Nu är de här!

...och imorgon bitti åker vi och familjen Alnebratt till Mikumi på safari! Håll nu tummarna för att vi får se några lejon!

Det ska bli roligt att få se Mikumi i grönska. När vi har varit där förut så har det ju alltid varit torrt, bränt, gult, gräs överallt. Nu har det ju regnat en del - gissar att det ser helt annorlunda ut.

Massaj-dag i Albins klass

I veckan hade Albins klass slutredovisning av sitt senaste forskningsområde - Massajer. Det var väldigt roligt. Alla föräldrar var inbjudna.

Presentationen började med att hela klassen framförde ett teaterstycke, skrivet av klasskompisen Miriam, som handlade om en dag i massajbyn. Man fick lära sig om kvinnors, mäns och barns respektive roller, om matvanor och annat.

Klassrummet och balkongen utanför var indelade i olika aktivitetsstationer. Albin var laibon, medicinman och spågubbe. Han spådde besökarnas framtid genom att skaka stenar i ett kohorn, låta den frågande viska sitt namn i hornbet och sendan hälla ut stenarna på ett koskinn. Ur mönstret stenarna bildade kunde han till exempel i mitt fall utläsa att "du och hela din familj kommer att få ett fantastiskt liv". Hans fröken, Miss Susan, fick veta att hon kommer att bli väldigt lycklig i Kina, dit hon flyttar för att undervisa på en annan internationell skola efter sommarlovet.

Vid en annan station undervisade Tim och Azuma de vuxna i hur man väver rubegas i papper (rubegas är de röd-svarta eller röd-blå stora tygstyckena som alla massajer klär sig i). Jag var grymt impad av hur pedagogiska och tålmodiga de var med alla vuxna som bara ville bli klara fort. Inte drog de sig för att säga till när de tyckte att man slarvade heller.

Under arbetet med massaj-forskningen har de flera gånger haft besök av massajer i klasserna. De har berättat om sina familjer, byar, kor, många hustrur (hur många man får ha beror på hur många kor man har. En del har tolv stycken!)och sina matvanor. De lever huvudsakligen på mjölk blandad med koblod. Man gör ett litet hål i halspulsådern på den levande kon och tappar den på lämplig mängd blod, innan man stänger till hålet och smörjer på en salva som får ådern att läka ihop snabbare.

Ute på balkongen fick man måla sköldar och gå in till berättarnas hörn. Det fanns också stationer med olika spel, hitta den försvunna kon, stavningsprov och allt möjligt.

I kväll kommer familjen Alnebratt!

Jag har städat och fejat, bäddat sängar och handlat en massa gott! Äntligen kommer de!

Tyvärr så har ju inte vår familj direkt rest sig ur influensaträsket. Håkan är visserligen på benen efter att ha varit totalsänkt i nästan en vecka. Men nu har Oskar ordentlig feber, Albin hostar och snörvlar och jag har en hals som kliar och svider. Min åkomma har jag försökt bota med en liten whisky under matlagningen, men tyckte inte att jag skulle blanda in barnen i den huskuren.

Oskar är superdeppig för att han missar rugbyturneringen i morgon. Albin tyckte som vanligt att det var skönt att få vara hemma från skolan en dag. Håkan och jag oroar oss för avfärden till Mikumi - safari - på söndag. Och så är vi ju rädda att det förbaskade viruset ska fälla hela familjen Alnebratt lagom tills vi ska åka till Zanzibar nästa helg...

Det ska bli så skönt att umgås med folk som vi känner utan och innan. Har insett att det är något jag saknar här. Någon som bara kan säga "näääää, ge dig, så där är ju inte du egentligen" när man försöker spela upp en roll. Människor som vet, som kan vår historia, som känner till alla styrkor och svagheter. Riktiga vänner. Gamla vänner.

Nu räknar jag timmarna. Fyra timmar tills de landar, kanske fem och en halv innan de är här!

En liten svacka i bloggandet

Fattar inte riktigt varför, men just nu har luften gått ur mig lite när det gäller bloggandet. Håkan har varit sjuk sedan i söndags, riktigt dålig i influensa, med jättehög feber. Men det var inte malaria den här gången i alla fall.

