Minibeasts! Kolla Albins t-shirt!

I dag var den Stora Dagen för Albins klass. Alla tvåor på IST hade presentation för kamrater och föräldrar av sitt undersökningsområde "Minibeasts - squash or save?" (Småkryp - mosa eller spara?).

I grupper om tre fyra elever presenterade de varsitt djur, som tusenfotingar, skorpioner, bläckfiskar och andra. Albin ingick i nyckelpigsgruppen. De fick gå fram, visa sin informationsaffisch och berätta om de olika krypens kroppsdelar, vad de äter, hur de bor, vad som är bra respektive dåligt med vart och ett.

Alla var jätteduktiga! Det är ändå imponerande, inte minst med tanke på att det är långt ifrån bara Albin som överhuvudtaget inte pratade mer än enstaka ord på engelska för mindre än två månader sedan. Nu stod de där och skickade självsäkert mikrofonen mellan sig och berättade högt och tydligt om vad de lärt sig. Alla var med, alla klarade av det - och alla var jätteduktiga på att ge varandra beröm!

Varje grupps presentation avslutades med frågan "Any comments?" (Några kommentarer?). Armar och händer åkte i luften och barnen nästan tävlade om att få ge konkret beröm:"Jag gillade er affisch!", "Jag tycker att det var bra att ni pratade så högt och tydligt!", "Jag tycker att det var roligt att höra om hur tusenfotingen lever."

Ingen kritiserade någon, alla blev bara bekräftade och sedda. Fantastiskt.

...och alla - både elever och lärare - hade på sig den skitsnygga t-shirten med Albins teckning på bröstet! Gissa om Håkan och jag var stolta föräldrar.

Man borde ALLTID ha kamera!

I lördags kväll var vi och åt på en svinigt fräck japansk restaurang, Osaka, tillsammans med familjen Frankenberg.

Bara att köra in genom stålgrindarna och parkera inne på gården gav kvällen en liten touch av lyx redan från start. Klockan var bara 19, men det var redan nattsvart ute.

Vi satt ute, runt ett hästskoformat bord. I mitten av hästskon var ett stekbord där kocken lagade till all mat vi beställde. "Laga till" är ett för blekt uttryck - han skapade - kreerade! -maten. Stekbordet var hans scen.

Det började i högt tempo. Killen i kockrock och hög mössa kom högtidligt fram till vårt bord och bugade sig, innan han lågt sjungande framförde sitt första nummer. Med höger hand snurrade han en stekspade runt, runt, runt högra pekfingret i en rasande fart. Samtidigt slog han med vänsterhanden takten med grillgaffeln mot stekbordskanten - när han inte körde snurra med den också.

Han höll på i säkert fem minuter. Vi satt med uppspärrade ögon och var helt fascinerade. Ungarna jublade.

Han grillade grönsaker, jätteräkor med spenat, fantastisk bläckfisk, kyckling med ostronskivling och oxfilé i tärningar med grönsaker. Varje person hade ett fat med tre olika såser som man kunde doppa de godsaker kocken konstfullt lade upp på varje tallrik allt eftersom det blev färdigt. En aioli-liknande sås för grönsaker och kyckling, en knallgrön för skaldjur och bläckfisk och en lite blekare för oxfilén. Till detta åt vi stekt vitlöksris med ägg i.

Äggen var toppnumret. Han började med att sätta ägget i spinn på stekbordet, sedan fångade han upp det på stekspaden och kastade upp det fortfarande snurrande ägget i luften. Sedan bollade han en bra stund med det råa ägget innan han elegant lät det göra en sista vända upp i luften - och på ner vägen slinka ner i kockrockens bröstficka!

Sedan var det dags för nästa ägg, samma sak i början, men som avslutning på jongleringstricket skickade han upp ägget i luften och höll sedan fram en liten skål med stekspaden på tvären, med vassa sidan upp, i väntan på att ägget skulle landa och knäcka sig själv...

Han vispade upp äggen och drog ut äggröran i en över en meter lång bana på stekbordet, hällde lite sprit längs med äggsträngen, släckte ljuset och tuttade på. Eldslågorna var imponerade! Vi satt bara och gapade.

Då tog han fram sina stekspadar och HÖGG upp äggsträngen i småbitar, som han samtidigt SKÖT iväg in i rishögen som låg och väntade i ena hörnet av stekbordet. Det bara smattrade!

