Göteborg!!!

Nu är vi hemma igen! Ska skriva mer så snart jag kommer till Orust och får lite lugn och ro. Det har varit ett par hektiska dagar. Jag har ny frisyr, nya kläder, nya underkläder, ny mobil och (till stor del) en ny tand längst bak i munnen. Pengarna rinner iväg, men det känns bra.
I morgon ska vi hämta Håkke på Landvetter och dra på födelsedagskalas i Uddevalla - sedan blir det Rosenlundsvägen, Ellös, Orust!
Härligt, härligt.

Mentalt på väg

Vi är färdiga att åka hem. Jag trodde nog att vi skulle ägna de sista dagarna åt att göra "allt" en sista gång. Att vi skulle åka till Bongoyo, bada på Yacht-klubben, gå och strosa vid Slipway. Men vi orkar inte. Har ingen lust. Nu vill vi bara sätta oss på planet och åka hem.

Tomt i skåp och lådor

Flyttlasset har gått och i dag säljer vi av alla grejer vi inte vill ha med hem. Alla tallrikar, muggar, bestick, vinglas, köksgeråd, kastruller, vattenmaskinen med mera.

Ett stort lass gick i morse. Nästa lass gick i väg alldeles nyss. Nu har vi bara det som får rum i våra resväskor kvar.

Skåp och lådor gapar tomma. Nu blir det till att äta ute, frukost, lunch, middag! Söndag kväll, hela måndag och hela tisdag. Sedan bär det av hemåt, mot Göteborg!

Flyttgubbar....

I går morse ringde Håkan till flyttfirman för att fråga när de tänkte komma och hämta våra lådor och safaristolar. Vi hade bett dem att ge oss besked ett par dagar ui förväg, för att kunna förbereda så mycket som möjligt. Sedan hade vi inte hört något från dem och började bli lite fundersamma.

"De är på väg", sa Vincent.
"Va? Nu?", sa Håkan.
"Ja", sa Vincent.
"Det går inte", sa Håkan.

Så då bestämdes det att flyttgubabrna skulle komma i dag, torsdag, kl tre. Så i förmiddags körde jag Oskar och Albin till tennisskolan. Sedan skulle jag och Håkan ta ett ordentligt grepp på flyttlådor och resväskor. När jag kom tillbaka till Valhalla stod en stor flyttbil innanför grinden. Och väntade på mig.

Panik.

Men vi skickade i väg allt vi kunde. Och nu hoppas vi att vi får ner resten av våra pinaler i resväskorna. Jag är skeptisk. Tror att vi måste ut och köpa minst en ännu större resväska till... Eller också får jag öppna alla packade resväskor och vara stenhård i en andra sortering. Slänga eller ge bort allt som inte känns livsnödvändigt.

Då kanske vi får plats, i våra sammanlagt åtta väskor om 23 kilo vardera... Det är ju pinsamt hur mycket grejer man samlar på sig. På bara ett år.

Mår bättre i dag

Verkar som att medicinen funkar. I natt sov jag betydligt bättre. Har inte alls lika ont längre. Så det verkar som om det finns hopp för framtiden!

Fan, fan, fan - njursten?

I går var jag på IST Clinic för att avsluta vårt medlemskap i den förnämliga kliniken. Konstaterade nöjt att ingen av oss behövt gå till doktorn sedan i mars. Kändes bra.

I dag åkte jag dit så fort de öppnade. Trodde själv att jag hade njurbäckeninflammation. Hade knappt sovit på hela natten, det gjorde så ont i njurtrakten på höger sida. Det enda som funkade var att vanka fram och tillbaka. Så jag vankade fram och tillbaka. I timmar.

Dr Dörte trodde inte att jag hade njurbäckeninflammation. Hon trodde på njursten. Hmmm.

Så nu har jag fått kraftiga smärtstillande tabletter, antiinflammatoriska tabletter och antibiotika. Det är väl bara att hoppas att det går över. Men det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig sista veckan i Tanzania.

