Fattiga och rika

Här om dagen satte jag ner foten. Bedrev ett aktivt arbetsgivarskap, höjde lönen med drygt tio procent för en av våra anställda och berättade för den andra att han är tvungen att börja jobba heltid om han ska fortsätta få betalt för heltid. Och att han är tvungen att utföra alla sina arbetsuppgifter (inte bara laga mat, utan sköta den andra delen av jobbet, trädgårdsmästarsysslorna, också) om han också ska komma i fråga för löneförhöjning nästa månad.

Det är svårt att vara tuff när man har ett sånt enormt övertag, som man automatiskt har gentemot sina anställda som (jämförelsevis) rik och vit i Afrika. Man känner sig som en hemsk kolonialist. Som en utsugare.

Ännu svårare blir det när den anställde, underställde, nästan börjar gråta och berättar om hur svårt det är att få allt att gå ihop när man har fyra barn och en fru att försörja och priserna på mat, vatten, el och bussbiljetter bara stiger.

Vi är ju medvetna om detta, det var precis därför vi bestämde oss för att höja deras löner. Samtidigt känns det så FEL att ge två personer lika mycket löneförhöjning när den ena (kvinnan) jobbar alla sina uppgjorda timmar, aldrig drar sig för att göra lite extra och är pålitlig i varje situation. Och den andre (mannen) kommer ett par tre timmar för sent till jobbet, ibland svänger ihop det lite snabbt och ofta struntar i de tråkiga arbetsuppgifterna som att sopa och kratta utomhus och så vidare.

Förutom de höjda priserna i största allmänhet så har de vanliga lönearbetande tanzanierna ett annat ok att bära, som faktiskt gör dem till mer eller mindre livegna statare - om de har tur och har en snäll, vit, rik arbetsgivare. Hushyrorna ska betalas i förskott, ett år i taget. Så mycket pengar lyckas de aldrig spara ihop. Därför måste de låna av arbetsgivaren.

Nu har dessutom hyrorna chockhöjts. Den årshyra som förra året låg på 360 000 shilling, ligger i år på 480 000. (1000 shilling är ungefär 6 kronor, nuvarande årshyran ligger alltså på runt 2 880 kronor.) Och det är pengar som den anställde inte har.

Det finns ingen bankkultur att tala om för vanliga människor i Tanzania. Har du bara en vanlig arbetarlön så får du inte ens öppna ett bankkonto, eftersom det krävs att du kan sätta in en förhållandevis rejäl summa för att överhuvudtaget få öppna ett konto i en bank. Att få lån är nästan ett omöjlighet, även för den mer välbeställda medelklassen. Räntan ligger på 25 procent PLUS att du måste betala rätt mycket för ett slags låneförsäkring. Detta gäller även om du till exempel har ett hus som du kan använda som säkerhet.

Våra anställda har bankkonton. Deras förra arbetsgivare hjälpte dem att öppna konton, efter att hon agerat mikrobank och sett till att de sparade en viss summa pengar varje månad hos henne. Därför kunde de i somras få sina konton.

Därmed ville ingen av dem fortsätta mikrobanksspara hos oss, när vi kom in i bilden. De ville själva ta ansvar för sina egna pengar, på sina egna konton. Det är ju inget att säga om det, de är vuxna människor som får lön och har all rätt i världen att förfoga över de pengarna som de själva finner bäst.

Problemet är bara att de inte sparar. Han som ska ut med 480 000 i morgon har inte en shilling på sitt konto. Han har bland annat använt sina pengar till att investera i ett husbygge i Malawi, där han kommer ifrån. Det är säkert en bra investering, en pensionsförsäkring - på sikt. Men det det är inte bra när man inte kan betala sin hyra och man riskerar att ställas på bar backe med fru och fyra barn. På gatan utanför vårt område bor folk under presenningar som de spänner upp som vindskydd mot muren.

Självklart att vi inte bara se detta hända. Självklart måste vi då frångå den överenskomna policyn om att vi som arbetsgivare lånar ut max motsvarande en månadslön. Och då hamnar han i nästa rävsax.

En månadslön betalar du av relativt lätt på knappt ett år. Drygt två månadslöner på åtta månader, som det är kvar tills vi ska flytta hem till sommaren, är en helt annan sak. Det innebär en stentuff avbetalningsplan, som gör att även om vi höjer hans lön så kommer höjningen bara att gå till avbetalningar på lånet. Han och hans familj kommer att ha det knapert fram till nästa sommar.