- Showen var bättre än maten! konstaterade Oskar efteråt.

Vi andra tyckte nog att både mat och underhållning höll världsklass.

Goda nyheter: Albinon återfunnen!

Jag har hittat albinon igen!

Han hade bara bytt rödljus, nu står han där Haile Selassie leder ut mot Ali Hassan Mwini.

Hel och ren var han också. Nya, snygga jeans och en rätt stilig skjorta. Han måste ha haft ett par lyckosamma dygn sedan jag tappade bort honom. Känns bra.

Trucker-middag

I går kväll vägrade barnen gå på restaurang, särskilt Albin krävde att vi skulle äta hemma.
- Vi äter ju på restaurang varje helg! Det är för mycket! Jag vill äta hemma!
Så det blev fettdrypande trucker-mat: Bacon, baked beans, korvar och omelett.
- Godaste jag ätit på länge! sa Oskar överlyckligt. Jättegott!

Mamman undrade i sitt stilla sinne vad det är för fel på att äta på restaurang?

Det ska fan vara albino i Tanzania

Jag hämtar barnen i skolan på torsdagarna och fredagarna. Jag kör in mot stan och passerar så småningom Salender Bridge, bron som skiljer halvön där vi bor från själva stan. Där, vid sista rödljuset innan jag svänger till höger in på United Nations Road, där skolan ligger, så går det oftast ett gäng fattiga stackare och tigger i bilkön. En del har lite småkrafs att sälja, andra saknar ett ben och en har deformerade händer.

En av tiggarna är albino. Han går där i hänsynslöst solgass och gör sitt bästa för att täcka huvudet och ansiktet med en smutsig skjorta han har hängande över skallen. För att skydda ögonen håller han med ena handen ut skjortan en bit, så att den blir som en solskärm.

I dag var han inte där. Då börjar jag undra.

Bara det att vara albino i ett land med så många stentuffa soltimmar om året som här är ju ett öde värre än de flesta. Om du dessutom är så fattig att du måste tigga, så tvingas du ju ut ur den skyddande skuggan, där även en person med min förhållandevis ringa pigmenthalt trivs bäst.

Utöver detta så har albiner (hur böjer man det i plural?) i Tanzania ännu ett ok att bära. Enligt folktron så för albinohud och albinohår tur med sig till den som inte själv är albino, men kommer över en bit eller en hårtuss. Det finns exempelvis fiskare som tror att de ökar fångsten om de kan fläta in albinohår i näten. Riktigt vad de viskepliga gör med huden har jag inte fått kläm på.

Men minst 19 albiner har dött för sitt hårs och sin huds skull, bara senaste året, läste jag i tidningen The Citizen häromdagen. Det är inte alltid så att de vidskepliga dödar dem direkt. De kan storma in i ett hus, där en albino bor, och hugga av händerna eller ett ben. Döden blir en indirekt följd av detta, eftersom de flesta av dessa övergrepp sker långt från sjukhus och läkarvård. Antingen förblöder de, eller också dör de av de efterföljande infektionerna.

Läste ett reportage i The Guardian om en familj här i Dar es Salaam där pappan tvingats lämna sitt jobb som lastbilschaufför för att stanna hemma och vakta sin elvaåriga albinodotter. Han vågade inte fortsätta köra på Arusha och Moshi och Mwansa av rädsla för att onda människor skulle storma in och skada - eller döda - dottern. Dottern hade slutat gå till skolan, efter att allt för många barn trakasserat henne och hotat henne.

I en krönika (i The Citizen har jag för mig att det var) läste jag att minst 178 personer sitter häktade och väntar på rättegång för sin inblandning i mord och stympning av albiner, de flesta av dem uppe i norr, på landsbygden. Krönikören krävde att regeringen ska ta till kraftfulla medel för att skydda den delen av befolkningen. För att höja albinernas status i samhället har man tagit in en albino i parlamentet. Där stod också att EU uttalat sig i frågan och fördömt situationen för albiner i Tanzania.

Undrar om killen på Salender Bridge har en aning om något av detta. Undrar om han kommer att vara där nästa vecka.

Hipp, hipp, hurra - i dag är det OSKARS födelsedag!