Ränner runt som en skottspole

Tänkte att jag skulle skriva något djupsinnigt och sammanfattande om vårt år i Tanzania. Men det blir inget. Inte i dag i alla fall. Jag ilar från det ena stället till det andra, slutbetalar lite här, får tillbaka lite pengar där, skjutsar barn till och hämtar barn från tennisskolan.

Har också ordnat med nyckelöverlämning på Orust i dag. Huset har varit uthyrt till ett gäng gymnasister - nu tar min systerdotter Nadja och hennes kompisar över ett par dagar. Ringde just Annes mobil för att höra att allt såg OK ut. Bortsett från några nya bucklor i kylskåpsdörren så hade hon inga större klagomål.

Får diverse mejl och sms från Dar-kompisar som flög hem till Sverige i helgen. De skriver att det är kallt. Och blött. För deras del spelar det inte så stor roll. De flesta är lika utsvultna på bra shopping som jag,och i ett shoppingcenter spelar ju vädret ingen större roll.

Själv tycker jag inte ens att det känns helt motbjudande att dra på mig jeans, långärmat och fleecetröja. Tvärtom! Jag längtar efter svala svenska sommardagar. Och nätter! Att få sova med täcke! Bara en sån sak.

Sånt jag kommer att sakna. Del 4: UTFLYKTERNA

Vi hade ett par jättehärliga dagar på Lazy Lagoon. Jag kommer verligen att sakna den delen av vårt Tanzanialiv, att det är så enkelt att bara sticka i väg ett par dagar och upptäcka något nytt, att det är så enkelt att få med sig vänner på en snabbresa över helgen.

Hemma har vi ju alltid Orust att åka till. Inte dumt det heller, inte alls, men känslan av upptäckarglädje har ju lagt sig med åren...

Nu är det sommarlov!

Inga mer uppstignngar kl 05.50, nu ska vi bara ha det mysigt de sista tolv dagarna av vårt Tanzaniaår!

I kväll firar vi med pizza på yacht-klubben, i morgon åker vi på en tvådagars solsemester till Lazy Lagoon, ett ställe som lär vara väldigt fint ett timmes bilfärd längs kusten norrut.

Sedan är det bara att packa det sista och se till att vi får med oss alla pinaler hem.

Jag är redo för ett tanzanskt körkort

Jag vet att man ska stanna när polisen vinkar in en till vägkanten. Jag brukar göra det. Men inte i dag.

Skolsköterskan ringde och sa Albin var så hängig att vi borde hämta honom. Så jag avbröt min trevliga förmiddagsfika med Mia och körde in till skolan. Hade bästa flytet, ända fram till sista korsningen, in mot United Nations Road.

Vanligtvis står det en polisman och dirigerar trafiken i den hårt belastade korsningen. Inte i dag. I dag fick man köra på trafikljusen. Och då vet man två saker:

1) Antalet sekunder som det är grön pil för högersväng överskrider knappast tre. Om man inte tänker "det var nog gult" och tar en rövare så får man vänta skitlänge och alla arga människor bakom en börjar tuta och ha sig, för de tycker att man stör den naturliga trafikrytmen.

2) När det inte står en polis mitt i korsningen, så står det oftast en och gömmer sig bakom hörnet för att vinka in alla som kör mot rött. Ett listigt sätt att dryga ut den usla polislönen - eftersom pengarna slinker rätt ner i fickan på polismannen.

Trots att jag vet detta så chansade jag. Jag hängde på framförvarande bil och svängde glatt höger och noterade nöjt att jag inte var den sista bilen som tog samma rövare.

Och självklart. Just som det kör ihop sig och två filer går ihop till en så stod han ju där. Den vitklädde trafikpolisen med sin stiliga polismössa med blänkande svart skärm. Och började gå fram mot just min bil. Och vinkade uppfordrande att just jag skulle svänga in till kanten.

Först försökte jag låtsas som om jag inte såg honom genom mina solglasögon. Vägrade vrida på huvudet. Tittade bara rakt fram. Hjälpte inte. Han var så nära att han nästan kunde knacka på rutan.

