I dag kom flyttfirman som ska frakta en del av våra grejer till Dar es Salaam. Sedan sålde vi bilen. Inget vi blev rika på direkt, men fort gick det och det var ju bra. Släpade iväg våra resväskor till de snälla människor vi ska bo allra sista natten hos. Håkan och pojkarna liftade med Joel till Orust. Och jag blev ensam kvar. I ett ganska rensat hus.
Märklig känsla.
Har tvättat sängkläder, pantat flaskor och tinat av frysen. Sprungit upp och ner i alla trappor med smågrejer hit och dit så att jag fick en allvarlig föraning om klimakterievallningar. Varmt. Klibbigt. Otrevligt.
Tog en dusch. Upptäckte att jag skickat min egen packning till Orust. Inga rena kläder. Så jag fick ner i källaren och rota i diverse kartonger innan jag hittade en t-shirt och lite annat som luktade gott.
Funderar över värmen i Tanzania. Det har varit jobbigt hett under de senaste dagarna i Göteborg. Ändå är det som en försommarbris jämfört med vad som komma skall.
Jag får väl lära mig att gå långsamt. Det kanske är nyttigt det med.
onsdag 30 juli 2008
lördag 26 juli 2008
Packa, packa, packa - övervikt eller sammanbrott?
Det är inte lätt att packa för att vara borta ett år, på en plats man inte är helt bekant med. Inte blir det enklare av att vi är fyra personer, med sinsemellan ganska olika behov, som ska få plats med sina nödvändiga saker i resväskorna. Barnens behov av enfärgade strumpor och marinblå shorts har jag redan varit inne på. Maken Håkan behöver komplettera sommarutstyrseln med lite mer formell klädsel. Han ska ju ändå jobba på universitetet och representera en del. Men mer då?
En del saker är ju självklara, som t-shirts, badkläder och sånt. Jag vet att vi alla också behöver långärmade skjortor och långbenta byxor, inte minst för att hålla (malaria-)myggorna borta. Men hur många långärmade och långbenta kläder behöver man? Och är jeans helt otänkbart? Är de ALLTID för varma? Behöver man någonsin en vindjacka i Tanzania? Min magkänsla säger nej. Men tänk om jag har fel? Vad finns det egentligen för klädaffärer att tillgå på plats?
Försöker minnas hur det var när vi var i Tanzania förra gången, för snart tre år sedan. Jag minns helt säkert att två tredjedelar av alla kläder vi släpade runt på var i princip oanvända när vi åkte hem igen. Den gången hade vi mycket väl kunnat resa med betydligt lättare packning. Men då var vi ju där i november, på senvåren, eller försommaren, enligt de tanzaniska årstiderna. Inte en droppe regn, inte många vindpustar och en jämn temperatur på 30 - 35 grader dygnet runt.
(Minns hur jag låg och svettades under ett myggnät i Paje Ndame på Zanzibar och framåt småtimmarna började undra hur i hela världen man skulle veta om man drabbades av malaria - det kändes ju ändå som att man hade feber hela tiden. Flera läkare har därefter försäkrat mig om man märker skillnaden. Man missar inte malaria. Det känns tryggt, eller inte. Vi har en kasse malariatabletter med oss. En tablett varje lördag, började förra veckan. I morgon är det dags igen.)
Vad jag inte minns - eller aldrig behövde ta reda på - är möjligheterna till seriös, behovsbaserad, shopping. När man behöver andra kläder än ännu en turist-t-shirt med en tecknad zebra eller elefant på. Vart går man när de snabbväxande barnens fötter skjutit ut ännu en storlek? När de vuxit ur sina skor? Kan man få tag på ett par nya Asics i Dar es Salaam? Det låter som ett i-landsproblem och det är det kanske också. Men min morsa-verklighet ser ju ändå sådan ut - ungarna behöver skor. Och jag kan inte förutse i vilken takt deras fötter växer.
Vad gör vi om de växer ur sina fotbollsskor? Finns det nya att köpa? Eller måste man åka till Nairobi eller Sydafrika då? (Det tror jag inte på fullt allvar, men jag VET ju inte.) Just fotbollsskor känns viktigt. Oskar och Albin kan lite engelska och jag är alldeles säker på att de kommer att plocka upp det ganska snabbt, men fotboll är ett språk de behärskar. Ett språk som går hem överallt. Därför är det för mig viktigt att veta att de ska kunna spela fotboll i skollaget, eller i något annat lag. Då kommer jag att känna mig trygg i att det åtminstone finns en arena i deras liv där de inte kommer att känna sig bortkomna, vilsekomna och tusentals mil hemifrån.