Jag berättar inte det här för att gnälla om att det är så synd om mig som rik, vit arbetsgivare. Utan för att jag tycker att det är en situation som ger en bra bild av ett stort och viktigt problem i Tanzania. Bristen på ett ekonomiskt bastänkande. Den som har pengar gör av med dem. Kostnader som kommer längre fram ordnar sig förhoppningsvis. Planeringen saknas. Det ekonomiska medvetandet saknas. Jag får uppfattningen av att man både på ett nationellt och privat plan hela tiden förlitar sig på att det ska komma nya pengar, utifrån, att någon annan ska lösa knipan. Staten väntar på mer biståndspengar, individer på att exempelvis arbetsgivare ska skjuta till när det krisar.

På ett plan handlar det antagligen om utbildning. På ett annat plan handlar det, tror jag, om kultur och livsstil. Eller kanske man ska säga livssituation, livsstil låter så självvalt. I ett land där medellivslängden visserligen är på uppåtgående, men ändå inte är högre än drygt 45 år, så kan det kanske vara svårt att planera för en ålderdom. Det är mer här och nu som gäller. Man vet inte om det kommer en morgondag.

Dessutom finns en stark kultur av att familjer hjälper varandra, släktingar som har råd förväntas dela med sig till släkten. Det är väl i och för sig något positivt och fint i det. Men det bidrar också till att den som lyckas spara ihop, eller få en bonus från arbetsgivaren, eller liknande, har svårt att få behålla pengarna själv. Han/hon förväntas då dela med sig till dem som har det sämre. Det omöjliggör ett effektivt privatsparande.

Det bidrar till att man ett par dagar före betalningsdagen för årshyran står där utan en spänn och hoppas att det ska lösa sig.

Det är ju inte jag som är den mest ekonomiskt sinnade i vår familj. Ändå hör jag mig själv, gång efter annan, leverera moralistiska utläggningar för de anställda om vikten av att spara lite av sin lön varje månad, vikten av att själv ta ansvar för sitt liv och sin ekonomi, vikten av att planera långsiktigt inför framtida större utgifter.

Och känner mig så dum. Kolonialt översittaraktig. Det är förnedrande att tala till andra vuxna människor på det sättet. Begreppet "vit skuld" blinkar i huvudet. Men vad ska man göra? Om utvecklingen ska gå framåt, om vanligt folk ska få det bättre, så MÅSTE de ju kunna förvalta sina inkomster och ha råd med sina utgifter. Det handlar ju i grund och botten om hjälp till självhjälp.

Ny inneboende: Karin!

Vi har fått en ny inneboende den här veckan, Karin Jonson från Handels i Göteborg. Hon är också här och jobbar på EfD, Environment for Development, forskningscentret som Håkan jobbar på.
Det var meningen att Karin skulle bo i en gästforskarlägenhet vid universitetet, men där var visst överbokat. Vi är lika glada för det - det är bara trevligt att få gäster!
Karin är ute på stor turné. Innan hon kom hit hade hon varit i Etiopien och i Kenya. På fredag åker hon vidare till Kina!
Och så finns de som inte tror att det är glamouröst att jobba på universitetet. Skumt.

Wonder Welders

I fredags följde jag med Oskar, Albin och stora delar av nordiska fritids till Wonder Welders. Det är en häftig verksamhet där funktionshindrade personer, mestadels med amputerade ben, tillverkar de mest fantastiska saker av - skrot.

I Tanzania finns ingen möjlighet till sjukpension eller liknande. Den som förlorar exempelvis ett ben är hänvisad till andras välvilja, och tar inte familjen hand om dig så får du tigga. Många funktionshindrade ute på landsbygden tvingas därför in till Dar es Salaam, här finns fler människor med tillräckligt mycket kontanter för att det ska gå att tigga sig fram.



Verksamheten är uppdelad i olika sektioner. En del, den ursprungliga gissar jag, med tanke på namnet, svetsar ihop metallskrot till skulpturer. De gör allt från elefanter till gamar och flodhästar. Min favorit är vårtsvinet, "Pumba". En sådan ska jag försöka få tag på innan vi åker hem.

En annan del återanvänder glas, smälter ner det, gör glaspärlor som sedan används till att tillverka smycken. Jag fick lust att köpa vartenda halsband och örhänge de hade, för att lägga i presentlådan och ge bort till alla snälla människor när jag kommer hem, men stillade mig och köpte bara ett halsband och ett par örhängen i grönt glas.



En tredje sektion gör papper, av återanvänt tidningspapper och kartong, som mals och kokas om tillsammans med - ananasblast! Uppenbarligen innehåller just ananasen så mycket stärkelse att det fungerar som lim. Av pappersarken gör de klippböcker, presentkort och brevpapper.