Så då svängde jag långsamt med lydigt in till vänster. Noterade i backspegeln att polismannen satsade på en dubbelmuta, eftersom han inte nöjde sig med att vinka in mig utan fortsatte med bilen bakom.

Då for fan i mig. Jag såg att trafiken lättat framför mig och att polismannen var ensam. Han hade inte ens en cykel. Så då stampade jag på gasen och fräste snabbt i väg istället för att stanna.

Inte likt mig. Men jag måste erkänna. Det kändes skönt. Väldigt skönt.

Sånt jag kommer att sakna. Del 3: LÖPRUNDAN

Jag vet att jag har gnällt en del över att det är så varmt och svettigt att springa här. Att det går så irriterande långsamt. Men ändå. Jag kommer att sakna löprundan.

Jag springer ut genom grinden, säger godmorgon till vakterna och tar till vänster på skumpiga grusvägen. Där gäller det att inte bara titta på de färggranna hönorna, kycklingarna och tupparna som springer vid sidan av vägen och pickar i soporna - för då riskerar man att stå på näsan eftersom underlaget är så ojämnt.

Vid grönsakssstånden (dukas) och taxibilarna på hörnet svänger jag vänster på Chole Road, försöker hålla god fart för här kör alla vi känner förbi på väg till skolan eller jobbet och man vill ju gärna ge ett sportigt intryck så här i början av rundan. På den här sträckan får man också hålla ögonen och öronen öppna - folk kör som galningar så det är 500 meter där jag gör mitt bästa för att inte bli påkörd av en Toyota Landcruiser, Nissan Patrol eller en dala dala, de små fullpackade minibussarna som kör så det ryker och tvärnitar lite här och var för att släppa av eller plocka upp passagerare. Vill gärna springa på asfalten, men gör bäst att hålla mig på den upptrampade stigen vid sidan om.

Höger ner på Slipway Road, ännu en grusväg kantad av dukas. Vid den här tiden på dygnet, strax efter halv sju på morgonen, sopar folk utanför affärerna, börjar göra fint till öppningsdags. Här ser jag då och då någon som lite halvdiskret kapar en vattenledning och tjuvtappar vatten i dunkar och flaskor. Jag undrar alltid hur de gör för att stänga till den avskurna vattenledningen. Kanske gör de inte det.

Höger igen. Passerar Slipway, ett köpcenter med restauranger och barer och marknadsstånd, precis vid vattenbrynet. Springer förbi ett par ganska smaklösa compounds, fläskiga lägenhetskomplex som har närheten till vattnet som sin enda charm. Lite längre fram ligger de riktigt fina villorna. Dem ser jag inte så mycket av, de ligger gömda bakom frodig grönska. Men det känns rätt fint att vägen är kantad av askaris, vakter, som jag åtminstone inbillar mig bidrar till att jag tycker att det känns tryggt och fint att vara ute och springa ensam. Jag hejar till höger och vänster, nickar när jag möter ett gäng kvinnor och män på väg till sina jobb i de flotta villorna.

De flesta går i maklig takt. Många får något skeptiskt i blicken när de möter en springande, svettig löpare. Jag tror inte riktigt att de förstår poängen med att röra sig så fort i värmen. Eller också föraktar de bara alla bortskämda vitingar som måste ge sig ut och springa för att bli kvitt överskottsenergin. De kanske tycker att vi borde klippa oss och skaffa ett jobb.

Springer förbi Yacht klubben och det nybyggda traumacentret, ett splirrans nytt akutsjukhus som också är specialiserat på kvinnosjukvård. Det lär vara det enda stället i landet där man kan göra en skiktröntgen eller utföra andra mer avancerade undersökningar. Öppnade efter jul, som tur är har vi inte behövt åka dit i alla fall.

Här och var pyr eldar. Brända sopor luktar inte så gott. I bland får jag håla handen för munnen för att orka springa igenom den svarta röken. Andra gånger luktar eldarna gott. Men då är det nog kokeldar.