Och igår kväll var det Oskars tur. Jag märkte att han var lite hängig. Han hade följt med en kompis hem efter skolan och ringde och frågade om jag inte skulle hämta honom snart. När han skulle lägga sig orkade han inte läsa, ville inte ens bli läst för. "Du kan väl bara ligga här bredvid och prata med mig en stund." Och i natt kom han in till mig, hade ont i huvudet, ont i hela kroppen, feber och var bara så ynklig. Så nu är det hans tur att vara sjukskriven.

Trist läge - i morgon är det musiksamling i skolan, när alla barn spelar för hela skolan och alla föräldrar. Oskar hade verkligen sett fram emot det. I morgon är det också basketmatch - en annan grej han inte vill missa. Och på lördag är det rugbyturnering å Gymkhana Club, som både Oskar och Albin har sett fram emot.

Men störst av allt är ju att familjen Alnebratt kommer i morgon kväll! Vi vill INTE vara sjuka när de kommer. Hoppas, hoppas, hoppas att Albin och jag klarar oss undan influensan. Vi vill bada med Kerstin, Håkan, Märta och Alice! Vi vill åka till Mikumi med dem på söndag! Vi vill att allt ska vara toppen när de kommer hit!

Saskia har dragit igång yoga-klasser på morgonarna. Varje morgon kl 8.30 samlas vi i bandan och gör tolv "sun salutations" och en del andra övningar. Jag har ju bara gått på gravidyoga tidigare, så jag är ganska kass - och väldigt stel i delar av kroppen. Men efter tre dagar på raken så börjar jag i alla fall fatta lite av vad det går ut på.

I dag var Lotta med också - hela Kili-gänget samlat igen, denna gång på varsin yogamatta. Det kändes bra. Vi har ju skojat om att vår nästa stora grej ska bli att åka till Indien på ashram (yogaläger). Så det här är väl en del av förberedelsen!

I morse mötte Håkan ett odjur

Väckarklockan ringde 05.50 som vanligt. Håkan gick upp för att gå väckrundan hos barnen. Albins rum, inget problem. Men Oskars!

På tröskeln stod en kraftig kackerlacka och glodde morskt på Håkan när han öppnade dörren. Storlek mindre hundvalp. (Ja, nu överdriver jag igen. Så klart den inte var stor som en hundvalp, men säkert nio centimeter lång, tre fyra bred och två centimeter hög. Rätt imponerande. Om än betydligt mindre än en hundvalp.)

Det läskigaste är ju att odjuren flyger. Så det är lite svårt att träffa dem när man går loss i värsta mördarstil med sopkvasten i högsta hugg. (Man kanske skulle ha en spade? Men de lämnar nog fula märken på väggarna.)

Efter ett mindre slagsmål så vann Håkan. Kackerlackan is no more. Heja Håkan!


PS. Kanske ska tillägga att så här spännande har vi det inte varje dag. Det är faktiskt bara den andra kackerlackan någonsin, i det här huset, sedan vi flyttade in i början av augusti 2008.

Pokerhajarnas afton

Man kanske skulle ta och bli pokerhaj? Albin och jag spelade tillsammans - och det gick förvånansvärt bra. Trodde att vi skulle åka ut skitsnabbt, men vi klarade oss rätt länge in i matchen. Flera andra spelare åkte ut före oss!

Bilder från Kilimanajro

Klicka HÄR så får du se en massa bilder från vår bestigning av Kilimanjaro.
Jag hinner inte, orkar inte, sätta mig ner och skriva hela den stora berättelsen.
Det är mycket nu, till exempel är jag snart sen till en poker- och pizzakväll hos grannarna.

Hipp, hipp, hurra - idag är det Andreas födelsedag!

Mitt kusinbarn, Andrea, fyller 19 år idag! Det är stort.
Insåg just att jag inte kommer att vara i Sverige när hon tar studenten i vår.
Och att jag gick på Journalisthögskolan när hon föddes. Just den dagen satt jag i skrivsalen på Mölndalsvägen och tentade kommunalkunskap för Melker Strand. Annars hade jag fått vara med på förlossningen! Men när vattnet gick hade jag redan försvunnit in i tentasalen och var onåbar. Detta var före mobiltelefonernas tid. Så min storasyster Anne fick rycka in istället. Gud, vad jag var avundsjuk.

Så jag fick vänta i en himla massa år - tills Andreas lillasyster Maja föddes - innan jag fick äran att vara med på en förlossning, utan att vara varken bebis eller födande själv. Hon kom på Håkans födelsedag, den 5 juli.