(RÄTTELSE: Min besserwisser-syster Anne Sätereie har påpekat att det fibrerna i ananasen som gör tricket! Har inget med stärkelse eller lim att göra.)




Färdtjänst och tillgänglighet är ganska okända begrepp i kollektivtrafiken i Tanzania. Man ser inte ens särskilt många rullstolar. Gatubilden är inte sådan att det skulle vara särskilt lätt att ta sig fram med rullstol heller. Inte många gator är asfalterade, ännu färre har en trottoar. Tvärtom är gatubilden full av trappsteg och gropar och andra konstigheter som gör det svårt att ta sig fram även för den som har två ben och full rörlighet.

Men den här typen av hemmabyggda cykelrullstolar, som man vevar med armarna, är ganska vanliga.



Jag har bestämt mig för att jag ska öppna plånboken ordentligt på Wonder Welders i fortsättningen. Alla pengar jag INTE ger till alla de tiggare som står vid varje rödljus, ska jag i stället köpa fina saker för hos Wonder Welders.

Jag har tur

...mitt Visa-kort hade sugits in i bankomaten och jag fick det tillbaka! Vilken lättnad.
Just den bankomaten på Sea Cliff är så konstig, för den spottar ut pengar och kvitto först, sedan får man kortet. Efter många års programmering på att det sista man gör är att rycka till sig kvittot så är det lätt hänt att man glömmer kortet.
Uppenbarligen händer detta betydligt fler klantskallar än bara mig - på banken fanns hade en hel liggare med uppgifter på alla kort som sugits in i maskinen igen.

Det regnar fortfarande. Inte lika intensivt som för ett par timmar sedan, men envist och oupphörligt. Just nu är den samstämmiga bedömningen från de tanzanier jag har talat med att i dag är den första dagen på höstens regnperiod.

Läcker som ett såll

Oskars rum, Albins rum, vårt sovrum - nu läcker taket lite överallt! Tror att köket och gästrummet är de enda utrymmen som det inte regnar in i, än så länge.

Nu får det fasen sluta regna snart.

...och jag måste till banken på Sea Cliff, mitt Visa-kort är borta och jag tror att jag glömde det i bankomaten i lördags. Hoppas att det har sugits in i apparaten och finns för avhämtning.

Swahili-Lotta, trovärdig källa som varit kortchef på Nordea, säger att det är en myt att bankomaten tuggar sönder kortet om det dras in i apparaten. Så vi får hoppas att det är det som hänt, så att inte någon fuling har lagt beslag på det.

(Ingen fara än så länge - jag har inte många hundralappar på kontot.)

...och nu regnar det in genom taket!

Nu går jag över i Kalle Anka-läge och springer runt och sätter ut hinkar där det droppar in genom taket!
Så länge det bara blev blött på golvet i "akvariet", det inglasade uterummet, så tyckte jag inte att det var så farligt, men nu har jag en blöt fåtölj och en stor pöl på vardagsrumsgolvet också.
Och regnet bara håller i. Det VRÄKER ner...

Oj, vad det regnar!

Nu regnar det så mycket att det har börjat regna in genom taket i vårt glasade uterum, kallat "akvariet". Inte så mycket att jag har börjat ställa ut hinkar, á la Kalle Anka, men tillräckligt för att jag ska börja undra hur det ska gå när de riktiga regnen kommer i november.
De regn vi har fått hittills är tydligen bara en försmak.

Och vi har fortfarande inte köpt några paraplyer...

Allt är möjligt

 

Om man bara vill tillräckligt mycket, så finns det möjligheter överallt.

FN-dagen - International Day

 

...och här kommer Sveriges trupp paraderande, strax efter Sri Lanka och före Tanzania!
I dag har vi firat FN-dagen på IST. Alla barnen paraderade med flaggor kläda i sina olika länders särskilda kläder. Sverige-gänget hade fotbollströjor och fåniga hattar.

Det var också en stor dag för nordismen. De svenska, norska, finska och danska föräldrarna samarbetade för att gemensamt presentera lite av de nordiska ländernas särdrag. Några islänningar har vi tyvärr inte sett till i Dar, så dem fick vi klara oss utan.

Från svensk sida bjöd vi på kanelbullar och pepparkakor, julgran och luciakrona. Danmark erbjöd salt lakrits och speed-Lego-bygge. Norrmännen bjöd på nygräddade våfflor - och det finska bidraget var stövelkastning!



