Kili - here I come!

Nu har vi bokat en Kilimanjaroexpedition! I slutet av februari bär det av, då ska Lotta, Saskia och jag försöka ta oss upp på toppen av Afrikas högsta berg.
Så nu ligger vi i hårdträning (nåja, allt är ju relativt).

Jag kör styrketräning med fokus på mage, rygg och knän, ungefär en timme varannan dag. Och i dag var jag och Saskia ute och provgick kängorna. De gick bra!

Allt gick bra!

Howard kom till slut. Drog en ny historia om att han inte alls tänkt sno pengarna, utan bara letade efter en mobiltelefon som han skulle kunna låna lite diskret. Vi sa att vi inte trodde på den versionen och att vi tyvärr inte hade förtroende för honom längre.

Sedan gick allt utan problem. Vi förklarade hur vi såg på saken och tog fram alla papper som han skulle underteckna. Han skrev på, Ragnar bevittnade namnteckningarna och sedan tog vi varandra i hand och önskade varandra lycka till i fortsättningen.

Så var den eran över.

I dag har jag både handlat och lagat mat. Hemgjord tomatsoppa och pannkakor med socker och lime. Det senare är min nya favorit i pannkakssvängen. Ett tips!

Nervös väntan

Howard borde ha varit här för 20 minuter sedan. Undrar om han tänker dyka upp. Vi har förberett oss till tänderna. Håkan har ringt till ambassaden för att få goda råd om hur man hanterar en sådan här situation. Jag har pratat med Shenaaz, föreståndaren på Valhalla. Vi har skrivit alla papper som vi och Howard ska underteckna.

Så nu tror vi att vi är redo. Så redo man kan bli.

Söndag kväll

Det är svårt att släppa tankarna på Howard. Varför blev det så här? Var gick det fel? Har han snott pengar från oss hela tiden? Är det något annat som försvunnit? Och vad ska vi säga till honom om/när han kommer hit i morgon kl 10?

Ska vi polisanmäla honom? För att straffa honom? För att skydda oss själva? Bland vitingarna här så finns en utbredd rädsla för att bli stämda för olaga uppsägningar. Men jag har så svårt att tänka mig att Howard skulle dra oss inför rätta. Å andra sidan så trodde jag ju aldrig att han skulle stjäla från oss heller.

Undrar om han överhuvudtaget kommer att dyka upp i morgon. Han måste ju fatta att han kommer att få sparken.

En sorglig dag

Lördag morgon. Håkan och Ragnar har tagit bilen och åkt till Mikumi för en minisafari. Oskar har besök av sin tyska kompis Jacob och Albin längtar tills hans bästisar Nik och George ska komma hem. Jag går här och skrotar och funderar över Howard.

Det är så jädra svårt att ta in. Jag litade (i ganska stor utsträckning) på honom, jag tyckte så mycket om honom, jag har haft så trevligt när vi gått här på dagarna och pratat om ditt och datt. Howard är ju smart. Han är rolig att prata med - om livet, om Tanzania, om Obama, om matpriser och allt möjligt. Visst har jag alltid trott att han antagligen blåser oss på några 10 000 shilling (10 000 = drygt 60 spänn) då och då, han har ju alltid fått en summa pengar som han har veckohandlat för och det har aldrig varit någon större revision på de pengarna. Jag har inte riktigt brytt mig, jag har tänkt att om han ändå handlar så mycket och så god mat så billigt så har det varit OK om resten av pengarna slunkit ner i hans ficka. Lite som dricks för gott utfört arbete.

Visst har vi vetat att han har en urusel ekonomi med noll marginaler. Men när har har frågat så har han ju alltid fått låna lite extra eller fått extra bidrag till mediciner eller läkarbesök eller skoluniformer till barnen. Det är just det som förvånar mig nu: Att han inte ens hade frågat om vi kunde hjälpa honom ur knipan. Han sa att det var något med el-kostnader som drivit honom till att försöka stjäla. Allt var så förvirrat och upprört i går att det inte gick att få något begripligt sammanhang i det hela, men det kan ju inte ha handlat om så stora pengar. Det är klart att vi hade hjälpt honom, om han bara hade frågat.

Han sa att det var första och enda gången han hade försökt stjäla. Och så skuldmedveten och ångestfylld som han såg ut när han stod där och försökte smyga ner handen i min väska så är det nästan så att jag tror honom.

