Cheetah

På eftermiddagen den 25 december körde vi ut ur Serengeti. På väg mot den "special camp site" där vi skulle tälta för natten såg vi ett ganska stort antal safaribilar som stod uppe i en backe och körde dit för att se vad alla tittade på. Först såg vi bara ett gäng Thompsons gaseller och tyckte att det var väl inte så mycket att hetsa upp sig över. Sedan såg vi en gepard, en cheetah, som sprang som ett streck över den öppna slätten.

Den tog ingen gasell, utan stannade av och vände om, och gick långsamt och elegant rakt mot bilarna. Här promenerar det förbi vår bil på ett par meters avstånd. Då hade jag hög puls. Trodde aldrig att vi skulle ha sådan tur att vi fick se en gepard - den är en av savannens skyggaste och mest svårupptäckta invånare.

Fler bilder kommer så småningom. Men nu måste jag packa nya väskor. I morgon kl 6.00 sticker vi till Zanzibar för att sola, bada, förhoppningsvis se delfiner, snorkla på korallrev. Och fira nyår!

Så gott nytt år till er alla - från oss alla!

The Big Five!

Vilken jul! Vilka djur!
Safarin var hur lyckad som helst, överträffade alla mina högt ställda förväntningar.
Vi har t ex prickat in alla the Big Five: elefant, lejon, buffel, noshörning och leopard.

Därutöver har vi sett gepard! (Trodde jag aldrig - men ni ska få se bildbevis så småningom - håller på och laddar kameran för att kunna överföra nära tusen bilder...) Och uppemot en miljon gnuer (wildebeest) på samma gång! (En dröm jag haft, att få se "the migration" i Serengeti - trodde att vi var där vid fel tid på året. Det var så mäktigt! Jag var helt tyst i säkert en halvtimme - då fattar ni hur stort det var.)

I Tarangire såg vi många hundra elefanter, kanske tusen, en del så nära att man kände lukten och hörde hur gräset revs av när de åt.

Ngorongoro - kratern - var också helt ofattbart vacker. Vi såg fem noshörningar... De flesta på ganska långt håll, men ändå.

Nu är vi hemma och tvättar maskin efter maskin, i morgon sticker vi med båten till Zanzibar! Ska försöka hinna lägga ut lite bilder under dagen/kvällen om jag hinner.

God jul och gott nytt år!

Gustaf, Lisa, Anders, Joel och Anton har kommit! Vi har haft ett par hektiska, men väldigt härliga dagar. Skolavslutning, bad i Indiska oceanen, besök i marknadskvarteren Kariakoo, ut på restauranger, dricka drinkar på the Yacht Club och så vidare.

Men nu drar vi vidare på riktigt stora äventyr! Om en halvtimme kommer taxibilarna som ska ta oss till flygplatsen för vidare färd mot Arusha. I morgon bitti åker vi till nationalparken Tarangire och juldagarna tillbringar vi i tält på Serengetis savann. Avslutningsvis ska vi besöka Ngorongoro - där vi hoppas få se noshörningar!

Så ny blir det radiotystnad i minst en vecka. Håll ut!

Kanske hinner jag blogga lite när vi mellanlandar i Dar på vägen till Zanzibar. Vi kommer att vara här den 27 - 28 dec. Men bli inte förvånade om det dröjer till den 5 januari innan bloggen tar ny fart!

Ha det så bra i julen alla människor!

Oskar och Albin har fått sina livs första betyg

Det kändes ju lite märkligt för en mamma som aldrig trott på det här med betyg för små barn. Killarna kom hem från skolan med varsitt igenklistrat kuvert och var hur ivriga som helst på att få öppna dem.

Jag var rädd för att det skulle bli knäckta, att betygen skulle göra att de kände sig nedtryckta och tappade lusten för att gå i skolan, om betygen inte motsvarade deras förväntningar på sig själva.

