I går, efter de många smällarna, saknade jag verkligen bra nyhetssajter, text-TV och en väl fungerande public service-radio. I dag saknar jag en pålitlig press.
Rapporteringen från de stora explosionerna i Mbagala, strax söder om Dar, är skitdålig. Inga reportrar verkar ha varit på plats, allt är andrahandsuppgifter. Den officiella storyn är att tio personer befaras döda och dussintals är skadade. Det är uppgifter som verkar sakna all form av trovärdighet. Sjukhusen pratar om hundratals skadade och ett okänt antal döda.
Det låg flera skolor i närheten av militärbasen. Barn och lärare bara sprang, rakt ut. Jag har hört ett antal historier i dag om försvunna barn som föräldrarna och släktingar varit ute och letat efter hela natten. Några har återfunnits, vid liv, men rejält chockade. Andra barn är fortfarande borta.
Som jag har förstått saken i dag så höll den tanzaniska militären på att flytta på en massa vapen och ammunition som ska skickas till Darfur. Tanzania är på gång med en fredsbevarande styrka. Det handlade inte om några smågrejer, utan rejäla raketer (heter det kanske missiler?) som man använder för att skjuta ner fientliga flygplan med.
torsdag 30 april 2009
onsdag 29 april 2009
Plötsligt bara small det. och mullrade, och small igen
Vid kvart i tolv eller något så lät det som att någon sprängde berg utanför husknuten. Men här finns inga berg att spränga. Och så small det igen. Och igen. Och emellanåt mullrade det som åska, men alldeles för långvarigt för att vara åska.
Efter minst en kvarts smällande och mullrande så måste man inte vara paranoid för att börja fundera på att det var drygt tio år sedan Al Qaida (var det väl?) sprängde amerikanska ambassaden i Dar es Salaam. Barnen var i skolan. Och skolan ligger mycket närmare stan - och ambassadstråket - än vårt hus. Då BLEV jag lite paranoid. Och ringde Lotta.
Hon hade precis fått samtal från sin son som hade hört något om explosioner ute vid flygplatsen. Explosioner vid flygplatsen. Det låter ju ...så där. Även om Tanzania är hyfsat stabilt politiskt, så är det inte ett gott tecken om det börjar explodera saker vid huvudstadens flygplats.
Så då ringde jag en ambassadanhörig. Som ringde tillbaka och sa att det var gasbehållare i hamnen som exploderat. Lät inte så kul det heller. Bättre än en statskupp, men ett gasmoln som driver in över barnens skola... Nej. Då var jag på väg till bilen för att åka och hämta hem barnen. Kände i märg och ben hur mycket jag ville ha hela min familj samlad på ett och samma ställe. Håkan jobbade som tur var hemma idag, så honom behövde jag inte oroa mig för.
Hann inte ens sätta mig i bilen innan nästa samtal kom. Det var inte gasexplosion i hamnen, det var ett vapenförråd i närheten av flygplatsen som flugit i luften. Genom en olyckshändelse.
Då hoppade jag in i bilen och åkte extra tidigt till skolan i alla fall. Tänkte att det är bättre att vara i närheten av barnen oavsett vad som hänt. I bilen fick jag ett sms från en granne, som hört att det inte var någon fara alls. Det var bara "årliga kanonprovskjutningen". Säkert, tänkte jag. Om detta var en provskjutning så har tanzaniska armén alldeles för gott om pengar.
I skolan hade barnen fått höra att det var en ammunitionsfabrik som av en olyckshändelse gått i luften.
Jag vet inte vad som hänt. Jag vet inte hur många som kan tänkas vara skadade eller döda. Men det var inget litet fyrverkeri. Det är rätt långt mellan Valhalla och flygplatsen, men när det small som värst så var jag säker på att det var i närheten, alldeles intill. Just nu saknar jag en pålitlig snabbt uppdaterad nyhetshemsida. Eller text-TV. Eller en Sveriges Radiokanal i Tanzaniaversion.
Jag vet att jag egentligen inte har så stor anledning till oro. Men med tanke om hur spänt det politiska läget är i Kenya just nu så är det samtidigt svårt att intala sig att allt är lugnt och fint bara för att det känns bäst så.
Så jag hann att fundera på hur man snabbast tar sig ut ur Tanzania, landvägen. Jag hann att fundera på att man borde ha fler dollar liggande hemma in case of emergency. Jag hann att fundera på många läskiga saker.
Men nu är alla samlade hemma och jag börjar bli lite mer avslappnad igen.
Efter minst en kvarts smällande och mullrande så måste man inte vara paranoid för att börja fundera på att det var drygt tio år sedan Al Qaida (var det väl?) sprängde amerikanska ambassaden i Dar es Salaam. Barnen var i skolan. Och skolan ligger mycket närmare stan - och ambassadstråket - än vårt hus. Då BLEV jag lite paranoid. Och ringde Lotta.
Hon hade precis fått samtal från sin son som hade hört något om explosioner ute vid flygplatsen. Explosioner vid flygplatsen. Det låter ju ...så där. Även om Tanzania är hyfsat stabilt politiskt, så är det inte ett gott tecken om det börjar explodera saker vid huvudstadens flygplats.
Så då ringde jag en ambassadanhörig. Som ringde tillbaka och sa att det var gasbehållare i hamnen som exploderat. Lät inte så kul det heller. Bättre än en statskupp, men ett gasmoln som driver in över barnens skola... Nej. Då var jag på väg till bilen för att åka och hämta hem barnen. Kände i märg och ben hur mycket jag ville ha hela min familj samlad på ett och samma ställe. Håkan jobbade som tur var hemma idag, så honom behövde jag inte oroa mig för.