Tänker på förra gången vi var i Tanzania. Oskar var sju och Albin fem. En dag, på Zanzibar, kom Oskar och frågade "Hur säger man 'Får jag vara med och spela?' på engelska?" Han hade sett några svarta och en vit kille spela boll på stranden. Någon timme senare kom han tillbaka och såg helt lycklig ut.
- Gick det bra att fråga på engelska? sa jag.
- Behövdes aldrig, sa Oskar. De frågade mig "Do you want to play?" och då sa jag "Yes".
Efter det var han kompis med alla kockarna och kökspojkarna på stället vi bodde. Han var i köket och åt saker vi aldrig trodde att han skulle smaka. "Anton (den vite killen i köket) sa till mig att det var oartigt att tacka nej när de bjöd, så jag åt. Men det var JÄTTEstarkt."
OK. Inte behövdes det fotbollsskor för att få den upplevelsen. Inga skor alls. Det var barfotafotboll när den är som bäst. Men det kommande årets upplevelser bygger på så många kulturblandningar. Vi ska ju inte bara försöka smälta in på stranden i Paje Ndame, vi ska ju ha ett liv på Dar es Salaams Msasani Peninsula också.
Det är en halvö där nästan bara vitingar bor. Där IST, The International School of Tanganyika, ligger. Precis som The Dar es Salaam Yacht Club, de flesta ambassader, residens och lyxhotell. (När vi var på Östra sjukhusets infektionsmottagning för att börja vaccinera oss inför flytten blev vi upplysta om att hela Tanzania anses vara ett högriskområde för malaria - "utom något ställe som heter Oyster Bay", "Ja, det är ungefär där vi ska bo".)
Vi ska bo i ett hus i ett område med det ganska osannolika namnet Valhalla Estate. Det byggdes av de skandinaviska länderna för temporära biståndsexperter på 70-talet, men har blivit permanenta bostäder för västerlänningar med åren. Gated community, med murar runt om, gemensamma nattvakter, dieselaggregat för de ständiga elavbrottens skull samt gemensam pool och tennisbana - för folkhälsan?
Här kan du läsa en kritisk uppsats om området:
http://www.forumsyd.org/conferences/w_uppsats2/w_uppsats_op/NuottaniemiA.pdf
Att bo i ett sådant område skiljer sig ju en del från hur vi är vana att leva. Hemma i Kungsladugård är vi vana att leva som en relativt priviligierad, akademisk, medelklass. Men det är ju ett liv som skiljer sig rätt mycket från livet på the Msasani Peninsula. Eller?
Ett av mina (i-lands) problem är jag inte riktigt kan föreställa mig HUR det skiljer sig åt. Är det i grunden ett internationellt Majorna-gäng (för folk utan Göteborgsreferenser, tänk Södermalm i Stockholm. Lite vänster, lite proggigt, mycket kulturella och sociala resurser.) Eller är det ett Desperate Housewives-liv jag ska blicka fram emot? Vinka av maken som ska till jobbet, ungarna som i skoluniform åker till IST - gå in och göra sit ups i några minuter i ett air conditioned rum tills man avbryter för ett primalskrik eller en stiff drink innan tjänstefolket anländer?
I grund och botten tror jag att allt blir jättebra. Mer Majorna i Afrika än Desperate Housewives. Plus att vi säkert har möjlighet och råd att köpa det vi inte hade förstånd nog att packa. Men det vore ju lögn att påstå att kluvenheten däremellan inte vore en del av lockelsen med hela projektet.
Att ge sig in i något man inte kan förutse.
En del saker är ju självklara, som t-shirts, badkläder och sånt. Jag vet att vi alla också behöver långärmade skjortor och långbenta byxor, inte minst för att hålla (malaria-)myggorna borta. Men hur många långärmade och långbenta kläder behöver man? Och är jeans helt otänkbart? Är de ALLTID för varma? Behöver man någonsin en vindjacka i Tanzania? Min magkänsla säger nej. Men tänk om jag har fel? Vad finns det egentligen för klädaffärer att tillgå på plats?
Försöker minnas hur det var när vi var i Tanzania förra gången, för snart tre år sedan. Jag minns helt säkert att två tredjedelar av alla kläder vi släpade runt på var i princip oanvända när vi åkte hem igen. Den gången hade vi mycket väl kunnat resa med betydligt lättare packning. Men då var vi ju där i november, på senvåren, eller försommaren, enligt de tanzaniska årstiderna. Inte en droppe regn, inte många vindpustar och en jämn temperatur på 30 - 35 grader dygnet runt.