Men de var faktiskt utformade på ett fullkomligt lysande bra sätt. Otroligt detaljerade - jag är imponerad över att lärarna kan sätta betyg på en så detaljerad nivå, för varje enskild individ. I engelska fick de t ex fem olika beyg: Reading comprehension, Reading skills and strategies, Writing content, Writing conventions och Oral language. Plus ett ganska omfattande skriftligt omdöme där styrkor och svagheter poängteras.

I matte fick de sex olika betyg: Numeration, Operations and computation, Pattern, function and form, Geometry, Measurement och Data handling. Plus ett lika omfattande skriftligt omdöme.

I övriga ämnen, English Language Enrichment (Extraengelska), Art (Bild), Music, Physical Education (Idrott), Swimming (Simning) och Units of Inquiry (Forskningsområden) fick de två betyg i varje ämne, ett för skills and concepts, alltså vad de har presterat, och ett för participtaion, hur aktiva och delaktiga de varit. Även här med skriftliga omdömen från var och en av facklärarna.

Betygsrapporten avslutades sedan med ett längre, sammanfattande, omdöme om Learner profile (elevens lärandeprofil) skrivet av klassläraren.

Allt sammantaget var så positivt, konstruktivt och bra att ingen av pojkarna kände sig missuppfattade eller missförstådda. De nickade igenkännande där det stod att de behövde träna mer på vissa grejer och log lyckligt där det stod att de var duktiga eller hade gjort stora framsteg.

Det är väl inte så att jag håller på att bli Jan Björklund. Men ändå, jag måste erkänna att jag tyckte att detta var tusen gånger bättre och mer informativt och uppbyggligt än alla utvecklingssamtal jag varit på i den svenska skolan tillsammans. Jag har lusläst killarnas individuella studieplaner förut och aldrig blivit annat än uttråkad. Det har aldrig stått något matnyttigt i dem. Det har aldrig känts som att lärarna lagt särskilt många minuter på att hitta ett arbetssätt och ett språk, formuleringar och uttryckssätt, som kan ge varje individ en känsla av att vara sedd och uppskattad - och lite utmanad att göra bättre i fortsättningen.

Undrar om Jan Björklund har sett den här typen av betygsrapporter. Undrar om Kungsladugårdsskolans rektor har gjort det. Bägge har lite kvar att jobba med.

Vi har det ändå rätt bra får man säga

Kom att tänka på en sak när jag i jakt på ett bra plåster rotade igenom byrålådan där jag förvarar ett halvt apotek. Jag tror inte att jag tagit en enda huvudvärkstablett sedan jag kom hit den 4 augusti. Helt säkert inte sedan jag hade min dunderförkylning precis i början i alla fall.

Snart ett halvt år utan stresshuvudvärk. Det är nog ett rekord i vuxen ålder. Och ett tecken på att livet är bra!

Bädda sängar, möblera om, laga malarianät...

...det är sånt jag ägnar mig åt som mitt julpyssel! Svettigt, men kul.

Vi väntar otåligt på att våra gäster - Gustaf, Lisa, Joel, Anders och Anton - ska komma fram i kväll, kl 22.40, om flyget inte är försenat, vilket det har varit flera dagar den här veckan. Håkan ska ta monstertrucken och möta på flygplatsen i kväll. Bara att hoppas att alla fem (sex med Håkan) och deras packning får plats. Annars får väl några åka taxi.

Och så håller vi tummarna för att alla resväskor kommer fram. Orkar inte med en vända till med att vänta varje kväll på att KLM-flighten ska komma fram, men utan just våra väskor.

I dag har jag dessutom köpt några små resväskor, så att vi slipper åka på safari med våra löjligt stora resväskor. På lördag är det dags! Det ska bli så KUL!

Det är mycket nu

...men en helt annan sorts julstress än hemma. Här handlar det mer om att planera roliga saker att göra tillsammans med hitresande, efterlängtade julgäster (de kommer i morgon - yippie!), om att hitta en bankomat som faktiskt släpper i från sig pengar (har varit runt till fem stycken i dag utan att få ut en enda shilling) och att hinna fundera på vad vi egentligen ska ha med oss i packningen inför den stora safarin (det är ju kallare än här, men inte kan det väl bli KALLT? På riktigt?).