En inte helt ortodox Lucia. Men ganska entusiastisk!

International Week

I morgon är det FN-dagen. Detta uppmärksammas på IST med att det är International Week hela veckan. Och jag är ju en ambitiös förälder, som inte lärt mig att ducka så snart skolan erbjuder extra gratisarbete åt släkt och vänner...

Veckoprogram:
Tisdag - hade Oskar och hans två svenska klasskompisar - Sofia och Annie - hemma hela eftermiddagen för att styra upp en Sverigeprestentation och baka kanelbullar.
Onsdag - Var med i klassrummet under en snygg presentation kl 07.10 på morgonen. Bjöd på saft och bullar. Åkte mer eller mindre direkt därifrån till ett planeringsmöte med nordiska föräldrar om fredagens begivenheter. Kom också på att det fanns en fråga från Albins klass om jag kunde komma och presentera Sverige i den klassen också. Drog ihop en fattigmans-power point, färgutskrifter på A4, tillsammans med Albin på kvällen.
Torsdag - presentation i Albins klass kl 12.00. Med saft och bullar!
Fredag - Samling och internationell parad kl 07.10. Därefter har vi ett gemensamt nordiskt utställningsbord med frågesport, lego-bygge och diverse andra aktiviteter.
Icke att förglömma det finska bidraget stövelkastning!

Livet i tropikerna

 

Höstlov i Tanzania. Kasa Beach. Inte dumt alls.

Vi minns HG

Vi åkte till Kasa Beach. Där nåddes vi på söndag morgon av beskedet om att vår vän HG, Hans-Gunnar Wikström, från Jokkmokk, omkommit i en fiskeolycka på lördagen.

Det går inte att begripa.

För oss är HG sång och musik, glada skratt, roliga fester och stillsamma samtal på stranden i Långevik eller uppe på berget, vid Lindbergs stuga.

För oss är HG ena halvan av Lena&HG - alltid lika efterlängtade när de kommer nerkörande från Jokkmokk till Orust på somrarna.

För oss är HG värme och kärlek. Till Lena, till alla barnen - de fem egna, till barnbarnen och till alla våra barn. Till barnen han var lärare för i skolan.

För oss är HG smäktande dragspel, en varm kram, en finurlig glimt i ögat.

Våra tankar går till Lena, till Mimmi, Hannes och Hugo, till Fia och Ida.

Ny radiotystnad - nya äventyr

I morgon, fredag, drar vi iväg på nya äventyr. Vi ska till Kasa Beach - sköldpaddsstranden - och sola, bada, leka och ta det lugnt över helgen.

Kolla gärna den här länken om ni är nyfikna på vart vi ska. Det ser väldigt trevligt ut!

Det värsta är att jag redan i dag bränt mig i solen, så jag är snudd på jordgubbsröd i ansiktet och på axlarna. Simmade 1000 meter i poolen på svenska skolan vid 11-12-tiden. Det var inte bra. Borde ha smort in mig... Men det gjorde jag inte.

Återkommer till civilisationen på måndag kväll.

Macka, macka, macka - pålägg!

Just nu tror jag att mitt starkaste kulturella särdrag är behovet av bra mackor. Jag är bagarbarn och ägnar mycket uppmärksamhet åt att leta reda på bra bröd (ska hålla sig mer än tio timmar, får inte smula, ska inte vara kritvitt). Vissa dagar gör jag fynd, nästa dag finns inte samma sorts bröd att få tag på.

Och så är det det här med pålägget. Igen.

Vi hittade en ost på delin vid Oyster Bay som var OK och bara kostade skjortan, inte resten av garderoben också. Kan köpas i rejäla kilobitar. Så den har vi kört på nu i sex sju veckor. Men den är ju för trist i längden. Får mig att tänka på de stora fyrkantiga avlånga edamerostar som mamma och pappa hade i kafeterian när bageriet fortfarande var öppet. Edamerosten framstår i mitt minne som en i jämförelse mycket spännande ost. (Och det var den INTE.)

Jag vill ha en långlagrad grevé! En schysst prästost eller herrgård skulle också slinka ner. Knäckebröd med västerbotten...

I samma deli hittade vi också god ungersk salami, direktimporterad från Italien. (Fråga mig inte varför den är ungersk när den kommer från Italien. Vissa saker får man bara acceptera.) Den har vi också kört i sex sju veckor. Känns inte direkt spännande den heller, längre.

Jag, och resten av familjen, behöver variation. Man måste byta pålägg med jämna mellanrum. Annars blir frukosten för nedslående.

