Macka, macka, macka - pålägg!

Just nu tror jag att mitt starkaste kulturella särdrag är behovet av bra mackor. Jag är bagarbarn och ägnar mycket uppmärksamhet åt att leta reda på bra bröd (ska hålla sig mer än tio timmar, får inte smula, ska inte vara kritvitt). Vissa dagar gör jag fynd, nästa dag finns inte samma sorts bröd att få tag på.

Och så är det det här med pålägget. Igen.

Vi hittade en ost på delin vid Oyster Bay som var OK och bara kostade skjortan, inte resten av garderoben också. Kan köpas i rejäla kilobitar. Så den har vi kört på nu i sex sju veckor. Men den är ju för trist i längden. Får mig att tänka på de stora fyrkantiga avlånga edamerostar som mamma och pappa hade i kafeterian när bageriet fortfarande var öppet. Edamerosten framstår i mitt minne som en i jämförelse mycket spännande ost. (Och det var den INTE.)

Jag vill ha en långlagrad grevé! En schysst prästost eller herrgård skulle också slinka ner. Knäckebröd med västerbotten...

I samma deli hittade vi också god ungersk salami, direktimporterad från Italien. (Fråga mig inte varför den är ungersk när den kommer från Italien. Vissa saker får man bara acceptera.) Den har vi också kört i sex sju veckor. Känns inte direkt spännande den heller, längre.

Jag, och resten av familjen, behöver variation. Man måste byta pålägg med jämna mellanrum. Annars blir frukosten för nedslående.

Vi har provat mortadella (för fult pålägg, det är bara en person i familjen som rör den, säger inte vem men ni kan ju gissa), skinka (svindyr!), vache qui rit (tja, vad ska man säga, det är ju något att breda på brödet och det smakar ju inte illa).

När man kört igenom dessa alternativ så återstår bara de rena onyttigheterna. Jordnötssmör. Sylt. Marmelad. Nutella. Jag tycker ju inte ens om söta mackor!

Mitt senaste fynd är LEMON CURD. Inte för att den kvalar in på nyttiga listan, men det är ju inte överdrivet sött heller. Smakar friskt! Fräscht! Nytt! Gör sig faktiskt väldigt bra på en rosting.

Får se hur länge det dröjer innan jag tröttnar på den.