala rvolutionens tjänst. Målet var Kongo.

Han hade med sig ett antal väldrillade kubanska gerillamän och tog sig uppåt landet, över Tanganyikasjön och in i Kongo. Där körde det ihop sig för Che och hans kompisar.

De kongolesiska och rwandiska (tutsi-)gerillamännen hade inte samma syn på krigföring och revolutionstaktik som kubanerna. Visst, de ville också slåss. Men först ville de åka hem och hälsa på sina familjer i hembyarna ett par veckor. Che upprördes också över hur Laurent Kabila kom resande med ett entourage av prostituerade och oändliga mängder sprit. Kubanerna ville hälla ut spriten, men tutsierna hann före och hällde snabbt i sig spriten innan de började skjuta till höger och vänster.

Men det värsta var att de afrikanska gerillamännen under ett anfall beslutade sig för att retirera. Kubanerna låg i frontlinjen när afrikanerna började backa. Problemet var att de afrikanska gerillasoldaterna inte slutade skjuta bara för att de retirerade - med resultat att de sköt flera av sina kubanska medkämpar. Då tappade Che sugen.

Så småningom satt han (frivilligt) instängd på ett eget våningsplan på kubanska ambassaden i Dar es Salaam i ett halvår och skrev en bitter, självkritisk uppgörelse om vådan av att leda revolutioner i främmande delar av världen.

En lärdom han drog var att han borde ha lärt sig bättre swahili.

Och apro på det, så kom jag här om dagen till en punkt när jag började ompröva min inställning till hur svårt det egentligen är att lära sig swahili. Jag hade liksom nått en punkt där jag tyckte att jag började få kläm på det. Tänkte att det här ska nog gå bra. Jag kommer nog att lära mig tillräckligt för att föra vardagliga samtal i alla fall.

Tills i dag. När vi skulle lära oss klockan. Och jag insåg att den swahiliska klockan inte jobbar med samma system som den jag är van vid. Nej, den är förskjuten sex timmar... Vi - i Sverige och större delen av världen - har ju brytpunkten mitt på dagen. Det har inte swahilitalande människor. De börjar vid soluppgången, runt klockan sex, vår tid. Klockan sex på morgonen är alltså timme "noll". Klockan sju på morgonen är klockan ett, klockan åtta är klockan två och så vidare.

Så varje gång man ska säga vad klockan är så måste man tänka om sex timmar... Lite krångligt för en hjärna som redan nu fungerar ganska halvslött i värmen...

Fast på något vis känns swahilisättet ändå mer logiskt än hur vi räknar klockslagen. Varför ska dagen börja mitt på dagen, eller natten börja vid midnatt? Det verkar ju mer förståeligt att börja räkna tiden från det att man stiger upp, tills man går och lägger sig.

Men det är svårt att tänka om. Att tänka bort ett system som är så djupt inövat att det känns som det "naturliga".

Bananer (heter ndizi på swahili)

Vi har ett bananträd på tomten. Det verkar tyvärr inte bli så mycket frukt på det i år, men ändå. Bananträd. Det slår vårt gamla äppelträd hemma i trädgården! Hur som helst så säger Howard (kombinerad kock och trädgårdsmästare) att vi måste gödsla det för att det ska bli fler bananer. Så det ska vi så klart göra. Undrar hur många gånger per år ett bananträd ger skörd? Det kanske inte ens finns några säsonger, utan det kanske ger frukt året om, lite löpande så där?

Nu kommer Oskar in och är så lagom imponerad av vårt bananträd.
- Hemma hos David finns både mango- och papayaträd... Och gissa vad? Han gillar inte ens mango eller papaya!

Livet är orättvist.

Jo, det var det här med Alva Myrdal...

Jag tror att jag börjar bli gammal. Har märkt det tydligt i sommar. Det mest påtagliga tecknet är att jag har börjat läsa biografier, memoarer och dokumentära böcker i stället för romaner. Kanske inte i stället för, men andelen icke skönlitterära böcker har åtminstone ökat betydligt.