Hann inte ens sätta mig i bilen innan nästa samtal kom. Det var inte gasexplosion i hamnen, det var ett vapenförråd i närheten av flygplatsen som flugit i luften. Genom en olyckshändelse.
Då hoppade jag in i bilen och åkte extra tidigt till skolan i alla fall. Tänkte att det är bättre att vara i närheten av barnen oavsett vad som hänt. I bilen fick jag ett sms från en granne, som hört att det inte var någon fara alls. Det var bara "årliga kanonprovskjutningen". Säkert, tänkte jag. Om detta var en provskjutning så har tanzaniska armén alldeles för gott om pengar.
I skolan hade barnen fått höra att det var en ammunitionsfabrik som av en olyckshändelse gått i luften.
Jag vet inte vad som hänt. Jag vet inte hur många som kan tänkas vara skadade eller döda. Men det var inget litet fyrverkeri. Det är rätt långt mellan Valhalla och flygplatsen, men när det small som värst så var jag säker på att det var i närheten, alldeles intill. Just nu saknar jag en pålitlig snabbt uppdaterad nyhetshemsida. Eller text-TV. Eller en Sveriges Radiokanal i Tanzaniaversion.
Jag vet att jag egentligen inte har så stor anledning till oro. Men med tanke om hur spänt det politiska läget är i Kenya just nu så är det samtidigt svårt att intala sig att allt är lugnt och fint bara för att det känns bäst så.
Så jag hann att fundera på hur man snabbast tar sig ut ur Tanzania, landvägen. Jag hann att fundera på att man borde ha fler dollar liggande hemma in case of emergency. Jag hann att fundera på många läskiga saker.
Men nu är alla samlade hemma och jag börjar bli lite mer avslappnad igen.
Hur man får svenska föräldrar att ta sina barn ur den kommunala skolan
Jag är för en väl fungerande offentlig sektor. Jag betalar gärna skatt till skolor, vägar, vård och omsorg. Om det bara fungerar så betalar jag gärna mycket skatt också. Men då måste den offentliga sektorn leverera. Då funkar det inte att slarva med uppdraget. För då röstar vi med fötterna och går därifrån.
Det är när vårdcentralerna inte är tillgängliga som man går till en privatläkare och funderar på privata sjukförsäkringar. Det är när man aldrig får träffa samma läkare två gånger som man skaffar sig en privat gynekolog, tandläkare eller vad man nu behöver. Det är när kommunala skolan skiter i barnen som man desperat sätter sig och mejlar till varenda friskola som finns i hela Göteborg.
Jag tycker ju, som princip, att ungarna ska gå i skola i sitt grannskap. Det är bra att ha sina kompisar nära, det är bra att kunna gå till och från skolan själv, det är bra att vi föräldrar lär känna de andra föräldrarna runt om. Och så vidare.
Våra barn blev utskrivna från kommunala skolan när vi skulle flytta till Tanzania. "En ren formsak" sa rektorn. "Vi skriver in dem igen så fort ni är tillbaka." Hon nämnde inte att de då skulle behandlas som om de aldrig tidigare gått på skolan. Att det inte var sannolikt att de skulle få återvända till sina gamla klasser, till de barn de känt sedan dagis och framåt.
Visst, jag öppnade för en diskussion om ifall Albin eventuellt skulle byta klass eftersom det var en del bråk i den klassen och Albin hade det riktigt tufft. Jag ville ha möjligheten till klassbyte om inte saker och ting hade ordnat upp sig i den klassen innan vi kom tillbaka.
Men så fick vi ett mejl om att både Oskar och Albin hade placerats i klasser där de knappt kände en kotte. Vi tänkte att det kanske ändå skulle kunna vara bra för Albin att byta, men för Oskar skulle det vara katastrof att inte få komma tillbaka till sina gamla kompisar. Så Håkan ringde rektorn.
Håkan pratade om barnens perspektiv, han pratade om att sätta barnens bästa i fokus, han pratade om tidigare givna löften (om att Oskar skulle få gå i sin gamla klass). Men det var som att prata med en vägg. Killarna var utskrivna från skolan och nu behandlades de som alla andra nyanlända barn, alltså placeras i klasser där rektorn har en lucka att fylla.
Till slut lovade hon att undersöka möjligheten att ändå sätta Oskar i hans gamla klass. Hon skulle återkomma. Det var flera veckor sedan. Vi har fortfarande inte hört av henne. Inte ett pip.
Så gör man om man vill att svenska föräldrar ska ta sina barn ur den kommunala skolan. För oss blev detta droppen som fick bägaren att rinna över.
Vi vill inte längre ha våra barn i en skola...
...där barnens perspektiv och barnens bästa inte sätts i fokus.
...där värdegrundsdiskussionerna bara är blaha.
...där konflikthanteringen/mobbningsteamet är under all kritik.
...där IT inte finns med i skolans vardag som en naturlig del. Det är ändå 2009.
...där det inte går att kommunicera med rektor för att det tar flera veckor innan hon svarar på epost. Om hon svarar alls.
...som är helt visionslös. Rektor stod på stormöten och berättade entusiastiskt för alla föräldrarna att på hennes skola följde man skollagen och läroplanen. Ja, tjena. Den dagen man slutar ha det som riktmärke är det kanske dags att kalla till nytt stormöte.