(Minns hur jag låg och svettades under ett myggnät i Paje Ndame på Zanzibar och framåt småtimmarna började undra hur i hela världen man skulle veta om man drabbades av malaria - det kändes ju ändå som att man hade feber hela tiden. Flera läkare har därefter försäkrat mig om man märker skillnaden. Man missar inte malaria. Det känns tryggt, eller inte. Vi har en kasse malariatabletter med oss. En tablett varje lördag, började förra veckan. I morgon är det dags igen.)
Vad jag inte minns - eller aldrig behövde ta reda på - är möjligheterna till seriös, behovsbaserad, shopping. När man behöver andra kläder än ännu en turist-t-shirt med en tecknad zebra eller elefant på. Vart går man när de snabbväxande barnens fötter skjutit ut ännu en storlek? När de vuxit ur sina skor? Kan man få tag på ett par nya Asics i Dar es Salaam? Det låter som ett i-landsproblem och det är det kanske också. Men min morsa-verklighet ser ju ändå sådan ut - ungarna behöver skor. Och jag kan inte förutse i vilken takt deras fötter växer.
Vad gör vi om de växer ur sina fotbollsskor? Finns det nya att köpa? Eller måste man åka till Nairobi eller Sydafrika då? (Det tror jag inte på fullt allvar, men jag VET ju inte.) Just fotbollsskor känns viktigt. Oskar och Albin kan lite engelska och jag är alldeles säker på att de kommer att plocka upp det ganska snabbt, men fotboll är ett språk de behärskar. Ett språk som går hem överallt. Därför är det för mig viktigt att veta att de ska kunna spela fotboll i skollaget, eller i något annat lag. Då kommer jag att känna mig trygg i att det åtminstone finns en arena i deras liv där de inte kommer att känna sig bortkomna, vilsekomna och tusentals mil hemifrån.
Tänker på förra gången vi var i Tanzania. Oskar var sju och Albin fem. En dag, på Zanzibar, kom Oskar och frågade "Hur säger man 'Får jag vara med och spela?' på engelska?" Han hade sett några svarta och en vit kille spela boll på stranden. Någon timme senare kom han tillbaka och såg helt lycklig ut.
- Gick det bra att fråga på engelska? sa jag.
- Behövdes aldrig, sa Oskar. De frågade mig "Do you want to play?" och då sa jag "Yes".
Efter det var han kompis med alla kockarna och kökspojkarna på stället vi bodde. Han var i köket och åt saker vi aldrig trodde att han skulle smaka. "Anton (den vite killen i köket) sa till mig att det var oartigt att tacka nej när de bjöd, så jag åt. Men det var JÄTTEstarkt."
OK. Inte behövdes det fotbollsskor för att få den upplevelsen. Inga skor alls. Det var barfotafotboll när den är som bäst. Men det kommande årets upplevelser bygger på så många kulturblandningar. Vi ska ju inte bara försöka smälta in på stranden i Paje Ndame, vi ska ju ha ett liv på Dar es Salaams Msasani Peninsula också.
Det är en halvö där nästan bara vitingar bor. Där IST, The International School of Tanganyika, ligger. Precis som The Dar es Salaam Yacht Club, de flesta ambassader, residens och lyxhotell. (När vi var på Östra sjukhusets infektionsmottagning för att börja vaccinera oss inför flytten blev vi upplysta om att hela Tanzania anses vara ett högriskområde för malaria - "utom något ställe som heter Oyster Bay", "Ja, det är ungefär där vi ska bo".)
Vi ska bo i ett hus i ett område med det ganska osannolika namnet Valhalla Estate. Det byggdes av de skandinaviska länderna för temporära biståndsexperter på 70-talet, men har blivit permanenta bostäder för västerlänningar med åren. Gated community, med murar runt om, gemensamma nattvakter, dieselaggregat för de ständiga elavbrottens skull samt gemensam pool och tennisbana - för folkhälsan?
Här kan du läsa en kritisk uppsats om området:
http://www.forumsyd.org/conferences/w_uppsats2/w_uppsats_op/NuottaniemiA.pdf
Att bo i ett sådant område skiljer sig ju en del från hur vi är vana att leva. Hemma i Kungsladugård är vi vana att leva som en relativt priviligierad, akademisk, medelklass. Men det är ju ett liv som skiljer sig rätt mycket från livet på the Msasani Peninsula. Eller?