Inga apelsiner med nejlikor och röda band, ingen julgran, julklapparna är hemskickade sedan länge, inga pepparkakor att baka. Ganska skönt, som omväxling. Men det blir inte mycket bloggat.

En alldeles underbar söndag

Vi åkte till Bongoyo igår, den fantastiska ön som ligger precis utanför bukten där vi bor. Håkan, Mads Greaker (en ny inneboende: norsk forskare som jobbar tillsammans med Håkan) och Albin seglade Hobie Cat ut. Oskar, hans israeliske kompis Nimrod och jag tog färjan.

Det var rena rama svenskinvasionen på ön! Vi hade kunnat hissa svenska flaggan och förklarat Bongoyo svenskt territorium. Tror det var uppemot 40 svenskar där. Vilket kanske inte var så kul för just Nimrod, alla utgick från att han också pratade svenska.

Det var bästa snorklingen någonsin på Bongoyo för mig. Jag har aldrig vågat simma ut till revkanten förut, vattnet har alltid varit så lågt att jag varit rädd att dra knäna i sjöborrarna. Men i går var det alldeles perfekt! Såg stora stim av akvariefiskar - och på håll är ju sjöborrarna fantastiskt vackra att titta på. Tyvärr resulterade mitt intensiva snorklande i att jag i dag har en rygg och ett par axlar som svider. Glömde ta med mig en bad-t-shirt. Slarvade dessutom med insmörjningen. Dumt.


Volleybollmatch. En himla massa svenskar och en israel. Israelen, Nimrod, är han längst till vänster i bild.

Lucia i Tanzania - varmt och gott!

Luciadagen firades traditionsenligt i svenska residensets trädgård, hemma hos ambassadören Staffan Herrström, hans hustru Karin och döttrarna Amanda och Sofia. Alla svenska (och en del norska) barn var inbjudna att gå i tåget.

Där fanns glögg och pepparkakor, lussebullar och färgglada ljusslingor i ...palmerna. Allt var med andra ord inte sig riktigt likt från en vanlig Lucia hemma, men alla de viktiga inslagen fanns med. Lucia, tärnor, stjärngossar, tomtar och två nyskapande inslag i form av paket. Gående julklappar, alltså.


Det var uppenbart att detta är en omtyckt tillställning. Flera hundra människor, mest skandinaver, men även en del andra nationaliteter, minglade och kom i lite julstämning.



Albin och Oskar var stjärngossar i nyimporterade stassar.



Håkan kompade på gitarr och ambassadören Staffan på keyboard. Staffan sjöng för övrigt solo i gissa vilket nummer? Ja! Staffansvisan!

Julfest i Albins klass

Alla tvåorna på IST hade gemensamt knytisparty igår efter skolan. Det blev en riktigt bra buffé med mat från olika delar av världen. Peiyus mamma, Shaoli från Kina, hade gjort dumplings. Azumas pappa, från Japan, hade gjort KORV-sushi! Makirullar med korvbitar i mitten i stället för rå fisk! Han skrattade gott åt våra förvånade miner och sa att "beef-wieners" nog passade barnen bättre än fisk. Swahili-Lotta, från Järfälla, hade gjort pannkaksrullar. Jag, den lata husmodern, hade åkt till arabaffären på Oyster Bay och köpt lite blandade samosas och pizzabitar...



I ett träd vid sidan om fotbollsplanen hittade barnen världens största spindel. Albin kom och hämtade mig för att jag skulle få se. Bara själva kroppen mätte gott och väl 10 centimeter.

När vi stod och tittade på den, ett ganska stort gäng barn och jag, så insåg jag att det inte är alla barn i världen som får i sig den svenska synen på djur och natur. För oss svenskar är det ju så otroligt självklart att man värnar små och stora djur. Till och med irriterande insekter släpper vi ju hellre ut genom ett fönster än slår ihjäl. (Utom myggor då...)