Så Oskar och Albin ska inte gå på den skolan till hösten. De börjar på Vittra istället.
Det är när vårdcentralerna inte är tillgängliga som man går till en privatläkare och funderar på privata sjukförsäkringar. Det är när man aldrig får träffa samma läkare två gånger som man skaffar sig en privat gynekolog, tandläkare eller vad man nu behöver. Det är när kommunala skolan skiter i barnen som man desperat sätter sig och mejlar till varenda friskola som finns i hela Göteborg.
Jag tycker ju, som princip, att ungarna ska gå i skola i sitt grannskap. Det är bra att ha sina kompisar nära, det är bra att kunna gå till och från skolan själv, det är bra att vi föräldrar lär känna de andra föräldrarna runt om. Och så vidare.
Våra barn blev utskrivna från kommunala skolan när vi skulle flytta till Tanzania. "En ren formsak" sa rektorn. "Vi skriver in dem igen så fort ni är tillbaka." Hon nämnde inte att de då skulle behandlas som om de aldrig tidigare gått på skolan. Att det inte var sannolikt att de skulle få återvända till sina gamla klasser, till de barn de känt sedan dagis och framåt.
Visst, jag öppnade för en diskussion om ifall Albin eventuellt skulle byta klass eftersom det var en del bråk i den klassen och Albin hade det riktigt tufft. Jag ville ha möjligheten till klassbyte om inte saker och ting hade ordnat upp sig i den klassen innan vi kom tillbaka.
Men så fick vi ett mejl om att både Oskar och Albin hade placerats i klasser där de knappt kände en kotte. Vi tänkte att det kanske ändå skulle kunna vara bra för Albin att byta, men för Oskar skulle det vara katastrof att inte få komma tillbaka till sina gamla kompisar. Så Håkan ringde rektorn.
Håkan pratade om barnens perspektiv, han pratade om att sätta barnens bästa i fokus, han pratade om tidigare givna löften (om att Oskar skulle få gå i sin gamla klass). Men det var som att prata med en vägg. Killarna var utskrivna från skolan och nu behandlades de som alla andra nyanlända barn, alltså placeras i klasser där rektorn har en lucka att fylla.
Till slut lovade hon att undersöka möjligheten att ändå sätta Oskar i hans gamla klass. Hon skulle återkomma. Det var flera veckor sedan. Vi har fortfarande inte hört av henne. Inte ett pip.
Så gör man om man vill att svenska föräldrar ska ta sina barn ur den kommunala skolan. För oss blev detta droppen som fick bägaren att rinna över.
Vi vill inte längre ha våra barn i en skola...
...där barnens perspektiv och barnens bästa inte sätts i fokus.
...där värdegrundsdiskussionerna bara är blaha.
...där konflikthanteringen/mobbningsteamet är under all kritik.
...där IT inte finns med i skolans vardag som en naturlig del. Det är ändå 2009.
...där det inte går att kommunicera med rektor för att det tar flera veckor innan hon svarar på epost. Om hon svarar alls.
...som är helt visionslös. Rektor stod på stormöten och berättade entusiastiskt för alla föräldrarna att på hennes skola följde man skollagen och läroplanen. Ja, tjena. Den dagen man slutar ha det som riktmärke är det kanske dags att kalla till nytt stormöte.
Så Oskar och Albin ska inte gå på den skolan till hösten. De börjar på Vittra istället.
tisdag 28 april 2009
Svenska damlaget satsar hårt
FULLT MED OUPPTÄCKTA TALANGER
Översta raden från vänster: Ulla Sätereie, Louise Chamberlain, Kristina Linder, Malin Liljert
Undre raden från vänster: Karin Herrström, Amanda Herrström, Lotta Nyqvist, Annelie Jansson och Cattis Haeger
Liggande: Chris Walter
Den 1 och 2 maj är det Nordic Sports Day här i Tanzania. Svenskar, danskar, norrmän och finländare tävlar i en massa olika sporter. Själv är jag förbundskapten för det svenska damlaget i fotboll och försöker få dem att börja kalla mig Svennis. Det går så där.
I dag hade vi alla fall en första, och sista, träning inför avspark på fredag morgon kl 8.30. Det gick rätt bra, flera spelare visade sig ha spelat lite mer organiserad fotboll i yngre år - och takterna satt i!
Ryktet säger att de andra länderna haft svårt att få ihop lag. Så det kan vara så att vi är det enda laget som har avbytare... Ingen liten fördel i detta klimat.
ÄNTLIGEN: Återkopplad
Nu har vi äntligen fått i gång det supersmala bredbandet igen. Det tackar vi snälle Mr McDonald för! Livet har känts tomt och innehållslöst utan internet. Det skrämmande är bara att jag nog har haft mina två mest effektiva Tanzaniadagar någonsin. Jag har fått så mycket gjort! Dels kan det bero på att temperaturen har sjunkit så att man inte lider av halvkokt hjärna hela tiden, dels är det nog så att slösurfande, mejlskrivande, bloggande och facebook har en förmåga att äta upp ens tid.
Ska försöka dra lärdom av det...
Ska försöka dra lärdom av det...
måndag 27 april 2009
Jag vet inte varför bilderna försvann
...men uppenbarligen gjorde de det. Problemet är att vi lider av totalt smalbandshaveri. Ska åtgärda detta så snart jag fått ordning på allt.
söndag 26 april 2009
Hipp hipp hurra - i dag är det mamma Anitas 70:e födelsedag!