Ett av mina (i-lands) problem är jag inte riktigt kan föreställa mig HUR det skiljer sig åt. Är det i grunden ett internationellt Majorna-gäng (för folk utan Göteborgsreferenser, tänk Södermalm i Stockholm. Lite vänster, lite proggigt, mycket kulturella och sociala resurser.) Eller är det ett Desperate Housewives-liv jag ska blicka fram emot? Vinka av maken som ska till jobbet, ungarna som i skoluniform åker till IST - gå in och göra sit ups i några minuter i ett air conditioned rum tills man avbryter för ett primalskrik eller en stiff drink innan tjänstefolket anländer?
I grund och botten tror jag att allt blir jättebra. Mer Majorna i Afrika än Desperate Housewives. Plus att vi säkert har möjlighet och råd att köpa det vi inte hade förstånd nog att packa. Men det vore ju lögn att påstå att kluvenheten däremellan inte vore en del av lockelsen med hela projektet.
Att ge sig in i något man inte kan förutse.
måndag 21 juli 2008
Jakten på de marinblå shortsen, del II
Sossarna vann över moderaterna.
Jag tror att jag ska tömma spargrisen och köpa aktier i H&M. Den folkliga sosseaffären, som visserligen svikit mig flera gånger tidigare i min jakt på de marinblå shortsen, har fattat att den svenska sommaren inte är slut i mitten på juli. När alla andra affärer har rensat ut sommarkläderna och enbart flashar höstkollektioner, så har H&M tagit in en ny ladding sommarkläder. Som innehåller marinblå shorts! Utan ränder! Utan tryck! För ynka 98 kronor paret. Vi köpte raskt fyra par. Hoppas att klädpolisen inte har något att invända mot att de har fickor på sidorna.
I ärlighetens namn så ska jag väl erkänna att jag gick till Polarn och pyret också. Och fick ett halvnapp. Ett par präktiga, i alla fall nästan marinblå, kortisar utan fickor på sidorna till yngste sonen. På rea. Så inte heller de sprang iväg på mer än en dryg hundring.
Så nu slipper ungarna gå med rumpan bar till nya skolan.
Vi firade med glass!
Jag tror att jag ska tömma spargrisen och köpa aktier i H&M. Den folkliga sosseaffären, som visserligen svikit mig flera gånger tidigare i min jakt på de marinblå shortsen, har fattat att den svenska sommaren inte är slut i mitten på juli. När alla andra affärer har rensat ut sommarkläderna och enbart flashar höstkollektioner, så har H&M tagit in en ny ladding sommarkläder. Som innehåller marinblå shorts! Utan ränder! Utan tryck! För ynka 98 kronor paret. Vi köpte raskt fyra par. Hoppas att klädpolisen inte har något att invända mot att de har fickor på sidorna.
I ärlighetens namn så ska jag väl erkänna att jag gick till Polarn och pyret också. Och fick ett halvnapp. Ett par präktiga, i alla fall nästan marinblå, kortisar utan fickor på sidorna till yngste sonen. På rea. Så inte heller de sprang iväg på mer än en dryg hundring.
Så nu slipper ungarna gå med rumpan bar till nya skolan.
Vi firade med glass!
Jakten på de marinblå shortsen, del I
Det börjar dra ihop sig. Den 4 augusti flyger vi till Dar es Salaam för att bo där ett år. Har haft en kaotisk vecka där jag blandat Gothia Cup med att röja hela huset, varenda skåp, låda och garderob. Det blev några turer längs Memory Lane på väg till tippen i Högsbo. Nu återstår de sista vaccinationerna, packningen, skicka båtfrakt och städa huset.
Och de marinblå shortsen.
Navy blue, not denim. No stripes or logos. Absolut inte nylon. Fem centimeter längre än fingertopparna om man har armarna hängande längs kroppen. Bara för att nämna några av punkterna i listan över hur barnens skolbyxor ska se ut. Inte förhandlingsbart.
Jag har letat i månader. Man vill ju inte riskera att just de egna sönerna ska behöva gå byxlösa första dagen i den nya skolan. Det räcker ju liksom med att de inte känner en käft och att de inte förstår vad klasskamrater och lärare säger. I det läget måste det närmast vara en mänsklig rättighet att vara anständigt klädd. Rätt klädd. I rätt sorts marinblå shorts.
Jag har letat i Frölunda, på Torp i Uddevalla, i Nordstan. På H&M, KappAhl, Lindex och alla andra affärer jag sprungit förbi. Men inte har jag hittat några rejäla marinblå kortbyxor i bomull i storlek 134 eller 152. Inte i någon annan storlek heller, för den delen. Alltid är det någon liten rand som letar sig in för att lätta upp det marinblå. Eller någon annan liten dekoration som jag blir rädd ska uppfattas som stötande av klädpolisen på den internationella skolan.
