Hypokondriker? Moi?

Jag ser inte mig själv som särskilt hypokondriskt lagd. Jag har till exempel inte haft malaria en enda gång sedan vi kom hit.

(Man KAN åka till IST Clinic och testa sig dygnet runt om man känner sig lite dålig. Det luriga är ju att om man, som vi, äter malariaprofylax så kan man fortfarande ha otur och få malaria, men då blir symptomen mycket diffusare. Det viktigaste av allt är tydligen att bli diagnostiserad tidigt. Men jag har som sagt inte åkt dit - ännu. Inte skickat någon i familjen heller. Fast jag TROR att de gjorde ett malariatest på mig när jag var där för min jobbiga hosta. )

Men jag gillar ju att ställa en diagnos och ordinera en behandling. Är man dotter till "docenten", så är man. Ni som känner Anita vet vad jag talar om - och äpplet faller som bekant inte långt från trädet. Det går liksom inte att förneka. Känner tydligt att jag ska bli läkare i mitt nästa liv. Skulle väldigt gärna vilja ha ett receptblock. Kände mig hemma i vit rock redan när jag jobbade på långvården.

Och för människor med samma läggning som jag, och samma avsaknad av medicinsk utbildning, så är Tanzania ett fantastiskt land. Här finns gott om möjliga diagoser att sätta sig in i. Den tropiska medicinen är ett nytt - mycket spännande, rent av utmanande - fält för oss hemmadoktorer som annars mest håller på med ryggskott (lumbago) och bihåleinflammationer (sinusit).

Utmaningen för folk med min läggning är att hålla sig borta från apoteken. I det här landet behöver man nämligen inget receptblock. Det är bara att köpa det man själv anser att man behöver. Den fria tillgången till läkemedel gör ju till och med mig nervös... Det kan ju bli farligt.

Jag var ju och lyssnade på Doktor Belia (en riktig doktor, med utbildning, legitimation och egen klinik) i förra veckan när hon pratade om barns sjukdomar i tropiska länder på svenska fritids föräldramöte. Det var en bra vidareutbildning för hemmadoktorn. Lärde mig både det ena och det andra om malaria, mask i magen och svinkoppor (eller impetigo, som vi brukar säga i branschen). Den senare är tydligen en betydligt värre plåga i det här klimatet än hemma i Norden.

Men sedan träffade jag en finlandssvensk mamma som bor här i Valhalla. Hon hade just fått bekräftat att hennes onda mage INTE var amöba-orsakad. Så vi pratade lite om olika krämpor som hon och hennes familj haft under sina fyra år i Tanzania. Mask i magen och sånt var hon inte så imponerad av. Det är ju bara att behandla, så är man kvitt det.

Det hon berättade sedan fick det att vända sig i magen på mig: Mask i fötterna!

- Det får de om de springer barfota. Särskilt när det har regnat mycket, sa hon lugnt.
- Jamen, sa jag med uppspärrade ögon. Dina killar springer ju barfota hela tiden.
- Ja, de gör ju det. Jag har tjatat om skor... Men man märker om de får mask. Man ser dem. Och det kliar något förfärligt, så man missar dem inte.

Gissa om Oskar och Albin har fått barfotaförbud...
Jag vill INTE se några maskar som gräver sig runt under huden på dem!