I dag fyller min snälla mamma Anita 70 år. Det gör min snälla moster Gunnel också, men henne har jag tyvärr inga bilder på i datorn - men hipp, hipp, hurra för dig också Gunnel!
Pappa Odd till vänster, mamma Anita i mitten och det är min storasyster Anne som håller upp kaninöronen bakom mammas huvud. Vuxet. Hon fyller 47 i sommar...
Den här och de ovanstående bilderna kommer från det Sätereieska kusinkalaset i Sörskogbygda, utanför Elverum, förra sommaren. Annars är inte Anita så mycket för det här med stora kalas, särskilt inte om det är hon själv som är föremål för festen. (Detta skriver jag framför allt för att ingen av bloggens trogna läsare i norra Värmland ska känna sig orättvist behandlade, eftersom ni inte blivit bjudna på 70 årsfest. Det har helt enkelt inte varit något kalas!)
Mamma har många fördelar. Bland annat är hon en envis rackare i blåbärs- och lingonskogen. Generös är hon också - det är därför vi har så gott om god rårörd lingonsylt hemma i Kungsladugård! Den saknar vi när vi gör köttbullar här nere!
Stort grattis på den stora dagen, mamma! Stora födelsedagskramar! Vi får fira dig lite mer när vi kommer hem.
lördag 25 april 2009
En behaglig lördag i regnperioden
Lördag förmiddag. Det regnar, ett stilla, jämnt, ihållande regn som inte gjort många minuters uppehåll sedan vi vaknade för ett par timmar sedan. Det bästa av allt är att temperaturen sjunker. Nu är det bara 27 grader - jag skruvade till och med på varmvattnet när jag tog min morgondusch! Jag har knappt rört varmvattenkranen sedan vi flyttade hit i augusti.
Huset är fullt av pojkar som underhåller sig själva med TV-spel, ljussablar och garnnystan. Vi fattar inte vad de gör egentligen, men alla är sams och har roligt, så det är bara att lägga sig på sängen och läsa vidare i Madame Bovary. Det är lite samma känsla som på Ellös på somrarna. Inte dumt alls.
Huset är fullt av pojkar som underhåller sig själva med TV-spel, ljussablar och garnnystan. Vi fattar inte vad de gör egentligen, men alla är sams och har roligt, så det är bara att lägga sig på sängen och läsa vidare i Madame Bovary. Det är lite samma känsla som på Ellös på somrarna. Inte dumt alls.
fredag 24 april 2009
Hamburgerkväll!
Ungarna är lediga från skolan i dag. Ingen av dem ville följa med sin gamla mamma ut på badutflykt till Bongoyo eller Mbudya. Däremot ville de gärna ha kompisar på övernattning. Så i natt hade Albin sin kompis Nick här, kommande natt är det Oskars killgäng - Garet, Nimrod och Jacob - som sover över.
Hamburgare är inhandlade. Och chips. Båda delarna i stora lass.
Hamburgare är inhandlade. Och chips. Båda delarna i stora lass.
torsdag 23 april 2009
Ännu mer om Klas
Nu har Klas Eklund 1755 böcker i sin bokhylla på Boktipset. Gud, hur ska jag hinna med allt?
Mer om Klas och Sigge
Sigge Eklund har bara läst en av pappa Klas böcker. Han ger den betyg 5.
Sina egna böcker ger han mellan 4 och (oftast) 5 stjärnor.
Får mig att vilja läsa Sigges familjeuppgörelse, "Det är 1988 och har precis börjat snöa". Jag börjar bli riktigt intresserad av far-son-relationerna i familjen Eklund.
Eller också har jag bara för gott om tid.
Sina egna böcker ger han mellan 4 och (oftast) 5 stjärnor.
Får mig att vilja läsa Sigges familjeuppgörelse, "Det är 1988 och har precis börjat snöa". Jag börjar bli riktigt intresserad av far-son-relationerna i familjen Eklund.
Eller också har jag bara för gott om tid.
Malou och jag
Min och Malou von Sivers boksmak överensstämmer till 98 procent, enligt boktipset.se.
Det hade jag inte gissat.
Det hade jag inte gissat.
Dagens surftips: boktipset.se
I går upptäckte jag den nya sajten boktipset.se. En rätt kul sajt för oss som har gott om tid och alltid är på jakt efter nya böcker. Jag fastnade totalt och kom inte i säng förrän vid halv ett-tiden, vilket är något av ett rekord på min Tanzania-skala.
Den som lagt upp flest betygssatta böcker i sin virtuella bokhylla är Klas Eklund. 1646 böcker! Intressant spännvidd i hans läsning också, från Enid Blyton och Barna Hedenhös till stentunga biografier över Trotski och så alla klassiker dessutom.
Det är Sigge Eklund, Klas son, som startat sajten. Kanske är det därför som pappa Klas har tagit sig tid att verkligen engagera sig i att lägga upp alla sina lästa böcker. Pappa Klas har också betygssatt alla böcker (inte så många, men ett par stycken) som Sigge fått utgivna. De får genomgående betyget 4 av pappa Klas.
Det kan man ju tycka att det är lite snålt. Man vill ju att en pappa ska vara löjligt stolt över och imponerad av sin son. Å andra sidan är det ju bra att Klas visar upp en sådan integritet, det gör ju att hans trovärdighet som betygssättare av böcker ökar.
Men sedan kommer det faktum att det ju inte bara är Sigge som skriver böcker i familjen Eklund. Pappa Klas har ju också fått en hel del utgivet, däribland storsäljaren "Vår ekonomi: En introduktion till samhällsekonomin".