Tänka sig att tio år kan gå så fort! Men nu är Oskar i alla fall uppe i tvåsiffrigt!

Aldrig tidigare har vi varit uppe och sjungit så tidigt för honom. Klockan var bara kvart i sex när vi skred in i sovrummet, lyfte på myggnätet och överräckte presenterna.

Han hade önskat sig två saker: En klocka och ett schackspel med massajer som pjäser. Eftersom sonen har varit ovanligt snäll och trevlig det här året, så gjorde vi vårt bästa. En cool dykarklocka hittade vi på shoppingcentret Mlimani - ett nyöppnat ställe som gör att man fattar att Tanzania är på väg uppåt, framåt.

Massajschacket var det lite värre med. Det fanns ingenstans. Inte på African Art (underbar statlig affär med konsthantverk från hela Östafrika - med prislappar! Prutat och klart! Mycket billigare än att gå på marknaderna!), inte på Mlimanis konsthantverksaffär, inte på marknaden vid Slipway. Men jag hittade till slut ett annat schackbräde med rätt roliga afrikanska pjäser.

Som bonus köpte jag två afrikanska masker på African Art, en till Oskar och en som lillebrorspresent till Albin.

Nu ska jag gnälla lite om min hälsa igen...

...det är inte så att jag är så himla sjuk, så ni behöver inte tycka synd om mig. Men min hosta och mitt rossel, som jag beklagat mig tidigare över, har inte gått bort. Därför har jag t ex inte kunnat bli så där sportig som jag hade tänkt mig att bli under det här året. Springa längs Indiska oceanen, simma ett par tusen meter i poolen och så vidare.

Men så i slutet av förra veckan så fick jag ett nytt symptom: ont i höger öga. Jättekonstigt. Inget rött, bara ont och så tyckte jag att jag såg mycket sämre, lite dimmigt så där.

Hjärntumör? Biverkning av malaria-lariamet? När det inte gick över så blev jag lite orolig och sov rätt dåligt i natt.

Så i dag gick jag till doktorn igen. Jag gick dit för ögat, att jag fortfarande hostade och rosslade tyckte jag inte var så mycket att ta upp. Där var jag ju på bättringsvägen. Men jag råkade i alla fall hosta till lite på väg in i undersökningsrummet.

Doktor Dörte (ja, hon heter faktiskt så, den fina läkaren som dessutom pratar svenska) var inte imponerad över mitt tillfrisknande. Redan hostan tyckte hon var anledning nog för en antibiotikakur.

Vad gäller ögat så lyste hon i det, klämde, tryckte och fick mig att följa hennes finger med blicken. Sedan sa hon att det nog var bihåleinflammation (sinusit, som vi säger i branschen). Så nu går jag på antibiotika - och om jag inte blir bra i ögat så ska jag komma tillbaka om tre dagar och få en remiss till en ögonläkare.

Jag vill springa!

Man åker ju rätt mycket bil här. Läser på mejlen att det pågår en stegtävling på JMG. Kan bara säga att jag tror att jag skulle få rent deprimerande låga siffror på mätaren om jag var med...

Uppehållstillstånd

Nu har vi fått våra uppehållstillstånd instämplade i passen. Så nu kan vi:

1) bo kvar här i två år (om vi vill). Tanken är att vi ska stanna här ett år, men alla rådde oss att söka för ett år till för säkerhets skull.

2) besöka nationalparker eller åka till Zanzibar mycket billigare. Det finns rätt många grejer som blir billigare för "residents" än för turistande utlänningar. Det handlar väl inte om några svindlande prissänkningar, men det känns ändå coolt att vara bofast - och gå på den lägre taxan.

Oskar äger!

....och HÄÄÄÄÄR gör Oskar MÅÅÅÅÅÅÅL!!!!!

På straff, i sin debutmatch med skollaget. IST-laget vann med 4-2 mot ett lag från en annan skola i närheten. Det var en vänskapsmatch, som uppvärmning inför Dar Independent Schools Soccer League som drar igång på fredag.

Första halvlek var jämn. Det stod 2-2 i halvlek, efter att Oskar hade gjort sitt straffmål.

Men i andra halvlek tog IST över spelet och dominerade helt.

Albin äger!

Albin har vunnit en teckningstävling!
Nu trycker skolan 100 t-shirts med hans bidrag!