Den senaste jag läst är Yvonne Hirdmans lysande bok om Alva Myrdal, "Det tänkande hjärtat". Utifrån den samling brev som Gunnar och Alva Myrdal bevarade till eftervärlden berättar Hirdman historien om Alva Myrdals liv. Det är fascinerande läsning - rekommenderar den verkligen! Både som biografi och historieskrivning.

Jag blev oerhört djupt berörd av den tidigare delen av deras förhållande. Jag visste inte att de var så unga när de träffades, och jag visste inte heller vilken oerhörd GRIS Gunnar Myrdal var. Att han inte var en alltigenom trevlig prick har jag ju förstått, exempelvis av Jan Myrdals självbiografiska böcker. Men vidden av hans självupptagenhet! Vidden av hans behov av att kontrollera - och hålla nere, förtrycka - den kvinna han ändå uppenbarligen älskade!

Detta är bara en bisak i det jag vill berätta nu, men måste ändå nämnas. Alva själv måste ha varit oerhört speciell i sin tid. Hon visste tidigt att hon ville UTRÄTTA något, BLI någon, ha ETT LIV. Ändå böjer hon sig för Gunnar, för alla hans krav på att hon ska uppföra sig som den kvinna han önskar att hon ska vara - tillbakadragen och uppassande inför hans vänner, aldrig konkurrera med honom om strålkastarljuset och så vidare.

Dessutom kräver han att hon, när hon till slut går med på att gifta sig med honom, ska vara hans hushållerska, i fint litet förkläde med spetsar på.

Där går det en gräns för Alva - som hittills varit löjligt villig att underkasta sig geniets alla önskningar. Hon hatar hushållsarbetet. Hon ser det som en boja som binder kvinnan i hemmet och som hindrar henne från att göra det hon verkligen vill.

Alva skriver i sin dagbok, den 17 feb 1927:
"Jag måste ju bli något. Dagarna måste vara något för mig. Inte detta gräsliga, då den ena dagen motar fram den andra utan att jag vunnit något på den, blivit något mer. Och detta löjliga med de smutsiga pigsysslorna, detta årslånga äckel som bara börjar om på nytt, igen och igen."

Dessa rader satte ljuset på en känsla jag gått och grunnat över de senaste veckorna. För självklart är det inte helt okomplicerat att byta ett helt ordinärt barnfamiljsliv i Kungsladugård, med två heltidsarbetande föräldrar, fotbollsträningar, skolaktiviteter och ambitionen att ha ett eget vuxenliv åtminstone några timmar i veckan mot det privilegierade liv vi har här. Det ÄR konstigt att plötsligt ha Mary som dagligen tvättar, stryker och städar, att ha Howard som planerar veckans middagar, åker och storhandlar, lagar maten och diskar undan allting innan han går hem vid sjutiden. Det är klart att det är konstigt. Lite kluvet. Man känner sig lite skuldtyngd.

Och samtidigt FRI.

Missförstå mig inte. Jag gillar att laga mat. Jag tycker till och med om att stryka - bara jag får lyssna på P1 samtidigt. Men jag avskyr att diska och tycker att det är tröstlöst att städa. Har i vardagslivet inga ambitioner att ha ett fläckfritt hem. Och det är inte som hos familjen Myrdal på 1920-talet att jag själv förväntas stå för all markservice, vi delar på arbetet.

Men nu, plötsligt inser jag hur stor del av min tid och min kraft som vanligtvis går åt till att hålla hemmet flytande. Att alla ska få mat, att alla ska ha rena kläder, att det ska finnas mat i kylskåp och skafferi. Att stöknivån inte ska rasa ner i misär. Och det är ju arbetsinsatser som aldrig har ett slut. Det bara börjar om och börjar om. Man blir aldrig FÄRDIG.

Och nu behöver jag inte göra allt detta. Inte för att jag är någon Alva Myrdal, det är liksom inte världen jag ska rädda. Men frihetskänslan - lyckan - finns där. Nu kan jag helhjärtat ägna mig åt det jag vill. Jag kan kasta mig in i mina swahilistudier. Jag kan lägga ett antal timmar på att blogga. Inte för att det är nyttigt i sig, inte för att jag måste, utan bara för att jag tycker att det är så roligt. Jag har tid att engagera mig i barnens läxor och verkligen vara närvarande i samvaron med dem på eftermiddagar, kvällar och helger.

