Nu kör det ihop sig

Börjar må bättre igen, även om jag inte är uppe och dansar och hoppar än. Det var fasiken vad segt det var att bli riktigt frisk från den där amöban eller vad det nu var jag hade i magen. Det akuta gick ju över ganska snabbt när jag fick dundermedicin, men jag känner mig svag. Orkeslös. Oengagerad. Vill mest ligga och vila.

Lite tråkigt var det också eftersom jag hade tänkt att utföra ett vetenskapligt experiment med mig själv som enda empiriska underlag. Det har ju pratats så mycket om bloddoping och höghöjdsträning de senaste tio femton åren. Så min plan var ju att börja träna stenhårt efter bestigningen av Kilimanjaro. Hade varit roligt att testa ett par ordentliga löppass för att se om det kändes någon skillnad, jämfört med före bergsbestigningen. Av detta blev nu intet.

De första dagarna på grund av ömma stortår efter den branta vandringen neråt, när tårna obönhörligen slår emot kängornas framkant. Min vänstra stortånagel är just nu rödblå i ett intressant mönster - antar att jag för första gången i mitt 44-åriga liv kommer att få uppleva hur det är att tappa en nagel.

Sedan slog den stora tröttheten till - för att toppas med min värsta magkörare någonsin.

Men nu känner jag mig i alla fall energisk nog för att börja göra lite nytta, för att ta tag i bloggen till exempel. Då uppstår nästa problem. Var ska jag börja? Ska jag börja med att skriva om Zanzibar eller ska jag försöka komma ikapp med Kilimanjaro? Svåra beslut.

Tror att jag börjar med Zanzibar, det går fortast. Men då måste jag å andra sidan ladda över alla bilder från kameran först. Men så får det nog bli. Återkommer.