Höger in på Haile Selassie Road. Asfalt igen. Haile Selassie och Chole är två av de stora gatorna på halvön, genomfartsleder som är ganska hårt trafikerade. Springer förbi Epi d'Or, det knallgula franska bageriet där man också kan äta helt OK libansesisk mat.

Passerar sedan Merrybrown, hamburgerhaket som öppnade ungefär när vi flyttade hit. Det är ett ställe som får McDonalds och Burger King att framstå som kulinariska höjdarställen. Ni fattar nivån. Till och med ketchupen är kass.

Sedan kommer Bistro Garden, en bra indisk restaurang med underbar tikka masala (som Håkan beställde och jag åt hälften av. För jag tänkte att jag skulle överraska mig själv och beställde något oväntat, något med frukt och nötter, och fick in en skitäcklig rätt med snuskigt söt mjölkig sås). Vi bara varit där en gång. Ungarna dissade stället för att det kom vindpustar av toastank när vi åt där - och vägrar följaktligen att gå dit igen. Myggigt var det också.

Nästa passerpunkt är nyöppnade supermarketen Shoppers Plaza, mitt favoritställe att storhandla på. Glas, stål, modernt. Passar inte riktigt in i de inslitna omgivningarna. Men tvärs över gatan finns ett antal små lokal restauranger. Vid den här tiden på morgonen håller de på att tända kokeldarna och ställa ut plastborden under träden. Mer hönor och kycklingar. En och annan get som struttar fram och dricker vatten i pölarna som bildas där någon kapat en vattenledning.

Sedan får man springa med blicken koncentrerad igen, för att inte råka sätta skon i en koblaja. Det finns en hjord på kanske 15 - 20 kor som brukar drivas runt för att beta på de gräsplättar som erbjuds. Men jag tror att det är här de bor, jag brukar se dem antingen i dikeskanten eller innanför ett staket.

Vid bensinstationen och Shrijee's svänger jag höger in på Mwaya Road. Snart hemma. Det är en nyasfalterad tvärgata, så fint asfalterad att man undrar vad det är för höjdare som bor längs den gatan. Det finns liksom ingen annan logik som kan förklara varför vissa gator är asfalterade och andra är sämsta grusvägarna.

Här ligger några små restauranger och även Celebrity Hairdresser, frisören som körde rakapparaten över Håkans huvud i förra veckan. Ett tag var han rädd att han skulle se ut som en rysk straffånge, men det var ju för sent. Han kunde ju inte gå därifrån med halv huvudet rakat. Men det blev rätt bra faktiskt. Kostade 3 000 shilling, 18 spänn.

Efter ett par hundra meter svänger jag vänster in bland villorna, en ny gropig grusväg. Här känns det tungt i benen, men jag är snart hemma. Bara några hundra meter kvar. I sista hörnet, strax före Valhallas gula mur, ligger ett hus som senaste veckan sett ut som om det varit julpyntat till max. Vi fattade ingenting, men tillslut såg vi busslaster emd indier som forslades till och från huset och insåg att det nog var indiskt bröllop på gång. Sjudagars. Det förklarade partytälten och julgransbelysningen och den strida trafiken varje kväll.

200 meter kvar. Segt i benen, men jag gör mitt bästa för att fortsätta springa fram till de blå grindarna som leder in till Valhalla igen. Kastar en blick på klockan i vaktkuren. Blir oftast besviken. Tror alltid att jag sprungit fortare än jag egentligen gjort. Funderar på om jag mätt fel på Google Earth, KAAAAANSKE banan är längre än de 4,82 km jag mätt upp den till. Men innerst inne tror jag ju inte det. Jag är inte snabbare än så. Inte ännu.

Men vänta bara tills jag får formtoppa på Orust och i Slottsskogen. Då jädrar. Jag SKA springa en bra tid på Midnattsloppet. Om jag inte slår Anne, så må det vara hänt. Men bara om jag lyckas sätta nytt personligt rekord.

Äh, jag tror jag tar en semesterdag!

