Jakten på de marinblå shortsen, del I

Det börjar dra ihop sig. Den 4 augusti flyger vi till Dar es Salaam för att bo där ett år. Har haft en kaotisk vecka där jag blandat Gothia Cup med att röja hela huset, varenda skåp, låda och garderob. Det blev några turer längs Memory Lane på väg till tippen i Högsbo. Nu återstår de sista vaccinationerna, packningen, skicka båtfrakt och städa huset.

Och de marinblå shortsen.

Navy blue, not denim. No stripes or logos. Absolut inte nylon. Fem centimeter längre än fingertopparna om man har armarna hängande längs kroppen. Bara för att nämna några av punkterna i listan över hur barnens skolbyxor ska se ut. Inte förhandlingsbart.

Jag har letat i månader. Man vill ju inte riskera att just de egna sönerna ska behöva gå byxlösa första dagen i den nya skolan. Det räcker ju liksom med att de inte känner en käft och att de inte förstår vad klasskamrater och lärare säger. I det läget måste det närmast vara en mänsklig rättighet att vara anständigt klädd. Rätt klädd. I rätt sorts marinblå shorts.

Jag har letat i Frölunda, på Torp i Uddevalla, i Nordstan. På H&M, KappAhl, Lindex och alla andra affärer jag sprungit förbi. Men inte har jag hittat några rejäla marinblå kortbyxor i bomull i storlek 134 eller 152. Inte i någon annan storlek heller, för den delen. Alltid är det någon liten rand som letar sig in för att lätta upp det marinblå. Eller någon annan liten dekoration som jag blir rädd ska uppfattas som stötande av klädpolisen på den internationella skolan.

Till slut blir man ju förbannad. Om nu skolan känner så starkt för att detaljreglera hur barnen ska vara klädda på underkroppen, ja, då kan de väl se till att sälja rätt sorts kortbyxor också? Varför inte? De har ju en butik som säljer de grå pikétröjorna ungarna ska ha på överkroppen? OCH gympashortsen och gympatröjorna. Så VARFÖR kan de inte bara sälja de marinblå kortbyxorna också? Sånt gör mig irriterad.

Men i kväll fick jag nytt hopp. Vännen K var optimistisk och peppande.

- Du letar på fel ställen. Du måste gå till moderataffärerna. Polarn och pyret och sånt. Där de säljer präktiga, rejäla, stendyra kläder för barn. Där måste de ha marinblå shorts. Det måste de.

Så i morgon bitti ska jag lämna de folkliga affärskedjorna bakom mig och leta i moderataffärerna. Det var som att det öppnade sig en ny lucka i marknaden för mig. Jag har aldrig gjort den indelningen förut. Men den kändes på något vis logisk.

Sedan kan man ju inte låta bli att undra. Hur många dagar kan barnen ha randiga strumpor i stället för de påbjudna enfärgade vita eller marinblå innan de blir relegerade? Vad gör de med eventuella felklädda barn på skolan? Rycker dem i dörren och skickar hem dem direkt? Eller har de ett hemligt reservlager med rätt sorts kläder som de tar fram vid behov? Blir föräldrarna inkallade till rektorn för en ordentlig uppsträckning om vikten av att alla följer skolans regler? Det skulle jag faktiskt inte tycka om. Jag blir lite rädd när jag tänker på det. Så det är bara att se till att hitta de marinblå shortsen. Till vilket pris som helst.