Vart vill jag då komma med allt det här? Inte till att jag tror att jag ska uträtta några Myrdalska storverk (Sätta mig och skriva The African Dilemma? ha, ha). Nej, inte alls. Bara till att konstatera att jag inte tänker skämmas för att jag har kock och house keeper anställda i huset. Jag tänker inte ens försvara sakernas tillstånd med att "man som utlänning är förväntad att ge ett antal tanzanier arbetstillfällen". Det ligger väl något i det också. Men jag har bestämt mig för att jag ska njuta av friheten. Av möjligheten att få vara fri och ostörd, tänka fritt och ostört - i ett år.

För sedan går det över! Då ska vi hem till den gamla vanliga lunken igen. Och det blir nog bra det med.

Botanisk pristävling

Den här vackra blomman växer mellan själva huset och gäststugan. Men vad heter den?
Jag har två bud än så länge: Bougainvillea och Tvillingblomma (Diascia vigilis).
Finns det fler förslag? Eller någon botaniskt självsäker person som kan fälla ett slutgiltigt avgörande?
Priset är en heldag på Bongoyo - en paradisö, en halvtimme med båt från Slipway, inklusive nyfångad fish and chips. PLUS en bättre middag, hemma hos oss. Pristagaren bör alltså infinna sig i Dar es Salaam senast i juni 2009. Resan får han/hon tyvärr bekosta själv...
Vår granne, i trädgården bakom, har en påfågel som strosar omkring. Skulle ju kunna vara najs, om den inte lät så jävligt. Den låter som en hes åsna! Ihärdigt. Outhärdligt.
I dag är det lördag och Oskar haft fotbollsträning och är nu hemma hos en ny kompis, Valle, under eftermiddagen. Håkan och Albin är på öppet hus-fika hemma hos en svensk familj. Jag mår bättre än i går, men är fortfarande så pass seg i hela kroppen att jag stannade hemma för att vila.

Förkylt!

Jag är sjuk. Snorförkyld. Ont i huvudet. Ligger mest i sängen och tycker synd om mig själv. Försöker läsa, men somnar snabbt ifrån boken. Albin är också hemma idag. Han hostar en del, låter inte jättebra, men det är ingen större fara med honom. Han ligger framför TV-n och kollar på Cartoon Network, tecknade serier, och njuter i fulla drag.

- Jag är inte jättesjuk, mamma. Men jag vill ju inte att jag ska bli sämre - och då är det ju ingen bra idé att gå till skolan och ha PE, eller hur?
(PE är Physical Education, gympa)

Undrar om det är luftkonditioneringen som gör att vi blir förkylda. Men jag står inte ut med tanken på att INTE köra den på nätterna. Sover dåligt nog som jag gör, det är så många ljud jag inte vant mig vid ännu, orkar inte ligga och svettas också.

Kommentera mera

Nu är det fritt fram att kommentera! Jag har tagit bort den dumma funktionen att man var tvungen att vara registrerad för att kommentera. Visste ärligt talat inte att den fanns - men efter att uppmärksam läsare (tack Elisabeth!) påtalat detta så har jag lyckats klicka bort det. Så skriv! Om du har lust!

Helt slut...

Jag är fullständigt utmattad av min swahilikurs. Det är som ett stenhårt träningsläger för hjärnan. Efter fyra timmars intensiva studier på morgonen så är det helt dimmigt i huvudet. Då rör jag ihop allting och kan inte komma ihåg vad ett enda verb betyder.

Det är fortfarande riktigt, riktigt roligt. Kan inte minnas när jag sist gjorde något så intensivt och koncentrerat bara för att det är kul, bara för min egen skull. Inte för att jag måste.