Och gissa vilket betyg Klas Eklund genomgående ger sina egna böcker? Just det - FEM.
Det tycker jag är lite tragikomiskt.
Den som lagt upp flest betygssatta böcker i sin virtuella bokhylla är Klas Eklund. 1646 böcker! Intressant spännvidd i hans läsning också, från Enid Blyton och Barna Hedenhös till stentunga biografier över Trotski och så alla klassiker dessutom.
Det är Sigge Eklund, Klas son, som startat sajten. Kanske är det därför som pappa Klas har tagit sig tid att verkligen engagera sig i att lägga upp alla sina lästa böcker. Pappa Klas har också betygssatt alla böcker (inte så många, men ett par stycken) som Sigge fått utgivna. De får genomgående betyget 4 av pappa Klas.
Det kan man ju tycka att det är lite snålt. Man vill ju att en pappa ska vara löjligt stolt över och imponerad av sin son. Å andra sidan är det ju bra att Klas visar upp en sådan integritet, det gör ju att hans trovärdighet som betygssättare av böcker ökar.
Men sedan kommer det faktum att det ju inte bara är Sigge som skriver böcker i familjen Eklund. Pappa Klas har ju också fått en hel del utgivet, däribland storsäljaren "Vår ekonomi: En introduktion till samhällsekonomin".
Och gissa vilket betyg Klas Eklund genomgående ger sina egna böcker? Just det - FEM.
Det tycker jag är lite tragikomiskt.
tisdag 21 april 2009
Hemresebiljetterna är bokade
Oskar, Albin och jag kommer hem den 24 juni! Håkan släpper vi av i Amsterdam på vägen hem, han ska på en konferens och kommer efter den 27 juni. Då åker vi direkt till Uddevalla och firar Elisabeth som fyller jämnt! (Var inte det finkänsligt uttryckt av mig? Det är inte 30, inte 40 heller, om någon behöver en ledtråd.)
söndag 19 april 2009
Strömlöst
I dag skulle jag och Oskar köpa mer el. Man måste åka i väg till ett Tanesco-kontor (statliga elbolaget), lämna fram ett lapp med numret på mätaren och förskottsbetala strömförbrukningen. Sedan sist, när elen tog tvärt slut mitt i natten, så har jag noga hållit reda på hur många kilowatt vi har kvar. Var väldigt nöjd med min framförhållning.
Så vi körde bort till Tanesco-shoppen, vid Shrijee's på Haile Selassi. Men det sket sig. Det var strömlöst...
Så vi körde bort till Tanesco-shoppen, vid Shrijee's på Haile Selassi. Men det sket sig. Det var strömlöst...
fredag 17 april 2009
Hipp hipp hurra - i dag är det pappa Odds födelsedag!
Världens snällaste pappa, världens bästa morfar, fyller 78 i dag. Stora grattiskramar från oss alla! Vi längtar till Sysslebäck och ser fram emot nya fisketurer i sommar!
Temperaturväxling
I dag när jag körde ungarna till skolan var det "bara" 27 grader varmt. Klockan 06.30. Då hade askarin (vakten) i grinden täckjackan på sig...
torsdag 16 april 2009
Den stora tröttheten rullar in
Vi har ett på många sätt väldigt behagligt och avslappnat liv här i Dar es Salaam. Samtidigt är det slitsamt. Det tar på att bo här. Så här efter påsklovet, när man tycker att alla borde vara pigga, glada och utvilade, så är det ändå en samling väldigt trötta och uppgivna människor jag möter i expat-gänget.
Den tyska familjen H, som flyttade hit samtidigt som oss, men inte förrän för ett par veckor sedan fick huset de ska bo i. Renoveringen drog ut på tiden, i det oändliga. Till slut flyttade de in i ett halvrenoverat hus, utan kök, där golvet inte var fixade, där det inte gick att packa upp containern med alla möblerna. Varje vecka får de besked om att det ska vara helt inflyttningsklart i nästa vecka. Varje vecka vill de tro att det är sant. Men så är det något som går fel. Och så blir de besvikna. Nu var mamma H färdig att åka hem till Berlin med alla barnen. Komma tillbaka efter sommarlovet. Om huset är färdigt då.
Den amerikansk-engelska familjen C, som skulle åka till Kenya och ha påsklov med goda vänner. De kom ut till flygplatsen lite efter sex på morgonen för att flyga till Mombasa. Bara för att vid Precision Air-disken få reda på att de ändrat avgångstiden, tidigarelagt den en och en halv timme, och att de inte fick följa med. Även om planet fortfarande stod på plattan. För de borde ha varit där en minst en timme tidigare. 20 minuter före avgång var inte nog. Trots att ingen berättat för dem att avgångstiden var ändrad. Nej, nej. De fick betala en fet no show-avgift - och fick till slut 400 dollar dyrare biljetter till nästa plan - tre dagar senare.
Det blev till att åka taxi hem till Valhalla igen. Då kör den framförvarande bilen över en människa och deras egen taxi lyckas med nöd och näppe undvika att köra över personen en gång till.
Sedan hade de några fantastiska dagar i Kenya där de njöt av att allt flyter lite bättre än i Tanzania. Fram tills de skulle flyga hem med samma flygbolag. Pappa C blev lite nervös. Ville veta att planet inte fått en ny avgångstid, det var lite viktigt för honom att komma till Dar es Salaam i tid eftersom han skulle med ett plan till New York morgonen efter. Så tidigt på morgonen samma dag som de skulle åka hem på kvällen ringde han till Precision Airs kontor.