Om det inte hade varit det här med Antons pengar. Anton hade ett kuvert med nästan 100 dollar i, pengar som han skulle köpa souvenirer och presenter till mamma, flickvän och resten av familjen för. När vi skulle åka på safari frågade han om han skulle ta med sina pengar - och vi sa nej. Vi tyckte att pengarna var säkrare hemma i vårt hus än ute på tältturné på savannen.

När vi kom tillbaka från safarin och skulle packa om väskorna för att åka till Zanzibar så fanns inte kuvertet i Antons väska. Vi letade överallt. Tänkte att kuvertet måste ha hamnat någon annanstans, vi låg till och med på knä och skrapade med en stekspade i utrymmet mellan golvet och garderoben inne i gästrummet, i fall kuvertet skulle ha åkt in där.

Jag vägrade att tro att någon skulle ha stulit pengarna. Tappat bort saker har vi gjort förr i huset, men vi har aldrig blivit bestulna. Jag var så säker på att pengarna skulle dyka upp igen på något oväntat ställe.

Samtidigt hade vi en gnagande tanke på att den enda som varit i huset när vi var borta var Howard. Han hade varit här och skött om trädgården och köpt hem lite färska frukter och annat som stod och väntade på oss när vi kom hem. Omtänksamt tyckte vi. Vi ville inte tro att han varit runt och rotat igenom alla saker i jakt på något att stjäla. Det fanns bara inte. Inte Howard. Tänkte vi.

Skulle tro att vi hade fel där. Fan, fan, fan.

Det är ju så sorgligt alltihop. Vi kan inte ha kvar en anställd som vi kommit på med att försöka stjäla pengar rakt framför näsan på oss. Men vad ska hända med honom? Och med hans familj? Det är ju inte så att det är jättelätt att hitta nya jobb, så där bara. Och jobb i svenska familjer är eftertraktade, framför allt för att de är så långsiktiga, svenska familjer brukar alltid ordna nya jobb åt sina anställda när de åker hem. Både Howard och Mary har på det sättet haft en stadig och säker inkomst i 15 år!

Och så slarvar han bara bort alltihop. Jag fattar det inte.

På något sätt hade det varit lättare att förstå om han HADE frågat oss om vi kunde hjälpa honom ur en ekonomisk knipa och vi hade sagt nej (vilket som sagt aldrig har hänt) - då hade jag förstått att stöld hade känts som en utväg. Men han hade ju inte ens frågat... Det är det som gör det hela så himla sorgligt.

Fan, fan, fan

Satt och åt middag på vår uteplats, tillsammans med familjen och Ragnar Tveterås från Stavanger. Hur trevligt som helst!
Skulle bara springa in och hämta något i köket. Då ser jag hur Howard, kocken, slänger sig ner på golvet och försöker gömma sig under matbordet, fortfarande med handen på väg mot mina pengar i min handväska.
Jag blev så jävla förbannad. Och så besviken. Och förtvivlad.
Inte för att det blir särskilt synd om oss, vi kan väl alltid laga vår mat själva. Men hur ska han lösa sin situation? Hur ska han nu försörja fru och fyra barn?

Det är tur för oss att Lisa är så himla snäll

Lisa lämnade generöst sina pannlampor till oss när hon åkte hem efter jul och nyår. Dem hade vi stor nytta av igår!
Elen gick vid 17.30-tiden. Inte så farligt tyckte vi, för middagen var färdig och det var ännu ljust ute.
En timme senare hade vi fortfarande ingen el. Lite jobbigt. Blev rädd att det var vi som kört torrt på krediten i elskåpet igen. (Man måste köpa skrapkort och knappa in koder med jämna mellanrum, annars släcks ljuset...) Men efter en koll visade det sig att hela Valhalla var utan ström.
Generatorn, den normalt så pålitliga, hade kickat igång. Men av någon anledning så strömmade inte elekticiteten ut i ledningarna. Ingen TV, inget internet.
Härligt, tänkte vi och började spela Albins nya cluedo-spel. I början gick det bra, men ganska snart kunde vi inte längre läsa på lapparna och brickorna.
Så där satt vi snart med pannlamporna.
Det såg rätt kul ut. Och förhöjde helt klart stämningen.
Så tack för det Lisa! Det var en väldigt uppskattad avskedspresent!

PS. Albin vann. Det var Mrs Peacock som utfört mordet, med en rörtång, i köket. Ifall ni undrade.