I dag tar jag semester. Ska åka till yacht klubben och jobba lite på solbrännan. Hoppas bara att solen fortsätter hålla sig framme. Det är ju vinter här nu och ganska mulet många dagar. Det innebär att temperaturen har sjunkit ett par grader, det har gått från "snudd på olidligt hett" till bara "väldigt varmt".

Vincent från flyttfirman har varit här i dag och kollat på grejerna vi vill skicka hem. Han var inte imponerad över mängden. Här räknar man vanligtvis inte volym i kubikmeter, utan snarare i containrar. Och vi kommer nog knappt upp i tre kubikmeter.

Det börjar bli tomt på väggarna och i skåpen och lite överallt. Ägnade gårdagen åt at packa ner sånt vi vill ha med oss på flyget i resväskorna och sånt som får åka sjöfrakt i kartonger. Så nu känns det att vi är på väg hem.

Önskar bara att vi hade orkat vara så där superstrukturerade så att vi packat allt vi behöver de första dagarna i en väska, de första veckorna i nästa och så vidare. Nu ligger det mesta huller om buller. Så vi får väl köra ut allt till Orust och börja sortera där.

"Åh, vad jag längtar till Rosenlundsvägen!" sa Oskar häromdagen. "Jag ÄLSKAR verkligen vår tomt där. Där kan man ju bara gå ut och vara ute. Tänk bara att få gå på gräsmattan!"

Här är det:
1) för varmt att bara vara ute i trädgården, man håller sig helst i skuggan eller inomhus.
2) gräset är av en helt annan, betydligt grövre, kvalitet. Inte alls skönt att gå på. Särskilt inte utan skor.

Orust - here we come!
Två veckor kvar (ja,eller nästan tre innan vi är på Orust. Men vi landar i Göteborg den 24 juni).

Saker jag INTE kommer att sakna (del III): Väckarklockan som ringer kl 05.50

Det är för tidigt. Jag vill sova till sju. Minst.
Det är en av de sakerna som barnen mest ser fram emot med att börja i nya svenska skolan igen: De börjar inte förrän kl 8.30.

Saker jag INTE kommer att sakna (del II): Geckobajs

Geckoödlor är gulliga. De springer omkring på väggarna och äter flugor, myggor och andra insekter. Det tycker vi om dem för!
Men deras bajs... Som hänger på väggarna eller ligger som små kluttar ovanpå tavelramar och böcker. Nej. Det kan man definitivt leva utan.

Packa, packa, packa, släng, släng, släng

En del ska åka sjöfrakt, annat ska ner i resväskor - och värdefulla grejer typ datorer och wii-spel måste få plats i handbagaget.

Just nu känns det som att vi har gott om resväskor och gott om plats i dem. Känns inte som att det kommer att bli något problem att få rum med allt. Fast det går nog över. När vi börjar packa skor och böcker och tv-spel och...

TV-abonnemanget har gått ut, vi köper inget nytt innan vi ska åka. Så Håkan får gå hem till grannarna för att se hur Robin Söderling sköter sig i finalen.

Det blev ett bra party!

...och så klart det blev en massa mat över. Så idag har både vi och askaris (vakterna vid grinden) fortsatt äta gott.

Familjen Sätereie Eggert kommer antagligen att vara snyggast på Ellös före frukost i sommar. Vi fick alla varsin jättefin morgonrock i kanga-tyg av snälla vänner. Vi kommer att spela kalaha på altanen, med det nya fina Zanzibar-snidade spelet. Sedan fick vi också flera andra presenter, bilder och andra grejer som kommer att hjälpa oss minnas det här året och alla människor.

Det var ett kul party. Massor med ungar, massor med vuxna. Maten funkade, drickan räckte (och blev över) och det var skitkul att dansa.

Så vi är lite trötta och loja i dag. Men nu gäller det att ladda om batterierna - kl 18.30 är det dags igen. Stor mottagning på residenset med anledning av nationaldagen. Det blir första gången i hela mitt liv som jag överhuvudtaget uppmärksammar den svenska nationaldagen... Ser fram emot snittarna. Lax! God lax!