Vi har provat mortadella (för fult pålägg, det är bara en person i familjen som rör den, säger inte vem men ni kan ju gissa), skinka (svindyr!), vache qui rit (tja, vad ska man säga, det är ju något att breda på brödet och det smakar ju inte illa).

När man kört igenom dessa alternativ så återstår bara de rena onyttigheterna. Jordnötssmör. Sylt. Marmelad. Nutella. Jag tycker ju inte ens om söta mackor!

Mitt senaste fynd är LEMON CURD. Inte för att den kvalar in på nyttiga listan, men det är ju inte överdrivet sött heller. Smakar friskt! Fräscht! Nytt! Gör sig faktiskt väldigt bra på en rosting.

Får se hur länge det dröjer innan jag tröttnar på den.

Sätereie på safari

Observera buffeln i bakgrunden! Det är inte en vattenbuffel, som ett otränat öga lätt kan tro. (Tror inte att det finns vattenbufflar i Afrika.) Detta är en äkta Cape Buffalo - en av Mikumi National Parks stoltheter.

Buffeln är ordentligt köttig - den kan väga upp till 900 kilo! Gissa om det var mäktigt att köra genom ett litet skogsområde på savannen och plötsligt se en mäktig buffel mitt på vägen! Vi krypkörde närmare och såg en till, och en till och en till! De var överallt! Säkert 150 stora djur som stod och tuggade och glodde på oss.

Safarin var - bra! (Jag är normalt sett ganska försiktig med utropstecken i en text, men känner redan här att jag gått överstyr och börjat gödsla med dem. Men de behövs! En lyckad safari är värd bra många utropstecken! Snart kanske jag börjar hacka på tangenten så att varje mening avslutas med inte mindre än TRE utropstecken! Bear with me!!!)

Bara att köra ut från Dar es Salaam och inåt landet är fint. Trots att det är en tremiljonersstad, så dröjer det inte länge förrän man är ute på riktiga landet. Vi tog T1:an till Morogoro och hittade vägen vidare mot Iringa. En sak som förvånade mig var att vägbulorna nått nya höjder här i Tanzania. Lite överallt (inte helt slumpartat, utan på sträckor där man annars lätt hade tryckt gasen i botten) så fanns en för mig ny typ av väldigt effektiva vägbulor: Fem stenhårda strängar asfalt, inom kanske en meter, som fick instrumentbrädan att hoppa fritt - om man inte hade bromsat ner ordentligt.

Det visade sig också att avfarten ner mot Mikumi Wildlife Camp, i Kikoboga, var ordentligt skyltad så det var inga problem att komma till rätt ställe - även med en B-karta.

Morgon och kväll var vi ute och körde i tre fyra timmar. Familjen Nyqvist och vi delade på en guide, en ung massajkille som heter Faweli. Vi turades om att ha honom i bilen och så körde vi minikaravan genom nationalparken.

Första eftermiddagen såg vi de "vanliga" savanndjuren: babianer, giraffer, elefanter, zebror och impalas. De stora höjdpunkterna var ett par schakaler (preminär för oss!) och en STOR krokodil som låg på land och solade med öppen käft.

Natten därefter sov vi som grisar och Faweli bad till Gud om att vi skulle få se lejon nästa morgon - och han blev bönhörd! Efter en dryg halvtimmes körande norrut fick Håkan syn på en stor, präktig lejonhane med yvig man i vägkanten. Faweli blev så lycklig för vår skull att han bara fnissade och log. Så småningom fattade vi att han var praktikant som guide och att det därför var extra viktigt för honom med nöjda gäster, ett sätt att säkra fortsatt jobb i parken.

Vi såg elefanter i massor. I Mikumi finns totalt kanske 500 elefanter. Det kändes som att vi såg nästan varenda en! Det är häftiga djur. De är så stora, men rör sig så ljudlöst... Det är också en speciell känsla när man ser en hel flock, kanske 15 - 20 elefanter i olika storlekar som marscherar på rad över savannen.

På kvällen satt vi och åt middag på campens restaurang,som har ett vattenhål 30-40 meter från matborden, när ett gäng på tolv elefanter kom ditsmygande för att dricka vatten och svalka sig genom att "duscha".

Så var det det här med isen till gin och tonicen. Svaret på frågan är att första dagen FANNS det is. Dagen efter fanns det INTE. Men drinken slank ner i alla fall. Det är ju rent medicinskt. Tonic är bra mot malaria - och det finns gott om myggor på savannen. Man har nog slutat med kinin i tonicen sedan engelsmännen var i Indien, men man ska inte underskatta placeboeffekten.

