Plötsligt bara small det. och mullrade, och small igen

Vid kvart i tolv eller något så lät det som att någon sprängde berg utanför husknuten. Men här finns inga berg att spränga. Och så small det igen. Och igen. Och emellanåt mullrade det som åska, men alldeles för långvarigt för att vara åska.

Efter minst en kvarts smällande och mullrande så måste man inte vara paranoid för att börja fundera på att det var drygt tio år sedan Al Qaida (var det väl?) sprängde amerikanska ambassaden i Dar es Salaam. Barnen var i skolan. Och skolan ligger mycket närmare stan - och ambassadstråket - än vårt hus. Då BLEV jag lite paranoid. Och ringde Lotta.

Hon hade precis fått samtal från sin son som hade hört något om explosioner ute vid flygplatsen. Explosioner vid flygplatsen. Det låter ju ...så där. Även om Tanzania är hyfsat stabilt politiskt, så är det inte ett gott tecken om det börjar explodera saker vid huvudstadens flygplats.

Så då ringde jag en ambassadanhörig. Som ringde tillbaka och sa att det var gasbehållare i hamnen som exploderat. Lät inte så kul det heller. Bättre än en statskupp, men ett gasmoln som driver in över barnens skola... Nej. Då var jag på väg till bilen för att åka och hämta hem barnen. Kände i märg och ben hur mycket jag ville ha hela min familj samlad på ett och samma ställe. Håkan jobbade som tur var hemma idag, så honom behövde jag inte oroa mig för.

Hann inte ens sätta mig i bilen innan nästa samtal kom. Det var inte gasexplosion i hamnen, det var ett vapenförråd i närheten av flygplatsen som flugit i luften. Genom en olyckshändelse.

Då hoppade jag in i bilen och åkte extra tidigt till skolan i alla fall. Tänkte att det är bättre att vara i närheten av barnen oavsett vad som hänt. I bilen fick jag ett sms från en granne, som hört att det inte var någon fara alls. Det var bara "årliga kanonprovskjutningen". Säkert, tänkte jag. Om detta var en provskjutning så har tanzaniska armén alldeles för gott om pengar.

I skolan hade barnen fått höra att det var en ammunitionsfabrik som av en olyckshändelse gått i luften.

Jag vet inte vad som hänt. Jag vet inte hur många som kan tänkas vara skadade eller döda. Men det var inget litet fyrverkeri. Det är rätt långt mellan Valhalla och flygplatsen, men när det small som värst så var jag säker på att det var i närheten, alldeles intill. Just nu saknar jag en pålitlig snabbt uppdaterad nyhetshemsida. Eller text-TV. Eller en Sveriges Radiokanal i Tanzaniaversion.

Jag vet att jag egentligen inte har så stor anledning till oro. Men med tanke om hur spänt det politiska läget är i Kenya just nu så är det samtidigt svårt att intala sig att allt är lugnt och fint bara för att det känns bäst så.

Så jag hann att fundera på hur man snabbast tar sig ut ur Tanzania, landvägen. Jag hann att fundera på att man borde ha fler dollar liggande hemma in case of emergency. Jag hann att fundera på många läskiga saker.

Men nu är alla samlade hemma och jag börjar bli lite mer avslappnad igen.

Hur man får svenska föräldrar att ta sina barn ur den kommunala skolan

Jag är för en väl fungerande offentlig sektor. Jag betalar gärna skatt till skolor, vägar, vård och omsorg. Om det bara fungerar så betalar jag gärna mycket skatt också. Men då måste den offentliga sektorn leverera. Då funkar det inte att slarva med uppdraget. För då röstar vi med fötterna och går därifrån.

Det är när vårdcentralerna inte är tillgängliga som man går till en privatläkare och funderar på privata sjukförsäkringar. Det är när man aldrig får träffa samma läkare två gånger som man skaffar sig en privat gynekolog, tandläkare eller vad man nu behöver. Det är när kommunala skolan skiter i barnen som man desperat sätter sig och mejlar till varenda friskola som finns i hela Göteborg.

Jag tycker ju, som princip, att ungarna ska gå i skola i sitt grannskap. Det är bra att ha sina kompisar nära, det är bra att kunna gå till och från skolan själv, det är bra att vi föräldrar lär känna de andra föräldrarna runt om. Och så vidare.

Våra barn blev utskrivna från kommunala skolan när vi skulle flytta till Tanzania. "En ren formsak" sa rektorn. "Vi skriver in dem igen så fort ni är tillbaka." Hon nämnde inte att de då skulle behandlas som om de aldrig tidigare gått på skolan. Att det inte var sannolikt att de skulle få återvända till sina gamla klasser, till de barn de känt sedan dagis och framåt.

Visst, jag öppnade för en diskussion om ifall Albin eventuellt skulle byta klass eftersom det var en del bråk i den klassen och Albin hade det riktigt tufft. Jag ville ha möjligheten till klassbyte om inte saker och ting hade ordnat upp sig i den klassen innan vi kom tillbaka.

Men så fick vi ett mejl om att både Oskar och Albin hade placerats i klasser där de knappt kände en kotte. Vi tänkte att det kanske ändå skulle kunna vara bra för Albin att byta, men för Oskar skulle det vara katastrof att inte få komma tillbaka till sina gamla kompisar. Så Håkan ringde rektorn.