Men det är en utmaning. Swahili har ju rykte om sig att vara ett "ganska lätt språk". Men nu, när jag tänker efter, så är det nog bara personer som inte själva talar swahili som brukar säga det... Grammatiken liknar ingen annan som jag tidigare kommit i kontakt med. Sättet att konstruera olika tempus - presens, imperfekt, futurum - är minst sagt komplicerat.

Först kommer en stavelse som definierar person, sedan en som definierar tempus och sedan kommer verbet. "Ninazungumza" (ni-na-zungumza) betyder "jag pratar", "unazugumza" (U-na-zungumza) betyder "du lär dig" och så vidare. I imperfekt blir det nilizungumza, i futurum nitazungumza.

Och då har vi knappt kommit till negationerna... Inte är det så enkelt som att peta in ett "inte" på lämpligt ställe. Nej då, här ska vi in och rota ordentligt med verben så att man knappt känner igen någonting... Exempel: Ninakwenda = jag går. Siendi = jag går inte. Ninakula = jag äter. Sili =
jag äter inte.

Inte så konstigt om man blir lite trött.

Annars har vi det bra. Barnen trivs i skolan och har lärt sig ganska mycket engelska på bara en och en halv vecka. I går eftermiddag när vi gjorde läxorna läste Albin högt ur en bok han fått med sig hem från skolan. Det lät jättebra! Sedan tränade vi rättstavning och där behövde han mer hjälp, men han förstår ju orden i alla fall. Han var så nöjd med sig själv då.

- Jag har nog lärt mig mycket mer engelska än jag trott, bara att jag inte har märkt det, sa han.

För Oskar har engelskan lossnat rätt ordentligt. Jag fnissar lite (förtjust) när han pratar för han ljudhärmar bra - och det hörs att han har en amerikansk lärare... Där blir det inget brittiskt finlir, utan han bräker på som en amerikan direkt.

Oskar njuter av skolan. Han älskar ju att få en utmaning - och det får han här. Han får ganska komplicerade hemuppgifter, till på fredag ska han skriva en självreflekterande text utifrån ett antal bilder han valt ut, till på tisdag har han hemuppgift i bild -han ska skriva ett antal sidor om Andy Warhol och hans liv, pop-art:ens innebörd samt bifoga ett par utskrifter av Warhol-verk och skriva reflekterade om vad de utvalda verket väcker för tankar och känslor i honom.

Herregud - så avancerade uppgifter i bild hade jag inte ens i gymnasiet. Och Oskar går i femman! Men det är bra för honom. Han växer varje dag, älskar varje skoldag.

- Här stannar man ju inte hemma från skolan bara för att man kanske är lite förkyld, mamma. Det är ju roliga ämnen varje dag, sa Oskar innan han somnade i går kväll.

Skolan är superstrukturerad. Lärarna verkar genomgående väldigt bra, man har specialistlärare i musik, bild, idrott och en del andra ämnen redan från start. Idrott två gånger i veckan, plus simning en gång i veckan. Klasserna är små, runt 20 barn i varje med en klasslärare plus en assisterande lärare.

Det är ju som en dröm för våra barn. Albin, som alltid har tyckt att det varit för stökigt och högljutt i skolan, njuter av ordning och reda. Oskar, som är nyfiken på och intresserad av nästan allt, får sitt lystmäte. Båda älskar idrott av olika slag.

(Jag är medveten om att skolan, IST, varken är skattefinansierad eller gratis att gå i. Det är skitdyrt! Som princip tycker jag fortfarande att skolor ska vara skattefinansierade och gratis att gå i. Men det är ändå fantastiskt att se hur en skola med enorma resurser - och få problem - kan fungera.)

Jina langu ni Ulla, ninatoka Uswidi

Jag heter Ulla, jag kommer från Sverige.
I dag började min intensivkurs i Swahili. Min nya kompis Lotta och jag har suttit och svettats i fyra timmar - och det var bara SÅ roligt.

Lotta och jag har en egen lärare, Nancy, som lugnt och tålmodigt får oss att upprepa artighets- och hälsningsfraser, om och om och om igen.

- Habari?
- Nzuri.

- Hujambo?
- Sijambo.