Klibbigt, klibbigt, klibbigt

Kräver inte att ni ska tycka synd om mig. Men när vi hade kört AC i en och en halv timme så hade temperaturen sjunkit till 30 grader.

En ganska sömnlös natt

Hade svårt att somna i går kväll. Detta till följd av en alldeles underbar eftermiddagslur, så jag låg där och vred mig och förbannade min egen kortsiktiga njutning.

Sedan höll jag på att somna framåt halv två. Då blev det plötsligt knäpptyst (alla AC:ar i huset tystnade) och kolmörkt (utomhusbelysningen släcktes).

Låg och väntade på att dieselgeneratorn skulle kicka i gång. Det gjorde den inte. Gick upp och kikade ut genom fönstret, insåg att det lyste i flera andra hus. "Hmmmm", tänkte jag. "Kan vi ha kört torrt på elmätarn?".

Och det kunde vi. Slut på pengarna. Ingen ström. Ingen AC. 34 grader i nattluften.

Så då låg jag bara och väntade på att ungarna skulle komma in och klaga på att det var för varmt. Lyckligtvis gjorde de inte det, utan sov vidare till kvart i sex. Då åt vi frukost och packade lunchlådor i pannlampornas sken...

Trots denna usla natt lyckades jag ta mig ut och springa så där fem kilometer i morse - innan jag cyklade till Haile Selassie och köpte mer el-kredit. Kändes närmast heroiskt.

21 feb: Från Dar till Arusha

Vi var löjligt nervösa inför avresan. Sms:en och telefonsamtalen gick täta mellan oss tre redan på fredagskvällen. Vi packade och packade om, plockade bort och la till. Insåg att ryggsäckarna skulle väga minst de tio maxkilon som var och en fick ha med sig.

Lördag förmiddag, samma sak.

Men till slut blev klockan i alla fall tolv och vår favorittaxichaufför Mr Sudi kom och hämtade oss. Utanför Lottas hus på Haile Selassie Road tog vi gruppbild.



Saskia, i röd klänning, är expeditionens fashionista. Hellre snyggt, än praktiskt, klädd.
Ulla, är expeditionens tyska flickscout. Den enda som ständigt har med sig en schweizisk armékniv.
Lotta, är gruppens city slick. Reser i samma sorts jeans som jag har sett Victoria Beckham ha, med broderade kronor på bakfickorna. (Men Lotta påstår att hennes är kinesiska kopior.)

Framme på flygplatsen visade det sig att vårt flyg så klart var försenat. Insåg att vi var hungriga, eftersom vi alla varit så pirriga att vi inte ätit ordentligt på flera dagar. Tror ni att det fanns lunch på Julius Nyereres Internationella flygplats? Nä. De fanns en bar. De hade en (1) vegetarisk samosa och en (1) liten ostpaj. Plus lite oätliga grejer. Vi köpte samosan och pajen - och en påse chips.

När vi kom fram till Arusha insåg vi att de där coola typerna (fräcka frissor, tatueringar, solglasögon inomhus) som var på samma plan som oss, måste ha varit deltagare i Big Brother Africa eller något. Ett stort pressuppbåd från tidningar och TV stod och väntade otåligt på dem vid utgången.

Ingen väntade dock på oss. Och det var ju lite surt eftersom vi gjort upp med Safari Makers om att hämta oss på flygplatsen. Ringde och kollade och sedan tog vi en vanlig taxi til The Outpost, samma trevliga backpackerhotell som vi bodde på runt jul, när vi skulle på safari.

På kvällen var vi ute och gick, tänkte äta på samma italiensk-indiska ställe som vi åt på i mellandagarna. Men när vis lutligen hittade rätt ställe så visade det sig vara bokat för en privat tillställning. Verkade vara bröällopssäsong i Arusha, vi såg flera brudpar som kördes runt i de mest fantasifullt dekorerade bilar.

Försökte sedan få äta på The Greek Club - det doftade nygrillade souvlakis långt ut på gatan. Men se det gick inte. Där skulle man vara medlem för att bli insläppt. Men vi blev tipsade om det indiska köket på Impala Hotel och knatade vidare dit.

Och blev så otroligt glatt överraskade. Skitgod mat! Torr-rostad okra i fantastisk kryddblandning. Kripspiga papadums med tomater, lök och koriander. Smarrig chicken tikka masala och ett par andra rätter som landade fint i magarna efter en lång och hungrig dag.