Håkan pratade om barnens perspektiv, han pratade om att sätta barnens bästa i fokus, han pratade om tidigare givna löften (om att Oskar skulle få gå i sin gamla klass). Men det var som att prata med en vägg. Killarna var utskrivna från skolan och nu behandlades de som alla andra nyanlända barn, alltså placeras i klasser där rektorn har en lucka att fylla.

Till slut lovade hon att undersöka möjligheten att ändå sätta Oskar i hans gamla klass. Hon skulle återkomma. Det var flera veckor sedan. Vi har fortfarande inte hört av henne. Inte ett pip.

Så gör man om man vill att svenska föräldrar ska ta sina barn ur den kommunala skolan. För oss blev detta droppen som fick bägaren att rinna över.

Vi vill inte längre ha våra barn i en skola...
...där barnens perspektiv och barnens bästa inte sätts i fokus.
...där värdegrundsdiskussionerna bara är blaha.
...där konflikthanteringen/mobbningsteamet är under all kritik.
...där IT inte finns med i skolans vardag som en naturlig del. Det är ändå 2009.
...där det inte går att kommunicera med rektor för att det tar flera veckor innan hon svarar på epost. Om hon svarar alls.
...som är helt visionslös. Rektor stod på stormöten och berättade entusiastiskt för alla föräldrarna att på hennes skola följde man skollagen och läroplanen. Ja, tjena. Den dagen man slutar ha det som riktmärke är det kanske dags att kalla till nytt stormöte.

Så Oskar och Albin ska inte gå på den skolan till hösten. De börjar på Vittra istället.

Svenska damlaget satsar hårt

FULLT MED OUPPTÄCKTA TALANGER
Översta raden från vänster: Ulla Sätereie, Louise Chamberlain, Kristina Linder, Malin Liljert
Undre raden från vänster: Karin Herrström, Amanda Herrström, Lotta Nyqvist, Annelie Jansson och Cattis Haeger
Liggande: Chris Walter

Den 1 och 2 maj är det Nordic Sports Day här i Tanzania. Svenskar, danskar, norrmän och finländare tävlar i en massa olika sporter. Själv är jag förbundskapten för det svenska damlaget i fotboll och försöker få dem att börja kalla mig Svennis. Det går så där.

I dag hade vi alla fall en första, och sista, träning inför avspark på fredag morgon kl 8.30. Det gick rätt bra, flera spelare visade sig ha spelat lite mer organiserad fotboll i yngre år - och takterna satt i!

Ryktet säger att de andra länderna haft svårt att få ihop lag. Så det kan vara så att vi är det enda laget som har avbytare... Ingen liten fördel i detta klimat.

ÄNTLIGEN: Återkopplad

Nu har vi äntligen fått i gång det supersmala bredbandet igen. Det tackar vi snälle Mr McDonald för! Livet har känts tomt och innehållslöst utan internet. Det skrämmande är bara att jag nog har haft mina två mest effektiva Tanzaniadagar någonsin. Jag har fått så mycket gjort! Dels kan det bero på att temperaturen har sjunkit så att man inte lider av halvkokt hjärna hela tiden, dels är det nog så att slösurfande, mejlskrivande, bloggande och facebook har en förmåga att äta upp ens tid.

Ska försöka dra lärdom av det...

Jag vet inte varför bilderna försvann

...men uppenbarligen gjorde de det. Problemet är att vi lider av totalt smalbandshaveri. Ska åtgärda detta så snart jag fått ordning på allt.

Hipp hipp hurra - i dag är det mamma Anitas 70:e födelsedag!

I dag fyller min snälla mamma Anita 70 år. Det gör min snälla moster Gunnel också, men henne har jag tyvärr inga bilder på i datorn - men hipp, hipp, hurra för dig också Gunnel!

Pappa Odd till vänster, mamma Anita i mitten och det är min storasyster Anne som håller upp kaninöronen bakom mammas huvud. Vuxet. Hon fyller 47 i sommar...

Den här och de ovanstående bilderna kommer från det Sätereieska kusinkalaset i Sörskogbygda, utanför Elverum, förra sommaren. Annars är inte Anita så mycket för det här med stora kalas, särskilt inte om det är hon själv som är föremål för festen. (Detta skriver jag framför allt för att ingen av bloggens trogna läsare i norra Värmland ska känna sig orättvist behandlade, eftersom ni inte blivit bjudna på 70 årsfest. Det har helt enkelt inte varit något kalas!)

Mamma har många fördelar. Bland annat är hon en envis rackare i blåbärs- och lingonskogen. Generös är hon också - det är därför vi har så gott om god rårörd lingonsylt hemma i Kungsladugård! Den saknar vi när vi gör köttbullar här nere!

Stort grattis på den stora dagen, mamma! Stora födelsedagskramar! Vi får fira dig lite mer när vi kommer hem.

En behaglig lördag i regnperioden

Lördag förmiddag. Det regnar, ett stilla, jämnt, ihållande regn som inte gjort många minuters uppehåll sedan vi vaknade för ett par timmar sedan. Det bästa av allt är att temperaturen sjunker. Nu är det bara 27 grader - jag skruvade till och med på varmvattnet när jag tog min morgondusch! Jag har knappt rört varmvattenkranen sedan vi flyttade hit i augusti.

Huset är fullt av pojkar som underhåller sig själva med TV-spel, ljussablar och garnnystan. Vi fattar inte vad de gör egentligen, men alla är sams och har roligt, så det är bara att lägga sig på sängen och läsa vidare i Madame Bovary. Det är lite samma känsla som på Ellös på somrarna. Inte dumt alls.