Sista morgonen rådde lejonfeber. Vi ville se fler! Men det såg mörkt ut, så mörkt att vi gav upp och tänkte "nästa gång". Vi åkte till The Hippo Pool för att avsluta på gott humör. När man ser flodhästarna ligga och flyta runt i dammen så är det svårt att inte bli på gott humör. Särskilt om man kombinerar flodhästarna med ett gäng krokodiler i vattenkanten och bufflar och ett vårtsvin (Pumba!) som kom för att dricka.


Men Faweli ville inte ge sig. Dagen till ära, efter att Albin och Clara Nyqvist hade intervjuat honom om massajer och annat, så hade han satt på sig sin traditionella massaj-utstrysel. Albin är numera totalt inspirerad, har köpt sig en massajklubba och önskar sig de röda tygstyckena och smyckena som ingår. Plus vita plastsandaler.

Vet inte om Faweli bett till Gud igen - men han lyckades även denna gång. På väg tillbaka, mot den efterlängtade frukosten, så valde han en sista omväg, under visst knorr från oss hungriga. Och där hittade vi inte bara ett lejon, utan tre! En lejonhane och två honor som låg och slappade under ett träd! "Slappade" är verkligen det rätta ordet. Något så avslappnat som dessa lejon har jag knappast sett.

....och nu knasar Blogger, så jag kan inte lägga ut någon lejonbild. Återkommer i morgon.

Nu blir det radiotystnad

I morgon bitti packar vi monstertrucken och styr mot Mikumi tillsamans med familjen Nyqvist. Tror inte att de har gratis bredband på savannen, så jag lämnar datorn hemma.

Ni får hålla er till på tisdag. Först då får ni reda på hur det gick med djurspaningen, om vi hittade till nationalparken, om det fanns is i gin och tonicen och andra frågor som jag utgår ifrån riskerar att hålla er sömnlösa under de kommande dygnen.

Vi sticker kl 07.00 och hoppas vara framme till lunch, vid 13-tiden. Kanske går det snabbare, eftersom det är söndag morgon och förhoppningsvis inte så tung trafik på väg ut ur stan på morgonkvisten.

Försökte hitta en bra vägkarta i dag. Misslyckades. Hittade bara en "Illustrated Tanzania Map" med fina bilder på vilda djur och inte allt för detaljerade vägsystem... Men det ska nog gå bra. Man kör bara förbi Morogoro, fortsätter mot Iringa och hamnar då i Mikumi National Park. Det enda som egentligen oroar mig är om vi ska hitta själva avfarten ner till Kikoboga, där vår camp ligger. Som jag minns det från för tre år sedan så var det en ganska diskret avfart. Men det löser sig!

Har införskaffat kylväska, giftig myggsprej och en ny solhatt. Detta blir bra!



...och i kväll värmer vi upp med ett nytt besök på Osaka, den finfina japanska restaurangen. I kväll firar vi Filip Nyqvists födelsedag - och kommer ihåg att ta med kameran...

Albin kör järnet i triathlon

För tvåorna var det lagtävling, klass mot klass, som gällde.

Albins gäng började med cykling, så många varv som möjligt på tio minuter.
Sedan var det simning, flest antal längder tvärs över poolen på tio minuter.
Avslutningsvis så var det stafett, så många vändor som möjligt på tio minuter. Åt ena hållet vad det en bana, rena fotbollsträningen, med häckar och koner, åt andra hållet skulle man åka på en liten platta på hjul och staka sig fram med händerna.

Svettigt värre... Både för utövare och publik!

Albins klass vann löpgrenen (stafetten) och låg tätt efter de vinnande klasserna i både cykling och simning!

Oskar tävlar i IST Triathlon

I dag har Oskar deltagit i IST:s triathlon: Först två längder frisim, upp ur bassängen, snabbt på med skor och tröja, springa till cyklarna, cykla ett par hundra meter, slänga cykeln och avslutningsvis springa ett par hundra meter.

Det gick jättebra! Oskar blev tvåa i sitt heat.

I morgon är det Albins tur att tävla i triathlon. I tvåan har de ingen individuell tävling, utan bara lag. Albin ska köra den avslutande cykelsträckan. Det ser vi fram emot!

I morgon är det också terminsavslutning. Första terminen av fyra är avklarad och barnen får höstlov fram till den 22, eller om det var 23, oktober. På söndag sticker vi till Mikumi tillsammans med Swahili-Lotta och resten av familjen Nyqvist för en tre dagars safari. Det är samma nationalpark och samma ställe som vi besökte sist vi var i Tanzania för tre år sedan. Den gången tror jag att vi såg NIO lejon i skuggan under ett och samma träd. Får se om vi har samma tur med djur den här gången.

