Minibeasts! Kolla Albins t-shirt!

I dag var den Stora Dagen för Albins klass. Alla tvåor på IST hade presentation för kamrater och föräldrar av sitt undersökningsområde "Minibeasts - squash or save?" (Småkryp - mosa eller spara?).

I grupper om tre fyra elever presenterade de varsitt djur, som tusenfotingar, skorpioner, bläckfiskar och andra. Albin ingick i nyckelpigsgruppen. De fick gå fram, visa sin informationsaffisch och berätta om de olika krypens kroppsdelar, vad de äter, hur de bor, vad som är bra respektive dåligt med vart och ett.

Alla var jätteduktiga! Det är ändå imponerande, inte minst med tanke på att det är långt ifrån bara Albin som överhuvudtaget inte pratade mer än enstaka ord på engelska för mindre än två månader sedan. Nu stod de där och skickade självsäkert mikrofonen mellan sig och berättade högt och tydligt om vad de lärt sig. Alla var med, alla klarade av det - och alla var jätteduktiga på att ge varandra beröm!

Varje grupps presentation avslutades med frågan "Any comments?" (Några kommentarer?). Armar och händer åkte i luften och barnen nästan tävlade om att få ge konkret beröm:"Jag gillade er affisch!", "Jag tycker att det var bra att ni pratade så högt och tydligt!", "Jag tycker att det var roligt att höra om hur tusenfotingen lever."

Ingen kritiserade någon, alla blev bara bekräftade och sedda. Fantastiskt.

...och alla - både elever och lärare - hade på sig den skitsnygga t-shirten med Albins teckning på bröstet! Gissa om Håkan och jag var stolta föräldrar.

Man borde ALLTID ha kamera!

I lördags kväll var vi och åt på en svinigt fräck japansk restaurang, Osaka, tillsammans med familjen Frankenberg.

Bara att köra in genom stålgrindarna och parkera inne på gården gav kvällen en liten touch av lyx redan från start. Klockan var bara 19, men det var redan nattsvart ute.

Vi satt ute, runt ett hästskoformat bord. I mitten av hästskon var ett stekbord där kocken lagade till all mat vi beställde. "Laga till" är ett för blekt uttryck - han skapade - kreerade! -maten. Stekbordet var hans scen.

Det började i högt tempo. Killen i kockrock och hög mössa kom högtidligt fram till vårt bord och bugade sig, innan han lågt sjungande framförde sitt första nummer. Med höger hand snurrade han en stekspade runt, runt, runt högra pekfingret i en rasande fart. Samtidigt slog han med vänsterhanden takten med grillgaffeln mot stekbordskanten - när han inte körde snurra med den också.

Han höll på i säkert fem minuter. Vi satt med uppspärrade ögon och var helt fascinerade. Ungarna jublade.

Han grillade grönsaker, jätteräkor med spenat, fantastisk bläckfisk, kyckling med ostronskivling och oxfilé i tärningar med grönsaker. Varje person hade ett fat med tre olika såser som man kunde doppa de godsaker kocken konstfullt lade upp på varje tallrik allt eftersom det blev färdigt. En aioli-liknande sås för grönsaker och kyckling, en knallgrön för skaldjur och bläckfisk och en lite blekare för oxfilén. Till detta åt vi stekt vitlöksris med ägg i.

Äggen var toppnumret. Han började med att sätta ägget i spinn på stekbordet, sedan fångade han upp det på stekspaden och kastade upp det fortfarande snurrande ägget i luften. Sedan bollade han en bra stund med det råa ägget innan han elegant lät det göra en sista vända upp i luften - och på ner vägen slinka ner i kockrockens bröstficka!

Sedan var det dags för nästa ägg, samma sak i början, men som avslutning på jongleringstricket skickade han upp ägget i luften och höll sedan fram en liten skål med stekspaden på tvären, med vassa sidan upp, i väntan på att ägget skulle landa och knäcka sig själv...