Men i det här gänget var det flera barn som började kasta saker, som kvistar och marshmallows, på den stora spindeln. Andra försökte ha sönder nätet. Droppen kom när en kille - som redan fått skäll av mig flera gånger för att han inte varit snäll mot spindeln - kom med en knytnävsstor sten som han tänkte kasta på spindeln! Då röt jag åt honom att han inte fick vara där.

Hur som helst. Inte skulle jag vilja möta den här spindeln hemma i mitt eget hus - men det var rätt häftigt att få se den på så nära håll. Kolla särskilt på färgteckningen under magen på den.

Jag har fått ett uppdrag - och tackat nej till ett jobb

Uppdraget jag fått är att ingå i kommittén som samordnar den fantastiska car pool som hämtar nästan alla svenska barn i skolan och kör dem till fritids. Från och med nästa termin kommer det även att ingå ett par norska barn i gänget.

Det är ett pusslande med olika tider, olika chaufförer, olika många platser i varje bil osv. Men vi hade i alla fall trevligt på vårt första möte i förmiddags! Sedan är det väl bara att hoppas att vi får ihop körschemat när alla val till vårterminens eftermiddagsaktiviteter är klara.

Albin har önskat cricket, ngoma dance och tae kwon do. Oskar har önskat basket och cricket.

Jobbet jag har tackat nej till är som svenskalärare på Nordiska skolan. Två timmar i veckan med en grupp på 8 - 10 elever i åldern 8 - 12 år. Tänkte att jag kunde göra tidning med dem. Det är ju framförallt skrivande de behöver träna på. Tror att det hade kunnat vara hur kul som helst. Kände mig ganska lämpad för uppgiften, jag har ju till och med undervisat blivande lärare i hur de ska göra exakt detta!

Men efter att ha tänkt igenom saken ordentligt så insåg jag att det var dags att ta examen i Kerstin Särneös "Lär dig säga NEJ-skola". Jag måste inte bli så smickrad att jag tackar ja till alla erbjudanden av bara farten. Jag behöver inte ännu en liten uppgift till i livet. Det blir för hattigt. Stressigt. Dumt. Så ska jag inte ha det. Så jag sa nej tack.

Efteråt kände jag mig både stolt och nöjd! Alldeles lättad. Och plötsligt fick jag en enorm arbetslust och kastade mig in i mina egna projekt. Det kändes som att jag fått en massa ny tid - fast än ingenting egentligen hade förändrats.

Hipp, hipp, hurra - idag är det ALBINS födelsedag!

Vi var uppe med tuppen (kl 05.40...) och sjöng och grattade den nyblivne åttaåringen. Han blev jätteglad, inte minst över att det inte bara var paket från närmaste familjen, utan även ett och annat från släkten i Sverige - hitflugna med Håkan.

Bästa presenten var nog eletroniklådan. Och massaj-halsbandet, och alla böckerna, och örhänget - och den väldigt fina sköldpaddan som världens bästa storebror Oskar köpt till Albin i Mikumi!

Kompiskalaset gick av stapeln igår. Badkalas i poolen och party i bandan här på Valhalla. Albin var extremt nöjd med att ha sitt livs första sommarkalas! Det blir ju inte så många sådana när man är född i Sverige, i december.

Howard hjälpte oss med allt fix. Det började med grillkorv med bröd, men inte vilka korvar med bröd som helst, utan Howards specialare - inbakade korvar. Man gör en korvbrödsdeg, kavlar ut den i rundlar, lägger på en korv, rullar ihop och in i ugnen. Tanzanian Style. Sedan skär man ett snitt genom korv och bröd och pillar in ketchup och senap den vägen. Såg rätt kul ut.

Det är lite spännande att ordna barnkalas här i Dar es Salaam. Man vet nämligen aldrig hur många som kommer att dyka upp. Eller när de dyker upp. Eller hur länge de stannar. Spelar ingen roll om man på inbjudan skriver ut exakta tider och ber om svar. Man har ändå ingen aning. Man får ta det som det kommer. Det mesta löser sig ju.