Skolåret här är uppdelat i fyra terminer. Varje termin ägnas åt ett speciellt forskningsområde (inquiry unit). I tvåan har alla klasser i höst haft "minibeasts", alltså småkryp av olika slag. Inte bara insekter, utan alla ryggradslösa djur om jag har förstått det rätt.

Om ett par veckor ska alla tvåorna ha en stor, gemensam, presentation av vad de har lärt sig. Inför denna tillställning utlystes det en teckningstävling i förra veckan. Så Albin har suttit och skissat och tänkt och målat hela helgen. En utmaning var att man bara fick använda tre färger.

- Det var det som var det svåraste, säger Albin. Jag är ju van att måla med väldigt många olika färger.

Resultatet blev en jättefin, typiskt Albin-pillig, färglagd teckning med en stilig bläckfisk, en supersnygg trollslända och en ball snigel.

...och i dag fick vi veta att han vann hela tävlingen!

Kolla monstersnigeln!

Vad är väl en ynklig liten vinbärssnäcka mot den här bamsesnigeln? Den är JÄTTESTOR! Hittade den i trädgården i morse. Sprang genast efter kameran, insåg att jag var tvungen att ha ett jämförelseobjekt för att ni ska fatta hur gigantisk den är, hämtade en tändsticksask - och kände mig som värsta landsortstidningsfotografen!.

Hypokondriker? Moi?

Jag ser inte mig själv som särskilt hypokondriskt lagd. Jag har till exempel inte haft malaria en enda gång sedan vi kom hit.

(Man KAN åka till IST Clinic och testa sig dygnet runt om man känner sig lite dålig. Det luriga är ju att om man, som vi, äter malariaprofylax så kan man fortfarande ha otur och få malaria, men då blir symptomen mycket diffusare. Det viktigaste av allt är tydligen att bli diagnostiserad tidigt. Men jag har som sagt inte åkt dit - ännu. Inte skickat någon i familjen heller. Fast jag TROR att de gjorde ett malariatest på mig när jag var där för min jobbiga hosta. )

Men jag gillar ju att ställa en diagnos och ordinera en behandling. Är man dotter till "docenten", så är man. Ni som känner Anita vet vad jag talar om - och äpplet faller som bekant inte långt från trädet. Det går liksom inte att förneka. Känner tydligt att jag ska bli läkare i mitt nästa liv. Skulle väldigt gärna vilja ha ett receptblock. Kände mig hemma i vit rock redan när jag jobbade på långvården.

Och för människor med samma läggning som jag, och samma avsaknad av medicinsk utbildning, så är Tanzania ett fantastiskt land. Här finns gott om möjliga diagoser att sätta sig in i. Den tropiska medicinen är ett nytt - mycket spännande, rent av utmanande - fält för oss hemmadoktorer som annars mest håller på med ryggskott (lumbago) och bihåleinflammationer (sinusit).

Utmaningen för folk med min läggning är att hålla sig borta från apoteken. I det här landet behöver man nämligen inget receptblock. Det är bara att köpa det man själv anser att man behöver. Den fria tillgången till läkemedel gör ju till och med mig nervös... Det kan ju bli farligt.

Jag var ju och lyssnade på Doktor Belia (en riktig doktor, med utbildning, legitimation och egen klinik) i förra veckan när hon pratade om barns sjukdomar i tropiska länder på svenska fritids föräldramöte. Det var en bra vidareutbildning för hemmadoktorn. Lärde mig både det ena och det andra om malaria, mask i magen och svinkoppor (eller impetigo, som vi brukar säga i branschen). Den senare är tydligen en betydligt värre plåga i det här klimatet än hemma i Norden.

Men sedan träffade jag en finlandssvensk mamma som bor här i Valhalla. Hon hade just fått bekräftat att hennes onda mage INTE var amöba-orsakad. Så vi pratade lite om olika krämpor som hon och hennes familj haft under sina fyra år i Tanzania. Mask i magen och sånt var hon inte så imponerad av. Det är ju bara att behandla, så är man kvitt det.

Det hon berättade sedan fick det att vända sig i magen på mig: Mask i fötterna!

