Nu har jag äntligen bestämt mig!

Det är det här med EU-valet. Jag tycker att det är svårt. Företrädarna för de olika partiena blir så anonyma, finns så långt bort, är så svåra att få grepp om. Får de något gjort? Vilka lierar de sig med i parlamentet? Är en sosse en sosse även på EU-scenen? En centerpartist, vem lierar sig hon med? Häckar hon med med kristdemokrater eller Die Grüne? Och vänsterpartiet? Är de bästisar med värsta sortens gamla öststatare? Ja, jag vet att jag skulle kunna ta reda på mycket av det här. Men det är väl ungefär det som är problemet med EU-parlamentet. Jag orkar inte. Det blir inte tillräckligt angeläget för att man ska bry sig på allvar.

Sedan Jonas Sjöstedt slutade så saknar jag en tydlig profil, en EU-parlamentariker som jag har respekt för och kan förhålla mig till.

För någon vecka sedan var jag så uppgiven att jag fick för mig att jag kanske inte skulle rösta. Vilket skulle vara ett klart avsteg från mitt vanliga jag. Jag är en sån som röstar, jag tycker i själ och hjärta att det är varje medborgares förbannade plikt att engagera sig så mycket att man både sätter sig in i vad det handlar om på det stora hela och masar sig till valurnan.

Nu ska jag ju dessutom få rösta på ambassaden, vilket jag tycker är en rolig grej i sig. Känns lite extra. Därför var jag dubbelt besviken på mig själv när jag kom fram till att jag nog inte skulle rösta.

Men så fick jag en aha-upplevelse här om dagen. Satt och slösurfade när det plötsligt slog mig. Det finns ju EN kandidat som jag tror på! Men jag hade glömt bort henne. Fullständigt. Men så fanns hon plötsligt där, omnämnd på Facebook av alla ställen.

Så då var den frågan löst. Det får bli Isabella Lövin. Klok och stridbar. Vill förändra snarare än göra karriär. Det är bra. Henne ska vi ha!

Om det är någon som till äventyrs inte har läst Isabella Lövins bok "Tyst hav" så gör det! (Min enda invändning är att hon har stavat Håkans namn fel i litteraturlistan. Han heter faktiskt EGGERT, inte EGGERS.)