Han vispade upp äggen och drog ut äggröran i en över en meter lång bana på stekbordet, hällde lite sprit längs med äggsträngen, släckte ljuset och tuttade på. Eldslågorna var imponerade! Vi satt bara och gapade.

Då tog han fram sina stekspadar och HÖGG upp äggsträngen i småbitar, som han samtidigt SKÖT iväg in i rishögen som låg och väntade i ena hörnet av stekbordet. Det bara smattrade!

- Showen var bättre än maten! konstaterade Oskar efteråt.

Vi andra tyckte nog att både mat och underhållning höll världsklass.

Goda nyheter: Albinon återfunnen!

Jag har hittat albinon igen!

Han hade bara bytt rödljus, nu står han där Haile Selassie leder ut mot Ali Hassan Mwini.

Hel och ren var han också. Nya, snygga jeans och en rätt stilig skjorta. Han måste ha haft ett par lyckosamma dygn sedan jag tappade bort honom. Känns bra.

Trucker-middag

I går kväll vägrade barnen gå på restaurang, särskilt Albin krävde att vi skulle äta hemma.
- Vi äter ju på restaurang varje helg! Det är för mycket! Jag vill äta hemma!
Så det blev fettdrypande trucker-mat: Bacon, baked beans, korvar och omelett.
- Godaste jag ätit på länge! sa Oskar överlyckligt. Jättegott!

Mamman undrade i sitt stilla sinne vad det är för fel på att äta på restaurang?

Det ska fan vara albino i Tanzania

Jag hämtar barnen i skolan på torsdagarna och fredagarna. Jag kör in mot stan och passerar så småningom Salender Bridge, bron som skiljer halvön där vi bor från själva stan. Där, vid sista rödljuset innan jag svänger till höger in på United Nations Road, där skolan ligger, så går det oftast ett gäng fattiga stackare och tigger i bilkön. En del har lite småkrafs att sälja, andra saknar ett ben och en har deformerade händer.

En av tiggarna är albino. Han går där i hänsynslöst solgass och gör sitt bästa för att täcka huvudet och ansiktet med en smutsig skjorta han har hängande över skallen. För att skydda ögonen håller han med ena handen ut skjortan en bit, så att den blir som en solskärm.

I dag var han inte där. Då börjar jag undra.

Bara det att vara albino i ett land med så många stentuffa soltimmar om året som här är ju ett öde värre än de flesta. Om du dessutom är så fattig att du måste tigga, så tvingas du ju ut ur den skyddande skuggan, där även en person med min förhållandevis ringa pigmenthalt trivs bäst.

Utöver detta så har albiner (hur böjer man det i plural?) i Tanzania ännu ett ok att bära. Enligt folktron så för albinohud och albinohår tur med sig till den som inte själv är albino, men kommer över en bit eller en hårtuss. Det finns exempelvis fiskare som tror att de ökar fångsten om de kan fläta in albinohår i näten. Riktigt vad de viskepliga gör med huden har jag inte fått kläm på.

Men minst 19 albiner har dött för sitt hårs och sin huds skull, bara senaste året, läste jag i tidningen The Citizen häromdagen. Det är inte alltid så att de vidskepliga dödar dem direkt. De kan storma in i ett hus, där en albino bor, och hugga av händerna eller ett ben. Döden blir en indirekt följd av detta, eftersom de flesta av dessa övergrepp sker långt från sjukhus och läkarvård. Antingen förblöder de, eller också dör de av de efterföljande infektionerna.

Läste ett reportage i The Guardian om en familj här i Dar es Salaam där pappan tvingats lämna sitt jobb som lastbilschaufför för att stanna hemma och vakta sin elvaåriga albinodotter. Han vågade inte fortsätta köra på Arusha och Moshi och Mwansa av rädsla för att onda människor skulle storma in och skada - eller döda - dottern. Dottern hade slutat gå till skolan, efter att allt för många barn trakasserat henne och hotat henne.