Ungefär precis så här kändes det att äntligen stå på toppen av Kilimanjaro!

 

Kortlov på Zanzibar

Barnen var lediga från skolan måndag och tisdag, 9 - 10 mars, med anledning av profeten Muhammeds födelsedag som inföll på tisdagen. Den exakta födelsedagen bestäms i enlighet med månens faser, här var det den exakta fullmånen som gällde, så det var inte förrän alldeles innan man kunde bestämma dagen till tisdagen. Kunde lika gärna ha varit måndagen. Därför var bägge dagarna lediga, svårt att planera i förväg när man inte vet vilken dag som blir röd i almanackan.


Bröderna Brothers. Eller Grabbarna Grus.

Ibland, vid andra muslimska högtider som är beroende av månens faser, har skolan hållit beredskap och kvällen innan skickat ut mass-sms till alla föräldrar för att meddela vilken dag skolan är stängd. Lite struligt, men ganska charmigt också.


Albin och Clara badar. Med kepsarna på.

Håkan var på forskarmöte i Frankrike, så killarna och jag var glada över att vi kunde hänga på familjen Nyqvist till Zanzibar på ett par dagar. Vi var ett stort gäng, förutom Lotta, Claes och deras tre barn samt en medföljande kompis, var även Lottas föräldrar - Sivan och Stickan, nyss influgna från Stockholm - med på trippen. Plus Claes systerdotter och hennes kompis. Det blev 13 personer på färjan!


Stora delar av vårt gäng. Men inte hela.

Det blev lite dramatiskt på vägen dit. Vi åkte i tre bilar, ungarna och jag satt i den andra bilen. Vid färjeläget var det som vanligt kaos, trångt och eländigt och en massa folk som springer hit och dit. Plötsligt hörde jag en smäll och såg hur en man föll ner på asfalten intill bilen som var före vår. Han började gallskrika och vifta med armarna. Folk samlades och tittade och ropade och pekade på vännen T:s bil (som körde delar av sällskapet till färjan).

Jag blev jätterädd, fick ut barn och väskor ur bilen och gjorde allt för att komma därifrån så fort som möjligt. Vi har alla hört talas om de läskiga, och bokstavligt talat livsfarliga, mobbar som kan uppstå om en vit kör på en svart, oavsett hur det gått till, oavsett vems fel olyckan var. Enligt svenska ambassaden ska man i en sådan situation inte kliva ur bilen, utan bara fortsätta köra rakt fram och bege sig till närmsta polisstation och anmäla sig själv.

Det blev ett tumult, T kunde köra en bit därifrån, för att komma undan det värsta och åkte sedan till polisen, eskorterad av sin fru K - som körde den tredje bilen.

Vi kunde inget annat göra än att ta oss in innanför grindarna och gå ombord på båten. Men det kändes ju inte särskilt bra. Men Claes hade tät sms-kontakt med T och K så vi fick veta att bra hjälp var på väg till polisstationen, både från biluthyrningsfirma och arbetsgivare.

På senaste tiden har ambassaden varnat för en våg av fejkade trafikolyckor, där ett antal expats (utlänningar boende i Tanzania) eller deras chaufförer hamnat i arresten tills någon betalat enorma borgenssummor för att de ska bli släppta. Och med tanke på att många av de andra männen som springer runt anländande bilar vid färjeläget skrattade högt, skakade avfärdande på huvudet när de gick för bi den påkörde mannen så undrade vi mycket om även det här var en iscensatt olyckshändelse. Vi funderade på om han helt enkelt smällt till bilen med armbågen och kastat sig ner på marken. För det var ju som att han kom från ingenstans. Nu visade det senare att så nog inte var fallet, efter sjukhusbesök visade han sig ha riktiga skador på bägge benen.

Men T och K har skött det hela enligt regelboken, gjort allt vad de kan för att detta ska lösa sig på ett bra sätt. Nu får vi bara hoppas att även polisen sköter sin del enligt regelboken... Vilket inte alltid är självklart i Tanzania.

Det var en trist inledning på en annars väldigt trevlig resa. Vi kom fram till Stonetown och där väntade Ali med sin minibuss på oss. Alla utom de två 23-åriga tjejerna åkte till Kendwa Rocks, enligt många Zanzibars finaste strand, men tjejerna fortsatte till Nungwi - där det är lite mer party.