- Mambo?
- Poa.

- Salama?
- Salama.

- Mzima?
-Mzima.

- Shikamoo?
- Marahaba.

...och så vidare. Nancy såg rätt trött och avmätt ut fram tills jag tappade greppet, blandade ihop alla stavelser och bokstäver och råkade säga KABURI i stället för KARIBU. Karibu betyder välkommen, kaburi betyder grav... Då höll hon på att bryta ihop.

Nästa skrattattack kom när jag slarvade med uttalet och råkade säga KUNYA i stället för KUNYWA. Det senare betyder dricka, det förra bajsa. Eller kanske rent av skita, för Nancy såg väldigt allvarlig ut när hon skulle förklara vilket väldigt, väldigt fult ord det var. Sedan fick vi upprepa kunywa, kunywa, kunywa många gånger.

Ser redan fram emot morgondagens lektionspass!

Malaria

Var femte minut dör en människa av malaria i Tanzania. Det blir 100 000 personer på ett år och placerar malaria som nummer ett på listan över vanligaste dödsorsaker. De flesta som dör av malaria, 70 procent, är gravida kvinnor eller barn under två år. Malaria är också de fattigas sjukdom. 60 procent av alla malariafall drabbar de fattigaste 20 procenten av befolkningen.
(Källa: The Guardian on Sunday)

Vi som har råd kan köpa myggnät, äta profylaxpreparat och gå till läkare om vi skulle få hög feber. Det är bra, även om malariaprofylaxen kan ge en och annan, ibland oväntad, biverkning. Man kan till exempel drabbas av mardrömmar av närmast hallucinatoriskt slag.

Tror att det var det som hände Albin natten mellan lördag och söndag. Han var helt säker på att han hade en jättestor MYRA i sin säng. Och tänker man sig en myra i kolossalformat, stor som en mindre häst, så är det inte svårt att föreställa sig hur skräckslagen stackars Albin var.

Livet i Valhalla

Vi bor i ett område som heter Valhalla Estate och ligger på the Msasani peninsula, den halvö som mest bebos av vita och där malariamyggorna är färre än någon annanstans i hela Tanzania. Området byggdes av de danska och finska biståndsorganisationerna (tror Håkan att det var, själv undrar jag om inte Sida var med på ett hörn också) på 1970-talet som bostäder för biståndsexperter. Nu bor här familjer från hela världen. I området finns 35 hus, pool, tennisbana, fotbollsplan och lite annat.

Vårt hus, nummer 30, är ganska stort, vi har fyra sovrum, ett stort vardagsrum/matsal och ett inglasat uterum (som nästan alltid är för varmt att använda). Dessutom har vi ett gästhus, som än så länge fungerar som internetställe och lager.

Det är svenska ambassaden som har kontraktet på huset, vi är andrahandshyresgäster, vilket är lysande för oss. Ambassaden tillhandahåller ett basmöblemang (från Ikea, så man känner sig som hemma) bestående av sängar, soffor, fåtöljer, matsalsbord och liknande. Kastruller, porslin, lampor, gardiner, sängkläder och handdukar köpte vi av den familj som bodde före oss i huset.

Så det gick överraskande fort att komma till rätta i huset! Nu, efter tio dagar, känns det redan som hemma. Om man bortser från allt strul med internetuppkopplingen så har det mesta flutit på bra mycket smidigare än vi kunde föreställa oss. Sedan blir jag ju lycklig av en del banala småsaker: som att en av de sydafrikanska satellitkanalerna visar House, säsong fyra, på måndagkvällarna.

Vi har haft ganska roligt hela familjen när vi gett oss ut i affärerna och letat efter saker som bröd, frukostflingor eller ätbara alternativ till svensk filmjölk. (Ja, vi har gjort en del felköp, inte minst på mjölkproduktsfronten…) Det finns ett flertal butiker som specialiserat sig på att erbjuda hemmaliknande varor till ”expats”, alltså utländska medborgare som bor i Tanzania. Så att botanisera i hyllorna är som att ta en matkulturell vandring från land till land. En del grejer känner vi igen, en del annat blir vi nyfikna på och ytterligare andra grejer gör att man förstummas eller fnissar glatt åt andra kulturers (läs: framför allt brittiska) matvanor.

