Kortlov på Zanzibar

Barnen var lediga från skolan måndag och tisdag, 9 - 10 mars, med anledning av profeten Muhammeds födelsedag som inföll på tisdagen. Den exakta födelsedagen bestäms i enlighet med månens faser, här var det den exakta fullmånen som gällde, så det var inte förrän alldeles innan man kunde bestämma dagen till tisdagen. Kunde lika gärna ha varit måndagen. Därför var bägge dagarna lediga, svårt att planera i förväg när man inte vet vilken dag som blir röd i almanackan.


Bröderna Brothers. Eller Grabbarna Grus.

Ibland, vid andra muslimska högtider som är beroende av månens faser, har skolan hållit beredskap och kvällen innan skickat ut mass-sms till alla föräldrar för att meddela vilken dag skolan är stängd. Lite struligt, men ganska charmigt också.


Albin och Clara badar. Med kepsarna på.

Håkan var på forskarmöte i Frankrike, så killarna och jag var glada över att vi kunde hänga på familjen Nyqvist till Zanzibar på ett par dagar. Vi var ett stort gäng, förutom Lotta, Claes och deras tre barn samt en medföljande kompis, var även Lottas föräldrar - Sivan och Stickan, nyss influgna från Stockholm - med på trippen. Plus Claes systerdotter och hennes kompis. Det blev 13 personer på färjan!


Stora delar av vårt gäng. Men inte hela.

Det blev lite dramatiskt på vägen dit. Vi åkte i tre bilar, ungarna och jag satt i den andra bilen. Vid färjeläget var det som vanligt kaos, trångt och eländigt och en massa folk som springer hit och dit. Plötsligt hörde jag en smäll och såg hur en man föll ner på asfalten intill bilen som var före vår. Han började gallskrika och vifta med armarna. Folk samlades och tittade och ropade och pekade på vännen T:s bil (som körde delar av sällskapet till färjan).

Jag blev jätterädd, fick ut barn och väskor ur bilen och gjorde allt för att komma därifrån så fort som möjligt. Vi har alla hört talas om de läskiga, och bokstavligt talat livsfarliga, mobbar som kan uppstå om en vit kör på en svart, oavsett hur det gått till, oavsett vems fel olyckan var. Enligt svenska ambassaden ska man i en sådan situation inte kliva ur bilen, utan bara fortsätta köra rakt fram och bege sig till närmsta polisstation och anmäla sig själv.

Det blev ett tumult, T kunde köra en bit därifrån, för att komma undan det värsta och åkte sedan till polisen, eskorterad av sin fru K - som körde den tredje bilen.

Vi kunde inget annat göra än att ta oss in innanför grindarna och gå ombord på båten. Men det kändes ju inte särskilt bra. Men Claes hade tät sms-kontakt med T och K så vi fick veta att bra hjälp var på väg till polisstationen, både från biluthyrningsfirma och arbetsgivare.

På senaste tiden har ambassaden varnat för en våg av fejkade trafikolyckor, där ett antal expats (utlänningar boende i Tanzania) eller deras chaufförer hamnat i arresten tills någon betalat enorma borgenssummor för att de ska bli släppta. Och med tanke på att många av de andra männen som springer runt anländande bilar vid färjeläget skrattade högt, skakade avfärdande på huvudet när de gick för bi den påkörde mannen så undrade vi mycket om även det här var en iscensatt olyckshändelse. Vi funderade på om han helt enkelt smällt till bilen med armbågen och kastat sig ner på marken. För det var ju som att han kom från ingenstans. Nu visade det senare att så nog inte var fallet, efter sjukhusbesök visade han sig ha riktiga skador på bägge benen.

Men T och K har skött det hela enligt regelboken, gjort allt vad de kan för att detta ska lösa sig på ett bra sätt. Nu får vi bara hoppas att även polisen sköter sin del enligt regelboken... Vilket inte alltid är självklart i Tanzania.

Det var en trist inledning på en annars väldigt trevlig resa. Vi kom fram till Stonetown och där väntade Ali med sin minibuss på oss. Alla utom de två 23-åriga tjejerna åkte till Kendwa Rocks, enligt många Zanzibars finaste strand, men tjejerna fortsatte till Nungwi - där det är lite mer party.

