Sätereie på safari

Observera buffeln i bakgrunden! Det är inte en vattenbuffel, som ett otränat öga lätt kan tro. (Tror inte att det finns vattenbufflar i Afrika.) Detta är en äkta Cape Buffalo - en av Mikumi National Parks stoltheter.

Buffeln är ordentligt köttig - den kan väga upp till 900 kilo! Gissa om det var mäktigt att köra genom ett litet skogsområde på savannen och plötsligt se en mäktig buffel mitt på vägen! Vi krypkörde närmare och såg en till, och en till och en till! De var överallt! Säkert 150 stora djur som stod och tuggade och glodde på oss.

Safarin var - bra! (Jag är normalt sett ganska försiktig med utropstecken i en text, men känner redan här att jag gått överstyr och börjat gödsla med dem. Men de behövs! En lyckad safari är värd bra många utropstecken! Snart kanske jag börjar hacka på tangenten så att varje mening avslutas med inte mindre än TRE utropstecken! Bear with me!!!)

Bara att köra ut från Dar es Salaam och inåt landet är fint. Trots att det är en tremiljonersstad, så dröjer det inte länge förrän man är ute på riktiga landet. Vi tog T1:an till Morogoro och hittade vägen vidare mot Iringa. En sak som förvånade mig var att vägbulorna nått nya höjder här i Tanzania. Lite överallt (inte helt slumpartat, utan på sträckor där man annars lätt hade tryckt gasen i botten) så fanns en för mig ny typ av väldigt effektiva vägbulor: Fem stenhårda strängar asfalt, inom kanske en meter, som fick instrumentbrädan att hoppa fritt - om man inte hade bromsat ner ordentligt.

Det visade sig också att avfarten ner mot Mikumi Wildlife Camp, i Kikoboga, var ordentligt skyltad så det var inga problem att komma till rätt ställe - även med en B-karta.

Morgon och kväll var vi ute och körde i tre fyra timmar. Familjen Nyqvist och vi delade på en guide, en ung massajkille som heter Faweli. Vi turades om att ha honom i bilen och så körde vi minikaravan genom nationalparken.

Första eftermiddagen såg vi de "vanliga" savanndjuren: babianer, giraffer, elefanter, zebror och impalas. De stora höjdpunkterna var ett par schakaler (preminär för oss!) och en STOR krokodil som låg på land och solade med öppen käft.

Natten därefter sov vi som grisar och Faweli bad till Gud om att vi skulle få se lejon nästa morgon - och han blev bönhörd! Efter en dryg halvtimmes körande norrut fick Håkan syn på en stor, präktig lejonhane med yvig man i vägkanten. Faweli blev så lycklig för vår skull att han bara fnissade och log. Så småningom fattade vi att han var praktikant som guide och att det därför var extra viktigt för honom med nöjda gäster, ett sätt att säkra fortsatt jobb i parken.

Vi såg elefanter i massor. I Mikumi finns totalt kanske 500 elefanter. Det kändes som att vi såg nästan varenda en! Det är häftiga djur. De är så stora, men rör sig så ljudlöst... Det är också en speciell känsla när man ser en hel flock, kanske 15 - 20 elefanter i olika storlekar som marscherar på rad över savannen.

På kvällen satt vi och åt middag på campens restaurang,som har ett vattenhål 30-40 meter från matborden, när ett gäng på tolv elefanter kom ditsmygande för att dricka vatten och svalka sig genom att "duscha".

Så var det det här med isen till gin och tonicen. Svaret på frågan är att första dagen FANNS det is. Dagen efter fanns det INTE. Men drinken slank ner i alla fall. Det är ju rent medicinskt. Tonic är bra mot malaria - och det finns gott om myggor på savannen. Man har nog slutat med kinin i tonicen sedan engelsmännen var i Indien, men man ska inte underskatta placeboeffekten.

Sista morgonen rådde lejonfeber. Vi ville se fler! Men det såg mörkt ut, så mörkt att vi gav upp och tänkte "nästa gång". Vi åkte till The Hippo Pool för att avsluta på gott humör. När man ser flodhästarna ligga och flyta runt i dammen så är det svårt att inte bli på gott humör. Särskilt om man kombinerar flodhästarna med ett gäng krokodiler i vattenkanten och bufflar och ett vårtsvin (Pumba!) som kom för att dricka.


Men Faweli ville inte ge sig. Dagen till ära, efter att Albin och Clara Nyqvist hade intervjuat honom om massajer och annat, så hade han satt på sig sin traditionella massaj-utstrysel. Albin är numera totalt inspirerad, har köpt sig en massajklubba och önskar sig de röda tygstyckena och smyckena som ingår. Plus vita plastsandaler.

Vet inte om Faweli bett till Gud igen - men han lyckades även denna gång. På väg tillbaka, mot den efterlängtade frukosten, så valde han en sista omväg, under visst knorr från oss hungriga. Och där hittade vi inte bara ett lejon, utan tre! En lejonhane och två honor som låg och slappade under ett träd! "Slappade" är verkligen det rätta ordet. Något så avslappnat som dessa lejon har jag knappast sett.

....och nu knasar Blogger, så jag kan inte lägga ut någon lejonbild. Återkommer i morgon.