Rummen var fina och hade till min stora förvåning både fläkt och AC! AC:n var en klart glad överraskning. Lite surade vi för att det tog så jävla lång tid att få lunch. Vi kom dit, hungriga, vid halv tolv. Försökte få beställa mat redan då. Nä, nä. Köket öppnade inte förrän 12.30. 12.40 fick vi själva hämta menyerna, då ingen servitör tog någon som helst notis om oss. Några minuter senare hade vi beställt.


Tur att man kunde vila i hängmatta på restaurangen...

Då började den långa väntan på maten. Klockan var närmare 15 innan den sista portionen serverades... Sedan hade de strulat till notan och lagt på mer mat än vi hade beställt. Och var ganska krångliga när vi protesterade mot notan. Så det blev noll shilling i dricks.


På väg till middagsrestaurangen.

Mätta i magarna kunde vi alla fall så småningom börja sola, bada och bygga sandslott. Ett par timmar senare var vi riktigt glada! Och ännu bättre blev det när vi på kvällen hittade en annan restaurang, där serveringspersonalen var enastående professionell och trevlig - och maten dessutom var JÄTTEGOD. Bästa mat jag någonsin ätit på en strandsylta i Tanzania. Så efter den underbara skaldjurscurryn var humöret i topp!


Lotta spanar i kikaren.

Nästa dag chartrade vi en båt och åkte till Tumbatu för att snorkla. Vi blev lite oroliga på vägen ut, för det regnade och blåste en del. Och båtfärden tog betydligt längre tid än vad vi räknat med. Men när vi kom fram så snorklade vi i lä från ön och såg hur många fina fiskar som helst! Inte lika fint som på Mnemba, där vi snorklade runt nyår, men klart godkänt!


Sivan Bodin - cool.

Det var roligt att vara ute på äventyr med Lottas föräldrar Sivan och Stickan. Oskar och Albin gillade dem också mycket. "Stickan är så skön, mamma", som Oskar sa. Och det har han ju rätt i. Stickan är en riktig Söderkis som pratar stockholmska som i en svartvit matinéfilm på TV.("Reeeker, såna som man eeeter", ni vet.) Sivan är en glad lax, full av goda historier och sugen på att prova hya grejer. Jag var imponerad av att hon snorklade med oss! Det är inte alla damer i 67-årsåldern som drar på sig snorkel, cyklop och simfötter och slänger sig ut i Indiska oceanen! Heja Sivan!


Albin och Filip på båtens tak.

Efter ett par dagar med Stickan och Sivan i sällskapet blev det så påtagligt hur mycket man lever med sin egen generation här - hur mycket vi alla saknar mor- och farföräldrar inte minst. Så då fick jag lite hemlängtan. Efter min egen mamma och pappa. Efter Arthur och Ingalill. Och alla andra släktingar och vänner för den delen.


Bygga, bygga, bygga...

På eftermiddagen var det vila och strandliv som gällde. Sandslott! Albin, Oskar, Clara och Filip låg i som bara den i byggsvängen. De gjorde slott och berg, och byggde vallgravar och fantastiska skulpturer. De tröttnade aldrig. Vi fick tjata upp dem när solen gick ner.



På tisdagen var det mulet, vi hade inte legat särskilt länge på stranden när vi såg hur riktigt tunga regnväder drog in från havet. Undrar om det är regnperioden som kommit ovanligt tidigt i år. Den ska enligt förståsigpåarna inte infalla förrän sista veckan i mars.

Blir lite orolig för hur blött det kan bli när familjen Alnebratt kommer hit. Men å andra sidan. Det är ju varmt, och det regnar sällan särskilt länge. Om det regnar på förmiddagen så blir det fint på eftermiddagen. Det blir nog bra!



Oskar har kommit in den riktiga bokslukaråldern. Nu plöjer han tjocka böcker på löpande band. På engelska eller svenska. Just nu är det Brisingr, tredje delen i Eragon-serien som gäller. Här sitter han på balkongen utanför vårt hotellrum, nyss uppstigen ur sängen och läser före frukost. Han tyckte att det var lite trist att det inte var som på Kasa Beach, att man fick morgon-teet serverat utanför dörren varje morgon.


Det är tröttande att åka på minisemester...

