Hemreseblues

Ska vi verkligen åka hem? Om bara drygt fem veckor? Neeeej. Eller?
Efter en period av hemlängtan, när jag gått och räknat ner dagarna tills vi är hemma på Landvetter igen så har jag drabbats av ruelse. Får lite panik varje gång jag tänker "nu är det nog sista gången vi gör det här eller det där". Vill hålla kvar allt som är bra.

Vi har det så skönt här. Ungarna trivs och skolan är jättebra. De har fått en massa nya kompisar. Vi har fått en massa nya vänner. Så många upplevelser. Så många häftiga resor. För familjen har det varit toppen - eftersom allt går lite långsammare här och alla har lite mer tid så blir vi alla lite snällare och lite mer tålmodiga än hemma. Den allmänna grälnivån (förälder blir tokig på barn, förälder blir galen på förälder, barn blir förbannad på vuxen) har gått ner högst betydligt. Stress- och irritationsnivåerna sjunker helt enkelt. Och det är skönt!

Så när jag börjar tänka på allt detta går mot sitt slut så får jag hemreseångest. Ska vi hem till den gamla vanliga trallen nu? Kommer allt att bli som förut? Kommer det bara att ta en vecka i Sverige innan det känns som att vi aldrig varit borta? Eller kommer den behagliga Afrikalunken att hänga i över sommaren, tills Håkan och jag börjar jobba och barnen börjar sin nya skola?