- Ert plan? Det gick igår.
- När går nästa plan då?
- I morgon. Kanske. Om det inte blir inställt.
De funderade på att ta taxi till Dar es Salaam. Men det är nio tio timmars körning. Slutade med att de kom på att de kände en (väldigt rik) familj som råkade vara i Kenya med sitt privatplan. Så de fick ta taxi till Nairobi i stället (ett par timmars bilresa)och lifta med familjen D:s plan hem. Ibland är det praktiskt att ha stenrika vänner.
Eller den svenska familjen S-E (yes, mig mycket närstående). Som hade goda vänner på besök. Skulle åka till Zanzibar och tog ut en massa pengar för att kunna betala hotell och utflykter. På Zanzibars östkust finns inga bankomater, det är hopplöst att betala med kort i denna cash-ekonomi, så det gäller att ha med sig en tjock sedelbunt. Klockan sex på morgonen, när vi ska åka ner till färjeläget, så upptäcker vännen K att hennes sedelbunt inte är alls lika tjock som den borde ha varit. Dessutom är vännen H:s Visakort borta. Väck. Gone. Totalpanik. Det var mycket pengar det handlade om.
Och då börjar man rekonstruera. Vem kan ha snott stålarna ur väskan. Vad gjorde vi steg för steg efter att vi varit vid bankomaten? Följde någon efter oss? Vi köpte några kikoier (fina tygstycken som man har i stället för handduk, eller som en kjol) - ja, där var det lite liv och rörelse ett tag när fem sex tjejer samtidigt försökte sälja på oss just sina kikoier. Vi strosade runt på Slipway ett tag. Men där hände inget som gör att man tänker att ficktjuven slog till. Vi var på slakteriet - nej, där var det också tomt.
Till slut landar man ju i misstanken att det måste ha varit hemma hos oss. Eller att det i alla fall är det mest sannolika. Och då finns det ju nästan bara två personer att misstänka. Varav den ena, som jobbar inne i huset, så klart blir mer misstänkt än han som bara jobbar utomhus och kör bilen.
Och det är så trist. Jag vill inte tro att det är hon. Jag vill tro att hon är en god människa, en bra person. Jag vill fortsätta tycka om henne och ha en glad och öppen relation med henne. För det är så tråkigt att behöva gå och misstänka människor. Tråkigt och tröttsamt att behöva gå och undra om hon snodde mer än ett halvårs lön. Tråkigt och tröttsamt att undra vad som kommer att försvinna nästa gång. Efter att kocken slutade har det försvunnit ett PSP, Oskars spel. (Och ett par löparbrallor, men de tror jag Mary strök så att de smälte ihop och snabbt förpassades till soptunnan, men borta är de.) Och nu alla de här pengarna.
Att behöva fundera så mycket över tillit och ärlighet, att behöva vara så misstänksam tar på krafterna. Och gör en olycklig. Det är då man längtar hem, till ett alldeles vanligt liv utan hushållsnära tjänster i Kungsladugård.
Den tyska familjen H, som flyttade hit samtidigt som oss, men inte förrän för ett par veckor sedan fick huset de ska bo i. Renoveringen drog ut på tiden, i det oändliga. Till slut flyttade de in i ett halvrenoverat hus, utan kök, där golvet inte var fixade, där det inte gick att packa upp containern med alla möblerna. Varje vecka får de besked om att det ska vara helt inflyttningsklart i nästa vecka. Varje vecka vill de tro att det är sant. Men så är det något som går fel. Och så blir de besvikna. Nu var mamma H färdig att åka hem till Berlin med alla barnen. Komma tillbaka efter sommarlovet. Om huset är färdigt då.
Den amerikansk-engelska familjen C, som skulle åka till Kenya och ha påsklov med goda vänner. De kom ut till flygplatsen lite efter sex på morgonen för att flyga till Mombasa. Bara för att vid Precision Air-disken få reda på att de ändrat avgångstiden, tidigarelagt den en och en halv timme, och att de inte fick följa med. Även om planet fortfarande stod på plattan. För de borde ha varit där en minst en timme tidigare. 20 minuter före avgång var inte nog. Trots att ingen berättat för dem att avgångstiden var ändrad. Nej, nej. De fick betala en fet no show-avgift - och fick till slut 400 dollar dyrare biljetter till nästa plan - tre dagar senare.
Det blev till att åka taxi hem till Valhalla igen. Då kör den framförvarande bilen över en människa och deras egen taxi lyckas med nöd och näppe undvika att köra över personen en gång till.
Sedan hade de några fantastiska dagar i Kenya där de njöt av att allt flyter lite bättre än i Tanzania. Fram tills de skulle flyga hem med samma flygbolag. Pappa C blev lite nervös. Ville veta att planet inte fått en ny avgångstid, det var lite viktigt för honom att komma till Dar es Salaam i tid eftersom han skulle med ett plan till New York morgonen efter. Så tidigt på morgonen samma dag som de skulle åka hem på kvällen ringde han till Precision Airs kontor.
- Ert plan? Det gick igår.
- När går nästa plan då?
- I morgon. Kanske. Om det inte blir inställt.
De funderade på att ta taxi till Dar es Salaam. Men det är nio tio timmars körning. Slutade med att de kom på att de kände en (väldigt rik) familj som råkade vara i Kenya med sitt privatplan. Så de fick ta taxi till Nairobi i stället (ett par timmars bilresa)och lifta med familjen D:s plan hem. Ibland är det praktiskt att ha stenrika vänner.