- Det får de om de springer barfota. Särskilt när det har regnat mycket, sa hon lugnt.
- Jamen, sa jag med uppspärrade ögon. Dina killar springer ju barfota hela tiden.
- Ja, de gör ju det. Jag har tjatat om skor... Men man märker om de får mask. Man ser dem. Och det kliar något förfärligt, så man missar dem inte.

Gissa om Oskar och Albin har fått barfotaförbud...
Jag vill INTE se några maskar som gräver sig runt under huden på dem!

En bra dag!

I dag har jag bestämt mig för att INTE hamna i Hjärter-träsket, alltså det sinnestillstånd när man inte får något gjort, utan bara sitter och spelar de stentrista spel som finns inlagda i datorn när man köper den. Hjärter, spindelharpan, minröj och sånt. Kan göra vem som helst galen.

Har gjort en lista på saker som jag ska få gjort i dag - och det har börjat bra! 4o minuters ryggjympa, samtidigt som jag lyssnade på ett alldeles utmärkt "Konflikt" (P1-program, finns på webben, rekommenderas!) om hur kinesiska och indiska intressen tävlar om den afrikanska marknaden - och arbetskraften. Hur de afrikanska länderna har blivit Kinas bästa allierade i t ex FN.

Här i Dar es Salaam ser man inte så mycket av den kinesiska "invasionen", men det finns definitivt spänningar mellan den ursprungstanzaniska och den indiska befolkningen. Indierna är affärsmän, satsar på att barnen ska få utbildning - och beter sig ganska ofta som svin mot sina landsmän. Man hör utttryck som att "swahili inte är ett språk, det är något man pratar till tjänstefolket". Man hör rykten om hur indiska ungdomar på högstadiet betalar svarta ungdomar att göra deras läxor och andra skoluppgifter, och så vidare och så vidare.

Vet inte hur mycket som är sant.

Nästa punkt på listan var: Läsa tidningar. Så nu har jag plöjt tre dagstidningar av varierande kvalitet. Krönikorna är ganska intressanta. Det är spännande att se hur de opinionsbildande journalisterna är öppet kritiska till missförhållanden, men ändå måste passa sig för att namnge fel personer i maktställning. Det gäller att tassa runt, att inte ge för lite detaljer så att läsarna inte förstår vem man syftar på, men ändå inte för mycket, för då kan nog både reporter och tidningsägare råka illa ut. Får mig att tänka på när Aftonbladet på Lars Johan Hjertas tid kritiserade kungahuset.

En tredje punkt på listan var: Förmiddagsfika på Oyster Bay med Lotta. Och nu börjar jag bli sen, så jag måste dra.

"My family is fun."

FÖRST: Tack till alla som gratulerade på födelsedagen!

Det var skitkul att få så många gratulationer på bloggen! Om det aldrig finns några kommentarer till inläggen så känns det som att sitta och skriva rätt ut i luften, med NOLL läsare som målgrupp. Lite patetiskt... Mycket roligare att få reaktioner på plats!

Tack också till alla som gratulerade på Facebook. Det var nog mitt mest intensiva facebook-dygn någonsin. Kanske är det det jag kommer att bära med mig från det här året: "Det var då jag lärde mig att till fullo uppskatta - och använda - blogg och facebook".

Inte bara, så klart. Det är rätt ofta jag har stunder när jag plötsligt kommer på mig med att tänka: "DET HÄR ska jag tänka tillbaka på när jag blir pensionär!". Det handlar väl mest om en insikt om att det här är bra, att det är viktigt och värdefullt att faktiskt ta de möjligheter till oväntade vändningar i livet som emellanåt erbjuds.

Tror att det är väldigt bra för familjen, som enhet, att komma iväg på ett sånt här år. Alla kommer närmare varandra - och än så länge så är det bara positivt för oss alla. Håkan och jag är varandras bästa vänner och stöd och den bästa att skratta åt allt som är jobbigt tillsammans med. Att få så mycket kvalitetstid med barnen är också toppen. Albin och jag hjälptes åt med hans läxa i dag - rättstavning och att skriva meningar som innehåller fem av veckans tio ord - och vi hade ROLIGT under tiden.