Poetry Coffee Morning

I morse hade Albins klass Poetry Coffee Morning. Klart inspirerade av 60-talets beatnik-poeter i San Francisco var (nästan) alla klädda i svart. En efter en gick de upp, greppade mikrofonen och läste en eller ett par egna dikter för de samlade kaffedrickande föräldrarna.



Det är stort. Att alla gör det, att alla verkar bekväma med framträdandet och läser sina dikter med självförtroende. Det är klart att en och annan såg lite nervös ut. Men ingen tvekade att faktiskt göra det. Det är jag grymt imponerad av - och jag är oerhört glad över att mina barn har fått den erfarenheten med sig. Att de har en känsla av att det är ROLIGT att visa upp och vara stolt över det man gjort, målat, skrivit eller lärt sig. Att det är kul att prata inför människor.


Min favoritpoet. Albin hade skrivit en dikt om hur det känns att se miljoner wildebeests (gnuer) på en och samma gång på savannen i Serengeti.

Inte här och inte där, mest mittemellan

Det känns väldigt konstigt att vi snart ska packa ihop allting och dra hem till Sverige. Hade ju kunnat vara värre - nu lämnar vi ett bra liv för att börja om med ett annat bra liv - men det är ändå sorgligt. I går morse drabbades jag av en inre kris, en halvt desperat sorg över att jag ska lämna alla roliga vänner, ett liv utan strumpor och nästan ständig sol. Lämna livet där jag är en rätt kul mamma som har tid att göra läxor, nästan aldrig är förbannad och som har tid att följa med till skolan på alla roliga uppvisningar, utställningar och spektakel. Lämna ett liv där man hela tiden träfar nya spännande människor som berättar nya rafflande historier ur sina liv.

No offense, men livet och människorna hemma i Kungsladugård, Göteborg, Sverige, är lite mer förutsägbart. Jag kommer att sakna alla aha-upplevelser, kanske även alla nähä-upplevelser...

Så när jag nästan höll på att börja lipa i min ensamhet för att jag inte ska leva det här livet, med alla de här människorna, längre, så panikringde jag Lotta. Så vi stack till Sea Cliff och morgonfikade och beklagade oss över våra sinnesstämnningar. Hon ska ju komma tillbaka efter sommarlovet, men var inte heller på topphumör. Jag tror att de här mittemellanperioderna sliter på alla. När man inte längre lever i nuet utan börjar planera allt man ska göra sedan, på ett annat ställe, i ett annat klimat och med andra människor. Det här att det inte är någon idé att sätta igång med något nytt, för man ska ändå snart dra. Det är lite jobbigt. Det gör att jag blir lite gnällig och less och rastlös.

I morgon är dagen för det stora hejdå-partyt. Det blir någonstans mellan 50 och 100 personer, små och stora i en salig blandning. Vi ska ha buffémat i bandan, de som vill kan bada i poolen, eller dansa i bandan. Kanske blir det singstar eller guitar hero i vårt hus också för dem som tycker att det är pinsamt när mamma och pappa shakar loss på dansgolvet.

Matlagningen har börjat. I frysen finns redan fyra kilo köttbullar och fyra pajer. I dag har Saskia och Lotta varit här och hjälpt mig göra en balja potatissallad, en rejäl bytta salsa, en lika stor med tzatziki, en marockansk morotssallad med mynta och lite annat.

Jag just varit hos slaktaren och köpt två kilo kyckling filé och fyra kilo oxfilé. Dessa ska marineras och stekas på olika sätt och vis. Och så blir det hummus, min israeliska vän Ayelet kommer hit i morgon i och ska lära mig att göra massor av hummus. Samosas ska vi också ha. Och gott bröd. Och pastasallad som Mia tar med och en massa goda kakor som olika människor har erbjudit sig att bidra med.

Det kan nog bli bra. Och jag tror inte att någon behöver gå och lägga sig hungrig.