Smör – definitivt inte en afrikansk stapelvara. Man kan välja på nya zeeländskt (dyrt) eller irländskt (ännu dyrare).
Ost – var jag inne på i ett tidigare inlägg. Det finns små delikatessbutiker som säljer exklusiva franska och italienska ostar. I samma affärer kan man köpa charkuterier, parmaskinka och salami. Gissa om det är dyrt! Får Saluhallen och Aldardo att framstå som Lidl!
Korv – ingen vardagsmat, direkt. Man kan köpa inplastade korvpaket som liknar grillkorv. Men priset gör att det blir festmat här!

Vi har förstått att det inte är ”fint” att bo här – det är mycket högre skrytvärde i att ha ett eget hus, med egen mur och egna vakter i grinden. Men för oss är det perfekt. Här kan man släppa iväg barnen på egen hand till poolen (vaktad av badvakt!) eller för att spela fotboll med andra barn. Albin kan ta sig en cykeltur och Oskar kan gå bort och träna lite basket (även om han är lite missnöjd med kvaliteten på plankan som korgen sitter fast i). Dessutom är det ganska skönt att slippa ha egna vakter – det räcker så gott med att ha arbetsgivaransvar för de anställda vi redan har.

Ska inte beklaga mig, inte ett dugg, jag känner mig tvärtom väldigt lyckligt lottad över att ha kock och house keeper. Chaufförsfunktionen tror jag däremot att vi inte kommer att ha behov av på lite sikt. Nu börjar även jag känna mig (halv)bekväm i vänstertrafiken bakom ratten på ”monstertrucken”, vår Toyota Landcruiser. Har ännu inte kommit till att jag vill köra inne i stan i rusningstrafik, men jag har i alla fall kört ensam in till skolan och hämtat barnen från skolan.

Ska utveckla tankarna – plus och minus – kring att ha anställda i hemmet i ett kommande inlägg. Som en liten trailer kan jag nämna att jag just nu läser Yvonne Hirdmans bok om Alva Myrdal och att jag ibland känner mig skrämmande besläktad med Alva Myrdal i hennes syn på hushållsarbete….

Morgonstund har guld i mun?

Nu börjar vi finna oss till rätta med det nya livet. Har börjat vänja oss vid att sova med AC-surret i öronen.

En vanlig dag börjar långt före soluppgången, klockan ringer 05.50. Äter frukost, packar barnens matsäckslådor och gör vårt bästa för att få med kepsar, link-books och vattenflaskor. Varje dag har barnen med sig en egen bok, som en kalender, fram och tilbaka till skolan där alla läxor finns inskrivna och där föräldrar och lärare kan komunicera.

Matsäckslådorna har varit ett ämne för många funderingar. Vad lägger man på mackorna som håller sig i 30 graders värme? En nyanländ norsk kvinna som vi träffade förra helgen och dryftade detta med var jätteglad för att hon hade haft med sig ett antal förpackningar leverpastej hemifrån. LEVERPASTEJ. Jag sa bara NEJ och föreslog att hon skulle välja ett annat pålägg om hon ville att dottern skulle överleva första veckan i skolan.

Jag har kommit fram till att ost är bästa alternativet. Det är visserligen rätt svårt att hitta bra ost till rimligt pris - ost är INTE en stapelvara här, på samma sätt som hemma - men vi har hittat en cheddar som Oskar gillar och Albin kör mjukost, Vache qui rit-typen, små smältostar inpackade i folie som tårtbitar i en rund låda. Macka plus lite frukt har funkat.

Från skolans sida poängterar de vikten av att man skickar med ett "healthy snack", hur viktigt det är för hjärnans funktion och inlärningen. Varje dag får vi sedan rapporter från killarna om vad de andra barnen har i sina lådor: chips, kakor, choklad, om de har mackor så är det nutella eller jordnötssmör på. Albin är helt fascinerad.