I en krönika (i The Citizen har jag för mig att det var) läste jag att minst 178 personer sitter häktade och väntar på rättegång för sin inblandning i mord och stympning av albiner, de flesta av dem uppe i norr, på landsbygden. Krönikören krävde att regeringen ska ta till kraftfulla medel för att skydda den delen av befolkningen. För att höja albinernas status i samhället har man tagit in en albino i parlamentet. Där stod också att EU uttalat sig i frågan och fördömt situationen för albiner i Tanzania.

Undrar om killen på Salender Bridge har en aning om något av detta. Undrar om han kommer att vara där nästa vecka.

Hipp, hipp, hurra - i dag är det OSKARS födelsedag!

Tänka sig att tio år kan gå så fort! Men nu är Oskar i alla fall uppe i tvåsiffrigt!

Aldrig tidigare har vi varit uppe och sjungit så tidigt för honom. Klockan var bara kvart i sex när vi skred in i sovrummet, lyfte på myggnätet och överräckte presenterna.

Han hade önskat sig två saker: En klocka och ett schackspel med massajer som pjäser. Eftersom sonen har varit ovanligt snäll och trevlig det här året, så gjorde vi vårt bästa. En cool dykarklocka hittade vi på shoppingcentret Mlimani - ett nyöppnat ställe som gör att man fattar att Tanzania är på väg uppåt, framåt.

Massajschacket var det lite värre med. Det fanns ingenstans. Inte på African Art (underbar statlig affär med konsthantverk från hela Östafrika - med prislappar! Prutat och klart! Mycket billigare än att gå på marknaderna!), inte på Mlimanis konsthantverksaffär, inte på marknaden vid Slipway. Men jag hittade till slut ett annat schackbräde med rätt roliga afrikanska pjäser.

Som bonus köpte jag två afrikanska masker på African Art, en till Oskar och en som lillebrorspresent till Albin.

Nu ska jag gnälla lite om min hälsa igen...

...det är inte så att jag är så himla sjuk, så ni behöver inte tycka synd om mig. Men min hosta och mitt rossel, som jag beklagat mig tidigare över, har inte gått bort. Därför har jag t ex inte kunnat bli så där sportig som jag hade tänkt mig att bli under det här året. Springa längs Indiska oceanen, simma ett par tusen meter i poolen och så vidare.

Men så i slutet av förra veckan så fick jag ett nytt symptom: ont i höger öga. Jättekonstigt. Inget rött, bara ont och så tyckte jag att jag såg mycket sämre, lite dimmigt så där.

Hjärntumör? Biverkning av malaria-lariamet? När det inte gick över så blev jag lite orolig och sov rätt dåligt i natt.

Så i dag gick jag till doktorn igen. Jag gick dit för ögat, att jag fortfarande hostade och rosslade tyckte jag inte var så mycket att ta upp. Där var jag ju på bättringsvägen. Men jag råkade i alla fall hosta till lite på väg in i undersökningsrummet.

Doktor Dörte (ja, hon heter faktiskt så, den fina läkaren som dessutom pratar svenska) var inte imponerad över mitt tillfrisknande. Redan hostan tyckte hon var anledning nog för en antibiotikakur.

Vad gäller ögat så lyste hon i det, klämde, tryckte och fick mig att följa hennes finger med blicken. Sedan sa hon att det nog var bihåleinflammation (sinusit, som vi säger i branschen). Så nu går jag på antibiotika - och om jag inte blir bra i ögat så ska jag komma tillbaka om tre dagar och få en remiss till en ögonläkare.

Jag vill springa!

Man åker ju rätt mycket bil här. Läser på mejlen att det pågår en stegtävling på JMG. Kan bara säga att jag tror att jag skulle få rent deprimerande låga siffror på mätaren om jag var med...