Rummen var fina och hade till min stora förvåning både fläkt och AC! AC:n var en klart glad överraskning. Lite surade vi för att det tog så jävla lång tid att få lunch. Vi kom dit, hungriga, vid halv tolv. Försökte få beställa mat redan då. Nä, nä. Köket öppnade inte förrän 12.30. 12.40 fick vi själva hämta menyerna, då ingen servitör tog någon som helst notis om oss. Några minuter senare hade vi beställt.


Tur att man kunde vila i hängmatta på restaurangen...

Då började den långa väntan på maten. Klockan var närmare 15 innan den sista portionen serverades... Sedan hade de strulat till notan och lagt på mer mat än vi hade beställt. Och var ganska krångliga när vi protesterade mot notan. Så det blev noll shilling i dricks.


På väg till middagsrestaurangen.

Mätta i magarna kunde vi alla fall så småningom börja sola, bada och bygga sandslott. Ett par timmar senare var vi riktigt glada! Och ännu bättre blev det när vi på kvällen hittade en annan restaurang, där serveringspersonalen var enastående professionell och trevlig - och maten dessutom var JÄTTEGOD. Bästa mat jag någonsin ätit på en strandsylta i Tanzania. Så efter den underbara skaldjurscurryn var humöret i topp!


Lotta spanar i kikaren.

Nästa dag chartrade vi en båt och åkte till Tumbatu för att snorkla. Vi blev lite oroliga på vägen ut, för det regnade och blåste en del. Och båtfärden tog betydligt längre tid än vad vi räknat med. Men när vi kom fram så snorklade vi i lä från ön och såg hur många fina fiskar som helst! Inte lika fint som på Mnemba, där vi snorklade runt nyår, men klart godkänt!


Sivan Bodin - cool.

Det var roligt att vara ute på äventyr med Lottas föräldrar Sivan och Stickan. Oskar och Albin gillade dem också mycket. "Stickan är så skön, mamma", som Oskar sa. Och det har han ju rätt i. Stickan är en riktig Söderkis som pratar stockholmska som i en svartvit matinéfilm på TV.("Reeeker, såna som man eeeter", ni vet.) Sivan är en glad lax, full av goda historier och sugen på att prova hya grejer. Jag var imponerad av att hon snorklade med oss! Det är inte alla damer i 67-årsåldern som drar på sig snorkel, cyklop och simfötter och slänger sig ut i Indiska oceanen! Heja Sivan!


Albin och Filip på båtens tak.

Efter ett par dagar med Stickan och Sivan i sällskapet blev det så påtagligt hur mycket man lever med sin egen generation här - hur mycket vi alla saknar mor- och farföräldrar inte minst. Så då fick jag lite hemlängtan. Efter min egen mamma och pappa. Efter Arthur och Ingalill. Och alla andra släktingar och vänner för den delen.


Bygga, bygga, bygga...

På eftermiddagen var det vila och strandliv som gällde. Sandslott! Albin, Oskar, Clara och Filip låg i som bara den i byggsvängen. De gjorde slott och berg, och byggde vallgravar och fantastiska skulpturer. De tröttnade aldrig. Vi fick tjata upp dem när solen gick ner.



På tisdagen var det mulet, vi hade inte legat särskilt länge på stranden när vi såg hur riktigt tunga regnväder drog in från havet. Undrar om det är regnperioden som kommit ovanligt tidigt i år. Den ska enligt förståsigpåarna inte infalla förrän sista veckan i mars.

Blir lite orolig för hur blött det kan bli när familjen Alnebratt kommer hit. Men å andra sidan. Det är ju varmt, och det regnar sällan särskilt länge. Om det regnar på förmiddagen så blir det fint på eftermiddagen. Det blir nog bra!



Oskar har kommit in den riktiga bokslukaråldern. Nu plöjer han tjocka böcker på löpande band. På engelska eller svenska. Just nu är det Brisingr, tredje delen i Eragon-serien som gäller. Här sitter han på balkongen utanför vårt hotellrum, nyss uppstigen ur sängen och läser före frukost. Han tyckte att det var lite trist att det inte var som på Kasa Beach, att man fick morgon-teet serverat utanför dörren varje morgon.


Det är tröttande att åka på minisemester...