En dag glömde vi att stoppa ner Albins keps i ryggsäcken. Det var inte bra. För då får barnen inte leka utomhus... "No hat, no play" är en stenhård regel på skolan. Och det är nog bra. Ännu så länge är det ju vinter här, bara så där 30 grader varmt. Barn som bott här länge tycker att det är så kallt att de inte vill bada i poolen. Men om någon månad kommer temperaturen attha stigit en bra bit - så då kommer vi nog att uppskatta skolans omsorg om att bevara barnen från solsting.

Skolan börjar kl 07.10, men barnen ska vara där senast kl 07.00 för insläpp i klassrummen och kontroll av link-böckerna. Det är ju VÄLDIGT TIDIGT för en familj som i alla år haft fullt sjå att först komma i tid till dagis när vi hade lämning kl 09.00 och sedan ännu snärjigare när skolan började kl 08.00. Fast nu uppskattar vi det lite mer. Just de där första timmarna, fram till nio - halv tio, är det nästan svalt... Det är nog då en svensk hjärna förmår att ta in ny kunskap. Efter halv tio är hjärnan lite halvkokt och man känner hur systemet går ner på halvfart. Det är inte läge för stress och press och utmaningar i värmen. Har definitivt börjat få en djupare förståelse för mañana-kulturen, när man tar saker som de kommer och inte hetsar upp sig i onödan.

Back on track

Internet dog. Men i dag har vi haft vår fjärde telefonbolagskille här och fixat och donat. Så nu hoppas vi att det ska funka i mer än 24 timmar...
Återkommer med mer utförliga inlägg.
På måndag börjar min intensivkurs i Swahili!

Överraskande nyheter

Läser i tidningen (The Guardian on Sunday, Tanzaniaversionen) att det är en stor och glad nyhet i Sierra Leone att en helt fotbollslag kommit hem från Gothia Cup. Det har tydligen inte hänt på länge att hela laget återvänder efter en turnering utomlands.
Så kan det bli när man lever i ett land som rankar SIST på FN:s lista över utvecklingsländer. Tidningen spekulerar i om orsaken till att hela laget återvände är att västländerna numer vägrar ta emot de spelare som hoppar av.

Äntligen! Uppkopplad!

Efter en vecka, två modem och tre tekniker från TTCL är vi äntligen on line igen! Visserligen "bara" på en dator, i gästhuset, men ändå. Det har varit rusning till datorn i eftermiddag.
Alla i familjen vill kolla mejl, checka laget på Hattrick, eller bara slösurfa lite grand.

Slösurfning har vi inte kommit till än. Vi har inte riktigt lyckats utröna hur mycket uppkopplingen egentligen kostar oss. Har vi en fast taxa per dygn? Eller betalar vi per minut? Ingen vet riktigt, vi har hittills fått lite olika besked.

Annars måste jag säga att Tanzania än så länge bara överraskar positivt. Som när vi skulle skaffa satellit-TV här om dagen. Vi körde till butiken, fick stå i kö i fem minuter, dealade och whealade en stund om vilken sorts abonnemang vi skulle ha (Alla sportkanaler? Så att man inte råkar missa 50 meter liggande i OS? Eller bara ett par sportkanaler som i alla fall visar de stora publikgrenarna? Det blev ett något mindre paket som har sport, barnkanal och lite schyssta sydafrikanska kanaler som påminner om hemma. I kväll är det t ex säsongsstart för House, säsong fyra. Jag har satt mobilen på larm!). Sedan lyfter de in alla grejer och boxar och sladdar som behövs i bilen, vår bil, och frågar om teknikern kan åka med oss hem direkt. Mindre än två timmar efter att vi gick in genom dörren i tv-butiken så hade vi bra bild i rutan!

Eller de tre teknikerna som varit här och pillat med modem och ryckt i kablar och gjort sitt bästa för att få oss uppkopplade. Hur mycket de hembesöken kostade? Inte en spänn. Ingår i servicen när man anlitar telefonbolaget som internetleverantör. Man bara ringer, så kommer det en kille. Inom ett par tre timmar. Härligt.