Det var lite värre för familjen Nyqvist när Clara fyllde år. Den sista gästen kom när det var en halvtimme kvar av kalaset. Det var väl OK, mest synd om den lilla flickan. Problemet var bara att sedan kom föräldrarna aldrig och hämtade sin dotter... Efter en och en halv timme och ungefär 20 telefonsamtal fick de till slut tag på mamman. Som förvånat undrade om kalaset REDAN var slut. Och lite överraskat undrade om de ville att hon skulle komma och hämta barnet...

I'm back!

Nej, jag har inte slutat blogga. Inte är det strömlöst hela tiden heller. Jag har bara haft lite mycket annat att stå i - därav att jag inte uppdaterat bloggen på ett par dagar.

(Om jag fortfarande varit i kvällstidningsbranschen så skulle jag bestämt hävda att fyra dagars blogguppehåll orsakade FOLKSTORM. Minst tre personer har hört av sig!)

Men nu tror jag att det kan bli rena ketchupeffekten! Vänta bara!

Strömlöst

Inga fläktar. Ingen AC. Inget kaffe. Inget större tryck i vattenstrålen. Varmt. Svettigt. Förbannade Dar es Salaams urusla elförsörjning. Förbannade att den normalt så pålitliga dieselgeneratorn alltid lyckas paja just när det är lördag.

Håkan gick ut i gästhuset en sväng. Där brummade kylen och lamporna tändes efter ett snabbt knapptryck. Fläkten i taket gick i gång. Skumt.

Då insåg vi att det inte var elavbrott. Det var vi som glömt köpa ny el. Man måste nämligen förhandsbetala elen genom att köpa koder i en liten lucka på Slipway. Som man sedan matar in i mätaren.

Ja, ja. Varje dag i Afrika lär man sig något nytt. Nu ska jag koka kaffe.

The Point of No Return?

Nu har de kommit. Mina tyska vandrarkängor som ska ta mig till toppen av Kilimanjaro. Hanwag Tatra Lady GTX. Ni kanske tycker att de ser bruna ut. Men det är de inte. Färgen heter aubergine.
Utprovade av Anne, hitflugna av Håkan. Nu på mina fötter.
Återstår bara att boka en expedition.

Månen, Venus och Jupiter

Här om kvällen, i måndags, kunde man se detta på natthimlen. Månen i mitten, Venus och Jupiter klart lysande på varsin sida om. Det är tydligen något som inträffar en gång vart 1000:e år eller så.

Jag visste inte om det, men var ute en sväng på kvällen och blev av en slump stående för att bara titta på månen. Jag trodde då att det var två ovanligt starkt lysande stjärnor, men det var så vackert att jag blev helt betagen. Det var som att alla andra stjärnor bleknade på den svarta himlen.

I går berättade Swahili-Lotta att det var Jupiter och Venus som flankerade månen. Det hade hennes barn fått höra i skolan. Så hon hade varit ute med kameran och tagit bilden här ovanför. Häftigt!

Blondinbella vs Sätereie skriver: 23 571 150 - 356

Sitter på det luftkonditionerade kontoret och försöker bli inspirerad att skriva en krönika till JMGs årsbok. Funderar på lite olika vinklar, som på något sätt rör mig, Tanzania och medier. Bloggen är ett sånt ämne.

Så jag gick in och kollade min trafikstatistik på Bloggtoppen och Bloggportalen. Tänkte jag skulle skriva något snärtigt om att jag nu haft "356 unika besökare - bara XXX kvar till Blondinbella!". Klickade mig fram till Blondinbellas presentation. Men då fick jag problem, på flera plan.

Enligt Bloggtoppen har Blondinbella haft 238 677 unika besökare senaste veckan. Imponerande, på två dagar! Bara måndag och tisdag finns i den siffran. Motsvarande siffra för Sätereie skriver är mer modesta 62 unika besökare, sedan i måndags alltså. Kändes ju lite deppigt som jämförelse, men jag kan leva med det.

Gick vidare till att jämföra uppgifterna om totalt antal unika besökare. Där jag med Sätereie skriver kommer upp i 356! Inte dåligt! Jag gillar er alla! Och tänker hellre kvalitet i läsekretsen än kvantitet!