Först hade vi bara tänkt att han skulle skriva två av fem meningar i dag, sedan skullevi spela Wii igen. (Guuuud, så många gånger jag har fått pisk i ko-race och i att skjuta tanks... Det är bara att bita ihop och försöka förtränga att man är en genuin tävlingsmänniska... Det är förnedrande. Jag FÖRSÖKER ju verkligen vinna över honom. Varje gång.) Men någonstans i andra meningen, "I have a book called "Early Bird", säger plötsligt Albin:

- Äh, jag tror att jag gör allihop. Jag har inte tappat sugen än!

"That was really nice food."
"When I was home with my friend we had fun."
"Where is my book?"
"My family is fun."

(Understrykningarna är orden de ska lära sig att stava.)

Och då är det ju roligt med läxor till och med. När man får göra dem tillsammans. I lugn och ro. Utan att barnet i fråga är helt slutkört redan innan, utan att föräldern efter två minuter förvandlas till världens mest tjatiga morsa.

"My family is fun." Det kan ju få vilken mamma som helst att börja lipa... Familjekvalitet!

Andningspaus

Nu hade jag varit så energisk, positiv och entusiastisk i så många veckor att jag var tvungen att hämta andan. Luften gick liksom ur mig. Så jag har mest sovit och läst böcker och tänkt i ett par dagar.

Men nu är jag på bättre humör igen.

I kväll ska jag på filmkväll hemma hos en irländsk kvinna som heter Chris - ost och vin och Sex and the City. Det är ju så mörkt här på kvällarna att hon ska rigga upp projektor på altanen. Det kan nog bli rätt kul.

Hipp, hipp, hurra - i dag är det min födelsedag!

...och jag har fått en fin Tingatinga-tavla!

Tingatinga är en konstform som är mycket stor här i Tanzania. Den har fått sitt namn efter konstnären Edward Saidi Tingatinga som på 1960-talet började måla den här typen av tavlor - och upptäckte en stor efterfrågan från Europa. Han hade sin ateljé på Haile Selassi Road, inte långt från där vi bor, och i dag finns där ett stort kollektiv av konstnärer som målar tingatinga.

Tavlorna förställer ofta stiliserade, färgstarka djur - eller massajer - med svarta konturer, mot en enfärgad bakgrund. Jag fattar inte riktigt vad det är för sorts färg de använder, men den är väldigt glansig (vilket gjorde det svårt för mig att ta en bild av tavlan som inte bara var en ljusreflex!).

På fredagarna kommer en konstnär från Tingatinga-centret till svenska fritids och har målar-workshop med barnen. Gissa om det är populärt! Jag hade ju tänkt att Oskar och Albin skulle vara lediga på fredagarna, för att vara hemma och fredagsmysa med mig på eftermiddagarna. Men det gick inte. Bägge kräver att få gå till fritids!

I kväll kommer Jesper, från Handels i Göteborg, och Andrea, doktorand från Umeå, hit och käkar födelsdagsmiddag med oss. Har man inga egna vänner att fira födelsedag med, så får man låna andras!

Nästa gång jag fyller år så är det den 090909. Det är ett coolt datum, tycker jag.

Schysst studiemiljö

Så här såg det ut när Lotta och jag läste swahili. Vid det här bordet, med utsikt över Indiska oceanen och en lätt sjöbris som fläktade, satt vi och pratade, tragglade grammatik och stavade oss fram i svårtydda texter. Varje dag, måndag till fredag, klockan åtta till tolv.

Inte illa. Jag har både pluggat och undervisat i betydligt mindre inspirerande miljöer! Men nu är det slut för den här gången.

I morgon börjar en ny fas i Tanzanialivet!

Kungen av Valhalla

Albin har fått en mobil. Jag tror att han kanske är världens just nu nöjdaste mobilägare.
Han använder den mest till att ringa hem och berätta var han är, när han är ute och rejsar på området med sina kompisar George, Nicholas, Mattias och Emil.

Till exempel är det skönt att ha en mobil när man ska gå hem klockan 19 på kvällen och man helst vill bli mött. Då faller nämligen mörkret och fladdermössen tar över Valhallas luftrum. De är stora! Säkert en 30 - 40 centimeter i vingbredd. Och de är många! De flyger som i sträck mellan träden, som hotfulla mörka skuggor mot himlen.

Jag fattar att Albin vill ha promenadsällskap då. Jag går också och hukar och spanar oroligt mot himlen, samtidigt som jag försöker intala mig att de säkert inte är blodsugare, säkert inte är farliga. De är rätt läskiga...