Det ska i alla fall bli härligt att komma i väg ett par dagar. Jag fantiserar om att sitta med en bra bok och en gin och tonic i baren på campen och slötitta ut mot vattenhålet dit savannens alla elefanter, vattenbufflar, zebror, giraffer och andra kommer för att dricka. Om ni blundar och tänker Karen Blixen, Out of Africa, Jane Goodall (schimpanstanten) så kommer ni ganska nära min fantasi.

Håkan på jobbet

Här är Håkan utanför huset där ekonomiska institutionen håller till på University of Dar es Salaam. Huset är en gåva från danska staten. Inte särskilt snyggt, rätt slitet - och klart överbefolkat. I vartenda litet kontor sitter det minst två personer, skrivborden står så tätt att man inte tar sig runt utan att hasa längs väggarna.



Håkan sitter på tredje våningen - i ett jämförelsevis sparsmakat och luftigt möblerat rum. Ibland finns det elekticitet i huset, ibland får man klara sig utan. Samma sak med internetuppkoppling - och vatten.

Men det finns ett trevligt fik på gården, där man köper ett stort glas passionsfruktsjuice, en toast och en skål fruktsallad för så där sex spänn.

Kallt vatten i kallvattenkranen önskas

I dag har det varit varmt i Dar es Salaam. Riktigt varmt. Så där hett och klibbigt att till och med infödda tanzanier går omkring och pustar.

Då vill man gärna svalka av sig. Med en kall dusch. Eller åtminstone spola händer och handleder i kallt vatten.

Men det går inte. För vattentanken står på taket och blir solvarm. Vrider man på kallvattenkranen så får man - varmvatten.

Det enda kalla vatten som finns att tillgå är det man haft i kylen, eller tappar upp ur vattenapparaten i köket, ni vet en sån där med en 20-litersdunk på. En sådan som vi ett tag hade i fikahörnet på Sprängkullsgatan. Där förstod jag aldrig poängen med vattenapparaten, här känns den som en gudagåva med sitt iskalla, fräscha innehåll.

Men det känns lite väl exklusivt att spola händerna i köpevatten.

Kolla duktiga studenter!

Kolla här, så får ni se vilka duktiga studenter vi har på JMG.

Visste du att...

...om man pusslar lite så kan man på kontinenten Afrikas yta få in hela Europa, Kina, Indien, Argentina, Nya Zeeland OCH kontinentala USA (utan Alaska och sånt alltså).
Det är STORT.

Ändå finns det färre afrikaner än det finns t ex indier.
Glesbygd alltså.

KÄLLA: Reader, John: Africa, A Biography of the Continent.

Dags att köpa paraplyer

Jag måste säga att det regnar mycket oftare än jag trodde här i Tanzania. I min föreställningsvärld så regnade det BARA under regnperioderna, den lilla på hösten och den stora på våren. Men det stämmer inte alls.

I dag, till exempel, är det mulet och kommer skurar lite nu och då. Det går nästan inte en vecka utan att det åtminstone skvätter lite eller att vi får ett eller annat störtregn.

Regnen varar inte så länge. Det är mest skönt. Lite uppfriskande.

Däremot har vi insett att det var ett misstag att glömma att ta med sig paraplyer i packningen. Så det får vi nog köpa.

Och vägsystemet är INTE anpassat till regnen. Så fort det regnar någon längre stund blir vägarna översvämmade och vi är glada över att monstertrucken är så hög som den är. I den bilen känner man sig snudd på osårbar.

Vådan av att komma igång och arbeta...

...i dag kom jag i gång riktigt bra - efter två lediga dagar - med att leka kontor här nere på den södra filialen. Jag läste in mig på några olika grejer, satt och formulerade tänkbara projekt och allt möjligt. Tyckte att det var underbart med lugn och arbetsro fram till kl 16 när barnen skulle hämtas. Kändes som att det mesta slutligen var på rulle.

Kl 15.02 ringde min mobil. Det var från rektorsexpeditionen på IST. De sa att Albin och TRE ANDRA BARN inte hade blivit hämtade. Först fattade jag ingenting. Sedan insåg jag plötsligt - och med FASA - att det var fredag, inte måndag, som jag hade fått för mig efter de två lovdagarna. Det var ju JAG som skulle ha hämtat alla barnen. Klockan 14.15...