Till slut blir man ju förbannad. Om nu skolan känner så starkt för att detaljreglera hur barnen ska vara klädda på underkroppen, ja, då kan de väl se till att sälja rätt sorts kortbyxor också? Varför inte? De har ju en butik som säljer de grå pikétröjorna ungarna ska ha på överkroppen? OCH gympashortsen och gympatröjorna. Så VARFÖR kan de inte bara sälja de marinblå kortbyxorna också? Sånt gör mig irriterad.
Men i kväll fick jag nytt hopp. Vännen K var optimistisk och peppande.
- Du letar på fel ställen. Du måste gå till moderataffärerna. Polarn och pyret och sånt. Där de säljer präktiga, rejäla, stendyra kläder för barn. Där måste de ha marinblå shorts. Det måste de.
Så i morgon bitti ska jag lämna de folkliga affärskedjorna bakom mig och leta i moderataffärerna. Det var som att det öppnade sig en ny lucka i marknaden för mig. Jag har aldrig gjort den indelningen förut. Men den kändes på något vis logisk.
Sedan kan man ju inte låta bli att undra. Hur många dagar kan barnen ha randiga strumpor i stället för de påbjudna enfärgade vita eller marinblå innan de blir relegerade? Vad gör de med eventuella felklädda barn på skolan? Rycker dem i dörren och skickar hem dem direkt? Eller har de ett hemligt reservlager med rätt sorts kläder som de tar fram vid behov? Blir föräldrarna inkallade till rektorn för en ordentlig uppsträckning om vikten av att alla följer skolans regler? Det skulle jag faktiskt inte tycka om. Jag blir lite rädd när jag tänker på det. Så det är bara att se till att hitta de marinblå shortsen. Till vilket pris som helst.
Och de marinblå shortsen.
Navy blue, not denim. No stripes or logos. Absolut inte nylon. Fem centimeter längre än fingertopparna om man har armarna hängande längs kroppen. Bara för att nämna några av punkterna i listan över hur barnens skolbyxor ska se ut. Inte förhandlingsbart.
Jag har letat i månader. Man vill ju inte riskera att just de egna sönerna ska behöva gå byxlösa första dagen i den nya skolan. Det räcker ju liksom med att de inte känner en käft och att de inte förstår vad klasskamrater och lärare säger. I det läget måste det närmast vara en mänsklig rättighet att vara anständigt klädd. Rätt klädd. I rätt sorts marinblå shorts.
Jag har letat i Frölunda, på Torp i Uddevalla, i Nordstan. På H&M, KappAhl, Lindex och alla andra affärer jag sprungit förbi. Men inte har jag hittat några rejäla marinblå kortbyxor i bomull i storlek 134 eller 152. Inte i någon annan storlek heller, för den delen. Alltid är det någon liten rand som letar sig in för att lätta upp det marinblå. Eller någon annan liten dekoration som jag blir rädd ska uppfattas som stötande av klädpolisen på den internationella skolan.
Till slut blir man ju förbannad. Om nu skolan känner så starkt för att detaljreglera hur barnen ska vara klädda på underkroppen, ja, då kan de väl se till att sälja rätt sorts kortbyxor också? Varför inte? De har ju en butik som säljer de grå pikétröjorna ungarna ska ha på överkroppen? OCH gympashortsen och gympatröjorna. Så VARFÖR kan de inte bara sälja de marinblå kortbyxorna också? Sånt gör mig irriterad.
Men i kväll fick jag nytt hopp. Vännen K var optimistisk och peppande.
- Du letar på fel ställen. Du måste gå till moderataffärerna. Polarn och pyret och sånt. Där de säljer präktiga, rejäla, stendyra kläder för barn. Där måste de ha marinblå shorts. Det måste de.
Så i morgon bitti ska jag lämna de folkliga affärskedjorna bakom mig och leta i moderataffärerna. Det var som att det öppnade sig en ny lucka i marknaden för mig. Jag har aldrig gjort den indelningen förut. Men den kändes på något vis logisk.
Sedan kan man ju inte låta bli att undra. Hur många dagar kan barnen ha randiga strumpor i stället för de påbjudna enfärgade vita eller marinblå innan de blir relegerade? Vad gör de med eventuella felklädda barn på skolan? Rycker dem i dörren och skickar hem dem direkt? Eller har de ett hemligt reservlager med rätt sorts kläder som de tar fram vid behov? Blir föräldrarna inkallade till rektorn för en ordentlig uppsträckning om vikten av att alla följer skolans regler? Det skulle jag faktiskt inte tycka om. Jag blir lite rädd när jag tänker på det. Så det är bara att se till att hitta de marinblå shortsen. Till vilket pris som helst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
