Rösta till EU-parlamentet

Jag har två frågor:
1. Hur gör man/vad behöver man för att rösta på ambassaden?
2. Vem ska man rösta på egentligen?

Om svårigheten att leva här och nu

Vi är på väg hem. Om sju veckor i dag så har killarna och jag flyttat in temporärt hos Kerstin och Håkan på Ståthållaregatan. Håkan kommer några dagar senare. Sju veckor är lång tid. Men ändå, det är så svårt att inte börja planera framåt.
I morse, när jag drabbades av ett energianfall, var det nära att jag började packa. Rensa garderoben, sortera ut sånt som ska lämnas kvar här, sånt som kan läggas i en sjölåda och sånt som jag kommer att ha på mig under de sju veckor som är kvar. Men jag stoppade mig själv innan jag hade börjat. Kändes fel att börja avsluta redan nu. Vill fortsätta vara här, nu - njuta av den tid som är kvar.
För även om jag ser fram emot att åka hem, att få träffa alla vänner, att ha fri tillgång till gott bröd, bregott och grevéost, så är det ju inte så att jag har akut hemlängtan.
Så då gick jag ut och sådde ruccolasallad i stället. Kerstin hade med sig en påse fröer som jag inte fått i jorden ännu. På påsen står det att det tar fyra till fem veckor innan man kan skörda. Men jag tänker att det är vad som gäller under svenska förhållanden. Här är det så mycket varmare, så mycket mer solljus att det borde gå snabbare. Och då blir det ju flera veckor som vi kan äta hemodlad ruccola innan det är dags att packa resväskorna! Härligt!

Ngorongoro är hotat

Unesco hootar att stryka Ngorongoro från världsarvslistan. Anledningen är att allt större del av landytan används till odling, vilket stör det världsunika ekosystemet.
Själva kratern, ett av få ställen i världen där man kan få se vilda noshörningar, ingår i ett större område kallat Ngorongoro Conservation Area. I det omådet bor många, uppemot 100 000 massajer. De lever till största delen på boskapsuppfödning, deras huvudsakliga föda är kött, och mjölk som blandas med blod. Men massajbefolkningen växer snabbare än boskapshjordarna. Detta gör att massajerna har börjat odla marken, för att få mer mat. Odling är inget massajerna traditionellt sett har sysslat med, de är ett nomadfolk som följt sina hjordar runt savannen.
Unesco satte 1979 Ngorongoro på världsarvslistan. Sedan dess tillåts massajerna ta med sig sina djur ner i kratern på dagtid för attbeta och dricka vatten. men det är inte tillåtet att tillbringa nätterna nere i kratern, varken för tamdjur eller människor. På savannerna runt om kratern har massajerna däremot fått bo, i allt högre utsträckning har de blivit mer bofasta, byggt mer permanenta byar där åtminstone kvinnor och barn stannar under större delen av året. Detta sliter på naturen.
Nu diskuteras på regeringsnivå vad man ska göra åt saken. Ministern för turism och naturresurser, Ezekiel Maige, säger att man inte kan lasta massajerna för situationen - "det är en fråga om liv eller död för dem". Han uppmanar dock massajerna att revolutionera sin boskapsuppfödning, genom artificiell insemination hoppas han att de ska kunna avla fram djur som ger mer mjölk, mer kött - och att massajernas behov av att odla marken därmed ska minska.
Tanzania drar varje år in ungefär 30 miljoner dollar (240 miljoner kronor) på turister som vill besöka Ngorongoro. Det är en icke föraktlig inkomstkälla.

Men här krockar olika intressen: Människor eller djur? Turister eller ursprungsbefolkning? Vad väger tyngst?
Jag tror att massajerna kommer att förlora, antagligen drivas bort. Men frågan är vart de ska ta vägen?

Många, många barn saknas fortfarande

Vi fortsätter att höra om barn som inte hittats efter de stora explosionerna i onsdags. Det verkar som att de bara sprang och sprang. Vi hörde om en skolklass som satt och hade prov när explosionerna inträffade. Efter den första smällen sa lärarna till dem att sitta tysta och fortsätta skrivningen. Efter den andra smällen stack läraren. Och bara lämnade barnen.

Bristen på pålitlig och trovärdig information är fortfarande stor. Men HÄR är en länk till BBC som skriver om förödelsen.

Det gör ont att spela fotboll

Jag fick bara spela en och en halv match. Sedan tog min afrikanska fotbollskarriär slut. I början av andra halvlek, i andra matchen, mot Finland, så knäppte det till i ljumsktrakten på höger sida. Och sedan kunde jag knappt gå. Det gjorde bara ont.

Tyvärr kom det ingen bår med sjukvårdare, så jag fick linka runt tills jag hittade idrottsmassören som hyrts in för att pyssla om enklare skador under Nordic Sports Days. Kändes lyxigt med proffsbehnadling på plats.

Jag tror att det är höftböjarmuskeln som fått sig en ordentlig sträckning. Massören pratade om "quadroceps". Jag tror att vi menade samma sak.

Jag hoppades på mirakel. Jag ville spela mot Danmark också. Men det gick ju inte. Nu kan jag gå ganska bra utan att halta, men jag kan inte lyfta benet utan att skrika. Trist. Trist.

Informationsbrist = total frustration

I går, efter de många smällarna, saknade jag verkligen bra nyhetssajter, text-TV och en väl fungerande public service-radio. I dag saknar jag en pålitlig press.

Rapporteringen från de stora explosionerna i Mbagala, strax söder om Dar, är skitdålig. Inga reportrar verkar ha varit på plats, allt är andrahandsuppgifter. Den officiella storyn är att tio personer befaras döda och dussintals är skadade. Det är uppgifter som verkar sakna all form av trovärdighet. Sjukhusen pratar om hundratals skadade och ett okänt antal döda.

Det låg flera skolor i närheten av militärbasen. Barn och lärare bara sprang, rakt ut. Jag har hört ett antal historier i dag om försvunna barn som föräldrarna och släktingar varit ute och letat efter hela natten. Några har återfunnits, vid liv, men rejält chockade. Andra barn är fortfarande borta.

Som jag har förstått saken i dag så höll den tanzaniska militären på att flytta på en massa vapen och ammunition som ska skickas till Darfur. Tanzania är på gång med en fredsbevarande styrka. Det handlade inte om några smågrejer, utan rejäla raketer (heter det kanske missiler?) som man använder för att skjuta ner fientliga flygplan med.

En jädra smäll

Klicka HÄR så kan du se vad BBC skriver om smällen.