Eller den svenska familjen S-E (yes, mig mycket närstående). Som hade goda vänner på besök. Skulle åka till Zanzibar och tog ut en massa pengar för att kunna betala hotell och utflykter. På Zanzibars östkust finns inga bankomater, det är hopplöst att betala med kort i denna cash-ekonomi, så det gäller att ha med sig en tjock sedelbunt. Klockan sex på morgonen, när vi ska åka ner till färjeläget, så upptäcker vännen K att hennes sedelbunt inte är alls lika tjock som den borde ha varit. Dessutom är vännen H:s Visakort borta. Väck. Gone. Totalpanik. Det var mycket pengar det handlade om.
Och då börjar man rekonstruera. Vem kan ha snott stålarna ur väskan. Vad gjorde vi steg för steg efter att vi varit vid bankomaten? Följde någon efter oss? Vi köpte några kikoier (fina tygstycken som man har i stället för handduk, eller som en kjol) - ja, där var det lite liv och rörelse ett tag när fem sex tjejer samtidigt försökte sälja på oss just sina kikoier. Vi strosade runt på Slipway ett tag. Men där hände inget som gör att man tänker att ficktjuven slog till. Vi var på slakteriet - nej, där var det också tomt.
Till slut landar man ju i misstanken att det måste ha varit hemma hos oss. Eller att det i alla fall är det mest sannolika. Och då finns det ju nästan bara två personer att misstänka. Varav den ena, som jobbar inne i huset, så klart blir mer misstänkt än han som bara jobbar utomhus och kör bilen.
Och det är så trist. Jag vill inte tro att det är hon. Jag vill tro att hon är en god människa, en bra person. Jag vill fortsätta tycka om henne och ha en glad och öppen relation med henne. För det är så tråkigt att behöva gå och misstänka människor. Tråkigt och tröttsamt att behöva gå och undra om hon snodde mer än ett halvårs lön. Tråkigt och tröttsamt att undra vad som kommer att försvinna nästa gång. Efter att kocken slutade har det försvunnit ett PSP, Oskars spel. (Och ett par löparbrallor, men de tror jag Mary strök så att de smälte ihop och snabbt förpassades till soptunnan, men borta är de.) Och nu alla de här pengarna.
Att behöva fundera så mycket över tillit och ärlighet, att behöva vara så misstänksam tar på krafterna. Och gör en olycklig. Det är då man längtar hem, till ett alldeles vanligt liv utan hushållsnära tjänster i Kungsladugård.
tisdag 14 april 2009
Lite safaribilder...
Tja, det var ju synd att jag klippte nosen på lejonhonan. Men de är rätt mäktiga ändå! Och bara ett par tre meter framför oss. Då var vi glada att vi satt i stängda bilar och inte på ett öppet flak!
Kerstin - nu även safarichaufför. Toyota Rav 4 är min nya favoritbil. Vi hyrde en såpdan för att åka till Mikumi. Trodde att den skulle vara för liten och vek för att köra runt på savannen under regnperioden, men det gick jättebra.
Märta, Alice och Albin spelar DS. Observera färgmatchningen.
Tomt och tyst
Nu har familjen Alnebratt åkt hem. Det är liksom lite ödsligt utan dem, tomt och tyst.
söndag 12 april 2009
Mera påsklov åt folket!
Vi har haft en fantastisk och intensiv vecka på Zanzibar! Oskar och jag piggnade till ganska snart efter att vi tagit in på Paje Ndame, hotellet på Zanzibars östkust. Jag hostar och kraxar fortfarande en del, det rosslar i luftrören, men nu vill jag i alla fall inte bara gå och lägga mig hela tiden.
Lördag: Vi började med en "småsnorkling" med Mr Snorkeller, åkte ngalawa (en trimaran gjord av en urgröpt mangostock) ut till närmsta rev. Det regnade hela tiden - men det gjorde ingenting, för sikten i vattnet var förvånansvärt bra trots regnet.
Söndag: Dag två åkte vi till apskogen, Jozani Forest, och tittade på Red Colobus-aporna, en apsort som är endemisk och bara finns på Zanzibar. De showade ordentligt med rejäla luftfärder mellan trädtopparna, kom nyfiket fram och kollade på oss och var väldigt underhållande i största allmänhet. Sedan tog vi en tur in i mangrove-träsket.
Måndag: Dag tre var slappardag i Paje, strandliv.
Tisdag: Dag fyra åkte vi på delfinspaning utanför Kizimkazi. Vi såg ett antal delfiner, men de var inte särskilt lekfulla, så de kom inte fram och kollade på oss när vi förhoppningsfullt slängde oss i vattnet för att bada tillsammans med dem. De var nog mer intresserade av mat just då.
Onsdag: Dag fem åkte vi hela vägen upp till Matemwe för att därifrån ta båt till stosnorklingen vid Mnemba. Efter en dryg timmes bilresa kom vi fram. Tog en cola och väntade på att tidvattnet skulle komma in, så att det gick att åka båt ut över första revkanten. Då började det regna. Och åska. Ordentligt. Det var lite nervöst. Man vill inte gärna ge sig ut på havet i värsta åskvädret... Men vi satt kvar under tak och hann ta både en fruktstund och en grillad fisklunch innan vattnet höjts tillräckligt mycket för att vi skulle kunna ge oss iväg. Då blev det också fint väder!