Det enda som är lite tråkigt med Albins mobil är att den inte har en svensk ordbok. Den har engelska, swahili och tyska. Albin sms-ar inte så ofta på något av de språken...

Skype - nej. Chatt - ja!

Vi trodde ju innan vi åkte hit att vi skulle använda Skype för att hålla snabba kontakter levande med hemlandet. Men icke. Så bra är inte vårt afrikanska smalband.

Jag har visserligen provat, med Kristina H. Men det var faktiskt skittråkigt. Bilden var kass och ljudet nästan sämre. Det växlade mellan att klippa halva ord, till att skicka dem i ekorepris 50 gånger. Superirriterande.

Det som gäller är gmail-chatten - som i går kväll nådde helt nya höjder när syster Anne, mamma Anita och jag treparts-chattade. Det var så himla kul! Vi satt och gapskrattade framför varsin dator - vi tre har nog inte haft så roligt tillsammans sedan vi åt räkor och drack vin på Kungsladugårdsgatan för något år sedan. Jag skrattade så tårarna rann, Anne skrattade så att Leo (som satt bredvid henne och chattade med sina vänner) tyckte att hon var klart störande, mamma skrattade så högt att pappa kom smygande från vardagsrummet och undrade vad som stod på.

Önskar nästan att man kunde spara konversationen - den nådde bitvis Patsy och Edwina-klass. Ska inte avslöja för mycket, för då chattar väl Anne och mamma aldrig mer med mig, men så mycket kan jag säga som att några av ämnena som avhandlades var:
1) Rödvin kontra citodon
2) Köttfärs som "finmat"
3) Vilken sorts gravsten vi ska beställa åt mamma den dagen hon behöver en. (Anne och jag tänker oss en rejäl, med mycket guld i bokstäverna - och kanske en falukorv som symbol. Eller en vetekrans.)

Tiden går fort när man har roligt

Nu har det - redan - gått en månad sedan vi kom hit till Dar es Salaam. På ett sätt känns det som i går, på ett annat sätt känns det som att vi varit här jättelänge.

Jag är väldigt glad att det mesta har gått så smärtfritt, att barnen har gjort sig hemmastadda och trivs med huset, kompisarna och skolan. Att ingen av oss har blivit sjuk. Att vi har det så bra helt enkelt!

I går kväll var Håkan och jag på 40-årskalas hemma hos en kille som jobbar på ambassaden. Det var kul, vår första vuxenkväll utan barnen sedan vi kom hit. Killarna var hemma hos swahili-Lotta och hennes familj. Roliga människor, otroligt god mat och gott vin. Vi kom väl i säng vid ett-tiden, vilket var nytt uppesittarrekord för vår del här i Tanzania. Med tanke på hur tidigt vi går upp på morgnarna och hur snabbt det blir kolmörkt på kvällarna (tvärmörkt kl 19) så har vi ju fått helt nya kvällsvanor. Oftast lägger vi oss vid 22 - 22.30 - och då har vi redan gäspat ett bra tag.

I dag har killarna varit på fotbollsträning och Håkan har fått besök av en doktorand från Umeå som han ska jobba ihop med. Oskar ska snart hem till Nimrod, en israelisk kille i hans klass, som bor någonstans här i närheten. Nimrod och hans familj är lika nya som oss här, men Oskar känner sig språkmässigt lyckligt lottad i jämförelse - han behöver ju i alla fall inte lära sig ett helt nytt alfabete för att lära sig skriva på engelska!

Önskar mig ett paraply

Det regnar - för tredje dagen i rad.

Det är rätt skönt faktiskt. Luften blir lättare, dammet lägger sig och man kan emellanåt nästan lyckas intala sig att det är lite svalt.

Men jag önskar att jag hade tagit med mig ett paraply - jag promenerar till och från min swahilikurs på Slipway varje dag och ibland är skurarna kraftiga.

Jag har närt en besserwisser vid min barm

- Daim stavas inte med J. Bara så du vet, sa den förstfödde sonen efter att han läst dagens inlägg.

Var kommer denna felfinnarinstinkt ifrån? Vadan denna besserwisserattityd? Kan det vara en dubbel genetisk belastning?

Ett skepp kommer lastat

...i går kväll anlände Håkans kollega Jesper för en övernattning på väg till Iringa, en bra bit inåt landet.