Nu kör det ihop sig

Börjar må bättre igen, även om jag inte är uppe och dansar och hoppar än. Det var fasiken vad segt det var att bli riktigt frisk från den där amöban eller vad det nu var jag hade i magen. Det akuta gick ju över ganska snabbt när jag fick dundermedicin, men jag känner mig svag. Orkeslös. Oengagerad. Vill mest ligga och vila.

Lite tråkigt var det också eftersom jag hade tänkt att utföra ett vetenskapligt experiment med mig själv som enda empiriska underlag. Det har ju pratats så mycket om bloddoping och höghöjdsträning de senaste tio femton åren. Så min plan var ju att börja träna stenhårt efter bestigningen av Kilimanjaro. Hade varit roligt att testa ett par ordentliga löppass för att se om det kändes någon skillnad, jämfört med före bergsbestigningen. Av detta blev nu intet.

De första dagarna på grund av ömma stortår efter den branta vandringen neråt, när tårna obönhörligen slår emot kängornas framkant. Min vänstra stortånagel är just nu rödblå i ett intressant mönster - antar att jag för första gången i mitt 44-åriga liv kommer att få uppleva hur det är att tappa en nagel.

Sedan slog den stora tröttheten till - för att toppas med min värsta magkörare någonsin.

Men nu känner jag mig i alla fall energisk nog för att börja göra lite nytta, för att ta tag i bloggen till exempel. Då uppstår nästa problem. Var ska jag börja? Ska jag börja med att skriva om Zanzibar eller ska jag försöka komma ikapp med Kilimanjaro? Svåra beslut.

Tror att jag börjar med Zanzibar, det går fortast. Men då måste jag å andra sidan ladda över alla bilder från kameran först. Men så får det nog bli. Återkommer.

Fan också

Matt Dillon var i Valhalla, på middag hemma hos Saskia och Carter. Och jag var på Zanzibar. Jag som hade tänkt mig att få mingla lite.

Zanzibar revisited

I morgon bitti sticker jag och ungarna till Zanzibar. Blir borta till tisdag kväll.

En blek vecka

Jag har inte varit så kaxig i veckan. Först trodde jag bara att det var ren utmattning efter Kili-bestigningen, ville bara sova hela tiden, men så la min mage ihop totalt. Inte kul.

Så i går gick jag till IST Clinic igen och kom därifrån med en påse mediciner. Saskia lämnade också in prov, i hennes fall kunde de konstatera amöba och därför trodde de att även jag fått det. Utan att gå in på för närgångna detaljer så kan man säga att mitt prov var svårbedömbart, beroende på konsistens.

Det är rejäla piller man får. Och många! En näve till frukost. Och det rejälaste antibiotikapiller jag sett till kvällsmat.

Hur som helst så verkar det hjälpa. Jag är fortfarande ganska matt och har ont i huvudet, men jag har i alla fall börjat äta igen, vilket får ses som ett stort fall framåt.

Håkan är fortfarande i Frankrike. Fick rapport om hur de i förrgår varit ute och ätit och druckit gott i byn Chablis och sedan i går satt i Quartier Latin i Paris och väntade på god mat. Lite avundsjuk är jag.

I morgon bitti tar jag och killarna båten till Zanzibar. De är lediga från skolan måndag och tisdag, så vi hänger på familjen Nyqvist. Hoppas att jag är lite piggare då!

Kolla den här länken då!

Klicka HÄR så får du se vad min lite mer framgångsrika blogg-konkurrent Blondinbella (ständigt denna Blondinbella!) skriver om min lillebror! Dessutom är min snygga brorsdotter, som är en fena på snowboard, på bild!
Det ni. Glöm Aspen, Vail och alla skidorter i Alperna. Det är i Branäs det händer!

Bildbevis! Vi var där!

Det var kallt, det var blåsigt, det var vackert! Och vi är så löjligt glada och stolta över att vi alla tre tog oss upp till toppen! Saskia till vänster, jag i mitten och Lotta till höger.



På väggen i en av övernattningsstugorna hade någon skrivit: "Andrea says: I'm SO out of my element". Så kändes det för oss också, som att vi befann oss i en otroligt konstig situation - vi är ju inga brudar som i vanliga fall packar ryggsäcken och sticker ut och går ett par mil om dagen. Men det kändes bra!



Kolla in bergssidan i bakgrunden. Föreställ dig beckmörker och pannlampa. Det var inte riktigt som en promenad i parken att knata uppför den backen mitt i natten.