Torsdag: Packade och lämnade Paje Ndame. Åkte på kryddtur utanför Stonetown - alltid lika kul. Nu har vi varit på tre olika kryddturer, på tre olika ställen. Det är fascinerande att samma grej kan kännas så olika och så bra varje gång! Sedan åkte vi till Stonetown och tog in på Dhow Palace Hotell. Fantastiskt! Det var så vackert! Lite som ett hus ur Tusen och en natt. Det arabiska inflytandet är starkt på Zanzibar, inte minst i arkitekturen. På kvällen åt vi middag på gamla Emerson & Green, numera 236 Hurumzi. Det är en speciell restaurang, på taket, med underbar utsikt över stan och hamnen och havet. Det finns bara plats för 24 personer, sittande på kuddar på golvet.
Fredag: Shopping! Dagen när alla fick träna upp sin prutförmåga ordentligt. Albin är en mästare, han är stenhård. Han prutade ner en massajkniv från utgångsbudet 18 dollar (ca 24 000 shilling) till 7 000 shilling. Inte dåligt! Åt lunch på Mercury, en restaurang döpt efter Freddie Mercury, som föddes och bodde på Zanzibar de första åtta åren av sitt liv. Sedan tog vi färjan hem.
Lördag: Vi började med en "småsnorkling" med Mr Snorkeller, åkte ngalawa (en trimaran gjord av en urgröpt mangostock) ut till närmsta rev. Det regnade hela tiden - men det gjorde ingenting, för sikten i vattnet var förvånansvärt bra trots regnet.
Söndag: Dag två åkte vi till apskogen, Jozani Forest, och tittade på Red Colobus-aporna, en apsort som är endemisk och bara finns på Zanzibar. De showade ordentligt med rejäla luftfärder mellan trädtopparna, kom nyfiket fram och kollade på oss och var väldigt underhållande i största allmänhet. Sedan tog vi en tur in i mangrove-träsket.
Måndag: Dag tre var slappardag i Paje, strandliv.
Tisdag: Dag fyra åkte vi på delfinspaning utanför Kizimkazi. Vi såg ett antal delfiner, men de var inte särskilt lekfulla, så de kom inte fram och kollade på oss när vi förhoppningsfullt slängde oss i vattnet för att bada tillsammans med dem. De var nog mer intresserade av mat just då.
Onsdag: Dag fem åkte vi hela vägen upp till Matemwe för att därifrån ta båt till stosnorklingen vid Mnemba. Efter en dryg timmes bilresa kom vi fram. Tog en cola och väntade på att tidvattnet skulle komma in, så att det gick att åka båt ut över första revkanten. Då började det regna. Och åska. Ordentligt. Det var lite nervöst. Man vill inte gärna ge sig ut på havet i värsta åskvädret... Men vi satt kvar under tak och hann ta både en fruktstund och en grillad fisklunch innan vattnet höjts tillräckligt mycket för att vi skulle kunna ge oss iväg. Då blev det också fint väder!
Torsdag: Packade och lämnade Paje Ndame. Åkte på kryddtur utanför Stonetown - alltid lika kul. Nu har vi varit på tre olika kryddturer, på tre olika ställen. Det är fascinerande att samma grej kan kännas så olika och så bra varje gång! Sedan åkte vi till Stonetown och tog in på Dhow Palace Hotell. Fantastiskt! Det var så vackert! Lite som ett hus ur Tusen och en natt. Det arabiska inflytandet är starkt på Zanzibar, inte minst i arkitekturen. På kvällen åt vi middag på gamla Emerson & Green, numera 236 Hurumzi. Det är en speciell restaurang, på taket, med underbar utsikt över stan och hamnen och havet. Det finns bara plats för 24 personer, sittande på kuddar på golvet.
Fredag: Shopping! Dagen när alla fick träna upp sin prutförmåga ordentligt. Albin är en mästare, han är stenhård. Han prutade ner en massajkniv från utgångsbudet 18 dollar (ca 24 000 shilling) till 7 000 shilling. Inte dåligt! Åt lunch på Mercury, en restaurang döpt efter Freddie Mercury, som föddes och bodde på Zanzibar de första åtta åren av sitt liv. Sedan tog vi färjan hem.
fredag 3 april 2009
Lejonkungen bor i Mikumi
Vi har aldrig sett lejonen så nära - och så ofta! - som under den här safarin i Mikumi. En hanne och två honor som i princip hade parkerat en så där 500 meter från campen där vi bodde.
På natten höll de till vid vattenhålet, mindre än 100 meter från våra hus. Det var lite spännande! Det tog oss ett tag innan vi fattade vad det var för djur som lät som en nöjd grymtande gris...
Tyvärr släppte inte influensan taget om oss. Vi kände oss ju så mycket piggare och var säkra på att febern höll på att gå bort. Mern Oskar och jag blev bara sjukare och sjukare.
Så vi fick åka direkt till Dr Ype när vi kom hem igen. "How are you? You look miserable", sa han. Inte direkt den öppningsreplik man är van vid hos doktorn. Han sa att det var många som drabbas av influensan i ett andra varv, så som vi gjorde. Med hög feber, ont i öronen, halsen, tappa rösten och allmän matthet.
Så nu tuggar vi penicillin. Igen. Jag är så trött på att vara sjuk. Jag vill bli pigg och stark igen. Matlust! Det är rätt deppigt när man inte mår bra - särskilt i den här värmen. Jag ville ju att vi skulle ha så roligt! Men jag orkar nästan ingenting. Jag vill bara gå och lägga mig hela tiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