Det är bara det att Blondinabella har 23 571 150 unika besökare på sin blogg!!! Det faller, i mina kanske något ogina ögon, långt utanför rimlighetens gräns. Det måste vara något fel i mätningen.

Det finns drygt 9 miljoner svenskar. Alla av dem har INTE varit inne på Blondinbellas blogg. Det är jag helt säker på. Om vi skulle anta att hälften av dem faktiskt hade varit det, vilket jag tror är en överdrivet hög uppskattning, så är det 4,5 miljoner. Inte sitter de människorna på sex sju olika datorer med olika IP-nummer var och klickar fram Blondinbella! Inte en chans. Det tror jag inte på.

OK. Då kan man ju anta att Blondinbella är populär långt utanför Sveriges gränser. Mycket möjligt att det är så. Men hon skriver på svenska och då är ju även den internationella marknaden ganska begränsad. Såååå många norrmän, danskar och finlandssvenskar finns det inte. Och svenska är ju inte direkt ett av världsspråken.

Så min slutsats är att det måste vara något allvarligt fel på Bloggtoppens mätmetod. Tyvärr slår väl detta tillbaka inte bara på Blondinbella, utan även på Blondinb-Ulla. Uppblåsta glädjesiffror! För oss båda.

Kollar man då på Bloggportalen, Aftonbladets verktyg för att mäta trafiken på bloggar, så får man delvis en annan bild. Både Bloggtoppen och Bloggportalen mäter på samma sätt, om jag förstått saken rätt. Man lägger in en liten logga på sin blogg och så räknar verktygen hur många gånger den bilden (=loggan) laddas ner.

Jag la in bägge dessa loggor med ett par minuters mellanrum, alldeles intill varandra i vänsterspalten på Sätereie skrivers öppningssida. Upptäckte redan Dag 1 att det var betydligt roligare att följa Bloggtoppens siffror än Bloggportalens. Det såg ut som att jag hade nästan dubbelt så många läsare på Bloggtoppen som på Bloggportalen!

(Och ni har ju sett vilka siffror jag valt att redovisa här på bloggen... Det är nästan så jag rodnar, men bara nästan. Skyller på min bakgrund som kvällstidningsjournalist. Det var ju inte direkt lögn, bara ett välvilligt urval av tillgängliga faktauppgifter.)

Tyvärr går det inte riktigt att jämföra siffrorna längre, Bloggtoppen mäter veckans besökare måndag - söndag, Bloggportalen mäter senaste sjudagarsperiod. På Bloggportalen finns heller ingen uppgift över det totala antalet unika besökare.

Men Blondinbella har fler läsare än Sätereie skriver även på Bloggportalen. Hon leder med 483 535 mot 144 under senaste veckan.

Hur som helst. Bloggosfären växer. Uppgifter över antal unika besökare används och blir mer och mer intressanta för flera aktörer - skribenter, annonsörer och kanske till och med forskare?

Så vad säger ni? Hur kan det bli så här? Vem ska man lita på? Vem har de mest tillförlitliga trafikmätningarna? Hur stor är egentligen Blondinbellas blogg? Jämfört med min och alla andra?

Kanske kan detta bli ett ämne för en C-uppsats på MKV? Eller är det redan gjort?

Kumbi Kumbi

Här är en bild, så att ni kan få en uppfattning om hur de äckliga insekterna ser ut. Med utfällda vingar har de en vingbredd på uppskattningsvis 8-9 centimeter. Föreställ er dessa i håret, i maten och på benen. Fatta att jag till slut sprang därifrån!

Nu vet jag vad de heter: Kumbi Kumbi. Den enda icke swahili-benämning jag har hittat är Huge Termites, men jag vet inte om det faktiskt är termiter. Hur som helst så dyker de upp i december, efter regnen. Förhoppningsvis är deras svärm- och parningssäsong kort.

De är dessutom ätliga! Många äter dem som snacks. Man tar bort vingar och ben och steker dem lätt. Lär smaka som nötter. Sugen? Någon?