Han medförde diverse fina och efterlängtade paket! Till exempel en router, så att vi nu kan surfa i hela huset, inte bara i gästhuset (har gått under namnet "IT-boa" ett tag). En salamikorv - vi var SÅÅÅÅ trötta på ost i olika former, det kommer nog att bli så att vi får börja köpa av den svindyra salamin i den exklusiva delibutiken i Oyster Bay. En påse Dajm - till gottegrisen Oskars stora glädje. En stock snus till Håkan och några paket Zoega-kaffe till mig. Ni minns väl 80-talets Afri-kaffe? Det är av någon outgrundlig anledning fortfarande poulärt här. Dessutom hade han med sig två kortlekar Yu Gi Oh-kort. Oskar och Albin jublade när de öppnade paketet i morse!

Tack alla som bidragit till Jespers välpackade väska! Ingen nämnd, ingen glömd.

Gästbloggare: Oskar Eggert

Jag har haft swim squad idag och lärt mig hur man simmar fjärilsim det är väldigt svårt. Jag trodde inte jag skulle lära mig fjärilsim så fort.

Host, host, rossel

Jag har inte blivit riktigt frisk efter min dunderförkylning. Det har satt sig i lungorna, som rosslar och hostar och inte känns bra. Så i dag ringde jag till vår nya "vårdcentral", IST Clinic.

Fick komma dit direkt. En halvtimme efter mitt samtal satt jag inne hos en svenskspråkig läkare, blev kikad i öron, näsa, hals och hon lyssnade på lungorna. Fick sedan ta snabbsänka för att utesluta lunginflammation.

Sedan var det bara att gå till en apotekslucka och hämta medicin, en rejäl hostmedicin och en nässprej. Blir jag inte mycket bättre på tre dagar så ska jag komma tillbaka och få nya mediciner.

Diskuterade också vår malariaprofylax med henne. Hon tyckte att Albin skulle sluta med Lariam OMEDELBART och gå över på en annan medicin, som heter Malarone och tydligen inte ger samma biverkningar.

Hon var också av den bestämda åsikten att vi alla skulle sluta med Lariam om två månader och nöja oss med att ta Malarone när vi beger oss ut på äventyr utanför "halvön" där vi bor. Får man feber så är det "bara" att snabba sig till kliniken och ta ett malariaprov. Enligt henne så är det fullt tillräckligt för att uppfylla alla krav på ansvarigt föräldraskap.

Att Östra sjukhuset rekommenderat oss att äta Lariam varje vecka hela året avfärdade hon med att "de vet inte vilket bra och pålitligt labb vi har här på kliniken".

Det är inte lätt att veta vilken auktoritet man ska förlita sig på. Det verkar inget kul att få malaria. Men min magkänsla säger ändå att en läkare som sedan många år har sin dagliga verksamhet på plats i Tanzania har väl så gott malariaomdöme som en (ganska trött...) infektionsläkare på Östra.

Men klart är att Albin genast ska sluta äta Lariam. Han har så mycket ångest att det är riktigt synd om honom. Han "ser" insekter lite överallt och vågar knappt ha fötterna på golvet när det blir mörkt. Har fått total spindelskräck. Han är så rädd att han knappt vågar säga ordet "spindel", istället säger han "åttabening".

Tyvärr så kan effekten av Lariam hänga kvar i upp till fyra veckor till.

Yacht Club-ångest

I dag på swahilikursen drabbades jag av kolonial yacht club-ångest. Lotta var sjuk, så det var bara jag och Nancy som höll i gång i fyra timmar. När hon frågade vad jag gjort i går och jag berättade att vi badat och ätit på Yacht-klubben, så frågade hon om det var mycket folk där.

- Ja,visst, sa jag fast på swahili.
- Var det andra svenskar där?
- Ja, och människor från många andra länder. Fast bara wazungos. (=Vitingar)
- Var det inga afrikaner där?
- Njaaa, njäää, inte så många, svarade jag rodnande.

Och tänkte att det var det ju. Många afrikaner. Men de var inte medlemmar i klubben. De jobbade där. Med att rigga rika vitingars segelbåtar, servera drinkar och mat och se till att vi hade det allmänt bra.

Det kändes ....så där.