Panik. Och bilen hade jag skickat iväg för att hämta Håkan. Ännu mer panik. Svettningar och högt blodtryck.

Fick tag på en snäll mamma till två av de andra övergivna barnen. Hon hade bil. Jag sprang ut till Chole Road för att hänga på och förklara för barnen att jag inte sket i dem, att jag bara var klantig, och ta på mig all skuld på rektorsexpeditionen.

- Vem var ansvarig för hämtningen?
- Jag...

I bilen på väg in till stan fick jag ringa runt till de andra barnens föräldrar, till fritids och lite överallt. Skämdes som en hund.

Ingen bra start på helgen.

Albino i plural...

...är uppenbarligen ingen lätt fråga. Jag tänkte att en studio/två studior alltid har låtit så himla FUUUULT, därför väljer jag väljer en albino/två albiner. Inte jättesmidigt, men i alla fall snyggare.

Så tänkte inte DN. (Klicka på länken så bör ni komma till en DN-artikel....) DN valde visserligen bort en albino/två albinor-möjligheten, i stället satsade tidningen på en albino/två personer med albinism.

Hmmm.
Är inte det lite fegt?

Varför finns det inga hästar i Afrika?

Överallt, längs alla gator, går män och drar enorma kärror efter sig. Ganska irriterande när de dyker upp på de mest trafikerade gatorna - jag är alltid rädd för att köra på någon av dem. Kärrorna är lastade med bräder, skräp, gräs eller annat - och är så tunga att dragarmännen måste använda all sin kraft och kroppstyngd för att få dem att röra sig framåt.

Så varför använder de inte hästar? Eller åsnor? Mulor?

Jag har hittills inte sett en enda häst eller åsna här. Jag vet att det finns ridhästar på enstaka turistställen längs kusten, men man ser dem aldrig som arbetsdjur. Däremot finns det ganska gott om getter och kor, även här på den lyxiga halvön. Det ser rätt kul ut när det plötsligt kommer en flock pigga getter springande över vägen, på de mest oväntade ställen.

Är det för varmt? Klarar inte hästarna av värmen? Eller är det för dyrt att fodra en arbetshäst? Jag vet inte. Tänker att det ju finns arabiska hästar, som klarar ökenklimat - då borde det väl finnas någon hästras, eller åsna, som klarade att dra kärror i makligt tempo även här.

Eller är det kulturellt? Har det aldrig funnits hästar/åsnor som arbetsdjur i Afrika?

Finns det någon hästkunnig person i läsekretsen som kan svara på detta?

Jag var för snål.

Köpte inget på partyt. Är lite besviken. (På mig själv.)

Det fanns en del fräcka skor, rätt häftiga väskor och fina smycken. Men, trots att jag hade den feta plånboken med mig, flera hundra tusen tanzania-shilling, så var det inget jag gick igång på tillräckligt mycket för att slå till. Inget som var så snyggt att jag tyckte att det var värt prislappen.

Däremot fick jag höra att det finns en andra chans. I november är det en stor konst- och konsthantverksmässa här i Dar. Tror att den heter Makutano. Den zanzibariska designern, Doreen, ska ställa ut där.

Men snittarna var fantastiskt goda! Och det var roligt att mingla.

Jag liftade med Sofia Frankenberg till residenset. Håkan och killarna behövde vår bil för att åka ut och äta med resten av familjen Frankenberg. Dessutom var jag lite nervös för att köra i mörkret. Dels för att jag inte var hundra på att hitta rätt, dels för att det blir så himla MÖRKT! Gatubelysningen är inte ett prioriterat område i det här landet. Därför är det lite läskigt att vara ute och köra på kvällarna, jag är livrädd för att råka köra på någon.

Vi kom en dryg halvtimme för sent till tillställningen - ingen av oss hade räknat med folklivet och trafikkaoset till följd av att alla (muslimska) tanzanier var ute och firade Eid al Fitr. Längs stranden, Coco Beach och Oyster Bay, var det rena marknadsstämningen. Tusentals människor till fots, i bilar, dalla dalla-bussar, på rullskridskor och skate boards. Över allt lyste eldar där folk lagade mat. Det var som att köra bil längs marknadsgatan på Torsby Mart'n.

Hade varit spännande att bara promenera runt där och ta del av folkvimlet. Men det var rätt kul bara att köra igenom också!

Fiffad och fin

Nu ska jag gå på tjejkväll på residenset. Med inbjuden smyckesdesigner från Zanzibar. Lite som ett tupperware-party. Fast roligare än plastbyttor!